Sveriges bortglömda helgon

På Historiska museet i Stockholm förvaras en av Sveriges största textilskatter: ett lika vackert som mästerligt utfört täcke, som ursprungligen vilade på en grav i uppländska Sko. Täcket – som är tillverkat av skimrande grön sidenväv och broderat med rankor, vapensköldar och text – förfärdigades under andra hälften av 1400-talet, då den gravlagde varit död i mer än två sekler men ännu åtnjöt stor popularitet i egenskap av helgon.

Förmodligen gjordes grundarbetet av cisterciensnunnorna i Sko kloster, men avbildningen av helgonet lär knappast nunnorna ha vågat sig på själva. Antagligen är det ett beställningsarbete från en ateljé i Stockholm, och det lär inte ha varit billigt.

Holmger Knutsson ville åt kronan

Helgonets namn var Holmger Knutsson, och i dag är han okänd för nästan alla. Även fadern Knut (»Knut långe«) tillhör den svenska historiens doldisar, trots att han var kung under några år kring 1230. Knuts -monarki var omstridd, eftersom han gripit makten från den rättmätige kungen Erik Eriksson (»Erik läspe och halte«), som återtog kronan omkring 1234.

Holmger ärvde faderns tronkrav och gjorde uppror mot Erik 1247, men han led nederlag vid Sparrsätra och flydde norrut. Enligt Erikskrönikan hann man ikapp Holmger i Gästrikland, och påföljande år halshöggs han. Segerherrarna utnyttjade tillfället till att tvinga på de uppländska bönderna nya skatter; faktum är att händelsen ofta betraktas som en avgörande milstolpe i utvecklingen av det svenska skatteväsendet.

Så långt är Holmgers historia inte märklig. Många medeltida upprorsmän gick liknande öden till mötes. Det fascinerande är vad som hände sedan. Holmger Knutsson begravdes i Sko kloster, som stod familjen nära. Fadern hade varit en generös donator till nunnorna och troligen själv fått sin sista vila på orten.

Underverk vid Holmgers grav

Inom kort började det gå rykten om att förunderliga ting skedde vid graven, bevis på att Gud gjort Holmger helig. I en samling mirakelberättelser om den danske kungen Erik Plogpenning, som dödades år 1250 och själv kom att vördas som helgon, anges att Holmger i Sko var clarens miraculis (»känd genom underverk«).

Av senmedeltida handskrifter framgår att det byggdes kapell till Holmgers ära, bland annat i Björklinge i Uppland, där han ska ha vilat under flykten mot Gästrikland.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Helgonkulten i Sko bestod under hela medeltiden och in på 1500-talet. Det som förpassade Holmger Knutsson in i flertalet svenskars glömska var reformationen, som gjorde rent hus med nästan alla helgon i Sverige. Graven, som varit placerad framför högaltaret i kyrkan i Sko, jämnades med marken av de protestantiska myndigheterna.

Holmgers gravtäcke finns kvar

Tack och lov överlevde gravtäcket, som 1703 skänktes till svenska statens historiska samlingar. Därmed har vi en sällsynt möjlighet att studera den fascination folket i Sko ännu på 1400-talet kände för sitt lokalhelgon.

På täcket ser vi en idealbild av Holmger: en skägglös yngling med långt hår, iförd livklädnad och mantel och med svärd i hand. Under honom har hans heraldiska emblem broderats: dels ett vapen som visar att han tillhörde det erikska kungahuset, dels ett mödernevapen som avslöjar att han var besläktad med Bjälboätten.

Ännu inte kanoniserad

Två sirliga rankor växer fram ur en gemensam rot mellan vapensköldarna och omsluter Holmger. Deras spetsar omger i sin tur bokstäverna b och o, initialerna för latinets beatus olmgerus, »salige Holmger«; termen beatus användes om personer som åtnjöt helgonkult men ännu inte blivit formellt godkända, kanoniserade, av påven. Högst upp svävar en krona. Längs kanten finns en latinsk text som i svensk översättning lyder:

»Holmger, född av svearnas lysande kungasläkt, själv en sedernas spegel, fälldes av den bittra döden och ligger här halshuggen. Men hans död, dyrt aktad, visar sig på sedvanligt vis härlig genom många tecken.«

Helgon hopdiktade av präster och biskopar

Holmger Knutsson var en av åtskilliga medeltida svenskar som upphöjdes till helgon efter sin död. Nästan samtliga är i dag bortglömda av alla utom forskare och hembygdsentusiaster. Okunskapen om helgonen är så stor att det ofta är svårt, eller rentav omöjligt, att avgöra vilka som verkligen har existerat och vilka som är fantasifigurer, skapade av präster och biskopar som behövde förebilder och symboler för sina kyrkor.

Allra svårast är det att analysera missionshelgonen på 1000-talet, som Sankt Eskil och Sankt Botvid (Södermanlands apostlar), Sankt Stenfinn (Hälsinglands apostel) och Sankt David (Västmanlands apostel). De källor som berättar om deras verksamhet och död tillkom hundratals år efter att helgonen sägs ha levt, varför det är hopplöst besvärligt att räkna ut vad som är sant och vad som är påhittat.

Eskil – vars namn går igen i Eskilstuna – ska ha dödats på order av den hedniske kungen Blot-Sven omkring 1080. Botvid lär ha blivit mördad av en slavisk träl, som han själv friköpt och försökt omvända till kristendomen. Stenfinn sägs ha stenats till döds i Ödmården, medan David uppenbarligen dog en naturlig död. Men hur mycket är sant? Har personerna ens funnits?

Historien om Sankt Sigfrid och Växjö

Som exempel på problematiken kan vi betrakta Sankt Sigfrid, Växjös helgon. Enligt vad vi kan läsa oss till i ett legendmanuskript från 1300-talet var Sigfrid en ärkebiskop av York som sändes av den engelske kungen Mildred till kung Olof av Sverige för att instruera denne i den kristna läran.

