Joseph Goebbels – Hitlers PR-chef

Det är omöjligt att ens försöka föreställa sig Hitlertyskland utan propagandan. Massmötena, hakkorsflaggorna, talen och manifestationerna är så intimt förknippade med nazismen att det är svårt att dra en gränslinje mellan själva ideologin och knepen som användes för att sprida den.

Den tyske historikern Joachim Fest gick rent av så långt att han kallade nazismen för ”propaganda förklädd till ideologi”. Med det menade han att nazismen egentligen bara var ett ”maktbegär” som red på massornas impulser och formades efter vad som kunde ge störst psykologisk effekt i ett givet ögonblick.

Fests slutsats kan diskuteras, eftersom nazismen trots allt hade en kärna av, låt vara förvirrade, idéer. Men den säger ändå något viktigt om den nazistiska propagandans (och politikens) sätt att fungera.

Goebbels oumbärlig för Hitler

Lika omöjligt som att föreställa sig naziregimen utan propaganda är det att tänka sig Hitler utan sin PR-minister Joseph Goebbels. Goebbels har av en av sina tidigare medarbetare träffande beskrivits som ”den ende verkligt intressante mannen i Tredje riket vid sidan av Hitler”.

Så gott som alla Hitlers närmaste medarbetare – till och med den genialiske rustningsministern Albert Speer – var utbytbara. Alla utom Goebbels, vars särskilda talang var oumbärlig för Führern.

De flesta av de högre naziledarna kom från samhällets lägre klasser och Goebbels var inget undantag. Han föddes i småstaden Rheydt (i dag en stadsdel i Mönchengladbach) i Rhenlandet, i oktober 1897. Pappan var förman på en textilfabrik och modern dotter till en smed. Föräldrarna var fromma katoliker.

Frisedel från första världskriget

Medan hans jämnåriga kamrater kallades ut i första världskriget blev den kortväxte Goebbels ratad av armén på grund av ett iögonfallande fysiskt handikapp: han haltade svårt. Kanske på grund av en benmärgsinflammation i fyraårsåldern hade vänsterbenet blivit kortare än det högra. Senare i livet påstod han ibland att det var en gammal krigsskada.

Flera andra förklaringar och teorier om hans hälsa har framförts, men något definitivt klarläggande finns inte. Komplexet för handikappet och känslan av att inte ha lika fin härkomst som skolkamraterna på läroverket lär ha underblåst hans äregirighet. 1917 tog han studenten med toppbetyg.

Misslyckad författare och journalist

Tack vare ett stipendium öppnades vägen till högre studier. År 1921 blev Goebbels filosofie doktor vid universitetet i Heidelberg. Då hade han hunnit med att studera filosofi, historia, litteraturhistoria och konstvetenskap samt latin och grekiska vid inte mindre än nio universitet. Men han drömde inte om en akademisk karriär utan ville bli en berömd författare.

Under de följande åren skrev han den självbiografiska romanen Michael som ingen förläggare ville publicera. Först sedan han börjat sin karriär inom nazistpartiet lyckades han få partiets eget förlag att ge ut boken år 1929.

Han skrev också två versdramer (varav det ena handlade om Jesus) men ingen teater ville sätta upp dem. Och hans försök att slå sig fram inom journalistiken slutade med en snöplig buklandning. Den stora tidningsdraken Berliner Tageblatt refuserade alla hans inskickade artiklar och ingen redaktör ville anställa honom.

Drogs till högerradikala ideologier

Åren efter krigsslutet och kejsardömets fall 1918 präglades av stort politiskt kaos i Tyskland med oroligheter och kuppförsök av olika radikala grupper. Under dessa år verkar även Goebbels ha varit en vilsen själ. Han var fattig, kvinnan han älskade övergav honom och han pendlade mellan olika högerradikala ideologier som ville göra revolution.

Till skillnad från Hitler tycks Goebbels från början inte ha varit en utpräglad antisemit. Att han 1923, på grund av den svåra ekonomiska krisen, förlorade jobbet hos Dresdner Bank bidrog till att radikalisera honom ytterligare. Han hade bara varit anställd i nio månader.

Gick med i nazistpartiet 1924

Härefter avskydde han kapitalismen som han kallade för en ”konspiration av den internationella judendomen” och snart hade Goebbels utvecklats till en fanatisk antisemit. År 1924 gick han in i nazistpartiet. Det var vid det här laget en i praktiken obetydlig extremiströrelse som nyligen låtit tala om sig på grund av ett försök till statskupp i München och den efter­följande spektakulära rättegången mot partiledaren, Adolf Hitler.

Goebbels var till en början agitator för partiet i Rhenlandet och Westfalen och blev privatsekreterare åt en av partiets högsta ledare, Gregor Strasser, vilken tillsammans med sin bror Otto ledde partiets vänsterfalang. Under de här åren i mitten av 1920-talet var bröderna Strasser den mer högerinriktade Hitlers främsta rivaler om makten i partiet.

