SS – Ondskans garde

Få bokstavskombinationer har som ”SS” förmått injaga avsky och fruktan hos Europas folk under det krigiska 1900-talet. Även långt efter andra världskrigets slut fick de svartklädda män vars kragspeglar pryddes av de runformade bokstäverna ”SS” personifiera ondskan själv.

Men vad var egentligen detta SS för något, och hur kom det sig att organisationen och dess medlemmar så tydligt förknippades med grymhet och skräck? Under det brutala tjugonde seklet var ju konkurrensen när det gällde omänskliga övergrepp bokstavligt talat mördande.

I det Tyskland som försökte hämta sig efter krigsnederlaget 1918 var de politiska motsättningarna hårda och många organisationer försåg sig med uniformerade styrkor. Dessa skulle skydda de egna mötena och om möjligt störa de politiska motståndarna. Men det var nazistpartiet – grundat 1920 – som med tiden lyckades utveckla de största och effektivaste partimiliserna. Med sina brunklädda stormavdelningar (SA) kom de alltmer att dominera gatorna.

Snart var strider mellan SA-män och kommunisternas Rot Front-kämpar en vardaglig syn i många tyska städer. Efter det nazistiska maktövertagandet 1933 växte SA än mer och nådde år 1934 ofattbara fyra miljoner medlemmar. För nazistpartiets ledning med Adolf Hitler i spetsen höll SA på att utvecklas till ett instrument som tenderade att leva sitt eget liv med en egen agenda. Man tyckte sig behöva en annan, obrottsligt lojal, väpnad styrka.

Hitler hade tidigt försett sig med ”stabsvakter” och denna lilla grupp utgjorde kärnan i en väpnad kår som hade grundats 1923. Två år senare, 1925, fick den namnet Schutzstaffeln, ”skyddsstyrkor”, eller helt enkelt ”SS”. Medlemmarna var svartuniformerade och avkrävdes fullständig lojalitet mot Führern. Till en början lydde SS formellt under SA-ledningen men dess medlemmar såg sig tidigt som en elit som i praktiken endast tog order från Hitler personligen.

När Heinrich Himmler den 6 januari 1929 utnämndes till riksledare, Reichsführer, för SS, inleddes en verklig kraftutveckling för den fortfarande ganska obetydliga livvaktstyrkan. Från några hundra man år 1929 expanderade kåren till 52 000 vid slutet av år 1932. Därmed ökade också motsättningarna till brunskjortorna i SA. Den 30 juni 1934 exploderade maktkampen inom nazistpartiet då Hitler, med Himmler och SS som effektiva verktyg, rensade ut delar av den i nazistledarens tycke alltför självständiga och vänsterradikala SA-ledningen.

Ett åttiotal personer, med SA-chefen Ernst Röhm i spetsen, dödades av mordkommandon ur SS under ”de långa knivarnas natt”. Tre veckor senare fick Himmler sin belöning då hans SS frigjordes från SA och blev en självständig organisation inom nazistpartiets, NSDAP:s, ram. Vägen låg öppen för fortsatt maktexpansion.

En grundtanke i Hitlers sätt att styra Tyskland var att spela ut olika aktörer och grupperingar mot varandra – att söndra och härska. Utvecklandet av parallella strukturer inom parti- och statsapparaten var för honom ett helt rationellt företag. Därmed mötte det inte något motstånd när Himmler och hans närmaste man, Reinhard Heydrich, år 1931 började bygga upp en särskild säkerhetstjänst inom SS, nämligen SD, Sicherheits­dienst. Efter maktövertagandet 1933 inrättades dessutom den hemliga statspolisen, Gestapo, som kom att stå för den direkta övervakningen av potentiella politiska motståndare inom Tyskland.

När Himmler 1939 också blev chef för den civila polisen var ett enormt säkerhetskomplex etablerat. Det organiserades i en rikssäkerhetsöverstyrelse (RSHA) som inom sig samlade såväl SD och Gestapo som den vanliga kriminalpolisen och en rad andra säkerhetsfunktioner.

Statens och partiets funktioner hade därmed smält samman. RSHA kan i praktiken inte skiljas från SS; över båda tronade ytterst Heinrich Himmler.

