Warszawaupproret

Warszawaupproret sensommaren 1944 skulle befria den polska huvudstaden från de nazistiska ockupanterna. Samtidigt skulle det skapa manöverutrymme åt den Londonbaserade exilregeringen, som såg sitt lands framtid hotat av det framryckande Sovjetunionen. Det var en åtgärd lika desperat som heroisk – upproret, som varade i 63 dagar, slutade med nära 200 000 människors död. Det lade Warszawa i ruiner, alltmedan öst- som västmakterna stod och tittade på.

Frågan om hur det centraleuropeiska Polen skulle styras den dag kriget var slut hade aktualiserats efter Tysklands förlust vid slaget om Stalingrad 1942–43. Röda armén ryckte med stormsteg fram mot Berlin och polackerna ville för allt i världen inte hamna inom den sovjetiska inflytelsesfären.

I ett desperat försök att rycka åt sig det politiska initiativet gav exilregeringen, som satt i London, order om en resning i Warszawa. Om den polska motståndsrörelsen, Hemlandsarmén (AK), utan hjälp utifrån, det vill säga från öst, lyckades driva ut den nazistiska fienden ur huvudstaden skulle Londonregeringen betraktas som Polens befriare och segerherrar. Kampen om den politiska makten skulle därmed vara avgjord.

Under ledning av generalen Tadeusz ”Bór” Komorowski utbröt Warszawa­upproret – under kodnamnet ”Stormen” – den 1 augusti 1944. Det blev ett katastrofalt misslyckande.

De två viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik väpnad revolt är överrumpling och en, åtminstone delvis, lamslagen fiende. I Warszawa fungerade varken det ena eller det andra. De nazistiska ockupanterna hade på förhand fått kännedom om upproret, som därmed inte alls fick den överraskningseffekt som motståndsmännen hoppats på.

”Som väntat har det polska upproret börjat”, konstaterade nazisterna den 1 augusti. Den nazistiska fienden var aldrig ens temporärt lamslagen. Polackerna kom att göra otaliga misstag och felbedömningar, men ingen kan ta ifrån dem kuraget och hjältemodet i denna kamp mellan David och Goliat.

”Försvara Warszawa till varje pris!” löd Hitlers entydiga order. Hitler visste att floden Wisla var ett av de sista naturliga hindren på vägen till Berlin. Efter Wisla återstod för Röda armén endast ett par mindre floder och därefter – raka spåret till den tyska huvudstaden.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin tog starkt avstånd från upproret; ur hans maktperspektiv var det ”fel” motståndsrörelse (borgerliga Hemlandsarmén, AK, inte kommunistiska Folkarmén, AL) som hade rest sig. Han kallade upprorsmännen ”ett gäng förbrytare”. Stalin hade sin egen agenda. Tidigare samma år hade den så kallade Polska nationella befrielsekommittén (PKWN) bildats i Moskva. Officiellt var kommittén ett politiskt råd, men i själva verket utgjorde den en kommunistisk marionettregering.

I spetsen stod Boleslaw Bierut, en före detta typograf som arbetat inom Komintern och som skulle bli Stalins redskap i det kommande maktövertagandet av Polen.

Den 22 juli 1944 kungjorde PKWN i staden Chelm ett manifest som varslade om stora ekonomiska, politiska och sociala förändringar i Polen. Kommittén flyttade sitt högkvarter till Lublin och kom därför att kallas för ”Lublinkommittén” eller (ännu mer felaktigt) ”Lublinregeringen”.

Vid resningens början hade Röda armén, på sin segermarsch västerut, hunnit till Warszawastadsdelen Praga. Där, invid Wislafloden, stannade den för att passivt iaktta polackernas kamp mot nazisterna på andra sidan. Stalin vägrade bevilja landningstillstånd på sovjetiska flygplatser åt västs flygplan. Klämda mellan två totalitära monster: fascism och kommunism, kämpade upprorsmännen heroiskt vidare.

Polackerna hade, från början, 38 000 hemlandssoldater att tillgå. Bara tio procent var, enligt militära normer, välutrustade och stridsberedda. Femtio procent av dem hade varken gevär eller kulspruta. Vapnen bestod mestadels av pistoler, hemmagjorda granater och molotovcocktails (glasflaskor fyllda med bensin). I närstrider skars halsen av motståndarna för att spara på dyrbar ammunition. ”En tysk för varje kula”, uppmanade en vanligt förekommande affisch under upproret.

Den brittiske historiken Norman Davies skriver att Warszawaupproret ”var arketypen för urban gerillakrigföring”. De polska krigarnas beslutsamhet – övertygelse och beslutsamhet är gerillakrigens viktigaste vapen – lyckades hålla stånd mot den övermäktiga fienden. Kampen fördes strategiskt och intelligent, stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus, våning för våning. Också det underjordiska kloaksystemet blev stridsplats.

Stora förluster i människoliv noterades redan på upprorets första dag – 2 000 polacker och 500 tyskar stupade. En svår missräkning för Hemlandsarmén var att de inte lyckades erövra de strategiskt viktiga broarna över Wisla för att därmed kunna upprätta förbindelser med de stridande enheterna i stadsdelen Praga. Inte heller lyckades polackerna erövra de betydelsefulla flygfälten.

Redan från första stund satte nazisterna hårt mot hårt. De tillkallade inte bara polis och SS-män utan också soldater från Wehrmacht och Luftwaffe, samt de grymmaste enheterna ur den tyska armén; inklusive strafffångar och legosoldater. Från och med upprorets andra dag organiserades den tyska motoffensiven av Reichsführern Heinrich Himmler. Det säger en hel del om den betydelse nazisterna tillmätte upproret.

