Noaks ark – finns det sanning bakom Bibelns berättelse?

Nere på kontinenten hade Mozart just gått ur tiden, när det i Stockholms gränder ekade vissa ganska flärdfria musikstycken. I den första utgåvan av Fredmans sånger från 1791 hade skalden Carl Michael Bellman just publicerat visan ”Gubben Noach”.

Vi känner alla igen den – porträttet av hedersmannen Noak, som med sin hustru gick ur arken och planterade vin på marken. Visan blev populär, fick stor spridning, och är fortfarande ett av Bellmans populäraste alster.

Vid dryckesvisans tillkomst hade ursprunget till den sedan urminnes tider fängslat folk långt bortom horisonten, människor med en helt annan föreställningsvärld än vår.

Gamla Testamentets sedelärande berättelse beskriver syndafloden, byggandet av arken och den första vingården som en andra skapelseberättelse. Gud lät jorden översvämmas för att återställa godheten i sin skapelse – han låter bevara en rättfärdig familj (Noaks) och världens alla djurarter, samt upphöjer Noak till något motsvarande en ny Adam. I berättelsen placeras människan återigen i en paradislik trädgård, men nu uppe i höga berg, med uppdraget att bli fruktsam och föröka sig.

Berättelsen om Noak och arken hämtar sitt stoff från det forna Babylonien, med översvämningshjältar såsom Atrahasis eller Utnapishtim. De första bevarade skildringarna är omkring 3 700 år gamla, där varianter av dessa sannolikt nådde det syro-palestinska området först mot slutet av det andra årtusendet före Kristus.

Den version som ligger nära den bibliska skildringen om Noak är den om Utnapishtim som förekommer i Gilgamesheposet. En komplett sådan text återfinns på en kilskriftstavla från mitten av 600-talet f Kr, vilken hittades i den assyriske kungen Ashurbanipals bibliotek i Nineve.

Flera teorier har genom åren framförts som diskuterar hur syndaflodshistorien kan vara verklighetsbaserad. En av de mer populära, men numera kritiserade, hypoteserna kopplar det bibliska narrativet till en massiv översvämning som ska ha skett vid Svarta havet runt 5500 f Kr.

Men även en mindre, lokal översvämning av floderna Eufrat och Tigris kan ha broderats ut till bibliska proportioner. I detta sammanhang har gudarnas motiv bakom själva bestraffningen av människan (syndafloden) varierat över tid.

Låt oss nu strama åt hjältedikterna en aning, för att fokusera på själva farkosterna i de olika berättelserna, och uppgifterna om var dessa sägs ha strandat. För att kunna göra arkeologi av arkberättelserna behöver vi både handfasta materiella lämningar och geografisk precision.

I Gilgamesheposet sägs Utnapishtim ha landat på en kulle, ett berg eller i en bergskedja vid namn Nisir. Platsen brukar identifieras med Pir Omar Gudrun, nära staden Sulaymaniyah i irakiska Kurdistan. Flera forskare anser dock att namnet refererar till en region.

Just den förvirring som råder mellan en specifik plats och en större region är även tydlig i den senare traditionen av Noaks ark. Det åttonde kapitlet i Första Moseboken säger nämligen inte att arken landade på just berget Ararat, utan snarare i ”Araratbergen”.

I den hebreiska versionen av namnet ”Ararat”, det vill säga i Tanakh (judendomens heliga skriftsamling), tillskrivs platsen för arkens strandande med en region och inte ett berg. Området som idag inbegriper östra Turkiet och Armenien omnämns under mitten av första årtusendet före Kristus som Erirath eller Urartu.

Profeten Jeremia talar exempelvis om ”kungariket Ararat”. Således avses ett bergsområde snarare än en specifik och karakteristisk bergstopp. Kanske kan man bäst förstå de uråldriga tankegångarna om en fjärran bergsregion som alstrare av nytt liv.

Att det var just därifrån som den livskraft emanerade som gav förutsättningarna för högkulturernas existens i söder. Urartu var källan till det vatten som närde landet mellan floderna Eufrat och Tigris, det vill säga Mesopotamien.

Att en sådan skapelsens plats kom att kopplas till en enda bergstopp kan bero på ett mänskligt behov av att kunna vallfärda till en bestämd punkt. Dessutom ligger det något rationellt i att arkens landningsplats efter syndaflodens tillbakadragande, var på en av de högre bergstopparna.