En särskild kategori, SS:s Totenkopfverbände, Dödskalleförbanden, skapades för att sköta bevakningen av de koncentrationsläger som byggdes upp för att hysa politiska motståndare till Hitlerregimen. Därmed var grunden lagd för de stora arbets- och utrotningsläger där miljoner människor skulle komma att dö i SS:s våld.

Ytterligare särskilda funktioner inom det växande SS-imperiet utgjordes av de mera renodlat ideologiska organen. Himmler ville göra milisen till partiets och Tysklands ideologiska förtrupp, en renrasig ledarorden som skulle säkra den ariska rasens framtid på andra folkgruppers – främst judars och slavers – bekostnad. För detta krävdes en ideologisk arsenal. Därför skapades Rasse- und Siedlungsamt (Ras- och bosättningsbyrån) med organisationer som Ahnenerbe (Förfädernas arv) och Lebens­born (Livskällan).

Här samlades rasbiologer, arkeologer, historiker och en mängd andra forskare för att skapa den ”vetenskapliga” basen för utvecklandet av den nazistiska ideologin, liksom för raspolitiken i de ockuperade områdena. Resultatet blev ett formligt sammelsurium av historiska fakta, fria fantasier och vantolkningar.

Den kanske mest extrema sidan av SS:s rasideologiska arbete möter man i Lebensbornorgani­sationen. Inom dess tretton olika så kallade hem föddes totalt 11 000 utomäktenskapliga barn i ett program som medvetet syftade till att öka Tysklands ”rasrena” befolkning.

Inte minst i det ockuperade Polen var Lebensborns läkare sysselsatta med att försöka hitta polska barn som ansågs ha förutsättningar för en framgångsrik germanisering. Sådana barn rövades helt sonika bort från sina föräldrar och placerades i tyska fosterhem. Kanske så många som 200 000 barn togs på det sättet med våld från sina familjer.

En sista kategori inom SS var de beväpnade SS-trupperna. De var länge ganska svaga, främst på grund av motstånd från den reguljära krigsmakten som inte ville veta av någon konkurrens om män och materiel. Men krigsutbrottet 1939 ändrade på detta. Från och med fälttåget mot Polen 1939 fick SS en viktig roll i att deportera icke önskade folkgrupper och bereda plats för inflyttade tyskar. På så sätt fördrevs redan kring årsskiftet 1939/40 tusentals polacker från områden som skulle ”förtyskas”.

De kom att ersättas av bland andra balttyskar evakuerade från Estland och Lettland. I och med anfallet på Sovjetunionen i juni 1941 öppnades ett oändligt verksamhetsfält. Stora områden i öster skulle rensas från sin ryska eller ukrainska befolkning och beredas för kolonisering av tyskar. Särskilt Krimhalvön utgjorde i Himmlers och hans närmaste mäns ögon en strategiskt viktig plats för tysk kolonisering med en helt ny stad, Gotenburg, som centrum.

Så, i januari 1942, hölls den så kallade Wannsee-konferensen i en villa i en förort till Berlin. Här drogs under ledning av Himmlers närmaste man, Heydrich, riktlinjerna upp för den ”slutliga lösningen”, massmordet på Europas judar. Förintandet av den europeiska judenheten blev under resten av kriget en huvuduppgift för SS, ett uppdrag som krävde alltmer resurser i form av män och transportmateriel.

Medan de tyska förbanden vid fronterna mot slutet av kriget led en skriande brist på transportkapacitet och ersättningsmanskap, användes stora SS-styrkor och otaliga tågsätt för att föra hundratusentals judar, romer och andra dödsdömda till förintelseläger som Auschwitz.

Det var inte bara en grymhet utan motsvarighet, utan också ett militärt vansinne som bara understryker att det nu var SS som var tongivande i Hitlers Tyskland, medan krigsmakten fick nöja sig med de resurser som tilldelades den.

För SS del var det hela dock mera rationellt. Miljoner och åter miljoner koncentrationslägerfångar och slavarbetare i industrier och jordbruk administrerades av SS och deras arbete gav organisationen ett inflöde av enorma penningsummor. I en särskild företagsförvaltning, Wirtschafts- und Verwaltungshauptamt (Näringslivs- och förvaltningsbyrån), administrerades denna alltmer betydelsefulla del av SS:s verksamhet.

