Adolf Hitler visar den italienske diktatorn Benito Mussolini (till vänster) det sönderbombade konferensrummet i »Varglyan». 

© Hulton-Deutsch Collection/CORBIS/SCANPIX

Attentatet mot Hitler 1944

Sommaren 1944 placerade Claus Schenk von Stauffen­berg en väska med en sprängladdning intill Adolf Hitler vid ett möte. Det var det trettionionde försöket att döda Führern och det dittills bäst planlagda.

24 oktober 2008 av Folke Schimanski

Torsdagen den 20 juli 1944 flyger översten Claus Schenk von Stauffenberg tillsammans med sin adjutant överstelöjtnant Werner von Haeften från Berlin till Rastenburg i Ostpreussen. Deras officiella ärende är ett möte med Führern i dennes högkvarter. Men egentligen har de ett helt annat uppdrag: att mörda Adolf Hitler.

Väl framme i högkvarteret, kallat ”Varglyan” (egentligen ”Vargskansen”, på tyska ”Wolfsschanze”), drar de sig tillbaka till ett sovrum och aktiverar en av de två sprängladdningar de fört med sig från Berlin. Den andra hinns inte med eftersom de blir störda av en fältväbel som ber dem att snarast komma till mötet med Führern.

Med den apterade laddningen nerstoppad i sin portfölj går Stauffenberg iväg till baracken där överläggningarna precis börjat. Klockan är strax över halv ett när överbefälhavaren Wilhelm Keitel presenterar Stauffenberg för Hitler. Stauffenberg ställer sin väska med sprängladdningen så nära Führern det går, och försvinner därefter med ursäkten att han måste ringa ett snabbt telefonsamtal. Strax därefter skakas baracken av häftiga explosioner. Alla närvarande, ett tjugotal personer, kastas mot golvet. Fyra såras dödligt.

Stauffenberg iakttar detonationen på tvåhundra meters avstånd och räknar med att Tysklands ledare dött. Han och Haeften återvänder till Berlin. Men snart står det klart att attentatet misslyckats. Hitler överlever med lätta skråmor och blåmärken. Stauffenberg har inte lyckats placera sprängladdningen tillräckligt nära diktatorn. Ett stort ekbord tros ha skyddat honom mot allvarliga skador. Detta var det trettionionde attentatsförsöket mot Adolf Hitler.

Sedan 1932 hade såväl civila som militära krafter försökt oskadliggöra honom med hjälp av allt från förgiftad mat till tidsinställda bomber, men inget hade lyckats. Hitler klarade sig alltid; enligt motståndarna ”med djävulens hjälp”. Claus Schenk von Stauffenbergs försök blev det sista.

Vem var då denne Stauffenberg? Han föddes 1907 i en anrik katolsk adelsfamilj i sydvästra Tyskland. Claus far var den siste överhovmarskalken hos kungen av Württemberg. På sin mors sida hade Stauffenberg som anfader den berömde preussiske arméreformatorn August von Gneisenau.

Claus hade två äldre bröder, Berthold och Alexander. Alla tre var begåvade och föremål för den sorgfälliga uppfostran som var självskriven för den tidens adliga telningar. Exemplariskt uppförande, ansvarskänsla och förmåga att fatta självständiga beslut förväntades av sönerna. Dessutom ägnade sig bröderna tidigt åt kulturell verksamhet; till exempel bildade de en liten kammarensemble där den tioårige Claus spelade cello. Claus ville till en början bli arkitekt, men beslöt sig slutligen för en militär karriär.

Vid 23 års ålder var han löjtnant i kavalleriet. Sedan gick det spikrakt uppåt. 1934 lärde sig Claus pansarvapenteknik och två år senare kommenderades han till krigsakademin i Berlin. Som generalstabsofficer medverkade han i ockupationen av Sudetenland 1938, året därpå deltog han i fälttåget i Polen och senare i det mot Frankrike.

Han gjorde ett mellanspel på den sovjetiska fronten, kämpade med en lätt pansardivision mot amerikanerna i Tunis och blev under ett flyganfall allvarligt sårad. Han förlorade det vänstra ögat, den högra handen och två fingrar på vänster hand. Efter en lång konvalescens placerades han som stabschef för reservarmén i Berlin med överstes rang.

Stauffenberg var liksom en del andra tyska officerare en dubbelnatur. Liksom sina äldre bröder kom han redan under tonåren under inflytande av den mystiske tyske diktaren Stefan George, som blev som en fadersfigur för pojkarna. George predikade en sorts elitistisk heroism och skrev sina opus med enbart små bokstäver och med egensinniga skiljetecken. Detta konstgrepp övertog hans unga svärmare konsekvent.