Idag finns det två dominerande traditioner när det gäller platsen för arkens strandande. I den västerländskt kristna traditionen menar man att arken landade på dagens Ararat, berget i östra Turkiet som på turkiska heter Ağrı Dağı.

Den nära 5 200 meter höga vulkantoppen hamnade under turkisk kontroll vid det turkisk-armeniska kriget 1920. Berget blev formellt en del av Turkiet i enlighet med ett fördrag som slöts i den turkiska staden Kars följande år.

Detta är viktigt att förstå, eftersom mycket av den historietradition som omger Ararat äger en naturlig koppling till dagens Armenien i öst. Moderna gränsdragningar har skurit rakt igenom ett tidigare mycket större och sammanhängande kulturlandskap.

På beställning av kung Antiochos I hade Berossos författat Babyloniens historia i tre verk på grekiska.

Ingen av dessa skrifter finns bevarade, men senare författare refererar flitigt till hans alster. Två av dessa är den judiske historikern Josefus (som levde under det första århundradet efter Kristus) samt Moses från Khorene (som på 400-talet e Kr beskrev armeniernas tidiga historia).

Den armeniske 400-tals historikern Faustus av Bysans berättar i detta sammanhang en säregen historia om en biskop som reste genom regionen av ”Gortouk” för att beskåda Noaks högt belägna ark. Med stor sannolikhet talar vi då om bergen i nämnda Kordiene. Biskopen misslyckades med att ta sig upp till arken, men en av Guds änglar ska ha gett honom en bit av arken som tack för hans religiösa övertygelse.

Biskopen ska ha rest från staden Nisibis i trakterna av dagens nordöstra Syrien, mot det som för första gången i historien definieras som ett specifikt berg – alltså inte en bergsregion. Vi ska lägga ortnamnet Nisibis (dagens Nusaybin i Turkiet) på minnet, och återkomma till det. Men vad var då detta för berg?

Muslimska författare beskriver under följande århundraden berget ”Ararat” som Jebel Judi, där jebel betyder berg på arabiska. Det är det namn som Koranen använder för att beskriva platsen där arken strandade (Sura 11.44).

När historikern och geografen Ali al-Masudi (stundom kallad ”arabernas Herodotos”) namnger berget Judi (turkiska Cudi Dağı eller kurdiska Çiyayê Cûdî) så syftade han på ett berg cirka fem mil från floden Tigris, och att platsen där Noak landade fortfarande kan beskådas.

Namnet Judi har av vissa moderna författare föreslagits vara en namntolkning av Jordi eller Giordi. Detta avser då den historiska bergsregionen Kordiene (Corduene), vilken är belägen söder om sjön Van i dagens Turkiet.

Berget Judi (eller Cudi), som når 2 089 meter över havet, nämns som landningsplats för arken nästan uteslutande i armenisk och syrisk tradition – genom hela senantiken. Senare kom Noaks grundstötning att associeras med regionens högsta berg, Ararat – som alltså ligger längre norrut. Men i den islamiska traditionen vilar emellertid arken fortfarande på berget Judi, där profeten Nuh (Noak) ska ha landat.

Den brittiske orientalisten George Sale (1697–1736) skrev att ett berömt tidigkristet kloster fanns beläget på berget Judi. Detta kloster ska dock ha förstörts av ett blixtnedslag år 776.

Detta påstående stöds i boken Amurath till Amurath (1911), skriven av den brittiska forskningsresanden, arkeologen och författaren Gertrude Bell (1868–1926). Här kan vi läsa om hur Bell besöker resterna av en byggnad på nämnda plats.

Skildringens sanningshalt bekräftas ett halvsekel senare av den brittisk-italienska upptäcktsresanden Freya Stark (1893–1993). Från en av sina resor i Kurdistan beskriver hon, efter att ha korsat floden Tigris, den långa udden av ”Judi-Dagh” likt ett uthäng över norra Mesopotamien. Hon omnämner då även en byggnad som hade uppförts på den plats där Noak lär ha stigit ur arken.

På kvällen den 20 juni 1840 öppnades helvetets portar. Ararats höga vulkantopp började att skälva våldsamt och bergets karakteristiska ravin mot nordost fylldes av ett nedstörtande skred av stenmassor, lera och smältvatten från glaciärtoppen.

