Slaget vid Trafalgar ändrade historien

En del militära drabbningar är avgörande så till vida att de ändrar historiens gång i stort. Det sjöslag som utkämpades vid Trafalgar den 21 oktober 1805 var utan tvekan en sådan. När Horatio Nelson ledde sina 27 linjeskepp mot den kombinerade fransk-spanska flottans 33 var han högst medveten om att det var stora värden som låg i vågskålen.

Vad de övriga 47 000 deltagarna i slaget kände är betydligt svårare att uttala sig om. Det står dock klart att de, med några viktiga undantag, under ett antal timmar kämpade som furier för att krossa varand­ras fartyg.

Franska revolutionen skulle krossas

Händelseutvecklingen som ledde fram till slaget tog sin början med franska revolutionen 1789. Krigshandlingarna inleddes med att monarkier som Österrike och Preussen samlade arméer för att återställa den gamla ordningen i Frankrike. Revolutionsregeringen i Paris hade till att börja med ett överlevnadsproblem, men i takt med att de franska arméerna förbättrades och nya fältherrar trädde fram gick Frankrike till offensiven. När Napoleon Bonaparte år 1799 hade tagit den politiska makten i Frankrike hade de som inte ville leva under hans styre anledning att oroa sig.

Den franska armén var mycket effektiv, och motståndarstyrkorna hade en lång väg att gå innan de kunde mäta sig med fransmännen. Såväl den militära som den politiska ledningen bland Napoleons motståndare lämnade mycket övrigt att önska. De europeiska nationerna slöt en efter en fred med Frankrike, och i mars 1802 hade Napoleon kommit så långt att även Storbritannien ville avsluta kriget. En fransk hegemoni i Europa syntes säkrad.

Napoleonkrigen börjar

Storbritannien, av fransmännen betraktat som huvudfienden, såg dock med stor skepsis på Napoleon, och förklarade åter krig i maj 1803. En kamp i vilken en av kämparna skulle gå under hade inletts.

Motiven kan sökas på många plan: britterna oroade sig för att fransmännen skulle skapa sig samma dominerande ställning i kolonierna som på kontinenten, vilket inte skulle vara bra för den brittiska handeln. Andra motiv var att Frankrike faktiskt var britternas arvfiende, och att britterna, som levde med ett starkt parlament och en kung som inte kunde göra helt hur han ville, såg med avsmak på den allt mer despotiske Napoleon Bonaparte.

Planerade invasion av England

Efter den brittiska krigsförklaringen 1803 hände först inte mycket. Landmakten Frankrike och sjömakten Storbritannien påminde om två brottare som inte riktigt kunde få grepp om varandra. Britterna började bygga en ny stor allians mot Frankrike, medan Napoleon förberedde en invasion av de brittiska öarna för att slå den sista nation som kunde göra hans herravälde i Europa stridigt.

Alla amfibiska operationer är dock komplicerade, och Napoleon planerade sin invasion under stor vånda. Under 1803 och 1804 samlades i alla fall nästan 150 000 man runt hamnarna vid Engelska kanalen. De berömda fältmarskalkarna Ney, Soult, Lannes och Davout tilldelades olika uppgifter i invasionsstyrkan.

Även om det fanns många problem med att invadera Storbritannien var hotet reellt. Nyckeln till en framgångsrik invasion var åtta timmars herravälde över Engelska kanalen.

Brittiska flottan stor men splittrad

Britterna hade en väldig flotta, men den hade många uppgifter och var splittrad. Sjöstyrkor måste avdelas till skydd av kanalen, blockad av fiendens hamnar, samt till Västindien och Medelhavet. Även till mer avlägsna stationer som Indien och Stilla havet avdelades en del fartyg. Grundprincipen var att alla områden krävde någon sorts skydd, och att motståndarflottan inte fick bli helt överlägsen någonstans.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Med dessa utspridda och tunga uppgifter upplevde det brittiska amiralitetet sålunda de egna re­sur­serna som högst begränsade. I en tid med dåliga kommunikationer och svårigheter att få underrättelser var problemet rentav enormt, och planeringen blev i stort sett en kvalificerad gissningslek.