Tillsammans med sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman reste Sigfrid söderifrån och kom först till Växjö. Här uppenbarade sig, sades det, en ängel som förklarade att Sigfrid skulle bygga en kyrka. Sigfrid lydde, varefter han fortsatte norrut till kung Olof, som lät döpa sig.

Under tiden dödade hedningar i Växjötrakten systersönerna och sänkte ned deras huvuden i ett kar i sjön nära kyrkan. Sigfrid återvände och hittade dem genom ett mirakel. Efter att kungen straffat de skyldiga fortsatte Sigfrid att utbreda kristendomen och avled till slut i sitt älskade Växjö, där han kom att dyrkas som helgon.

Hur mycket av detta är sant?

Sigfrid hittades på runt 1170

Förmodligen ingenting. Det har aldrig funnits någon ärkebiskop av York med namnet Sigfrid. Ingen Mildred av England är känd. Visst har det funnits missionärer med namn som påminner om Sigfrid, men ingen som med säkerhet kan knytas till Växjö.

Forskarna menar numera att prästerskapet i Växjö på egen hand skapade legenden om Sigfrid under decennierna kring 1170, då biskopsdömet grundades och bröt sig loss från Linköpings stift. Man behövde en historisk förgrundsgestalt och uppfann Sigfrid.

Helgonkulterna underlättades, särskilt under den äldsta tiden, av att påven hade ytterst lite att säga till om. Påvligt godkännande var inte nödvändigt för att kyrkan skulle acceptera att en avliden man eller kvinna åtnjöt folklig kult – särskilt inte före 1234, då påvens krav på kanoniseringsmonopol slogs fast i Rom.

Det räckte att den regionala kyrkliga ledningen ställde sig bakom idén, låt vara att man helst såg att även ärkebiskopar och påvar sanktionerade helgonets status.

Ett drygt halvdussin icke-kanoniserade inhemska helgon firades därför i det medeltida Sverige med egna gudstjänstordningar, så kallade officier. Av detta följer att den äldre medeltidens svenska helgon var utpräglade bygdehelgon, vars kulter avspeglade den lilla makten och det lilla samhället. Genom att studera helgonen kommer vi dåtidens bonde- och kyrkosamhälle nära.

Fortsatte dyrka den druckne Sankt Erik

Till saken hör också att svenskarna mycket väl kunde ignorera påven om denne sökte förbjuda ett visst helgon från att dyrkas.

Ett känt exempel dyker upp i ett brev från påven Alexander III till den svenske kungen på 1170-talet. Påven skriver att han är förfärad över att ha fått höra att en helgonkult har uppstått i Sverige kring en man som dödades medan han var drucken. Kulten måste ögonblickligen upphöra.

Förmodligen var den förmodat druckne mannen kung Erik, som mördats omkring år 1160 och som något decennium senare fick helgonrykte i Uppsalatrakten. I så fall kan vi konstatera att påven misslyckades fullständigt: Sankt Erik blev allt populärare under de sekler som följde, och i dag räknas han som svenskt nationalhelgon.

Sankt Eriks son startade helgonkulten

Olyckligtvis skrevs Eriks helgonlegend först under 1200-talets andra hälft, alldeles för sent för att vi ska kunna använda den som källa till kungens liv. Ingenting av det som står att läsa i historien – till exempel att helgonkungen skulle ha lett en krigshär österut, kristnat finnarna och efter hemkomsten dödats utanför Heliga Trefaldighets kyrka i Uppsala – behöver vara sant.

I Eriks fall står det trots allt klart varför kulten kring honom växte fram. Kungens son, Knut Eriksson, som härskade i Sverige från omkring 1170 till omkring 1196, hade intresse av att göra fadern till helgon, detta efter mönster från Danmark och Norge – i Danmark hade kungahuset upphöjt kung Knut (död 1086) till helgon, och i Norge vördades Sankt Olav (död 1030).

Därtill kommer att Uppsalakyrkan hade mycket att vinna på att ha relikerna efter en helgonkung i sitt förvar. Reliker gav prestige och, för den händelse man kunde locka till sig pilgrimer, stora inkomster.

I andra fall är det betydligt svårare att reda ut hur och varför kulterna slog rot. Se bara på Ragnhild av Tälje (Södertälje), ett av Sveriges första kvinnliga helgon. Vi vet att hon var mycket populär, inte minst i Södermanland. Av detta följer att hennes minne måste ha omhuldats av förmögna familjer, men vem var Ragnhild?

Vissa har gissat att hon var en drottning, andra att hon var kungadotter, ytterligare andra att hon var en pilgrim eller en rik arvtagerska. Ingen vet. Möjligen kan vi sluta oss till att hon levde i början av 1100-talet, men även det är en gissning.

Heliga Birgitta kanonsierades 1391

På 1300- och 1400-talen blev det vanligare att svenskarna vände sig direkt till påven och tog initiativ till kanoniseringsprocesser, men detta var både tidsödande och kostsamt. Den enda process som gick hela vägen till kanonisering var Birgitta Birgersdotters. Heliga Birgitta helgonförklarades av påven Bonifatius IX år 1391.

Ambitiösa försök gjordes även att kanonisera Birgittas dotter Katarina, Linköpingsbiskopen Nils Hermansson, Skarabiskopen Brynolf Algotsson och dominikansystern Ingrid av Skänninge, men ingen av processerna var avklarad när de avbröts av reformationen. Som bäst lyckades svenskarna utverka så kallad beatificering (saligförklaring) och högtidlig skrinläggning av helgonens reliker.

Publicerad i Populär Historia 2/2017