Klosterlivets ursprung

Solen skiner obarmhärtigt. Luften dallrar av hetta.Det är 45 grader varmt. Äntligen har jag nått mitt mål: världens äldsta kloster, S:t Antonius, i Egypt

13 september 2002 av Sören Wibeck

Solen skiner obarmhärtigt. Luften dallrar av hetta.Det är 45 grader varmt. Äntligen har jag nått mitt mål: världens äldsta kloster, S:t Antonius, i Egyptens östra öken. Det var i denna ödslighet som det kristna klosterlivet föddes på 300-talet. Fader Messil är en av de munkar som lever här i dag. Svettig står han i sin svarta munkdräkt och övervakar tömningen av en tankbil med vatten.

– Jag är civilingenjör, men jag älskade Gud så mycket att jag bara ville leva för honom, förklarar han sitt sextonåriga munkliv.

För några tiotal år sedan var det närmast omöjligt att besöka detta avlägsna kloster, strapatserna var för stora, men i dag finns det en bilväg. Jag har kört genom öknen till Zafarana vid Röda havet, en ort med bara en bensinmack, ett motell och en polisstation, och sedan vidare rakt in i Östra öknen. Sand och himmel så långt ögat når. Efter fem mil genom det sterila landskapet har jag nått det muromgärdade klostrets port.

Detta är platsen där eremiten S:t Antonius levde på 300-talet

– den man som är munkväsendets fader.

– Uppe i berget finns grottan dit han drog sig tillbaka när han ville vara ensam, förklarar Messil och pekar upp mot ett brant, otillgängligt berg bakom klostret.

Jag slås av det motsägelsefulla: Antonius ville vara ensam och drog sig undan världen; ändå fick han stor betydelse för kristendomens utveckling. Och inflytandet har inte upphört. I vår tid finns en utbredd längtan tillbaka till rötterna, till en tid före kyrkosplittring, korståg, reformation, samfundsbildningar och allsköns stridigheter. Då har Antonius blivit intressant. Hans undervisning handlade om ett odelat liv, om tystnad, vaka och fasta, om ödmjukhet och människokärlek.

Men människokärlek och eremitliv, hur går det ihop?

– När jag är ensam, då känner jag mig närmare människorna än när jag är tillsammans med dem, säger Messil.

Jag förstår att det är så en mystiker, som lever i Antonius fotspår, tänker.

Redan vid klosterporten möts besökaren av en mosaik som föreställer Antonius, som alltid avbildad med långt skägg och fotsid mantel. Han föddes omkring 250 e Kr i övre Egypten i en välbärgad kristen familj. Föräldrarna dog när han var omkring tjugo år och han ärvde förmögenheten och ansvaret för en syster. Utsvävningar intresserade honom inte. Istället funderade han på livets frågor.

En söndag hörde han i kyrkan en predikan över en bibeltext från Matteusevangeliet: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt vad du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen” (Matt. 19:21). Han uppfattade att orden var riktade direkt till honom och handlade rent bokstavligt. Han gav bort sina pengar och tillhörigheter till fattiga, placerade sin syster i ett slags kvinnokollektiv och gav sig ut i öknen som eremit. Han ville vara ”ensam med den Ensamme”.

Men ryktet om den kloke mannen i öknen spreds och människor kom för att få råd och vägledning. Undan för undan sökte sig då Antonius allt längre in i öknen för att få fortsätta att vara ensam. Så småningom hamnade han på den ödsliga plats där klostret ligger i dag. Här fanns en vattenkälla som gjorde det möjligt att överleva.

Antonius beundrare fortsatte dock att söka upp honom. När en del inte ville återvända till civilisationen, skapade han regler för det asketiska livet i öknen. Varje munk skulle bo i en egen cell eller grotta, men så nära varandra att de varje lördagskväll kunde samlas och tillbringa natten tillsammans i bön fram till söndag morgon. Sedan skulle de dra sig tillbaka för att ensamma kämpa med öknens demoner till nästa veckoslut.

Reglerna föreskrev också att munkarna skulle utföra ett hantverk, detta för att undvika leda och frestelser. Härmed var den första klostergemenskapen född. Året var 305. Antalet kommuniteter växte sedan snabbt, men det dröjde ytterligare några år innan det första klostret organiserades som vi är vana att se dem i dag, med gemensamt boende och en abbot som ledare. Den förste som åstadkom ett sådant var en samtida till Antonius, S:t Pachomius, som grundade ett kloster utanför Thebe i Nildalen år 323.

Munkarna är klädda i en svart linnekåpa. När

klockan ringer till den tidiga morgonliturgin,

kommer de som skuggor ur mörkret. Kåporna fladdrar och på huvudet har de en tätsittande svart huva med broderade kors.

– Det är tretton kors, upplyser Messil. Tolv för apostlarna och ett för Jesus själv. Detta visar att vi följer dem.

I kyrkan tar de på sig en vit tunika för att likna ”änglakören”. Klädseln skapades av Antonius; enligt legenden uppenbarade en ängel hur den skulle se ut. En mer jordnära förklaring är att han inspirerades av de faraoniska prästernas dräkt.

