Slottet Schillon vid Genevèsjön, odödliggjort av lord Byron, är en av många vackra vyer i Schweiz.

© Benjamin Gimmel

Nazidebatt överskuggar trippelfirande i Schweiz

Samtidigt som Schweiz firar tre jubileum handlar debatten mest om hur landet förhöll sig till Nazityskland under andra världskriget.

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Det finns många klichéer om schweizarna. En av de mest seglivade är att detta folk ger sken av att vara humanitärt men i själva verket alltid är inställt på att berika sig på andras bekostnad. En anekdot på detta tema är typisk:

”När Gud skapade världen använde han som bekant den sjunde dagen till att ta igen sig. Utmattad hamnade han på en schweizisk alpäng. Strax kom några vänliga bönder och räckte honom ett stort glas mjölk. Över sig av tacksamhet lovordade Herren bergsbönderna för deras frikostighet och fick till svar: ”Håll till godo. Det blir 2 franc och 50 cent.”

Det ligger kanske någon sanning i denna kliché. Rödakorslandet Schweiz har liksom Sverige ökat sitt välstånd efter de båda världskrigen på grund av sin neutralitet och genom att gå oramponerat ur bägge. Ja, det sista stora kriget fyllde dessutom bankvalven. Det fridfulla landet har länge haft rykte om sig att vara Europas säkraste kassaskåp och Schweiz är än i dag den nation i världen som ståtar med högst inkomst per capita.

I år firar Schweiz inte mindre än tre jubiléer: 1648, 1798 och 1848. Delvis liknar den schweiziska historien vår svenska: det handlar om en lång period av fattigdom, slit och sociala problem följd av ett välmående samhälle. Liksom svenskarna har schweizarna en gång varit ett folk av erövringslystna krigare.

Alltsedan det ursprungliga edsförbundets skapande 1291 – som betraktas som landets födelse – har de krigsdugliga bönderna ständigt vidgat sitt revir. I slaget vid Marignano 1515 blev det stopp. Men därmed föddes också den schweiziska neutraliteten. Ingen hade intresse av att angripa det otillgängliga bergslandet, speciellt som alla ville betjäna sig av de dugliga schweiziska soldaterna, av vilket Vatikangardet är en sista rest. Vid westfaliska freden 1648 vann Schweiz ett första erkännande som självständigt territorium.

År 1798 blev emellertid den lösa konfederation som Schweiz då bestod av angripen av den franska revolutionsarmén. Då var de schweiziska samhällena ingalunda demokratiska utan styrdes av lokala aristokratier. Nu skapades den Helvetiska republiken, varvid aristokratiernas privilegier upphävdes och kulturell frihet och pressfrihet infördes. Under Napoleons kejsardöme gick dessa nyvunna friheter förlorade, men år 1815 blev edsförbundets neutralitet internationellt erkänd.

1830 och 1848 års revolutionsrörelser i Europa påverkade också alplandet. Det fanns ett stort missnöje inom breda folklager; bönder, näringsidkare, intellektuella och andra krävde åsikts- och näringsfrihet. Efter 1830 införde folkliga rörelser liberala författningar i flera kantoner, och 1848 skapades den moderna förbundsstaten efter amerikanskt mönster, som avlöste den dittillsvarande lösa sammanslutningen. Gemensamt post- och myntväsen infördes, tullarna mellan kantonerna slopades, medborgerliga friheter garanterades.

Författningen som antogs efter åtta veckors förberedelser avlöste det korta Sonderbundkriget mellan de protestantiska kantonerna och katolikerna i centrala Schweiz. Protestanterna segrade och resultatet blev ett Schweiz med liberal och radikal prägel som var långt före sin tid. 1848 års författning håller nu på att uppdateras och förslaget ska – givetvis – underkastas folkomröstning.

Den ryktbara schweiziska direktdemokratin förankrades i lag 1874 och har sedan anpassats och byggts ut, bland annat med hänsyn till folkmängdens ökning. Under alla dessa år av politiska framsteg blev Schweiz ett idealland för många frihetsivrare i det övriga Europa. Republikaner och demokratianhängare pekade på en redan då välordnad, prydlig och något småborgerlig republik, där motståndarnas varningar för anarki och pöbelvälde kom på skam. Många politiskt förföljda fann sin fristad i Schweiz, som beundrades för sin skönhet och sitt paradisiska lugn. Kända författare från hela världen både arbetade och dog här. Listan kan göras lång, bland andra stannade August Strindberg två år i Schweiz. Han blev så imponerad att han skrev en artikel, där han manade svenskarna att bli européer och verka för en europeisk federation enligt schweizisk modell.

I dag finns inte mycket kvar av landets positiva image. Årets trippeljubileum har överskuggats av dispyter om landets roll under nazieran. Ett sådant ifrågasättande har försiggått redan långt före det pågående grälet om de schweiziska bankernas naziguld och deras judiska tillgodohavanden.

De frågor som utöver bankskandalerna häftigt diskuterats i Schweiz är den schweiziska vapenindustrins leveranser åt Hitlertyskland, den tysk-svensk-schweiziska judestämpeln i passen, den splittrade nazirörelsen i landet under trettiotalet, den schweiziska eftergiftspolitiken mot Hitler, avvisandet av judar vid gränserna och arbetslägren som upprättades åt flyktingar undan nazismen.

På engelska har nyligen utkommit en tjock bok som ger en kritisk historik av Schweiz roll inom Internationella Röda korset (IRK). Boken heter Dunant’s Dream War. Switzerland and the History of the Red Cross och är skriven av Caroline Moorehead. Här framkommer bland annat att den schweiziska ledningen för IRK redan 1942 var väl medveten om det nazistiska förintelseprogrammet. Man befarade dock att en protest skulle väcka Hitlers vrede (en invasionsplan kallad Tannenbaum fanns redan skisserad) och valde att tiga. Nu, med facit i hand, frågar sig Moorehead om inte detta agerande var väl undfallande, särskilt med tanke på att Schweiz till skillnad från Sverige hade ett starkt försvar.

Landet befinner sig nu i en identitetskris. Den ibland onyanserade kritiken utifrån rörande krigsåren och bojkottaktionerna tär på schweizarnas nerver. Den schweiziska ekonomin är inte lika lysande som tidigare. Inställningen till EU har blivit mera positiv än under 1992 års folkomröstning, då två av tre schweizare förkastade ett förslag om anslutning till den ekonomiska gemenskapen. Vad gäller FN har Schweiz säte i fackorganen, däremot inte i generalförsamlingen. Men denna fråga kommer att underkastas folkomröstning inom en inte alltför avlägsen framtid.

Publicerad i Populär Historia 4/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också