Stefan George och hans disciplar ansåg sig representera vad de benämnde som ”Det hemliga Tyskland”, ett kryptiskt och esoteriskt begrepp. De utgjorde ett slutet mansförbund, dit kvinnor inte hade tillträde. Nazisterna kom att svansa för Georges esteticism och ledarkult, men själv tog han avstånd från de flesta av deras idéer. Troheten yttrade sig i att Georges anhängare alltid bad honom om lov i avgörande beslut. Även när Claus ville gifta sig bad han George om tillstånd. Han hade blivit blixtkär i en ung friherrinna vid namn Nina von Lerchenfeld. Bröllopet ägde rum i september 1933 och paret fick fem barn.

Under invasionen av Polen rapporterade Stauffenberg föraktfullt om ”en otrolig pöbel, väldigt många judar och väldigt mycket blandfolk”. När Kristallnatten ägt rum året innan skrämdes han dock av de hatiska attackerna mot judarna. Och efter överfallet på Sovjetunionen i juni 1941 såg han Hitlers krigföring som rent brottslig. Den systematiska likvideringen av judarna, den brutala ockupationspolitiken gentemot slaverna och insikten om att kriget skulle leda till en katastrof gjorde att han 1942 förklarade sig beredd att undanröja diktatorn.

Många ledande militärer var kritiska till Hitler av pragmatiska skäl: de såg kriget i öst som meningslöst och stördes av SS och specialtruppernas terroraktioner mot civilbefolkningen. Dessa drog resurser från krigföringen och förspillde den goodwill som de tyska trupperna från början haft hos alla de folkminoriteter eller personer som drabbats av Stalins terror.

När de tyska soldaterna marscherade in i vissa byar var gatan inte sällan blomsterbeströdd och jublande flickor kramade dem. Flera tyska generaler tyckte det var bättre att knyta de sovjetoppositionella till sig och föreslog att dessa skulle få ställa upp trupper vid tyskarnas sida: antibolsjevism utan rastänkande alltså. En stabsstudie ledde till att tre ukrainska generaler sändes till Hitler för sonderingar. Men denne läste inte ens studien och lät helt sonika avrätta generalerna.

Utöver de pragmatiska synsätten bör tillfogas att många officerare, särskilt de adliga, hade en sedan generationer djupt rotad hederskodex. Även om de inte var några lågande demokrater stod de för fasta rättsnormer, något som succes­sivt undergrävdes av nazisterna. Och liksom Stauffenberg kände de stor oro långt före vändpunkten vid Stalingrad. Naturligtvis spelade adelns förakt för den småborgerlige korpralen Hitler och hans pöbelregim en roll. Men det fanns både Hitlermotståndare och Hitlerbeundrare i Wehrmacht; generaler som Busch och generalfältmarskalk von Reichenau var till exempel hängivna nazister. 

De oppositionella officerarna ansåg att enda sättet att vrida utvecklingen rätt var att avsätta Hitler, eller snarare, att mörda honom. Bara så kunde ett anständigare och förnuftigare Tyskland återuppstå. Instrumenten för att genomföra detta fanns hos Kreisaukretsen och i Operation Valkyria. Kreisaukretsen bestod av en samling motståndare till naziregimen vilka träffades på juristen Helmut James von Moltkes gods i Kreisau i Schlesien. Deras visioner för framtiden innefattade dock knappast demokrati, utan förespråkade ett korporativt, elitistiskt samhälle med en fast rättsordning. Man var emot Weimartidens flerpartisystem, och Stauffenberg själv ringaktade ”likhetslögnen”, tanken att alla människor skulle vara lika. Det var knappast ett koncept som pekade framåt.

De upproriska militärerna, däribland Stauffenberg, identifierade sig i stort med Kreisaukretsens idéer: kriget skulle föras till ett snabbt slut, östfronten stabiliseras, koncentrationslägren avskaffas, ledande nazister arresteras och lagföras. I början fanns drömmar om en separatfred med väst, men de västallierade gav allt tydligare signaler om ovillkorlig kapitulation. Stauffenberg genomförde alltså sitt attentat utan de allierades stöd i ryggen.

Hans närmast sammansvurne, generalmajor Henning von Tresckow, hade yttrat de ryktbara orden: ”Attentatet måste genomföras, kosta vad det vill. Ty det handlar inte om det praktiska syftet, utan om att den tyska motståndsrörelsen inför världen och inför historien, med livet som insats vågat ta det avgörande steget.”

Efter Hitlers död var det tänkt att Operation Valkyria skulle träda i kraft. Det var en beredskapsplan, egentligen avsedd för truppinsatser vid en eventuell inre revolt, till exempel av de miljontals slavarbetare som höll igång rikets maskineri.

Men planen modifierades så att Valkyria i själva verket blev ett raffinerat instrument som strax efter Hitlers död skulle användas för att neutralisera alla nazistiska maktcentra. I de av Tyskland ocku­perade länderna skulle nazister snabbt avsättas från ledande poster och ersättas av oppositionella.

