Katedral som bytt skepnad
Idag är inte domkyrkan Lunds största byggnad. Universitetssjukhusets koloss täcker betydligt mer av horisontlinjen och Allhelgonakyrkan, en 1800-talsskapelse i tegel, sträcker sin spira betydligt högre än katedralens tvillingtorn. Trots detta kan lundabesökaren inte undgå att bli imponerad av den tusenåriga helgedomen i stadens centrum.
Men för den medeltida människan måste intrycket ha varit många gånger mäktigare. Domkyrkan reste sig högt över omgivande envåningshus i trä och korsvirke.
Se på Petter Lönegårds illustration här till vänster! Så här såg katedralen ut under senmedeltiden, några decennier innan reformationen jagade den katolska kyrkan från Norden och ersatte helgonkult, klosterväsen och latinska mässor med Luthers läror. Den tid som Dick Harrison beskriver i artikeln på sidorna 44–47 var sedan länge förbi. Anläggningen som just börjat uppföras när biskop Ascer blev kyrklig herre över hela Norden hade nu, trehundra år senare, nått sin fulländning – en magnifik hyllning till Herren, uppförd i sandsten från Helsingborg och Höör.
En påtaglig skillnad mot i dag är det komplex av sidobyggnader samt de kapell och strävpelare som då omgav byggnaden. Och inne i kyrkorummet hade man knappast heller känt igen sig: stenväggarna var sannolikt målade i starka färger. Trots att domkyrkan i Lund räknas som Nordens kanske bästa exempel på romansk konst har den förändrats radikalt genom de sekel som gått sedan stenhuggaren Donatus lät resa de första murarna. Bäst bevarad från 1100-talet är kryptan under koret, samt den halvrunda absiden. Det är många som tycker att man helst ska närma sig domkyrkan från öster, mötet med den imposanta absiden ger största möjliga medeltidskänsla.
År 1234 drabbades kyrkan av en förödande brand. Taket rasade samman, murarna skadades och mängder av inventarier förstördes. Eftersom klosterkyrkan i Varnhem drabbats av eldsvåda samma år kallade man tillsammans med munkarna i Västergötland in kontinental expertis från Tyskland som ledde arbetet med återuppbyggnaden på båda ställena. Snart fick kyrkobesökarna i Lund nytt tak över sina huvuden.
Under 1300-talet tillkom två större kapell utanför kyrkans sydsida. Under denna period började också stadens mer förmögna borgare att grunda så kallade altarstiftelser. Under senare delen av medeltiden fanns det ett sextiotal altare i kyrkan, där själamässor regelbundet lästes för de avlidna stadsbor som donerat pengar till kyrkan.
I början av 1500-talet var domkyrkan i akut behov av åtgärder. Kryptan stod under vatten på grund av bristande dränering och murarna höll på att rasa eftersom de inte klarade att bära upp det välvda tak som uppförts efter branden 1234. Mannen som löste problemen var Adam van Düren, en tysk stenhuggarmästare som kom att arbeta länge i Lund. Han har utfört en rad skulpturer och gravmonument. Under 1500-talets andra halva förändrades domkyrkans interiör i reformationens anda. År 1577 tillkom ett lekmannaaltare och 1592 fick domkyrkan en predikstol med förgyllda alabasterreliefer som finns att beskåda vid en pelare i mittskeppet än i dag.
Följande århundrade drabbades Skåne hårt av de dansk-svenska striderna. Efter freden i Roskilde 1658 blev landskapet en del av Sverige och ett viktigt led i försvenskningsprocessen var grundandet av ett universitet i Lund. Domkyrkan var platsen för invigningen av lärosätet den 28 januari 1668. Kyrkans bibliotek i tegel strax bredvid absiden, Liberiet, blev universitetets första föreläsningslokal.
1700-talets upplysningstid bjöd på flera märkliga förslag till förändring av domkyrkan. En idé var att riva den romanska absiden och ersätta den med en rak korgavel i nyantik stil. Absiden plockades ner sten för sten – men byggdes efter några år upp igen med samma utseende som tidigare. Biskop Olof Celsius hade stoppat planerna på grund av kostnaderna för att hugga om stenarna. Snålhet räddade alltså absiden åt eftervärlden.
Under 1800-talet förknippas dom-kyrkans utseende med två namn: Carl Georg Brunius och Helgo Zettervall. Brunius – professor i grekiska, kyrkoherde, konsthistoriker och domkyrkoarkitekt – ville i linje med den rådande romantikens ideal ge katedralen ett rent och okonstlat medeltida utseende. Det handlade dock inte nödvändigtvis om att återställa byggnaden i ursprungsskick. Nej, Brunius ville ännu hellre att kyrkan fick ”en sådan gestalt som de medeltida stenhuggarna skulle ha gett byggnaden, om de hade haft tillgång till den stora kunskap som restauratörerna ansåg sig besitta”, skriver konsthistorikern Thomas Rydén i boken Domkyrkan i Lund (utgiven 1995 i anslutning till 850-årsjubileet av kyrkans invigning).