I dess framfart, på 1 700 meters höjd, låg den lilla orten Akhury (vid dagens Yenidoğan). Med sina tvåhundra hus hyste orten drygt tusen invånare. På några minuter låg allt från byggnader och trädgårdar till omkringliggande fält i ruiner.

Enligt armenisk tradition var det här som Noak byggde ett altare för ett brännoffer, och det var via denna ravin som han hade lämnat arken och nedstigit från berget tillsammans med sin familj och farkostens alla djur.

Akhury likställs även med platsen för Noaks vingård. Här byggdes därför Sankt Jakobs kloster, där en tusenårig tradition säger att det uppfördes över en ännu äldre byggnad, från tidigkristen tid.

Ararat-klostrets tidiga historia är svår att fastställa eftersom Sankt-Jakob-traditionen syftar på Jakob av Nisibis. Det vill säga just den biskop som Faustus av Bysans nämnde, men som han kopplade till berget Judi, istället för Ararat.

Vi kan idag inte säga med säkerhet om Ararat tidigt var förknippat med en Noak-tradition, parallellt med berget Judi – eller i sådana fall hur länge. Ararats koppling till Noak och vidare med biskopen Jakob av Nisibis kan således ha växt fram i efterhand eller ur en tidigare kult på platsen.

Före katastrofen på Ararat spirade i Akhury ett gammalt pilträd som sades ha slagit rot ur en planka från arken. En källa med hälsobringande vatten som påstods ha mirakulös kraft lockade även pilgrimer till platsen. Dessa uppgifter har vi från flera olika resenärer som besökte Akhury före 1840.

Bland dessa märks den franske botanisten Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708), som passerade platsen år 1701. Och likaså från den balttyske professorn i naturfilosofi, Friedrich Parrot (1792–1841). Den senare blev även den förste västerländska upptäcktsresanden att bestiga Ararat ända upp till glaciären.

Parrots skildringar av bergets sluttningar gjordes endast ett årtionde före jordskredet, och han gjorde även en detaljerad skiss av Sankt Jakobs kloster. Denna avbildning är unik i sammanhanget, och låter oss förstå både byggnadens utseende samt dess ungefärliga position.

Faktum är att klosterkyrkans nedre konstruktioner fortfarande kan ligga inkapslade i lersediment, och följaktligen vara relativt intakta.

Runt Ararat florerar idag många levande traditioner kring Noak. Under flera generationer har man associerat gåtfulla ruiner med ett storslaget förflutet, inte sällan involverande just Noak och hans efterföljande släkten. Arkeologiskt vet vi att dessa fortifikationer istället utgör lämningar från det urartiska riket.

Här finns även unika, hålförsedda megaliter (menhirer) – jättestenar som har rests under en fjärran bronsålder. Tidigkristna begravningsplatser är starkt knutna till dessa megalitiska monument, både vid Ararats fot och på dess sluttning vid platsen för Akhury. De hålförsedda stenarna bär även ristningar av tidigkristna kors.

Religiöst bokstavstrogna följare av Noaktraditionen menar än idag att detta är arkens ankarstenar. De har nämligen samma utseende som antikens romerska ankarstenar, men är tio gånger större – något som förklaras med arkens enorma storlek.

Samtidigt som vän av ordning naturligtvis viftar bort sådana tankar som lustiga missförstånd, kan de i förlängningen ge oss en bild av hur ett kulturlandskap har burit på rekvisita för tidigkristna föreställningar.

Huruvida likartade bronsålderslämningar även kan ha inspirerat till andra kristna förklaringsmyter, är svårt att säga. Med lite tur skulle arkeologiska utgrävningar i princip kunna finna kristna inskriptioner för att belysa sådana frågor.

Ett exempel är Lots kyrka från 500-talet, som uppfördes vid södra Döda havet framför en bronsåldersgrotta. Genom en grekisk inskription vet vi att grottan sades markera platsen för den tillflyktsort till vilken Lot (Abrahams brorson) flydde efter Guds straffdom över staden Sodom.

I detta sammanhang är även Svenska Dödahavsexpeditionens arkeologiska arbeten i Jordanien belysande. Berättelsen om de av Gud förstörda bibliska städerna Sodom och Gomorra förklaras då i ljuset av hur en bronsålderskultur ödelades av en jordbävning cirka 2000 f Kr.

