Rom – staden där alla var

År 2000 är det kyrkligt jubelår i Rom, det trettiotredje sedan det första år 1300. Tjugofem miljoner besökare väntas, ungefär tre gånger den vanliga å

13 mars 2002 av Ulla Britta Ramklint

År 2000 är det kyrkligt jubelår i Rom, det trettiotredje sedan det första år 1300. Tjugofem miljoner besökare väntas, ungefär tre gånger den vanliga årskvoten, och därav är tio miljoner utlänningar. Förr utsågs de heliga åren av kyrkostaten, men numera är det vart tjugofemte, plus de årtal som slutar på 33 och 83.

Rom drar, som Rom drog. Alla vägar bar dit, hette det. Tre av de främsta dragplåstren var politisk makt, religiös makt och ruiner. Däremot var staden aldrig av egen kraft något kulturcentrum. Det var först när de mäktiga dragit hit konstnärer som Michelangelo, Rafael och Bernini som Rom helt i förbifarten också blev ett resmål för beundrare av de sköna konsterna.

Några av de tidigaste namnkunniga resenärerna var apostlarna Petrus och Paulus, som bägge blev avrättade här under kejsar Neros regim. Trettonhundra år senare kom vår heliga Birgitta, som emellertid i första hand var en politisk besökare. Hon kom för att tala med påven, som hon utsett att hjälpa henne att få slut på det hundraåriga kriget och skapa fred i Europa. Nordiskt blåögd sökte hon upp hans palats och presenterade sig:

– Jag är Birgitta av Sverige. Var är påven?

Han var i Avignon – där påvarna av franske kungen tvingats bosätta sig år 1309. Men Birgitta var övertygad om att påven skulle komma tillbaka till Rom jubelåret 1350. Det gjorde han nu inte. Inte förrän 1362 anlände till Rom den nye påven, Urban V, och då kom han i sällskap med kejsar Karl IV av Det heliga tysk-romerska riket. Men år 1370 återvände han till sitt hemland Frankrike, överöst av Birgittas förbannelser och förutsägelser om en hemsk och snar död. Han avled inom några månader i Avignon. (Påvarnas ”babyloniska fångenskap” i Frankrike upphörde 1377.)

Under senmedeltiden och renässansen var det mest pilgrimer som kom, men de anlände i drivor. Påskdagen på Petersplatsen kunde rymma ett par hundratusen i väntan på att bli välsignade av påven. Värst var det de ”heliga åren”, som attraherade hundratals om inte tusentals mindre religiösa: tiggare, guider, försäljare, skojare, ficktjuvar, akrobater och musikanter.

Under medeltiden var det i varje fall inte skönheten som lockade till Rom. Kejsar Konstantin, som först tolererade och sedermera omfattade den kristna tron, flyttade sin huvudstad till Bysans, och gav staden sitt eget namn: Konstantinopel. Efter kejsar Theodosius död 395 delades riket slutgiltigt i två delar – Västrom och Östrom. Under det att Östrom blomstrade, förföll Västrom.

År 410 besegrade och plundrade västgoternas kung Alarik det antika Rom, som under kommande sekel regerades av vandaler, longobarder, saracener och normander. När det år 546 anfölls av östgoterna var det ett samhälle med ungefär 500 invånare – en vålnad av en stad som kunde ha försvunnit som en rök över campagnan, men som nu av ren självbevarelsedrift ställde sig under påvens beskydd. Från och med nu är Rom i allt beroende av påvestatens ställning och den sittande påvens personliga makt.

Rom börjar äta på sig själv. Närhelst något skall byggas eller repareras, kastar man sig över de gamla praktpalatsen. Mosaikgolv bryts upp, pelare och portöverstycken lösgörs och forslas bort, ornament stjäls. Omkring år 1000 är kejsardömets forna huvudstad en sorglig anblick. Det finns knappast kvar några hållpunkter för historiska händelser. Guideboken från mitten av 1100-talet, Mirabilia urbis Romae (”Staden Roms märkvärdigheter”), påstår helt frankt att Colosseum var ett soltempel och att Marcus Aurelius-statyn föreställer en bonde som räddade staden från att invaderas av främmande trupper. Termerna förklaras vara palats, byggda på källare som om vintern värmdes upp och om sommaren fylldes med kallt vatten.

På Forum betar korna och på Capitolium strövar getterna. Birgitta torde ha blivit chockerad vid mötet med sina drömmars stad. Inte bara fult och förfallet utan farligt – präglat av småkrig mellan de ledande familjerna och allmän brottslighet. Någon polis fanns inte.

