Hårt arbetande munkar och nunnor firar 900 år

Så snart han närmade sig en stad eller en by, lär mödrar och hustrur ha gömt sina män av rädsla för att de skulle lämna dem och följa honom till klost

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Så snart han närmade sig en stad eller en by, lär mödrar och hustrur ha gömt sina män av rädsla för att de skulle lämna dem och följa honom till klostrets avskildhet, bländade av hans överväldigande utstrålning. Det rör sig om Bernhard av Clairvaux som gäller för att vara cisterciensordens grundare.

I själva verket var det abboten Robert som startade rörelsen, vilket skedde i mars 1098. Efter starka motsättningar lämnade han tillsammans med 21 munkar klostret Molesme. De bildade ett nytt i en oländig träskmark, Cîteaux (på latin Cistercium). Gruppen ville att den helige Benediktus regler med devisen ”bedja och arbeta” skulle följas minutiöst. Man ville återinföra det gamla munkidealet med dess försakelse och isolering, som många tyckte hade vattnats ur helt. Framför allt hade man glömt arbetsmomentet – gudstjänsterna och bönestunderna hade blivit så tidskrävande, att det manuella arbetet i klostren helt sköttes av arbetare och bönder. I år firar man 900-årsminnet av abboten Roberts protestaktion.

I cisterciensklostren måste alla munkar leva av sitt eget arbete. De fick inte tala mer än nödvändigt, de fick nöja sig med en karg, vegetarisk kost, klädseln bestod av en ofärgad klädnad av fårull, de skulle leva i avskildhet, klosterbyggnaderna fick inte dekoreras och reliker och pilgrimsresor förkastades. En avgörande händelse var när den 23-årige adelsmannen Bernhard de Fontaine slöt sig till klostret tillsammas med ett trettiotal släktingar och vänner. Han blev rörelsens fanatiske ledargestalt, grundade klostret i Clairvaux samt en rad ytterligare kloster och var en av ivrarna för det andra korståget, ett vansinnigt projekt. Bernhard dog 1153, hårt kritiserad.

På kort tid hade inte bara Frankrike utan också hela det övriga Europa översållats av cistercienskloster. Redan vid mitten av 1100-talet utgjorde de ett nät som sträckte sig från Portugal till Skottland, från Skandinavien till Sicilien och från Irland till Polen och Ungern. Så småningom förlades klostren till avlägsna och oländiga trakter – som till exempel Norden och Östeuropa – och här gjorde cistercienserna en kombinerad missions- och uhjälpsinsats. Ett betydelsefullt nordiskt centrum blev Esrum på Själland, och i Sverige gjorde orden sin debut genom att Bernhard själv grundade klostret i Alvastra (1143). År 1300 fanns drygt sjuhundra cistercienskloster i Europa.

Trots stridbar intolerans mot dem som tänkte annorlunda urvattnades emellertid även den militanta cisterciensorden. År 1120 infördes ordningen med lekmannabröder som skulle hjälpa munkarna med deras manuella arbete. De blev snart många fler än munkarna. Dessa så kallade konverser var gratis arbetskraft åt klostren, som utvecklades till lukrativa företag med bland annat jordbruk, vattenprojekt och till och med gruvbrytning på programmet. Det gjorde att de blev alltmera utåtriktade, vilket förstås urholkade de ursprungliga renhetsidealen.

Symptomatiskt för rörelsens förfall var vad som hände 1244 i Vreta nunnekloster. Där blev en av systrarna bortrövad av lagmannen Lars, en händelse som gav upphov till en folkvisa, ”Junker Lars klosterrov”. Den unga nunnan, som hette Benedikta, flydde med sin älskare till Norge men blev snart änka och återvände till Sverige, varpå hon gifte om sig; något klosterliv blev alltså inte mera aktuellt.

Utvecklingen ledde till att den ursprungliga cistercienstanken på 1660-talet togs upp av den franske adelsmannen Rancé, som själv levat ett utsvävande liv men drabbats av stark ruelse för detta. Med den nyfrälstes fanatism införde han en ännu strängare ordning än den som 1100-talsmunkarna följde. Hans slutliga titel ”abbé de Notre-Dame-de-la-Trappe” har gett namn åt den trappistiska utbrytarrörelsen som verkar än i dag. Chateaubriand har skrivit en romantisk berättelse om Rancés liv.

Många cistercienskloster ligger nu i ruiner, och under franska revolutionen lades till och med moderklostret Cîteaux ner – först 1898 startade verksamheten igen. Permanent nerläggning drabbade klostren i länder som omfattades av reformationen. Det finns inte mycket kvar av de ursprungliga byggnaderna, medan kyrkorna ofta bevarats.

I Sverige kan vi studera cisterciensarvet i bland annat Alvastra, Varnhem, Herrevad, Gudhem och Vreta. Det intressanta är att man nästan alltid kan orientera sig i alla klostren eller deras rester med ledning av en sträng planritning som en gång för alla upprättats i Cîteaux. Det var alltså ett av historiens första transnationella seriebyggen; både fysiskt och ifråga om det andliga livet följde cisterciensklostren samma mall var de än var belägna.

Cisterciensorden lever ännu. I dag är drygt 120 kloster ”i drift”, nunneklostren inräknade. 900-årsjubileet firas i hela Europa med utställningar, kulturarrangemang, konferenser och religiösa sammankomster.

Jubileet uppmärksammas även i vårt land. Från Vadstena utgår en pilgrimsresa till de franska ursprungsklostren. Och i Skara stift blir det stor festivitas i september med gudstjänster, mässor, föreläsningar och gregoriansk sång i Varnhem, Gudhem och Minnesfjället i Lugnås (nära Mariestad), där munkarna en gång bröt kvarnstenar.

Publicerad i Populär Historia 3/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också