Den levnadsglade Martin Luther

Tyskland firas i år 450-årsjubileet av Martin Luthers död. I den östra delen av landet, där flera av reformatorns minnesplatser finns, hoppas man på en religiöst och kulturhistoriskt intresserad invasion av besökare från både Tyskland och annorstädes. Tyska turistbyrån i Stockholm delar ut en broschyr på svenska om det så kallade Lutheråret. Den triumfatoriska vandringen till riksdagen i Worms 1521 har gjorts om i form av ett turistjippo med modeshow av tidstypiska dräkter, många värdshus bjuder på ”Luthertallrik”, evangeliska kyrkan leder en landsomfattande frågesport om reformatorn och ”Lutherstadt Wittenberg” tävlar med Eisleben, där Luther föddes 1483, om besökarnas gunst.

Martin Luther är en legendomspunnen gestalt. Att han skulle ha spikat sina 95 teser direkt på slottskyrkans port i Wittenberg finner inte nåd inför den historiska källkritiken. Och att han inför kejsaren i Worms skulle ha yttrat ”Här står jag och kan inget annat” är inte belagt. Men inom turistreklamen frodas alla sådana legender, det är tacksamt stoff.

I Sverige omhuldas en annan myt: att Luther skulle ha varit en livsfientlig person, trots att han liberaliserade många av katolska kyrkans påbud, bland annat celibatet. Den ”svenske” Luther står för pliktuppfyllelse, trohet mot överheten, ett ständigt manande samvete och allmän glädjelöshet.

För några år sedan protesterade tyskprofessorn Birgit Stolt, som i cirka 30 år studerat Luthers texter, mot den negativa lutherbilden i Sverige. Hon ansåg att svenskarna var okunniga om Luther och framhävde det generösa, det levnadsglada, det sensuella och det toleranta draget hos reformatorn och hans handfasta och mustiga uttryckssätt, som knappast ger bilden av en hålögd asket.

Carl Axel Aurelius är docent i dogmatik och undervisar vid Linköpings universitet. Han är lutherkännare och har senast skrivit boken Hjärtpunkten. Evangeliets bruk som nyckel till augsburgska bekännelsen (1995), där han framlägger sin egen syn på Martin Luther.

Vilken är din bild? Håller du med om Birgit Stolts kritik?

– Birgit Stolts korrigering är riktig. Det generösa, livsglada och sensuella är tydligt hos Luther. Men också anfäktelser, grubbel och svartsyn. Luther är inte svenskt ”lagom”. Han kan vara sprudlande glad och djupt bedrövad. Nathan Söderbloms bok om Luther bär med goda skäl titeln Humor och melankoli.

Apropå medelväg, var inte Luther själv ganska ofta medelvägens man? Den unge Luther hävdade helt visst bestämda åsikter och visade otroligt mod. Men han kunde väl också vara nyanserad – för att inte säga motsägelsefull?

– Knappast ”medelvägens man”. Kontrasten mellan den unge Luther, som skulle varit revolutionär och radikal, och den gamle Luther, som skulle ha varit reaktionär, stämmer inte. Däremot var denna motsats viktig för en bestämd luthertolkning.

– Luthers agerande kan från politisk synpunkt förefalla motsägelsefullt. Han var professor och präst och som sådan mycket konsekvent. De politiska följderna av till exempel avlatskritiken genomskådade han inte. Hans agerande utmärktes inte av taktik. Och ingenting förråder någon större fallenhet eller intresse för maktspel.

Jag kan inte förstå att Luther skulle ha menat att vi skall bli arbetsnarkomaner. Den här lovprisningen av arbetet – även det som ger resultat i klingande mynt – hör väl mera till den västliga, kalvinistiska vardagsetiken?

– Ja, det är mer kalvinistiskt än lutherskt. Däremot framhäver Luther ofta våra gärningars betydelse, inte för vår egen salighets skull men väl för nästans skull. ”Vi är varandras dagliga bröd”, det vill säga vi är beroende av varandra för våra livs utveckling. Och det kräver mycket arbete, men det betyder också att arbetet i sig, eller dess betydelse för mig, inte är poängen.

En äldre svensk teolog har sagt, att på detta lutherska arv ”grundas arbetsmoralen, bland annat i Sverige, Finland, Norge, Danmark, ganska karga länder, men oerhört effektiva i sitt samhällsbygge”?