Under renässansen var påven ofta korrumperad och i händerna på världsliga intressen, som Spaniens Ferdinand och Isabella, eller i öppen maktfejd med dem, som Medicéerna i Florens. Tidens skönhetsdyrkan parades med njutningslystnad och svart dekadans. Kardinaler och påvar excellerade i de sju dödssynderna och uppfann några helt nya. I ett Rom som skakades av katastrofer.

I december 1494 hade franske kungen Karl VIII:s trupper gjort sitt intåg och lagt staden i ruiner. Påven, Alexander VI av den ökända familjen Borgia, tog sin tillflykt till Castel Sant’ Angelo. Nästa nyår svämmade Tibern över, och stadens palazzi och kyrkor skakade och föll.

Nu var det dags för en epidemi, och sjutton medlemmar av påvens familj måste behandlas för syfilis. Det katolska Rom födde sitt mest oönskade barn när Martin Luther anlände 1510 och efter att ha bevittnat allt förfall, det moraliska inte mindre än det fysiska, beslöt att grunda protestantismen. 1527 befinner sig påvestaten och Det heliga tysk-romerska riket i motsatta politiska läger, och kejsar Karl V:s trupper anfaller. Återigen flyr en påve köksvägen: genom stenkorridoren från Vatikanen till Castel Sant’ Angelo, där han får sällskap med tretton kardinaler och tusentals andra flyktingar, medan de som inte hunnit undan slaktas ute i staden.

Hittills var Rom inte något bra resmål.

Det var med 1700- och 1800-talens Grand Tours som Europa skulle få sin första massiva turistström sedan pilgrimstågen. I Sverige kallades de edukations- eller kavaljersresor. Nu fanns det knappast ett geni, erkänt eller självutnämnt, så fattigt att han inte kunde skrapa ihop reskassan till Rom. Målare, skulptörer, musiker och författare kom. De stora romantiska diktarna är ansvariga för den myt om Rom som vi alla påverkats av i dag, inte minst romarna själva. Alla måste de säga något, ge en vägledning. Bara Goethe insåg det hopplösa i uppgiften: ”Bara i Rom kan man förbereda sig för Rom.”

Det här var ett helt annat slags resande än våra dagars – på en plats som krävde ens uppmärksamhet och grundliga studium kunde man stanna i månader. Vår svenske Sergel reste till Rom 1767 och stannade i elva år, för att fem år senare återvända som ressällskap åt Gustav III och då stanna ett år till.

Grand tourismen gav på det sättet upphov till nya yrken – att vara ressällskap kunde bli en avlönad syssla. De unga engelska aristokrater som utgjorde kärnan i grand tourismen hade oftast med sig en tutor, lärare, helst expert på antiken och som också skulle fungera som övervakare av den unge mannens moral, vilket sällan fungerade effektivt.

Slutet på resan för de allra flesta var Rom. Det var här man installerade sig, skaffade våning eller hus, hyrde en guide och anställde tjänare. En guide i Rom behövde aldrig vara arbetslös. I mitten av 1700-talet hade guidningen för nykomlingar i Rom funnit sin form och blivit tämligen standardiserad till sex dagars hårdkörning bland ruinerna. Efter det antogs man fortsätta för egen maskin.

Hustjänarna kom inte sällan också de från England. Butlers och kammarpigor som tröttnat på de dragiga brittiska slotten företog sina egna grand tours till Rom, för att där söka anställning hos landsmän.

Senare, med en brittisk Rom-koloni definitivt etablerad, öppnade miss Anna Maria Babington sina Babington’s Tea Rooms, som vid Spanska Trappan efter mer än hundra år fortfarande är en bisarr upplevelse i spetsgardiner, lampetter, scones och Earl Grey Tea. Grannskapet kallas av italienarna il ghetto degli Inglesi.

Turisterna stal som korpar. Ruinromantiken hade blivit ett mode till den grad att de engelska landskapsarkitekterna tillverkade sina egna beställningsgjorda ruiner, ofta förädlade med en autentisk antik skärva eller två som ägarna stoppat på sig under sina besök i Rom. På 1700-talet utfärdade påven utförselförbud av antik skulptur och sällan har ett påvligt edikt så totalt nonchalerats.