Ett stort misstag kunde få förödande konsekvenser – öar i Västindien kunde förloras, områden runt Medelhavet erövras, och så vidare. Situationen förvärrades ytterligare av att Frankrike var allierat med Spanien, och fritt kunde disponera den stora spanska flottan.

Napoleons plan

I början av 1805 var det sjömilitära läget mycket spänt. Britterna visste att stora delar av den franska flottan hade löpt ut, men var osäkra på avsikten. Napoleon var den potentielle anfallaren, och hade på så sätt initiativet. Britterna var tvungna att reagera på de franska dragen, i den mån de kände till dem. Napoleons plan gick i stort ut på att lura britterna att sända en stor del av sina sjöstyrkor till Västindien, och därefter överraskande anfalla den brittiska eskader som bevakade Engelska kanalen. Sedan skulle invasionen genomföras.

Den franske överbefälhavaren till sjöss, amiralen Pierre Charles Villeneuve, var ansvarig för verkställandet av planen. Han skulle, om allt gick som Napoleon hade tänkt sig, disponera 54 linjeskepp, samlade från franska och spanska hamnar. Med denna styrka borde en fransk-spansk framgång i Engelska kanalen vara säkrad. I normalfallet låg ett trettiotal brittiska linjeskepp i kanalen.

Horatio Nelson förde vid denna tid befälet över ungefär tio linjeskepp på Medelhavet, och i maj var hans nerver vid bristningsgränsen. Villeneuve hade inte stått att finna, men när Nelson fick underrättelser om att fransmännen hade gått till Västindien beslöt han sig för att förfölja dem.

Uppladdning vid Cadiz

Även Villeneuve hade dock problem, de styrkor han skulle möta låg kvar i sina hamnar, och han fick order om att gå tillbaka till Europa, forfarande förföljd av Nelson. Villeneuve gick in i Ferrol och förenade sig med de fartyg som låg där.

Alla brittiska styrkor, inklusive Nelsons, började nu dra sig mot Engelska kanalen för att möta en invasion, men Villeneuve gick söderut till Cadiz. Innan Nelson åter seglade söderut blev han utnämnd till överbefälhavare för de brittiska sjöstyrkorna i Medelhavet, inklusive styrkan utanför Cadiz. Amiralitetet sände stora förstärkningar till Nelson, och scenen för slaget vid Trafalgar började sättas.

Den 28 september anlände Nelson med sitt fartyg Victory till vattnen utanför Cadiz, och tog befälet över amiral Cuthbert Collingwoods eskader som blockerat hamnen. Den brittiska flottan räknade nu 33 linjeskepp. Den kombinerade flottan räknade 35 eller 36 linjeskepp, med ytterligare två eller tre franska i Toulon samt åtta spanska i Cartagena.

Brittisk koalition

Medan slaget om Trafalgar närmade sig hade de strategiska omständigheterna förändrats. Britterna hade varit framgångsrika i att skapa en ny koalition mot Frankrike, den tredje i ordningen, och Napoleon tvingades möta ett ökat hot. Ryska och österrikiska arméer samlades, och i slutet av augusti lämnade den franska huvudarmén sina läger vid kanalkusten och marscherade österut. Invasionshotet var avvärjt för tillfället, men inte definitivt. I den nya situationen bedömde Napoleon att flottan skulle göra mest nytta i Medelhavet, och gav order till Villeneuve att segla dit.