Redan med anfallet på Sovjetunionen 1941 skapades särskilda insatskommandon bestående av folk ur SS, SD och den civila polisen. Enheterna följde arméns framryckning i spåren och mördade systematiskt judar, romer, kommunistiska funktionärer och andra som inte ansågs ha plats i det framtida stortyska riket. Resultatet blev en ofattbar orgie i grymheter och skändligheter, där massakern på Kievs 34 000 judar vid Babij Jar i september 1941 var något av en kulmen. Därefter blev uppgiften för stor och massmorden måste organiseras på ett helt annat sätt.

Under 1942 växte förintelselägren fram med Auschwitz-Birkenau som det största och det som kom att utgöra symbolen för SS:s massmord på Europas judar. Här, i närheten av Polens kulturella huvudstad Kraków, mötte ofattbara 1,5 miljoner människor döden åren 1941-45.

Särskilt brutala var de SS-styrkor, inklusive SS:s straffbataljoner, som under general Erich von dem Bach-Zelewskis ledning i september 1944 slog ned upproret i Warszawa. När de var klara hade den polska huvudstaden i praktiken upphört att existera och fick efter kriget byggas upp från grunden. Medan Allgemeine SS, det allmänna SS, genomförde förintelsen av alla de människor som nazisterna nekade rätt att leva i deras Europa, deltog SS:s väpnade gren, Waffen-SS, med allt större intensitet i kriget vid sidan av den reguljära krigsmaktens trupper. SS-förbanden fick minst lika god utrustning som arméns förband och ofta sattes enheter ur Waffen-SS in i krissituationer.

Deras ideologiska fanatism och hänsynslösa krigföring gjorde dem fruktade och avskydda av såväl fiender som delar av den egna krigsmakten, i synnerhet som de begick en rad övergrepp mot civila och krigsfångar.

Waffen-SS var, precis som det övriga SS, genomsyrat av en rasmytologi genom vilken ger­maner från olika europeiska länder skulle lockas att tjäna under samma fanor. I det avseendet var de nordiska länderna, Nederländerna och Flandern i Belgien särskilt eftertraktade som rekryteringsbaser. Mot slutet av kriget gjorde de stora förlusterna att rekryteringsreglerna blev alltmer liberala.

År 1944 hade antalet soldater i Waffen-SS närmat sig miljonstrecket och organisationen hade blivit något av en fjärde försvarsgren vid sidan av den ordinarie armén, marinen och flygvapnet.

Leden fylldes det näst sista krigsåret av 400 000 tyskar, 300 000 så kallade folktyskar (människor med tyskt påbrå från till exempel Ungern och Rumänien) och 250 000 utlänningar. De senare fördelades bland annat på 25 000 holländare, 10 000 fransmän, 8 000 belgare (varav 5 000 flamländare), 8 000 danskar, 7 000 norrmän, 700 schweizare, 200 svenskar, 100 liechtensteinare och till och med en liten grupp britter.

Efter anfallet på Sovjetunionen värvades särskilda SS-förband bland de folk som varit ockuperade i Stalins välde, och som nu – fåfängt skulle det visa sig – slöt sig till Tyskland för att få stöd i sin nationella frihetskamp. På det viset bildades estniska, lettiska, litauiska och galiziska (från gränsområdet mellan södra Polen och västra Ukraina) SS-legioner. Mot slutet av kriget fanns det till och med muslimska SS-förband, främst i Bosnien-Hercegovina. Då hade förlusterna gjort att SS-ledningen helt fått släppa sina pangermanska föreställningar och istället tacksamt ta emot vem som än ville slåss i deras led.

Många SS-frivilliga med nationella ambitioner för sina respektive hemländer insåg besviket att Hitlers och nazistpartiets imperialistiska stortyska ambitioner gick helt på tvärs mot SS-ledningens strävan­den att samla olika germanska folk, och därför stagnerade nyrekrytering­en av utländska frivilliga påtagligt redan under år 1942.