Trots att Goebbels var öppet kritisk mot Hitler insåg den sistnämnde vilken skicklig propagandist Goebbels var. I februari 1926, efter att han visat vad han skrivit om propagandans betydelse i sin bok Mein Kampf, lyckades den blivande Führern värva Goebbels för sin sak. I fortsättningen var han en lojal anhängare till Hitler.

Goebbels grundade Der Angriff

Goebbels blev dock inte omedelbart partiets propagandachef, för den posten hade Gregor Strasser. Istället skickades den unge propagandisten till det socialdemokratiskt och kommunistiskt dominerade Berlin för att organisera partiets lokalavdelning. I egenskap av nazistisk Gauleiter (”distriktsledare”) för Berlin lyckades han öka stödet för partiet kraftigt genom intensiv agitation och regelrätta gatuslagsmål mellan nazister och kommunister.

År 1927 grundade Goebbels den nazistiska tidningen Der Angriff (”Anfallet”) som ända fram till 1945 blev hans personliga språkrör. Varje nummer innehöll en ledarartikel av hans egen hand. Under kampåren i Berlin tycks han ha förvandlats från en sentimental romantiker till den hårde, cyniske och kallhamrade person, som är välbekant från de historiska skildringarna av Tredje riket.

Nazistpartiets propagandachef

Framgångarna uteblev inte och år 1928 blev Goebbels en av elva nazistiska riksdagsledamöter. 1930 utnämnde Hitler honom till partiets propagandachef. Det var nu han började iscensätta välregisserade massmöten med Hitler eller sig själv i huvudrollen. Hitler var förvisso en begåvad talare, men det var Goebbels som hade metoderna att sprida partiets idéer hos massorna med hjälp av slagord, övertalning, myter och bilder.

Goebbels tog kontroll över medierna

Den 13 mars 1933, det vill säga några veckor efter att Hitler kommit till makten i Tyskland, utnämndes Goebbels till ”riksminister för folkupplysning och propaganda”. Själv var Goebbels missnöjd med titeln eftersom han tyckte att det var dumt att skriva allmänheten på näsan att det var propaganda han sysslade med. Men Hitler insisterade.

Som propagandaminister, med ämbetslokaler ett stenkast från rikskansliet på Wilhelmstrasse i Berlin, tog Goebbels kontrollen över press, radio, film, litteratur och konstlivet, som likriktades totalt för att passa de nya makthavarnas syften. Judiska journalister och kulturpersonligheter rensades ut och fick yrkesförbud. Alla konstnärliga alster måste godkännas av myndigheterna.

Väl medveten om radions genomslagskraft lät Goebbels tillverka billiga radioapparater, de så kallade ”folkmottagarna”, för att nazistpartiets budskap skulle nå in i vartenda hem. Medvetet lät han filmverkstäderna nästan enbart producera oförargliga komedier eller annan lättsmält underhållning för att hålla folk på gott humör. Några av de få undantagen var de antisemitiska hetsfilmerna Der ewige Jude och Jud Süss.

Låg bakom kristallnatten

Den efter hand statsstyrda nazistiska propagandaappa­raten fortsatte under hela Tredje rikets existens att basunera ut antijudisk propaganda i alla former och Goebbels banade på detta sätt psykologiskt vägen för judeutrotningen. De landsomfattande pogromerna mot judarna i Tyskland under den så kallade ”rikskristallnatten” i november 1938 anstiftades också av Goebbels, med Hitlers goda minne.

Propagandaministern var sedermera under kriget välinformerad om vad den ”slutliga lösningen” innebar. I sin dagbok skrev han den 27 mars 1942:

”Judarna förflyttas österut från det ockuperade Polen, med början vid Lublin. Här använder man en ganska barbarisk metod som inte ska beskrivas närmare och av judarna blir det inte så många kvar. I stort sett kan man konstatera att 60 procent av dem måste likvideras, medan bara 40 procent kan sättas i arbete. (…) Över judarna fälls en straffdom som visserligen är barbarisk, men som de i fulla mått har förtjänat. Profetian, som Führern har gett dem för att de hjälpt till att sätta igång ett nytt världskrig, börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt.”

Goebbels idealfamilj

Även hans egen familj blev ett viktigt redskap i den nazistiska propagandan för den ”ariska” kärnfamiljen. Sedan december 1931 var Goebbels gift med Magda Quandt och de fick sex barn tillsammans: Helga, Hildegard, Helmut, Hedwig, Holdine och Heidrun. Att samtliga hade namn som började med H var naturligtvis ingen tillfällighet för en lojal anhängare till Hitler.