Fransk-spanska flottan löper ut

Den 18 oktober 1805 gav Villenueuve order om att den kombinerade fransk-spanska flottan skulle löpa ut från Cadiz för att gå in i Medelhavet. 33 linjeskepp, 18 franska och 15 spanska, började mödosamt arbeta sig ut ur hamnen. Villeneuve visste att den brittiska flotta som väntade utanför endast räknade 27 linjeskepp, Nelson hade kort före slaget sänt i väg sex linjeskepp för att hämta vatten och proviant i Gibraltar.

De franska fartygen var väl så bra i grunden, men led brist på underhåll och förråd. Spanjorerna hade utmärkta fartyg, men besättningarna var inte lika väl­övade som de brittiska och franska. I den kombinerade flottan rådde också en övertygelse om att ett eventuellt sjöslag inte skulle likna något de tidigare hade varit med om. Den man som väntade på havet utanför, Horatio Nelson, hade redan i september samma år talat med folk i London om hur man på ett avgörande sätt skulle vinna sjöslag, och rykten spred sig snabbt.

Den traditionella taktiken föreskrev att befälhavarna skulle ordna sina styrkor i två parallella linjer, och sedan skulle fartygen skjuta på varandra tills någon segrade. Problemet med detta var att eftersom linjeskeppen tålde mycket beskjutning brukade ingen segra. Dags att prova något annat alltså.

Flottorna formerar sig för strid

Nelson hade en effektiv spaningsstyrka utanför Cadiz och missade inte att notera att den fientliga flottan löpte ut. Den brittiska styrkan styrde ned mot den kombinerade flottan och i gryningen den 21 oktober fick de varandra i sikte.

Villeneuve hade möjlighet att vända tillbaka in till Cadiz, men valde att svänga upp mot britterna och striden. Vinden var svag och de båda styrkorna närmade sig varandra med ungefär en knops fart.

Nelson ville ha duell fartyg mot fartyg

Nelson hade ordnat sina fartyg i två kolonner med befälen i täten, hans egen med 12 linjeskepp och Collingwoods, en dryg distansminut till styrbord om Nelson, med 15. Målet för de båda kolonnerna var att bryta igenom den fientliga linjen och göra slaget till en serie dueller mellan enskilda fartyg. På så sätt skulle fienden hindras från att fly och, så länge britterna vann duellerna, därmed slaget bli en triumf. Eftersom fartygen hade blivit utspridda under natten hade båda sidor svårt att få sina formeringar perfekta.

För att muntra upp besättningarna under den nervbrytande seglatsen in mot den kombinerade flottan och striden lät Nelson hissa signalen ”England förväntar sig att varje man gör sin plikt”.

Vid lunchtid inleddes det värsta skedet för britterna. Collingwoods fartyg Royal Sovereign var det första fartyget att komma inom skotthåll för fienden, det besköts snart av sju franska och spanska fartyg. Det faktum att Nelson valt att segla vinkelrätt in mot fienden med två kolonner betydde att de första fartygen skulle få ta emot den fransk-spanska elden utan att kunna skjuta tillbaka. Om det blev stiltje när britterna precis kommit inom skotthåll för den kombinerade flottan skulle de därför vara mycket illa ute.

Fördel för tyngre bestyckade britter

Efter att ha seglat cirka tusen meter genom fientlig eld kunde Royal Sovereign bryta igenom Villeneuves linje och leverera en dödlig bredsida. Cirka en halvtimme efter Collingwood kunde Victory ta upp striden, nästan i mitten av Villenueves linje. I takt med att fler brittiska fartyg kom in i slaget uppstod flera våldsamma dueller. Nelson hade räknat med att britternas högre effektivitet skulle göra skillnaden, och han hade rätt.

Framförallt Collingwood hade varit noga med att öva kanonserviserna, de kunde skjuta upp till tre bredsidor på tre och en halv minut. Britterna hade också ett tekniskt övertag på fienden, de hade sju extremt starka fartyg, enheter med vardera 98 kanoner eller fler. Spanjorerna hade fyra sådana och fransmännen inga. I duellsituationer vinner den med den kraftigaste materielen om allt annat är lika.