Till detta bidrog säkert även de enorma förlusterna på östfronten där tusentals och åter tusentals SS-frivilliga maldes ned i krigets kvarn. Krigsförbrytarprocessen i Nürn­berg 1945–46 förklarade SS med alla sina otaliga underorganisationer för en brottslig organisation. Det enda undantaget var SS:s ridklubb.

Men många krigsförbrytare kom undan, bland annat på grund av den hemliga tyska organisationen Odessa (Organisation der ehemaligen SS-angehörigen), som efter krigsslutet smugglade SS-män till Argentina, Paraguay och andra latin­amerikanska länder. En hel del SS-män ställdes dock inför rätta i krigsförbrytarrättegångar i Tyskland, Polen, Sovjetunionen och en rad andra länder. Åtskilliga avrättades, bland dem en av de värsta förbrytarna i SS:s led, kommendanten för koncentrationslägret i Auschwitz.

Rudolf Höss hängdes i april 1947 av polska myndigheter framför sin före detta villa bredvid Auschwitzlägret där han och hans män mördat så många människor.

Chef för terrorn

Om SS för stora delar av det krigsdrabbade Europa symboliserade ondskan så var det utan tvekan dess ledare, Reichsführer-SS Heinrich Himmler, som var samma ondska personifierad.

Han föddes år 1900 i München och det var också här han kom i kontakt med högerradikala grupperingar, som efter nederlaget i världskriget 1918 dök upp i en rad olika former. Redan år 1923 deltog han tillsammans med bland andra Hitler, Göring och krigshjälten Ludendorff i den misslyckade så kallade ölkällarkuppen.

Himmler var utbildad agronom och försökte sig utan större framgång bland annat på att driva hönsfarm. Det var helt i enlighet med hans egna idéer om vikten av att återvända till en, som han såg det, ursprunglig livsstil på landsbygden.

Tidigt hade Himmler börjat svärma för ett mytiskt tyskt förflutet i den germanska forntiden. Han läste ivrigt arkeologiska och historiska böcker om Tysklands förhistoria och en mängd osmälta fakta blandades med rena fantasier till ett kvasihistoriskt mischmasch om en forntida germansk storhet som ännu kunde spåras i så vitt skilda företeelser som tyska medeltidsborgar och nordiska runstenar.

Himmlers svärmerier för den tyska forntidshistorien lät sig lätt förenas med ett mera dagsaktuellt politiskt engagemang. År 1925 gick han med i det av Adolf Hitler ledda nazistpartiet, NSDAP. Här fick han snabbt en viktig roll i utvecklandet av de speciella SS-styrkorna, i skarp motsättning till partiets beväpnade milis, SA. År 1929 blev Himmler Reichsführer, riksledare, för SS och under de närmaste åren utvecklades organisationen från några hundra man till att omfatta flera tusen disciplinerade och svartuniformerade män i en ny partiarmé.

Himmler utsträckte snabbt sin maktbas från det egentliga SS. År 1933 blev han polischef i München, men visade snart betydligt större ambitioner. Tillsammans med sin nära medarbetare Reinhard Heydrich byggde Himmler upp en egen SS:s säkerhetstjänst (SD) samtidigt som han steg för steg övertog kontrollen över den politiska polisen (Gestapo) i olika delar av Tyskland.

Det var Himmler som i juni 1934 var hjärnan bakom morden på och utrensningarna av ledande SA-män, och därmed stod hans SS som segrare i den interna maktkampen. Två år senare, 1936, blev Himmler även chef för den civila polisen.

Förutom SS kontrollerade han nu – bland annat – Gestapo, SD, kriminal- och ordningspolisen samt SS:s reservstyrka, ur vilken den militära grenen Waffen-SS skulle komma att utvecklas. Därmed hade han även makt över de koncentrationsläger som börjat byggas redan år 1933.

Detta säkerhetsimperium utökades när Himmler 1939 blev rikskommissarie för befästandet av den tyska nationella egenarten, vilket var inledningen till uppbyggandet av ett gigantiskt företagskonglomerat i SS:s regi, där koncentrationslägerfångar och slavarbetare från de ockuperade länderna såg till att Himmlers eget rike tjänade oerhörda summor pengar.