– Kanske överdriver han vår arbetsmoral här i Norden. Själv skulle jag hellre vilja framhäva katekisationens betydelse för skapandet av ett läs- och skrivkunnigt folk. Detta har säkerligen haft betydelse för samhällsutvecklingen i många avseenden, även om Luthers syfte var att skapa medvetna kristna och myndiga församlingar och på så vis förverkliga läran om det allmänna prästadömet. Redan en blick i sockenstämmoprotokoll ger vid handen, att varje svensk överhet haft det besvärligt med sitt folk, eftersom det kunde formulera sin kritik.

Luther har blivit anklagad i efterskott för att – inte minst i sitt hemland – ha lagt en ideologisk-religiös grundval för auktoritetstro och underdånighet mot överhet. Han görs skyldig för att det ledande lutherska prästerskapet accepterade den nazistiska och även kommunistiska diktaturen i Tyskland. I de skandinaviska länderna fick vi statskyrkor, där prästerna utvecklades till ett slags statliga ombudsmän inom den andliga sektorn. Hur ser du på Luther som ”fursteslickaren”?

– En av de vanligaste anklagelserna mot Luther var att han var en upprorsmakare. Och han lyckades ju inom loppet av några år bli både bannlyst av påven och förklarad i rikets akt (vem som helst fick döda honom) av kejsaren. Olaus Petri skriver sällan om Luthers person. När så sker är det till försvar mot just denna anklagelse. Det vanliga bland de evangeliska på den tiden var att framhålla, att Luther inte var den säkerhetsrisk han utmålades som. Och detta har naturligtvis fått genomslag i källmaterialet.

– Luthers syn på överheten kan kort uttryckas på följande sätt: Överhetens uppgift är att befrämja det samhälleliga livet och motverka det som bryter ner detta liv. Även en okristen överhet fyller denna funktion och utför därmed något viktigt i Skaparens tjänst. Men det finns en absolut gräns för hörsamhet mot överheten. Den skall inte iakttas när den kräver sådant som strider mot Guds ord. Alltså är ingen överhet så upphöjd att den står över moralisk kritik.

– Kanske blev det så att den andra principen varit skymd under långliga tider. Fast inte alltid. En svensk avhandling om Luthers så kallade regementslära spelade till exempel en viktig roll för den norska kyrkans motstånd mot ockupationsmakten under andra världskriget.

Ännu tvistar de lärde om Luthers hårda ställningstagande mot Thomas Müntzer och bonderevolutionärerna kring 1525. Det sista har Luther fått mycket kritik för, och det har cementerat bilden av Luther som fursteslickare. Andra har tvärtom sett hans avvisande av revolten som en konsekvent tillämpning av hans uppfattning att Ordet går före Vapnet. ”Min penna är min kejsarinna” sa han också i sitt berömda brev om turkfaran. Kan man i Luthers kontroversiella ställningstagande mot bondeupproret kanske istället se en föregångare till den moderna icke-vålds-ideologin?

– Luthers ställningstagande i bondeupproret dikterades av hans tilltro till Ordet och hans fruktan och avsky för anarkin. Situationen var inbördeskrigets med allt vad det innebar av mänskligt lidande. Luther talar hårt till furstarna om orättvisorna och han talar hårt till bönderna. I det senare fallet handlar det inte minst om deras av Müntzer inspirerade legitimering av våldet utifrån evangelium.

Luther anses vara en renässansens revoltör i den meningen att lutheranismen befordrade vetenskapen och förebådade upplysningen. Men lutheraner lika lite som reformerta bekämpade till exempel häxbränning. Är inte bilden av Luther som det upplysta tänkandets och den förutsättningslösa forskningens föregångsgestalt en omhuldad myt?

– Luther delade i mångt och mycket sin tids föreställningar. Han var professor och präst och han talar som en sådan. Hans kritik av fenomen i samtiden är teologiskt grundad, inte bara moraliskt. Naturligtvis har Luther det gemensamt med upplysningsmännen att de alla gjorde upp med Aristoteles, dock med helt olika förtecken och syften.

I Sverige liksom i övriga nordiska länder vann Luthers lära snabbt insteg. Kungamakten var pådrivande. Intresset för kyrkans gods var av finansiella skäl markant hos Gustav Vasa. Men har vi kanske i dag överbetonat det här ekonomiska perspektivet? Vad säger du som teolog?