Med grand touristerna som dopfäder föddes en ny genre i måleriet: vedute (av vedere = se), det vill säga vyer av minutiöst återgivna stadslandskap. De skulle fylla en stor roll ända tills de fotografiska vykorten kom, och kamerorna i var mans hand. I Rom hette den störste dokumentärmålaren Giovanni Battista Piranesi, född 1720 utanför Venedig. Tjugoårig anlände han till Rom med ett brinnande intresse för antikens arkitektur och ruinernas poesi. Han såg det som sin uppgift att i sina gravyrer föreviga de historiska rester som för varje dag som gick decimerades – knaprade på av turisterna och masstransporterade bort till nya byggen. Men i förbifarten blev han rik.

De många antikviteter han hittade i ruinerna restaurerade han med varlig hand själv och inkorporerade i sitt personliga museum, som efter hans död såldes i sin helhet till Gustav III på besök i Rom 1783–84. Så mycket för vad påven tyckte och bestämde. Samlingen finns nu på vårt Nationalmuseum, och den gjorde Gustav så förtjust att han utnämnde konstnärens son till svensk konsul i Neapel.

Under napoleontiden gjorde turismen ett uppehåll: resvägarna blev för farliga under krig eller krigshot. År 1809 annekterade kejsaren kyrkostaten och skeppade iväg dess skatter till Paris. Året därpå blev Rom Frankrikes andra huvudstad. Napoleons son utropades vid sin födelse till ”konung av Rom” men kom aldrig att besöka staden.

Däremot hade en av Napoleons marskalker, Joachim Murat, gift med kejsarens yngsta syster Caroline och utnämnd till kung av Neapel, planer på att under sin spira förena södra och centrala Italien, och belägrade med sina napolitanska trupper Rom.

Men Bonaparternas tid var snart förbi. I mars 1814 avtågade de franska styrkorna som i sex år regerat staden. Påven återvände, religiösa symboler återbördades till sina gamla platser, och påvlig fristad gavs till Napoleons mor Letizia, hans bröder Lucien och Joseph och systern Elisa. Den tredje systern, Pauline, var gift med prins Camillo Borghese. Det mesta av Napoleons krigsbyte återställdes, och Rom var åter Rom.

Men Europa upplevde ett oroligt sekel, och det skulle sätta sin prägel också på Rom. Under inbördeskriget blev dess kullar än en gång krigsskådeplats, och den 26 januari 1871 blev Rom huvudstad i det nu enade Italien.

Redan under seklets första hälft hade många konstnärer rest hem: David till Paris, Canova till Venedig, Thorvaldsen till Köpenhamn. Även om skimret bleknade fram emot tjugonde århundradets gryning, så behöll Rom sitt grepp om en ny generation intellektuella: James Joyce, som tyckte att Rom påminde om ”en man som tjänade sitt uppehälle genom att för främlingar förevisa sin farmors lik”; Sigmund Freud, som varje dag besökte S Pietro in Vincoli för att se Michelangelos Pietà; Oscar Wilde, som påskdagen 1900 såg påven passera uppburen på en tron – ”inte kött och blod utan en vit själ”.

Framför sig hade Rom Mussolini, som rev och byggde, så som man alltid har rivit och byggt här. Men den här gången var det hela kvarter av enkla bostadshus som man fick order att evakuera – många hade byggts enligt romersk tradition: finn en bra ruin och använd den som bärande vägg. Nu fick invånarna plötsligt överge sina hem och forslades i vagnslaster till nya hyreskaserner utanför staden. Och Mussolini, som såg sig som personlig arvtagare till cesarerna, kunde sätta en ny blomma i knapphålet: nu var han också kulturbevarare.

Som biprodukt och belöning för sin kulturinsats kunde han dra ett tämligen rakt stråk från sitt kontor i Palazzo Venezia till Colosseum. På denna Via dell’Impero (”Imperiets gata”) skulle hans svartskjortor paradera sin styrka och skönhet. Själv skulle han stå på sin balkong och ryta till massorna där nedanför, och samtidigt kunna blicka rakt ner i Augustus amfiteater, byggd 80 år efter Kristi födelse…

Så – till musik av fascistmarscher steg kejsarnas fora i dagen, och många underbara palats från 1700- och 1800-tal, som låg i vägen för den gata som i dag heter Via dei Fori Imperiali, blev till grus.

