Behovet av helgon

Vid helgonförklaringenav den italienske mystikern Padre Pio den 16 juni i år (2002) samlades det största antalet människor någonsin på Petersplatsen i Rom. Den 6 oktober ägde nästa samling rum, då den kontroversielle grundaren av organisationen Opus Dei, spanjoren Josemaria Escrivá, upphöjdes till helgon.

Samma helg tjuvstartade också 700-årsfirandet av den heliga Birgittas födelse 1303. Birgitta är Sveriges enda kanoniserade helgon. Redan under sin levnad blev hon känd och hennes berömmelse har inte minskat. 1999 upphöjde Johannes Paulus henne till europeiskt skyddshelgon. Det betyder att Birgitta lyfts fram som förebild och inspirationskälla i det nya Europa.

Under jubileumsåret kommer Vadstena att stå i centrum, staden som växt upp kring birgittinklostret. Också i Rom äger aktiviteter rum. Nu i november firar Johannes Paulus tillsammans med ärkebiskopen K G Hammar och finska kyrkans ärkebiskop en gudstjänst till hennes ära i Peterskyrkan.

Intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Johannes Paulus har under sitt pontifikat kanoniserat närmare 500 personer, fler än någon annan påve.

Sverige är också på väg att få ett andra helgon, Elisabeth Hesselblad (1870–1957). Hon var en sjuksköterska från Västergötland som konverterade till katolicismen i USA och som grundade den svenska grenen av birgittinorden med säte i Birgittas hus i Rom. Elisabeth Hesselblad saligförklarades år 2000, vilket är ett viktigt steg mot att bli kanoniserat helgon.

Helgon finns i de flesta religioner. Redan Konfucius (551–479 f Kr) talade om ”forntidens heliga härskare”. I Japan är shintoismens vördnad för förfäderna ett slags helgondyrkan; den avlidne blir kami, en övernaturlig gestalt som fortsätter att ta del i familjens och samhällets liv. Inom hinduismen finns en rad sadhuer och yogier som har helgonstatus; begreppet avatar betyder att en gudom har inkarnerats i mänsklig form (Jesus ses inom hinduismen som en avatar av Vishnu, den högste gudomen). I buddhismen är de personer helgon (arhater) som uppnått nirvana och befriats från återfödelsens kretslopp. Det första och största helgonet är Buddha själv. Inom vissa buddhistiska riktningar räknas också bodhisattvor som heliga; de är personer som har uppnått nirvana men frivilligt valt att återfödas för att hjälpa mänskligheten till befrielse från kretsloppet. Dalai Lama, Tibets skyddspatron, anses vara en reinkarnation av barmhärtighetens bodhisattva, därav hans stora popularitet.

Trots islams stränga monoteism så är fenomenet utbrett också här, särskilt inom den mystiska sufismen. Helgongravar finns överallt på landsbygden i den muslimska världen. Vanligen är gravarna täckta av en kupol som symboliserar himlen. Många muslimska länder har också egna helgon. Ett exempel är Algeriet, där Abu Madyan (1126–97), en berömd sufier, född i det muslimska Spanien nära Sevilla, vördas som skyddspatron.

Hur den kristna helgonkulten uppstått är oklart. Seden fanns inte inom judendomen och Jesus och hans lärjungar talade inte om helgon. Vissa skribenter menar att kulten inspirerats av den antika hedniska religionens apoteos, som innebar att en människa gjordes till gud. Flera grekiska myter berättar om hur människor upptogs bland gudarna, till exempel Herakles och Tithonos. Alexander den store (356–323 f Kr) blev gudaförklarad, likaså hans efterträdare. Bruket av apoteos togs sedan över av de romerska kejsarna. Den rationalistiske myttolkaren Euhemeros (300 f Kr) hävdade att all gudstro har sitt ursprung i människors dyrkan av sina ledare.

Men att helgonkulten har ett hedniskt ursprung vill kyrkan inte kännas vid. Standardverket i ämnet, det monumentala Om helgonens saligförklaringar och kanonisering, skrevs av påven Benedictus XIV på 1700-talet. Han förkastade det hedniska ursprunget, vilket därefter har varit kyrkans ståndpunkt. Möjligen kan man misstänka att det var ett resultat som Benedictus gärna ville komma fram till.

Hursomhelst var det under den hårda förföljelsen av de första kristna som martyrerna började betraktas som helgon. Man föreställde sig att de gick raka vägen till himlen, där de kunde be direkt inför Guds ansikte för dem på jorden.