Även ledningsmässigt hade Nelson skapat ett övertag genom att före slaget ha instruerat fartygscheferna att målet var att förgöra den kombinerade flottan, och att man skulle slåss oberoende av order från honom. Detta ovanliga grepp hind­rade att fartygscheferna paralyserades genom brist på order, och skulle visa sig mycket effektivt.

Dumanoir undvek striden

Även om britterna var tekniskt överlägsna slogs fransmännen och spanjorerna tappert. Det fanns dock ett viktigt undantag. Chefen för tätstyrkan, konteramiral Pierre Dumanoir, var inte inställd på att delta i slaget. Villenueve signalerade förgäves till honom att vända och gå in i striden, men Dumanoir tog tid på sig. När han väl vände klockan 14.30 gjorde han några försök att angripa britterna, men lämnade sedan drabbningen och gick in mot Cadiz, med fyra linjeskepp.

Nelson dödligt sårad

Innan dess hade dock slaget tagit en dramatisk vändning. Nelson träffades klockan 13.15 av en kula från en av de många prickskyttar som satt i riggen på det franska fartyget Redoutable. Han insåg snabbt att skadan var dödlig, och lät sig bäras ned under däck. Den döende amiralen fick regelbundna rapporter om hur slaget utvecklades, och klockan 14.35 fick han veta att mellan 12 och 14 fiendeskepp var i brittiska händer. Precis som Nelson hade hoppats upplöstes den kombinerade flottans linje snabbt, och de brittiska artilleristernas skicklighet tog ut sin rätt.

Bland andra det väldiga spanska linjeskeppet Santissima Trinidad, med sina 130 kanoner – ett av världens största örlogsfartyg vid denna tid – hade förvandlats till ett vrak. Det första fartyg som strök flagg var Bucentaure, Villeneuves flaggskepp. Det attackerades av tre brittiska fartyg, och fann klockan 13.45 allt vidare motstånd meningslöst.

Slaget total brittisk framgång

Nelson frågade oroligt om något brittiskt fartyg hade strukit flagg, och fick ett nekande svar. En knapp timme senare fick han en rapport om att 14 eller 15 fiendefartyg hade gett upp, rapporten var dock felaktig. I efterhand konstaterades att den verkliga siffran var 19. Nelson, vars livslåga nu var svag, svarade att det var gott, men att han hade hoppats på 20. Drygt 20 minuter senare var han död. En stor seger var dock vunnen, och britterna hade inte förlorat ett enda fartyg.

Slaget blev den totala framgång Horatio Nelson hade hoppats på. Napoleon besegrade i och för sig österrikarna och ryssarna vid Austerlitz i början av december, och kunde ytterligare ett antal år behärska den europeiska kontinenten. Den franske kejsaren kunde dock aldrig mer hoppas på att bli herre över haven, och planerna på en invasion av Storbritannien fick skrinläggas för evigt.

Segern var Nelsons verk

Segern var Nelsons verk. Det rykte han hade skapat sig ökade självförtroendet hos britterna, och var sannolikt en besvärande faktor för besättningarna på den kombinerade flottan. Hans plan var djärv, och han hade dessutom sett till att alla hans kaptener hade förstått den. Detta låter trivialt, men den gamla taktiken var så djupt rotad att andra som hade försökt bryta mönstret tvingats se sina kaptener falla tillbaka i den traditionella taktiken när striderna väl började.

De brittiska förlusterna var 449 döda och 1 214 sårade, många av de blesserade dog snart av sina skador. De totala förlusterna hos den kombinerade flottan är inte kända, men bör ha uppgått till åtskilliga tusental.

Publicerad i Populär Historia 9/2005

Fakta: Nelson blev hjälte för en hel nation

Världens mest kände sjöofficer föddes 1758 i engelska Barnham Thorpe som femte sonen till en kyrkoherde. För karriären var morbrodern, kommendörkapten Maurice Suckling, viktigare än fadern. Nelson togs ombord på Sucklings fartyg vid tolv års ålder och var till sjöss en stor del av sina dagar fram till år 1783.