En tidigkristen klosterkyrka uppfördes senare på platsen vid dessa lämningar, och vi känner den idag som biskopssätet Sodoma. På ett liknande sätt skulle Sankt Jakobs kloster på Ararat kunna leda oss vidare i förståelsen av Noaks ark-traditionen.

För systematiserad kunskap är grundstötningen av en flytande farkost på 5 200 meters höjd givetvis en orimlighet. Men backar vi tillbaka runt 6 000 år, kanske fenomenet blir lite mer logiskt.

Den armeniska högplatån vittnar om tidiga kunskaper inom både astrologi och himlaobservationer, för att etablera olika kalendersystem. Religiösa föreställningar om hur solen färdas över himlen i en solbåt och därefter går ned i bergen, skulle mycket väl kunna representera urbilden av hur arken strandade i bergen.

Exempel på tidiga hällristningar med skepp finns i det näraliggande Gobustan i dagens Azerbajdzjan. Vi kan idag bara spekulera kring den lokala forna föreställningsvärlden, och i vilken grad den kan ha legat till grund för efterkommande kulturers trosuppfattningar.

Om vi vidgar vårt betraktelsesätt kan vi förstå hur traditionen om en i bergen grundstött ark har använt geologi, urgamla materiella rester, och religiösa byggnader för att tradera berättelsen om Noak och hans ark.

Således kan vi mycket väl använda arkeologisk metod för att närma oss de mer sägenomspunna berättelserna. Eftersom vetenskapen är nära nog enig om att Noak och arken representerar en symbolisk framställning, måste spåren efter en sådan också sökas i de traditioner som uppbär själva historien.

Med andra ord kan upphittat virke på Ararat tillhöra ett försvunnet kloster där Noak-traditionen har manifesterats. Och här kan arkeologin, vid sidan av andra vetenskapliga discipliner, göra sitt jobb i sökandet efter lämningar, vilka i bästa fall kan kasta ljus över en av mänsklighetens mest ryktbara berättelser.

När den turkiske flygkaptenen Ilhan Durupinar granskade flygfotografier som hade tagits i samband med en Nato-inventering 1959, kunde han inte tro sina ögon. En båtformation framträdde med tydlighet tre mil söder om berget Ararats topp.

Även den amerikanske fotogrammetri-experten Arthur J Brandenberger fastslog att det utan tvekan var ett skepp.

När det även stod klart att formationens längd var 165 meter – att jämföra med den bibliska arkens cirka 150 meter (300 alnar) – blev en expedition till platsen ett måste.

Efter både ytbesiktning och sprängningar tvingades man dock besviket konstatera att en ”högre makt” hade spelat de inblandade ett spratt. ”Skeppet” var i själva verket bara en egendomlig geologisk formation.

Nära tjugo år senare fick ”arken” dock åter nytt liv. Detta när den omstridde amerikanske bibelarkeologen Ron Wyatt efter flera resor till platsen ”bevisade” att detta var Noaks ark.

Oavsett vart modern vetenskap leder oss, så demonstrerar ”Durupinar-arken” människans behov av myter, och hennes ändlösa sökande efter svar på de stora frågorna. I den skeppsliknande formationens närhet kan man idag se marina fossiler, vilka inte minst våra förfäder måste ha uppfattat som ytterst märkliga.

Att Gamla Testamentets första vingård förknippades med de bördiga bergen norr om Mesopotamien är säkert ingen tillfällighet. Fem mil öster om berget Ararat hittar vi den så kallade ”Fågelgrottan” eller Areni-1. Belägen intill den frodiga Arpadalen i södra Armenien, utgör den en bland flera grottor i ett större komplex.

Sedan utgrävningar inleddes här 2007 har grottans innehåll tagit oss över 6 000 år tillbaka i tiden. De krukfyllda grottsalarna har använts som både kult- och begravningsplats, men framförallt är detta världens äldsta (kända) bevarade plats för vintillverkning.

Georgien och Iran är kända för äldre vinfynd, men Fågelgrottans vintrampningsyta i lera, med ett uppsamlinskärl från kopparåldern, är unika i arkeologiska sammanhang. Druvorna som användes på platsen har identifierades som tillhörande Vitis vinifera, alltså samma domesticerade druvart som har odlats genom historien, fram till idag.