– Ser du mittsträngen? undrar Messil och pekar på huvan. Det betyder att vi kämpar med djävulen. Djävulen ville dra av Antonius huvan. Han höll emot och den revs mitt itu. Men han sydde ihop den. Därför har vi en skarv med guldtråd i mitten.

Med sömndruckna ögon deltar jag i den tidiga liturgin. Levande ljus lyser upp kyrkan. Inget har förändrats genom historien. Sången har samma tonsystem som den faraoniska. Språket är koptiska, det språk som till stora delar utvecklats inom den egyptiska kyrkan, särskilt i klostren. I dag är koptiskan ett liturgiskt språk som ingen talar till vardags.

Mot slutet av sitt liv fick Antonius – han sägs ha blivit 105 år – höra om en annan eremit som levde i en grotta nära hans egen. Han begav sig dit och fann en 115 år gammal man vid namn Paulus. Denne ensling hade levt i öknen i 90 år.

Paulus har gått till historien som den allra förste kristne eremiten. Han hade flytt ut i det öde landskapet på grund av den häftiga förföljelsen av kristna i Egypten under den romerske kejsaren Decius (249–51 e Kr).

Enligt traditionen dog Paulus strax efter mötet med sin kollega och Antonius begravde honom. Sedan flyttade han en del av sina munkar till platsen och grundade ännu en kommunitet, S:t Paulus kloster. Kopterna räknar detta som det näst äldsta klostret. Fågelvägen är det bara femton kilometer mellan de båda anläggningarna – men bilvägen runt bergen är över åtta mil.

Jag kör dit. När jag närmar mig klostret ser jag att det ligger naturligt skyddat med berg runtom. En tysk resenär, som besökte platsen 1877 beskrev det som ”en fruktansvärt bergig vildmark”.

– Vi ligger så avlägset att vi får vara ifred, säger klostrets yngste munk, Simon, som är 31 år och civilingenjör, precis som Messil. Vi har ingen telefon, ingen elektricitet, men vi har en generator. Vi sköter oss själva.

Till för bara ett par år sedan tog det tre dagar för karavanerna att nå klostret med proviant från Nilen. Ensligheten har inte enbart varit av godo. Munkarna föll tidigt offer för öknens vildsinta beduiner. På 500-talet byggde man därför ett slags fort, dit bröderna kunde fly när fara hotade. Forten står kvar i båda klostren. Inuti fanns allt som behövdes under en belägring, inklusive en kyrka.

Men forten var otillräckliga. Snart började munkarna också bygga murar runt klostren. En islamisk krönikör, Abu al-Makarim, besökte på 1100-talet S:t Antonius kloster och skrev: ”Det omges av en befäst mur och innehåller många munkar. Det har en stor trädgård och tre källor. Inuti finns ett välbyggt fort. Det finns inget som detta bland klostren i Egypten.”

Som ytterligare säkerhet undvek man ingångar i marknivå. Dessa placerades högt uppe i muren och besökare togs in med hjälp av ett rep som firades ner. Först under 1900-talet byggde man portar i marknivå.

Anledningen till att eremiten Antonius blivit berömd är att det tidigt skrevs en bok om honom, S:t Antonius liv.Författare var en av fornkyrkans ledande män, kyrkofadern Athanasius. Han var också egyptier, biskop i Alexandria, som var ett av den tidiga kristendomens viktigaste teologiska centrum. Athanasius hade mött Antonius ute i öknen och skrev hans historia medan han en tid vistades i Rom. Skriften översattes till latin och bidrog starkt till att det asketiska idealet spreds både i öst och väst.

Athanasius skrev att S:t Antonius var ”en man med gudomlig visdom och nåd, trots att han aldrig lärde sig läsa eller skriva”. Under hela historien har det sedan hävdats att Antonius var analfabet. Men en svensk forskare, kyrkohistorikern Samuel Rubensson i Lund, lade för tio år sedan fram en doktorsavhandling som visade att så inte var fallet. Bland annat visade han att Antonius skrev till den romerske kejsaren och att han uppmanade munkarna att skriva ner sina tankar. Avhandlingen fick stor uppmärksamhet internationellt och i dag är hans rön till stor del erkända.

Enligt Samuel Rubensson har det i väst alltid funnits ett intresse av att framställa eremiterna som okunniga och primitiva. Orsaken är ett förakt för utomeuropeisk bildning, inte minst i äldre protestantisk litteratur.

Målet för ökenfäderna var att leva ett syndfritt liv i bön och läsning av den heliga skriften. Öknen erbjöd inget som distraherade. Antonius sa: ”Den som önskar leva i öknens ensamhet är befriad från tre konflikter: att höra, tala och se. Det finns bara en konflikt – och det är med passionerna.”

Det asketiska idealet var starkt i Egypten. Men orsaken till att klosterlivet utvecklades så snabbt var också den häftiga förföljelsen av de kristna. Martyrerna var många. Kyrkan befrämjade klosterlivet och enligt Athanasius var snart ”hela öknen full av munkar”.

Det fanns en stark föreställning om att det asketiska livet var likvärdigt med martyrskapet. Andlig imitation av martyrskapet utgjorde alltså en kärna i klosterrörelsen. Och detta lever kvar.

– Vi är munkar och martyrer i dag också, säger Simon.

Publicerad i Populär Historia 6/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också