– Jag är ingen historiker av facket. Men nog tycker jag att vi ofta tolkar historien anakronistiskt, till exempel när vi målar upp kejsar Konstantin, Gustav Vasa, Gustav II Adolf med flera som ”rena realpolitiker”. Distinktionen mellan politik och religion var inte densamma i dessa tider som i vår. Det är onekligen mycket svårt att krypa in under skinnet på en människa i en annan tid. Och detta faktum borde föranleda mindre tvärsäkra omdömen.

Det har skrivits att Luther i Sverige fick träda tillbaka för den världsliga makten. Kungen ses som den verklige reformatorn och reformationen blev en sten i nationsbygget Sverige. Kan detta ha lett fram till det relativa ointresse och den okunnighet som Birgit Stolt påtalar i dagens Sverige?

– Nej, förklaringen ligger nog på ett annat plan. ”Ointresset” för Luther som person fanns redan i den reformatoriska och efterreformatoriska tiden i Sverige och var högst naturligt. Att åberopa Luther var inte något gångbart argument för till exempel Olaus Petri. Han hänvisar (liksom Luther) till Skriften och till fornkyrkans fäder. Han citerar inte Luther, men han gör som Luther. Annars skulle ju det reformatoriska få karaktären av ”nyheter”. Och nyheter var enligt tidens tankemönster med nödvändighet kätterier. Dagens ointresse bland teologer och kyrkliga dignitärer beror nog på en viss ”luthertrötthet” som följde i den så kallade lutherrenässansens spår. Kanske spelar den pietistiska luthertolkningen en roll också. Pietisterna fokuserade ju på Luthers person och tecknade honom som en själsfrände.

Egentligen blev ju den evangelisk-lutherska läran enligt augsburgska bekännelsen först stadfäst i Sverige vid Uppsala möte 1593, alltså ett drygt halvsekel efter reformationens början. Johan III:s ”röda bok” som påminner om den anglikanska kyrkans kompromiss mellan katolicism och reformation förkastades då. Men professor Stolt hävdar att den svenska kyrkan inte blev så strikt luthersk som i andra länder, däribland Tyskland, när det gäller liturgi och kyrkliga seder. Vi behöll ju också namnsdagar, ett katolskt arv som varken vårdas i Danmark (inklusive Skåne) eller Tyskland. Håller du med om att svensk lutherdom blev på något sätt speciellt ”mild”?

– Det går inte att mäta ”den lutherska halten” om man inriktar sig på de yttre formerna. Luther värnade om friheten i det yttre. Han pläderade aldrig för någon uniformitet till exempel vad gäller gudstjänsterna. Det är sant att vi här behöll mer av liturgiska dräkter och så vidare än i länder som Danmark och Tyskland. Men det gjorde oss inte mindre lutherska – åtminstone inte i Luthers eget perspektiv. Vad som efter Luther kom att betraktas som ”specifikt lutherskt” i det ena eller andra landet – ja, det är en annan historia.

En paradox är att lutheranska länder blivit grogrund för ”re-reformatörer”. I Halle, åtta mil från Luthers aktionsbas Wittenberg, växte bara efter 200 år pietismen fram. Under 1800-talet kämpade svenska kyrkan med konventikelplakatets hjälp mot de fria församlingarna. Är det inte märkligt att behovet av ”omreformation” föddes så relativt snabbt i redan reformerade länder? Inte kan man väl iaktta samma utveckling i de katolska länderna?

– Pietisterna menade att det genuint lutherska förfuskats i samtiden. Därför ville de vara vad du kallar re-reformatörer. Men kanske har du också rätt i att det är, eller åtminstone borde vara, så att en evangelisk-luthersk tradition inbjuder till självkritik.

400-årsfirandet av Uppsala möte för ett par år sedan var blygsamt. Det verkar som om inte heller firandet av Luthers dödsår får någon stor plats i svenska kyrkan i dag. Skäms kyrkan för Luther?

– Svenska kyrkan skäms nog inte för Luther, men jag fruktar att man inte alltid begriper hur rikt arvet efter Luther är, och att vi där kan finna sådant som kan vara oss till stor hjälp i dag. Vore det inte så skulle inte heller jag intressera mig för Luther.

Publicerad i Populär Historia 3/1996