Det misslyckade attentatet den 20 juli 1944 ledde dock till att Operation Valkyria snabbt gick i stå, och kontraorder utfärdades av naziledningen. Någon plan B, om Hitler inte dog, fanns inte. När Stauffenberg återvänt till revoltens centrum i Wehrmachtsbyggnaden i Berlin, dröjde det inte många timmar förrän hans svekfulle chef, general Fromm – som bara ville stötta de sammansvurna om de lyckades med attentatet – lät arkebusera honom och fyra av hans medsvurna på stabens innergård. Detta skedde klockan 00.15 den 21 juli.

Hitler talade i radio vid midnatt om en ”mycket liten klick samvetslösa … officerare”, men Gestapo uppdagade att klicken var toppen på ett isberg och chockades av att så många högre officerare hållit tyst om attentatsplanerna. Roland Freis­lers bödelmaskineri, den så kallade folkdomstolen, dömde cirka tvåhundra personer till döden, däribland Stauffenbergs bror Berthold.

En terroraktion i hela Tyskland drabbade 5 000–6 000 mer eller mindre oppositionella. Hitler gottade sig åt en film där de dödsdömda tvingades tillverka sina egna hängredskap, det vill säga pianotråd på slaktkrokar. De sammansvurnas familjer (makar, föräldrar och andra släktingar) sattes i ”Sippenhaft” (ordagrant ätt-arrest), ett påfund av Heinrich Himmler från hans forngermanska fatabur. De dömdas barn fördes bort och gavs nya namn. Efter mödosamt letande i krigsslutets virrvarr kunde de rättmätiga mödrarna återfinna dem.

I efterkrigstidens Västtyskland hade attentatsmännen faktiskt ännu förrädarstämpeln på sig. De mördades anhöriga fick kämpa hårt för att få tillbaka den egendom som nazisterna konfiskerat efter attentatet. En av de anklagade i Freislers skådeprocesser skrek modigt till honom att ”i dag gäller det mitt huvud, om ett år ert!”. Men bödeln dog under ett bombanfall året därpå och slapp stå till svars för sina handlingar. Hans änka hade inte problem att få ut sin pension efter kriget.

Så småningom fick de oppositionella officerarna det erkännande de förtjänade. Ännu skrivs det biografier om dem och deras hustrur. Den siste av de sammansvurna, kavalleriofficeren Philipp von Boese­lager, avled i våras.

Publicerad i Populär Historia 12/2008

Fakta: Tyskt motstånd från vänster till höger

Även om det aktiva motståndet mot nazidiktaturen inte var särskilt stort i Tyskland täckte det ett brett politiskt spektrum.

Det kommunistiska partiet var verksamt i början men försvagades snabbt då många medlemmar skickades till koncentrationsläger. Socialdemokratiska partiet, SPD, förbjöds i juni 1933 och verkade sedan huvudsakligen i exil. Därutöver fanns minst ett dussin socialistiska grupper och fackföreningar. Det mest kända socialistiska motståndsnätverket var det ryktbara »Röda kapellet» med juristen och ekonomen Arvid Harnack och hans maka Mildred Fish i spetsen.Bland de »borgerliga» grupperna var Kreisaukretsen under ledning av Helmuth James von Moltke och Peter Yorck von Wartenburg den mest betydelsefulla. Det var till denna grupp von Stauffenberg hörde.

Det farligaste motståndet fanns hos de beväpnade tyska officerarna. Många av dem var från början välvilliga till Hitler på grund av revideringen av Versaillestraktaten och kampen mot bolsjevismen. En del gick även med i nazistpartiet. Men redan från 1938 var till exempel överbefälhavaren Werner von Blomberg och arméchefen Werner von Fritsch chockade över Hitlers krigiska expansionsplaner.

Det fanns också ett tiotal kristna antinazistiska rörelser under Hitlerdiktaturen, varav den mest kända var protestantiska Bekännelsekyrkan. Nazisternas försök att ta bort korsen i skolorna (»korskampen») omintetgjordes av ett folkligt katolskt uppror.

Från kristet och humanistiskt tänkande utgick studentgruppen »Vita rosen» som spred flygblad mot nazismen och kriget. De fick plikta med sina liv. Det fick också de mest aktiva medlemmarna i »Edelweisspiraterna», som lämnade efter sig graffitimeddelanden med fräcka slagord riktade mot regimen.

»Swingungdomen» i främst Hamburg var negativ till den politiska likriktningen och odlade en angloamerikansk jargong. De hälsade till exempel på varandra med orden »Swing heil!» istället för nazisternas »Sieg heil!».

Publicerad i Populär Historia 12/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också