Alla brittiska sjöofficerare inledde sina karriärer som barn, och blev därför mycket skickliga i sjömanskap. Systemet stod i stark kontrast till arméns, där alla med pengar kunde köpa sig en befattning. Officersbanan var dock helt beroende av inflytelserika vänner och släktingar; utan stöd från personer med ”inflytande” kunde en väl så duglig man få gå utan beford­ran, eller till och med sjökommenderingar, under en stor del av sitt liv.

Nelsons första uppdrag till sjöss var under amerikanska frihetskriget. När det tog slut gick han iland, men fick en kommendering i Västindien 1784–87, under vilken han träffade änkan Frances Nisbet och gifte sig med henne.

Efter 1787 ägnade sig Nelson åt studier och trädgårdsskötsel ett antal år. Han kunde ha dött som en tämligen obemärkt person om det inte var för att franska revolutionen ledde till nya strider. År 1793 var kriget ett faktum, och Storbritannien behövde officerare för att sända sin väldiga flotta till sjöss.

I maj samma år seglade han från Storbritannien mot Medelhavet i amiral Samuel Hoods eskader, som chef för linjeskeppet Agamemnon. De första större sjöstriderna som Nelson kom att delta i var slagen i Lionbukten i mars och juli 1795. Han blev här djupt betryckt över den brittiske befälhavarens, amiral William Hotham, försiktiga sätt att föra slaget.

Under sin första tid i Medelhavet förlorade Nelson sitt högra öga när fästet Calvi på Korsika stormades. Han fann under denna period även sitt livs stora kärlek i lady Emma Hamilton.

Nelson började bygga sitt rykte när Hothams efterträdare, amiral John Jervis, sände ut honom på självständiga operationer. Slaget vid Kap Saint Vincent i februari 1797 blev det stora genombrottet. Striden började när Jervis med 15 linjeskepp mötte den spanska flottan med 27. Slaget blev en stor brittisk seger, där äran officiellt föll på Jervis, men i brittiska folkets ögon på Nelson.

Bland annat väckte den djärva bordningen av två linjeskepp allmänhetens respekt och Nelson befordrades till konteramiral. Som sådan förlorade han sin högra arm i ett misslyckat anfall på Teneriffa. Denna motgång kompenserade Nelson mer än väl för, när han i ett djärvt anfall utplånade den franska sjöstyrka som eskorterat Napoleon Bonaparte till Egypten, vid Abukir i början av augusti 1798. Nu var han en stor sjöhjälte.

Innan han mötte sin död i slaget vid Trafalgar hann Horatio Nelson göra sig känd för ytterligare ett framgångsrikt anfall; på den danska flottan i Köpenhamn år 1801. Han separerade också från Frances Nisbet och levde därefter öppet tillsammans med lady Hamilton – paret fick två döttrar.

Legenden Nelson har med råge överlevt honom själv, och kommer förmodligen att leva så länge som någon är intresserad av sjökrigshistoria.

Trots det stöd han hade från sin morbror i början av karriären måste han betraktas som sin egen lyckas smed. Nelson var en av de djärvaste sjöofficerare som Storbritannien frambringat; många brittiska amiraler har nöjt sig med att inte utsätta flottan för några risker, och därmed aldrig vunnit några framgångar.

Nelsons rykte är också kopplat till det stora behov som fanns av en hjältefigur som han, både i Storbritannien och i stora delar av Europa.

Napoleon såg en tid ut att vara oövervinnerlig till lands, men britterna skar lagrar till sjöss. Horatio Nelson blev alltså en viktig symbol för att det fanns hopp i kampen mot en person som av många upplevdes som en despot.

Publicerad i Populär Historia 9/2005