Den 4 augusti anslöt sig Warszawas kommunistiska partisaner till de stridande polska enheterna. Alla kommunister erkände nämligen inte, som Bierut, Moskva som ideologiskt centrum. Samma dag sände Storbritanniens ledare Winston Churchill ett ”angeläget, hemligt, personligt budskap” till Stalin med en förfrågan om att från luften få landsätta vapen och ammunition. Stalin svarade att ryktena om en resning i Warszawa var betydligt överdrivna.

Efter ytterligare påtryckningar från Churchill svarade Stalin att det sovjetiska överkommandot hade beslutat att ta avstånd från ”äventyrarna” i Warszawa och att Sovjetunionen varken direkt eller indirekt ville ha något som helst ansvar för den polska Hemlandsarmén. Detta är vad vi vet från Churchill. De viktigaste dokumenten rörande Stalins beslut 1944 är ännu hemligstämplade av ryssarna.

Medan de allierade munhöggs utfärdade Himmler på upprorets femte dag den kusligt raka befälsorden: ”Alla invånare i Warszawa ska skjutas. Inga fångar ska tas. Staden ska jämnas med marken.” Den dagen mördades med kallt blod enbart i stadsdelen Wola 10 000 upprorsmän, civila – sjukhuspatienter, kvinnor och barn. Varken Tyskland eller Sovjetunionen hade erkänt Hemlandsarmén som en legitimt stridande part.

Därmed åtnjöt AK:s medlemmar inte Haagkonventionens garantier, utan avrättades vid fångenskap omedelbart och utan pardon som banditer.

Varje dag, ja varje timme, spanade polackerna mot himlen efter hjälp. Churchill försökte nu, tillsammans med den amerikanske presidenten Roosevelt, att beveka Stalin – ”mannen av stål”, som hans namn betyder. ”Tänk på hur världsopinionen kommer att reagera om de tre stormakterna lämnar Warszawas antinazister i sticket.”

Stalins svar krossade alla förhopp­ningar: ”Förr eller senare kommer sanningen att bli känd om denna klick av maktgalna förbrytare som störtat sig ut i detta äventyr i Warszawa.”

I den polska huvudstaden gick kampen vidare. För motståndsmännen, dessa ”maktgalna förbrytare”, växte tvivlet på att världen styrs av moraliska rättsprinciper. Polackerna kände att de stod i vägen för alla; för tyskarna som ville österut, för ryssarna som ryckte västerut, för Storbritannien och USA i deras allians med Sovjetunionen. En bitter artikel i tidningen Gazeta Warszawska bar den grimaserande rubriken: ”Ursäkta att vi lever!”

Norman Davies kallar alliansens agerande ”halvhjärtat och trögt”. ”Medan upprorsmännen gjorde sin plikt tio gånger om, gjorde de allierade politikerna inte sin”, skriver han. Churchill och Roosevelt försökte i alla fall göra något, medan Stalins passivitet var helt medveten och politiskt betingad. Isaac Deutscher skriver om Warszawaupproret i sin stora Stalinbiografi: ”Här drevs Stalin av samma skrupelfria hätskhet och kallsinniga illvilja som han givit så många prov på under de stora utrensningarna.”

Den 14 augusti lyckades nazisterna stänga av vattentillförseln. Vatten blev en bristvara, epidemier uppstod. Den 13–15 augusti kunde London äntligen släppa ner lite ammunition och vapen. Optimismen tilltog.

Ändå saknade Hemlandsarmén den mest elementära signal- och telefonutrustning för ett stadsgerillakrig. Pojk- och flickscouter fick därför fungera som budbärare. Varje dag delade de ut ett par tusen meddelanden och brev från stadens åtta postkontor. Rekordet sattes på upprorets trettonde dag då de unga brevbärarna ”Scouternas Fältpost” förmedlade 10 000 försändelser.

Efter den 20 augusti koncentrerades alla strider till Gamla stan, som polackerna lyckades hålla längst. 25 000 tyska soldater kämpade mot 7 000 motståndsmän, av vilka en tredjedel hade vapen. De smala gatorna och gränderna med de tjocka murarna var en idealisk miljö för upprorsmännen att bita sig fast i.

Trots en heroism av sällan skådat slag tvingades polackerna kapitulera den 2 oktober. De stolta planerna på att befria Warszawa från nazism och skapa ett fritt och demokratiskt Polen slutade med att upprorsmakarna tvingades fly som råttor i de stinkande kloakerna.

Polackerna fick, mänskligt och politiskt, pröva på renässansdiktaren Dantes helvetesskildring i Den gudomliga komedin: ”folk nedsänkta i träck som tycktes hämtad från de latriner människor begagnar.”

Under det 63 dagar långa upproret dödades 150 000 civila warszawabor, 20 000 polska motståndsmän miste livet eller saknades, 7 000 polska motståndsmän sårades. De delar av Warszawa som inte redan tidigare hade förvandlats till en jättelik grushög, skulle nu, på Hitlers personliga order, jämnas med marken: ”Warszawa ska utplånas från kartan!” Hus och byggnader sprängdes, brändes och förstördes systematiskt av nazisterna.

Några månader senare, i januari 1945, marscherade Röda armén och den polska marionettregeringen in i Warszawa. De mötte en huvudstad tom på människor, en stad lagd i ruiner. De nya kommunistiska makthavarna marscherade på gator dränkta av blod från människor som hade önskat sig och slagits för ett annat Polen. Sovjetunionens makt var säkrad.

Trots att den romantiske 1800-talsskalden Cyprian Norwid siat om ett fritt Polen ingick det inte i kommunisternas kalkyler. Erövrarna insåg inte att på botten av askan låg ”en gnistrande diamant, den eviga segerns gryning”. Den diamanten heter frihet och demokrati.

Publicerad i Populär Historia 7/2009