Medeltida Jesus åter i Riddarholmskyrkan

I en nytillverkad kista i norra sidoskeppet i Riddarholmskyrkan ligger en lite sargad Kristusskulptur i trä. Halva ansiktet är borta, liksom armar och fötter. På hjässan syns rester av en törnekrona och i sidan gapar ett ännu rödfärgat sår.

Skulpturen i ek är tillverkad kring år 1400 och tillhör därmed kyrkans allra äldsta föremål.

Bortglömd i tvåhundra år

I tvåhundra år stod den bortglömd på kyrkvinden, lutad mot en vägg bakom en hög med bråte. Nu har den 187 centimeter långa Jesusgestalten genomgått en konservering och intagit den plats den en gång haft i kyrkan.

Jonas Rosin, tillsynsman i Riddarholmskyrkan, var den som upptäckte skulpturen. Han hade sett att den fanns med på en inventeringslista från början av 1900-talet och började leta.

– Jag tror inte många förstod då hur unik skulpturen var, säger han. Det var en rysning att få se den.

Medeltida passionsspel

Gestalten tillhör den föremålskategori som kallas för Kristi grav och som utgjorde centrum i medeltidens passionsspel. På långfredagen sveptes skulpturen och lades i en kista på för att sedan plockas undan så att ”graven” var tom när kistan öppnades på påskdagen. Precis som det står i bibeln.

– I Sverige finns bara fyra sådana skulpturer kvar varav Riddarholmskyrkans är den äldsta, berättar Jonas Rosin, som fått kämpa i flera år för att kyrkan skulle satsa pengar på en konservering och restaurering.

Försvann vid reformationen

Efter reformationen, då mysteriespelen förbjöds, gick Kristi grav-skulpturerna ofta oblida öden till mötes. I många kyrkor brändes de men av någon anledning bevarades Riddarholmskyrkans exemplar och har sedan dess förvarats på olika platser, bland annat i palatset Makalös vid nuvarande Kungsträdgården och i Livrustkammaren. Under tidigt 1800-tal kom skulpturen tillbaka till Riddarholmskyrkan där den i tvåhundra år stod och samlade damm på vinden.

Varför? Kanske för att det fortfarande vore alltför kontroversiellt att placera en katolsk skulptur i kyrkorummet. Det är det knappast längre, allra minst i Riddarholmskyrkan som inte har någon församling utan är en minneskyrka och en kunglig gravplats.