Jordiska förhållanden överfördes till de himmelska sfärerna. Vid slutet av 400-talet hade kyrkan i praktiken erövrat hela det romerska samhället. På många håll hade den blivit storgodsägare som försörjde otaliga fattiga. Biskoparna blev mäktiga; folket förväntade sig att de skulle sörja lika mycket för de timliga behoven som för de andliga. Antikens människor var ofta beroende av en gynnare i hög ställning (patronus). Ett ord från denne öppnade möjligheter och kunde till och med påverka domstolar. Vad hindrade att helgonen hade samma ställning inför den himmelske härskaren som biskoparna inför de jordiska?

De kristna började fira martyrernas dödsdagar med mässor vid gravarna. Till en början var bruket en del av den privata fromheten, men när populariteten ökade tog kyrkan upp seden. Damasus, påve 366–84, gav stimulans åt kulten när han lät pryda Roms helgongravar med epigram på hexameter. Hans samtida i Milano, biskop Ambrosius (339–97), skrev liturgiska hymner för de stora helgonens årliga festdagar. I Rom drog apostlarna Petrus och Paulus gravar stora pilgrimsskaror. Reliker blev dyrgripar och under medeltiden skulle varje altare innehålla en helgonrelik.

Tydligt är att helgonkulten motsvarar ett djupt liggande folkligt behov. Tusentals och åter tusentals reser i vår tid till populära vallfartsorter som Fatima i Portugal och Lourdes i Frankrike. I Lourdes sägs den fjortonåriga mjölnardottern Bernadette år 1858 ha sett jungfru Maria i en uppenbarelse. Bernadette helgonförklarades 1933 och den katolska kyrkan hävdar att ett sextiotal dokumenterade mirakler har skett på platsen.

Just längtan efter mirakler, ett övernaturligt ingripande i livet, är en stark drivkraft i helgonkulten. Inom monoteistiska religioner tycks det också finnas ett behov av ett slags supervarelser i mänsklig skepnad. Gud är abstrakt, allestädes närvarande, kapabel att hjälpa allt och alla, men ogripbar och alltför fjärran för en genomsnittligt religiös person. Något mera näraliggande och gripbart behövs.

Men kyrkan insåg tidigt att helgondyrkan motsäger den ursprungliga tron på en enda Gud. En lära utvecklades därför som rättfärdigar kulten. Kyrkofadern Augustinus (354–430) gjorde en tydlig åtskillnad mellan ”vördnad” och ”tillbedjan”. Vördnad för helgonen är tillåten, men bara Gud får tillbedjas. Inom de ortodoxa kyrkorna vördar man också ikoner och bilder, ett bruk som förklaras på samma sätt. I folklig religion suddas gränserna gärna ut; skillnaden mellan vördnad och tillbedjan är inte alltid enkel.

Ibland har helgonkulten gått så långt att motrörelser uppstått, som predikat en återgång till den ursprungliga, rena tron. Den puritanska wahhabismen som uppstod inom islam på 1700-talet, och som blivit det saudiarabiska kungahusets religion, var en sådan rörelse; den förkastar all helgonkult. Också reformationen hade detta drag. Luther såg helgonen som trosstärkande förebilder men förkastade böner till dem eftersom det saknade stöd i Bibeln.

Först på 900-talet började kyrkan tillämpa kontrollerade kanoniseringsprocesser. Tidigare – och också senare – utnämndes helgonen av lokala biskopar. Kung Erik den helige (död cirka 1160), som är Sveriges skyddshelgon jämte den heliga Birgitta, helgonförklarades förmodligen av ärkebiskopen i Sverige, inte av påven i Rom. Därför räknas han inte som ett kanoniserat helgon.

Processen som i dag leder fram till en helgonförklaring börjar hos en lokal biskop. Han gör en första undersökning av personens liv. Sedan tar en grupp i Vatikanen vid inom ”Kongregationen för helgonförklaringar”. Om kraven uppfylls förklaras personen som ”vördnadsvärd”.

Nästa steg, saligförklaringen, fordrar ett bevisat mirakel efter personens död (utom när det gäller martyrer). Ett mirakel ses som ett bevis på att personen är i himlen och kan be direkt till Gud.

Ytterligare ett mirakel krävs innan påven kan kanonisera helgonet (detta omfattar också martyrer). Miraklet visar att personen levt ett heligt liv, är i himlen och kan vördas av kyrkan. Enligt kyrkan gör inte kanoniseringen någon till helgon, den bara bekräftar vad Gud redan har gjort.