Genom beslutet i början av år 1942 att genomföra ”den slutliga lösningen”, fick Himmler en ny roll som chef för de insatskommandon som mördade judar och andra i nazistiska ögon misshagliga människor i de tyska truppernas fotspår i öster.

Han var också den högste ansvarige för det stadigt ökande komplexet av koncentrationsläger. Massmord och etnisk rensning låg väl i linje med Himmlers personliga övertygelse om den ariska rasens överlägsenhet och han förberedde målmedvetet framtida tyska bosättningar i sådana rensade områden i främst Polen och Sovjetunionen.

År 1943 utnämndes Himmler till inrikesminister och efter 20 juli-attentatet mot Hitler 1944 blev han chef för reservarmén i Tyskland. Men militärt befäl var inget Himmler klarade av och hans utnämning i början av 1945 till chef för en hel armégrupp var en katastrof.

Himmler insåg själv vad klockan var slagen och gjorde i april 1945 sonderingar om separatfred hos västmakterna. Dessa avvisades och en rasande Hitler sparkade i sitt testamente ut Himmler ur nazistpartiet. Himmler försökte efter krigsslutet gå under jorden med greps av brittiska soldater.

Den 23 maj 1945 begick han självmord i en cell i Lüneburg genom att svälja en giftkapsel. Därmed undgick den främste nazistiske krigsförbrytaren vid sidan av Hitler att ställas inför domarna vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg.

Svenskar i SS

Efter det tyska anfallet på Sovjetunionen i juni 1941 sökte sig svenska frivilliga till Waffen-SS via värvningskontor i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors. Totalt runt tvåhundra svenskar anslöt sig till dessa väpnade förband. Knappt hälften av dem anses ha varit medlemmar i eller sympatisörer till Sven-Olof Lindholms nazistparti Svensk socialistisk samling (SSS).

Knappt fyrtio av svenskarna placerades i SS-pansargrenadjärdivisionen »Wiking», från 1943 ombildad till pansardivision. Med den slogs de i två år på östfronten innan divisionen i april 1945 utkämpade sina sista strider mot amerikanska förband vid Brennerpasset. I den 11:e SS-pansargrenadjärdivisionen »Nordland» fanns till och med ett »Schwedenkompani» med starkt svenskt inslag. Mellan den 25 april och den 2 maj 1945 deltog svenskarna i »Nordland» i de hårda slutstriderna om Berlin.

En handfull av de överlevande svenskarna lyckades återvända hem från amerikansk eller sovjetisk fångenskap, medan ett okänt antal gick under i fånglägren i Sibirien.

Massakern i Malmédy

Den 16 december 1944 inledde Tysk­land en sista, desperat men fruktlös motoffensiv mot de allierade i bergsområdet Ardennerna. Som spjutspets för anfallet fungerade soldater ur 1:a SS-pansardivisionen Leibstandarte-SS Adolf Hitler under ledning av Standartenführer Joachim Peiper.

Den 17 december inringade divisionen soldater från Maryland, Pennsylvania, Virginia och West Virginia (B-batteriet av den 285:e fältartilleriobservationsbataljonen) i den belgiska staden Malmédy. Peipers män avväpnade amerikanerna innan de fördes ut på ett fält och sköts ned. Mellan femtio och sextio krigsfångar dödades medan trettio lyckades fly.

Malmédy blev symbolen för flera liknande övergrepp från SS-förbandens sida och högljudda krav restes i USA på hämnd. Trots att han själv inte varit på plats tog Peiper efter kriget på sig skulden för massakern. I en krigsförbrytarrättegång i det före detta koncentrationslägret Dachau i maj 1946 dömdes Peiper och 42 av hans män till döden för morden på krigsfångarna. Men flera felaktigheter hade begåtts både under förhören med de anklagade och under rättegången, varför alla dödsstraff omvandlades till fängelsestraff. Peiper var den siste som frigavs, år 1956. Joachim Peiper bosatte sig i Frankrike där han 1976 mördades av okända gärningsmän.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Publicerad i Populär Historia 9/2008