Genom tiderna har skandinaverna utgjort en oproportionerligt stor del av utlänningskolonin. År 1825 bildade de mer eller mindre bofasta danskarna här ett bibliotek med samlingslokal, Skandinavisk Forenings Kunstnerskollegium i Roma. Oehlenschläger, Björnson och Grieg hörde till de trogna besökarna, och Ibsen öppnade klubben också för kvinnor. Varpå han råkade hålla ett tal så att en svensk grevinna svimmade och måste bäras ut. Kvinnosaken har aldrig haft det lätt.

Än i dag existerar bibliotekets åttatusen dammiga och sällan öppnade volymer i ett lite trasigt före detta kloster i Trastevere. Men först höll man till i Palazzo Correa, som hade fungerat som Gustav III:s hotell i Rom, och därifrån flyttade man till det som nu är Bulgaris hus vid Via Condotti, mittemot Caffé Greco, internationellt världsberömd samlingspunkt sedan 1700-talet. Här har de alla suttit, vid lite olika tillfällen: Gogol och Goethe, H C Andersen och Schopenhauer, Mark Twain, Baudelaire, Sergel. Man skrev och skissade, pratade, grälade, umgicks, inspirerades. Kaféet är lika tjusigt i dag, kanske tjusigare. Röd damast på väggarna, röd sammet på sofforna, marmorbord, skulpturgrupper, kypare i frack.

Inte förrän en bit in på 1900-talet hade västvärlden flyttat sitt intellektuella centrum – till Paris.

Britta Ramklint har bott en månad på ovan nämnda Skandinavisk Forenings Kunstnerskollegium. Hon har skrivit om drottning Kristina i Rom i en tidigare utgåva av Populär Historia, nr 3/96.

Att läsa: Rome Reshaped: Jubilees 1300–2000; Desmond O’Grady behandlar de romerska jubelåren.

Från forum till forum

”Jag har sett målare, skulptörer och arkitekter ifrån England, Frankrike, Tyskland, Danmark, Ryssland m m gråta när de skolat fara ifrån Rom till fäderneslandet …”, Jacob Jonas Björnståhl (1731–79)

Med planerna för jubelåret 2000 fick det italienska kulturdepartementet pengar, och i april 1998 igångsattes det största och dyraste av projekten: ungefär 70 miljoner kronor beräknas det komma att kosta att ge en totalbild av det märkliga urbana centrum som i så många sekel sträckte sig mellan Colosseum och Piazza Venezia. Nu skall det visas upp i alla delar som funnits kvar, begravda, från seklet före Kristus fram till barocken och det 1800-tal som så ofta inkorporerade antika rester med tidens arkitektur. När arbetet är avslutat, kommer tre stora offentliga centra att förenas: Julius Caesars forum (påbörjat 34 f Kr som en påbyggnad till Forum Romanum), Concordiatemplet (invigt år 75 e Kr av kejsar Vespasianus) och Trajanus forum (byggt 106–112 e Kr).

De hittills gömda valvbågarna som bär upp Mussolinis Via dei Fori Imperiali kommer att befrias från jord så att gatan blir vilande på en akveduktliknande struktur och besökare kan vandra under valven från forum till forum.

Ett forum var ett centrum av byggnader, öppna platser och monument där politik mötte religion, kultur blandades med affärsverksamhet, och alltihop kryddades med folkliv. Här fanns tempel och krogar, butiker och domstolar, banker och bad, bad, bad. När romarriket flyttade sitt centrum till Konstantinopel – och i fortsättningen – förföll Roms fora.

En oerhörd massa antik sten kommer i dagen med forum-projektet. En oerhörd massa problem också – till alla dem som Rom redan har. Hur ska det hela kunna skyddas från föroreningar och vandalisering?

Ett jubelårsprojekt är också restaureringen av en del av Neros gyllene hus, byggt på 50 hektar av den centrala del av Rom som ödelades i den stora branden år 64 och omfattande tre av stadens sju kullar. Efter kejsar Neros död förstördes det mesta, men Trajanus inkorporerade i sina bad en del av en ”paviljong”. Stängd sedan 1983 har den nu rustats upp och öppnas för besök av guidade smågrupper.

Den antika bron Ponte fabricio får också sina jubelårspengar, och Colosseum kommer att få delar av sitt ursprungliga ekgolv rekonstruerat, så att turisterna nu kan betrakta amfiteatern ur gladiatorernas perspektiv. Och Världsmonumentfonden har bidragit till en ansiktslyftning av Vestas tempel där vestalerna tjänade eldens gudinna.

Britta Ramklint

Publicerad i Populär Historia 4/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också