Brunius rensade rejält runt byggna-den. Den medeltida korsgången togs bort, likaså revs domkapitelshuset och katedralskolan. Inne i kyrkorummet lät han riva murar och bygga läktare. Katedralen ändrade utseende radikalt. Till Brunius fördel ska dock sägas att han noga dokumenterade kyrkan innan han satte sina planer i verket, något som hjälpt senare tiders forskare i kartläggningen av historien.
Efter trettio år lämnade Brunius 1860 över ansvaret för kyrkan till den unge visionäre arkitekten Helgo Zettervall. Han gick på flera punkter emot sin föregångares idéer. Zettervall lät till den gamle professorns fasa riva de två tornen och bygga om hela kyrkans västparti. Han tog också bort de sista medeltida strävpelarna. Domkyrkans murar kunde nu, för första gången sedan branden på 1200-talet, stå av egen kraft.
Inne i kyrkan lät Zettervall dekorationsmålaren Svante Thulin måla vinrankor och scener från Bibeln på väggar och valv som täckts av ett tunt lager cement.
Många har kritiserat Brunius och Zettervall för att de gick för hårt fram med domkyrkan. Men klart är att katedralen var i stort behov av renovering och att det finns betydligt värre exempel på okänslig ombyggnad av medeltida kyrkor runtom i Europa. ”Genom sitt grundliga arbete har Zettervall gjort mer nytta än skada”, slår Thomas Rydén fast i sitt omdöme om den arkitekt som också ritade en rad profana byggnader i Lund, bland annat den gräddtårteliknande huvudbyggnaden för universitetet strax norr om domkyrkan.
Under 1900-talet är det främst kyrkans interiör som ändrats. 1925 började den danske konstnären Joakim Skovgaard arbetet med den guldglänsande ”Yttersta domen” som pryder insidan av absidens tak. Verket är Sveriges största mosaikarbete. Några år senare utförde en annan berömd nordisk konstnär, norrmannen Emanuel Vigeland, glasmålningar i kyrkan.
I mitten av förra seklet var det dags för en rejäl omdaning av kyrkorummet igen. Zettervalls cementputs började flagna och nya ideal för hur man skulle ta hand om medeltida byggnadsverk fick den dåvarande domkyrkoarkitekten Eiler Græbe att starta en gigantisk ”rengöring”. Nu skulle 1800-talstilläggen städas bort. Tanken var att framhäva känslan i byggnadsmaterialen mer än att försöka skapa ett slags konstlad ursprungskänsla. Nu genomfördes också en grundlig arkeologisk undersökning som gav ny kunskap. Mannen bakom denna var den i dag 82-årige lundabon Erik Cinthio, landets förste professor i medeltidsarkeologi.
Cinthio kunde bland annat finna spår efter katedralens föregångare, en stenkyrka från 1000-talet av ansenliga mått. Denna byggnad brukar kallas Sven Estridsens kyrka, efter den kung som omkring 1060 delade in Danmark i stift. Det var i denna kyrka Lunds förste biskop, den enligt ryktet försupne engelsmannen Henrik, huserade.
Tideräkning till år 2123
I det norra sidoskeppets västra ände i Lunds domkyrka finns det berömda Horologium mirabile lundense, ett ur med ursprung i 1300-talet som visar den medeltida människans världsbild. Det restaurerades grundligt 1923 och spelar dagligen. Uret visar bland annat solens, månens och jordens lägen i förhållande till stjärnhimlen. När uret spelar öppnas en port och en grupp figurer paraderar framför en Mariabild.
Urets nedre del är ett kalendarium som täcker tiden fram till år 2123.
Jätten Finn eller Simson?
Kryptan under koret är domkyrkans äldsta del, invigd redan 1123. Taket vilar på 41 kryssvalv. Två av kryptans pelare är utsmyckade på ett sätt som gett upphov till sägnen om jätten Finn. Redan på 1600-talet berättades historien om jättens och hans hustrus försök att rasera kyrkan, något som dock stoppades genom att S:t Laurentius lyckades få dem förstenade, just som de var ifärd med att skaka kolonnerna i kryptan.
I dag tror de flesta forskare att mannen vid pelaren snarast skildrar Simson (han med kraften i håret) som gammaltestamentlig förebild för Kristus.
Tärning och Kortspel i koret
Några av domkyrkans absolut förnämsta inventarier är de snidade korstolarna i ek från 1370-talet. Här satt medeltidens kaniker, medlemmarna av domkapitlet, under alla de gudstjänster som de skulle delta i varje dag. Under stolarna har man hittat saker som antyder att det ibland kunde vara lite sisådär med intresset för den religiösa ceremonin. Bland fynden finns meddelanden på pergamentremsor, tärningar och Nordens äldsta bevarade spelkort. Mycket av detta finns att beskåda på Domkyrkomuseet.