I propagandan utmålades familjen Goebbels som en idealfamilj och barnen filmades ofta i idylliska scener. Men bakom fasaden var det långt ifrån rosenrött i makarna Goebbels äktenskap. Propagandaministern var en notorisk kvinnokarl och hade många affärer vid sidan om, och Magda Goebbels gav igen med samma mynt, bland annat genom att vänsterprassla med en av makens närmaste medarbetare, statssekreteraren Karl Hanke.

"Bocken från Babelsberg"

Hösten 1938 höll äktenskapet på att spricka på grund av Josephs förhållande med den tjeckiska skådespelerskan Lída Baarová. Hitler fick personligen gripa in och lappa ihop relationen för att undvika en propagandakatastrof. Härefter dröjde det flera år innan Goebbels återvann Hitlers personliga gunst.

Folkhumorn döpte honom till ”bocken från Babelsberg” och bland de övriga naziledarna var han oftast baktalad och misstrodd, eftersom han inte ansågs vara ”en av dem”, utan betraktades som en intellektuell karriärist. Bakom ryggen hånades han för sitt fysiska handikapp och kallades elakt för ”der Schrumpfgermane” (”krymplingsgermanen”).

Organiserade krigspropagandan

Krigsutbrottet i september 1939 hälsades inte med någon entusiasm av Goebbels som ansåg att krig var impopulärt hos folket och befarade att Tyskland skulle förlora. Icke desto mindre ägnade han all tid och kraft åt att organisera krigspropagandan på bästa sätt och höja moralen hos folket.

Allt eftersom nederlagen hopade sig och alltfler tyska städer lades i ruiner av de allierade bombplanen växte svårigheterna för Goebbels propagandamaskineri att göra kriget populärt. Men trots ökade tvivel som ibland kom till uttryck i skämt som ”Lögnen har korta ben” (återigen en anspelning på Goebbels utseende) lyckades den nazistiska propagandan i stort sett behålla sitt grepp om folket ända fram till de sista månaderna av kriget.

Goebbels och det totala kriget

Höjdpunkten i hans karriär som propagandist var talet som han höll i Sportpalatset i Berlin den 18 februari 1943 med den retoriska frågan ”Vill ni ha det totala kriget?”. Talet hölls några veckor efter den militära katastrofen vid Stalingrad och var avsett att mobilisera folket och samhället till en ännu större krigsinsats och inte låta sig slås ned av tillfälliga motgångar. Även om tillställningen var välregisserad och ”påhejare” hade placerats ut i publiken kan talet betecknas som ett retoriskt mästerstycke.

Något ”totalt krig” lät sig Hitler emellertid inte bevekas till förrän drygt ett och ett halvt år senare. Fram till dess insisterade han på att så mycket som möjligt av den civila produktionen och underhållningsindustrin skulle fortgå för att hålla allmänheten på gott humör. Dessutom var olika delar av den tyska krigsansträngningen dåligt samordnade.

Kort tid efter attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 utnämndes Goebbels till ”riksbefullmäktigad för den totala krigsinsatsen”, men allt Goebbels kunde bidra till på sin nya post var att förlänga det hopplösa kriget med ytterligare några veckor eller månader.

Begick självmord i Hitlers bunker

När slutstriden om Berlin inleddes i slutet av april 1945 tog makarna Goebbels sin tillflykt till Hitlers bunker under rikskansliet tillsammans med alla barnen. I sitt testamente utnämnde Hitler Goebbels till sin efterträdare som tysk rikskansler, en post som han dock inte innehade i mer än ett dygn. Den 1 maj 1945 begick Goebbels självmord med sin hustru Magda i rikskansliet i det brinnande Berlin, efter att Magda förgiftat de sex barnen.

Minnet av Goebbels levde dock vidare in i vår egen tid. Namnet är intimt förknippat med propaganda och det händer inte sällan att politiska motståndare än i dag anklagar varandra för att hålla på med ”Goebbelspropaganda”, med vilket menas en särskilt hämningslös och cynisk agitation.

Publicerad i Populär Historia 10/2009

Fakta: Goebbels om propaganda

Goebbels var en i högsta grad resultatinriktad propa­gandist. Här är ett berömt citat ur ett tal inför partifunktio­närer den 9 januari 1928:

»Den propaganda är bra som leder till framgång och den är dålig som misslyckas att uppnå det önskade resultatet, hur intelligent den än är, för det är inte propagandans uppgift att vara intelligent, dess uppgift är att leda till framgång. Därför kan man inte säga att er propaganda är för oslipad, för elak. Detta är inte kriterier som den kan beskrivas med. Den bör inte vara anständig eller varsam, mjuk eller ödmjuk. Den bör leda till framgång. Om någon säger till mig: ›Er propaganda ligger inte på någon väluppfostrad nivå› är det ingen mening för mig att prata med honom alls. Strunt i huruvida propagandan alls är välartad. Det som spelar någon roll är att den uppnår sitt syfte.»

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

Publicerad i Populär Historia 10/2009