En geometrisk hyllning till Gud
Klosterkyrkan Saint-Denis strax norr om Paris, helgad åt frankernas apostel den helige Dionysius (Saint Denis), hade länge utgjort de franska kungarnas sista viloplats; den hade också sett Karl den store krönas till frankernas konung. Klostrets skola hade både kungliga och okungliga elever. En liten pojke av anspråkslöst ursprung vid namn Suger knöt här sina första vänskapsband med den blivande kungen Ludvig VI. Som tioåring vigdes han till ett liv i kyrkans tjänst. Kyrkan blev hans mor, sade han själv. Frankrike, skulle man kunna tillägga, blev hans far.
När Ludvig vid sin kröning 1108 symboliskt nedlade sitt världsliga svärd för att istället försvara ”kyrkan och de fattiga”, ingick kyrkan och kungamakten en symbios som gagnade bägge. Kungen kunde nu ostört ägna sig åt att bekämpa inre och yttre fiender, att sträcka sitt inflytande också utöver det lilla område runt Paris som var hans. På köpet ökade Saint-Denis betydelse som allfransk nationalhelgedom.
Lille Suger växte upp till en politiskt vaken ung man. Som kunglig rådgivare vann han betydande diplomatiska triumfer, den främsta av dem 1124 när han förmådde de bråkiga franska vasallerna att enas under sin kung och med den sålunda förstorade hären lyckades skrämma den anfallande tyske kejsaren på flykt utan blodsutgjutelse. Inför sammandrabbningen hade han placerat Saint-Denis lyckobringande banér i kungens hand, och segern kunde alltså också tillskrivas kyrkan.
Vid det laget hade han själv avancerat till abbot för Saint-Denis, och det är i den egenskapen han gått till byggnadshistorien. Men hans berömmelse vilar på den sena period i hans liv då hans politiska stjärna såg ut att dala. Han hade efter vännen Ludvig VI:s död 1137 fallit i onåd då kungens son, den unge Ludvig VII, ville skaka av sig hans förmyndarroll. Den gamle rådgivaren fann sig till sin förargelse vara sysslolös.
Utan denna onådstid hade gotiken kanske aldrig kommit till. Det var nämligen nu han hade tid att ta itu med sitt verkligt stora projekt, ombyggnaden av klosterkyrkan Saint-Denis. Hur det gick till har han själv berättat.
Det var den helige Dionysius själv, trodde han, som gett honom inspirationen. I en handskrift i klosterbiblioteket hade han ivrigt studerat dennes tankegångar kring ljus och talmystik. Skönhetens källa är en helhet, vars delar står i ett harmoniskt förhållande till varandra, och detta förhållande kan uttryckas matematiskt. En strikt geometrisk planlösning blev Sugers idé.
Men planerna hade molat i honom länge. Han hade drömt om detta förskönande av kyrkan alltsedan han som barn sprang omkring i klostret. Kyrkans väggar var i dåligt skick och kyrkorummet hade blivit så trångt att det under de största festdagarna alls inget golvutrymme fanns: kvinnorna nådde fram till altaret bara genom att kliva på männens huvuden!
Ombyggnaden påbörjades 1141. Bristen på kvalificerad arbetskraft i området var stor, och man fick tillkalla hantverkare och konstnärer utifrån. Arkitekten som följde Sugers alla anvisningar är okänd, möjligen var det en man från Normandie.
Suger var helt absorberad av arbetet. På nätterna låg han vaken och grubblade, och när gryningen kom var han färdig att pröva de lösningar han kommit på. Hans skapelse skulle framför allt bli en ljusets boning: Kristus var ju världens ljus, och med ett starkt fysiskt ljus inströmmande i kyrkan skulle de troende läras att förstå också det evigas ljus. Dagsljuset släpptes därför in genom ofantliga fönster, större än någon dittills sett.
Ytterväggarnas skörhet motverkades genom tryck utifrån, de spindelbensliknande stöd som sedan blev de gotiska kyrkornas särmärke. Maximalt ljusinsläpp kräver höjd. En spetsbåges höjd är oberoende av sin bas och kan tänjas ut. I Sugers luftiga kor användes därför konsekvent spetsbågstekniken i de ribbade kryssvalven. Koret, höjdpunkten i Sugers skapelse, var färdigt på bara tre år, ett ljusomstrålat allra heligaste med nationalhelgonet Dionysius reliker på hedersplats vid altaret. Ljus och rymd var inte de enda utsmyckningarna i den nybyggda katedralen. Överallt glittrade det av konstverk i guld och ädelsten, furstliga gåvor som den ihärdige abboten lyckats utverka av tidens mäktige.
Invigningen av Sugers stolta skapelse ägde rum 1144 i närvaro av förnäma gäster från när och fjärran. Också den unge Ludvig och hans drottning Eleonora deltog.
Sugers politiska karriär var heller inte alldeles stäckt: när det unga kungaparet några år senare mot hans vilja gav sig iväg på korståg, var det den gamle abboten som enväldigt skötte rikets affärer.
Men det är för Saint-Denis vi mest minns Suger i dag. Den romanska katedral i det danska Lund vars högaltare invigdes bara året efter Sugers ombyggda nationalhelgedom, hade genom den lille abbotens innovationer strängt taget gjorts gammalmodig redan vid sin tillkomst. Inom en hundraårsperiod reste sig de franska uppåtsträvande ljustemplen över hela den europeiska kontinenten, och de gotiska katedralernas segertåg var ett faktum.
Sugers strävan hade gått ut på kyrkans och Frankrikes förkovran. Med sin blandning av materiellt och immateriellt skulle Saint-Denis befästa den kristna tron, kyrkorummet som en avglans av det himmelska ljuset. I denna avglans fann han sin egen sista vila. Bland Frankrikes stolta kungar fick också han sin grav. En av hans munkar smidde beundrande ihop hans epitafium:
”Liten till kropp, liten till härkomst, tvåfalt hämmad av litenhet vägrade han i sin litenhet att vara en liten man.”
Birgitta Kurtén Lindberg (f 1944) är kulturskribent och författare med finlandssvensk bakgrund, bosatt i Lund. Hon skriver gärna om finländsk historia, antikens Rom och spännande gestalter i det medeltida Europa.