”Djävulens advokat”, advocatus diaboli, är den viktigaste personen vid en helgonförklaring (uttrycket ”vara djävulens advokat” kommer alltså härifrån). Hans officiella titel är ”trons befrämjare” (promotor fidei). Uppgiften är att kritiskt granska argumenten och föra djävulens talan mot det blivande helgonet. Framförallt ska de påstådda miraklerna underkastas noggrann prövning. Första gången djävulens advokat nämns i samband med en helgonförklaring är på 1500-talet.

Men långt ifrån alla helgon är särskilt helgonlika. Det framgår inte minst av cambridgeprofessorn Eamus Duffy’s underhållande bok om påvarnas historia som kommit i svensk översättning nyligen med titeln Helgon och syndare.

Den i somras helgonförklarade Padre Pio sägs ha varit sur och tvär, rentav otrevlig vid sidan av sina mer helgonlika egenskaper som att under femtio år burit Jesu blödande sår på sin kropp och sägs ha visat sig på två platser samtidigt.

Och Josemaria Escrivá, som alltså blev helgon nu i oktober, var en mycket omstridd ledargestalt, ifrågasatt av många, hyllad av andra. Hans skapelse – Opus Dei – är en elitistisk, konservativ, hemlig organisation som starkt kontrollerar medlemmarnas liv. General Franco i Spanien vände sig till Opus Dei när han behövde hjälp; tio av hans ministrar tillhörde organisationen. Under Johannes Paulus II har Opus Dei gjorts till en personlig prelatur, vilket betyder att den lyder direkt under påven, inte under lokala biskopar. Organisationen utgör på så sätt en stat i staten, vilket upprör många katoliker som inte delar dess värderingar.

Vatikanen har haft planer på att helgonförklara Pius XII, påve 1939–58. Men den intensiva debatten om hans tystnad kring behandlingen av judarna under nazitiden har gjort detta omöjligt. Kanske har djävulens advokat hittat alltför mycket kritik. Ingen utomstående vet.

Även om kyrkan berömmer sig av att stå över tidsandan, och vågar gå emot den i frågor som abort, homosexualitet, kvinnliga präster och prästernas celibat, så tycks den inte helt okänslig för opinionens vindar när det gäller val av helgon.

Sören Wibeck är producent och reporter vid Sveriges Radios livsåskådningsredaktion i Malmö. Han medarbetar regelbundet i Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 7/2002

Fakta: Helgon för allt och alla

När påven 1999 utsåg Birgitta till europeiskt skyddshelgon placerades hon i raden av helgon som skyddar det mesta i livet: länder, kyrkor, sjukdomar och särskilda grupper. Listan är mycket lång. Här är några exempel:

• Alpinisternas skyddshelgon: Sankt Bernhard av Montjoux, som levde på 900-talet. Italiensk alpmissionär som byggde ett klosterhärbärge för alpinister. Sankt Bernhardshunden ska under trehundra år ha räddat 2 500 människors liv vid detta härbärge. Den mest kända räddbingshunden hette Barry och räddade fyrtio människors liv innan han dog i början av 1800-talet.
• Astronauternas skyddshelgon: Josef av Cupertino, 1603–63. Misslyckades med att lära till skomakare men lyckades som munk. Han uppges ofta ha hamnat i extas och hänryckt talat med Gud.
• Biodlarnas skyddshelgon: Biskop Ambrosius, död 397, 55 år gammal. Biskop i Milano. Begåvad, envis och flitig.
• Tiggarnas skyddshelgon: Martin av Tours, född cirka 315 i nuvarande Ungern, död 397. Biskop av Tours, grundare av Galliens äldsta kloster. Avbildas ofta till häst, delande sin mantel med sitt svärd för att ge hälften till en tiggare.
• Broarnas skyddshelgon: Johannes av Nepomuk, cirka 1350–93, böhmisk präst. Kung Václav IV ska ha kastat honom i Vltava för att han vägrade avslöja drottningens bikt. Står staty på Karlsbron i Prag.
• Ekologernas skyddshelgon: Den helige Franciskus, cirka 1182–1226. Ordensgrundare och naturälskare som lär ha predikat för hundra fåglar att de skulle vara Gud tacksamma för sina fina kläder.
• Affärskvinnornas skyddshelgon: Margaretha av Clitherow, 1556–86. Led martyrdöden genom att en dörr placerades på henne med tyngder på. Brottet var att hon gömt katolska präster i det protestantiska England.
• Kistbärarnas skyddshelgon: Josef från Arimatea. Tvingades bära Jesu kors till Golgatas avrättningsplats.
• Älskandes skyddshelgon: Valentinus, präst i Rom och martyr cirka 270. Valentindagen firas den 14 februari, ”Alla hjärtans dag”, då fåglarna enligt folktron började para sig.

Publicerad i Populär Historia 7/2002