Så hamnade goternas Silverbibel i Sverige
Bakom pansarglas på Uppsala universitetsbibliotek ligger en unik 1 500 år gammal handskrift. Silverbibeln, skriven på det utdöda gotiska språket, togs till Sverige som krigsbyte under trettioåriga kriget. I alla tider har bokens historia kantats av dramatik.
Silverbibeln är det viktigaste dokumentet på goternas språk.
Prag den 16 juli 1648. Det är 30-åriga krigets sista sommar. Svenskarna har brutit sig in i ”den gyllene staden” – och på order av drottning Kristina skövlar soldaterna systematiskt palatsen och den kejserliga borgen på konstföremål och böcker. Svenskarna roffar åt sig dyrbarheter till ett värde av 7 miljoner riksdaler (motsvarande 2,8 miljarder kronor i dagens penningvärde) och har bråttom att skicka iväg bytet innan freden sluts och plundring blir olagligt.
Först långt senare insåg man att den största dyrbarhet man fått med sig från Pragborgen är en sliten gammal bok. När drottning Kristinas bibliotekarie, den lärde holländaren Isaac Vossius, gick igenom krigsbytet katalogiserades Silverbibeln som "Evangelistarum fragmenta sermone et charactere gothico".
Gotiska språket
Vossius insåg alltså att den var skriven på det utdöda gotiska språket. Trots detta fick den ingen större uppmärksamhet.
I samband med att Kristina abdikerade år 1654 skänkte hon ett antal böcker till Vossius, däribland Silverbibeln, som betalning för skulder hon hade till honom.
Bibliotekarien återvände därefter till sitt hemland där hans morbror Franciscus Junius, som var expert på forngermanska språk, gjorde en avskrift av den gamla boken. Själv tycks Vossius inte ha satt så stort värde på den eftersom han bjöd ut den till försäljning.
Magnus De la Gardie köpte Silverbibeln
Den svenske rikskanslern, greve Magnus Gabriel De la Gardie, fick höra talas om detta, och 1662 köpte han Silverbibeln för 400 riksdaler.
Till saken hör att De la Gardie även fungerade som universitetskansler i Uppsala. Vid universitet vurmade man vid denna tid för de sägenomspunna goterna vilka man menade en gång hade utvandrat från Sverige. De la Gardie ville i linje med detta återbörda handskriften till "fäderneslandet".
Även Kristina fick nu upp ögonen för Silverbibeln och ville köpa den, men det blev alltså De la Gardie som rodde hem affären. Handskriften skulle nu, placerad i ett ekskrin, forslas norrut ombord på skeppet S:t Joris.
Men i en storm utanför Hollands kust gick fartyget på grund. Silverbibeln kunde dock räddas oskadad i land. Förseglad i en låda av bly skickades boken ännu en gång till Sverige och nu avlöpte resan utan vidare missöden.
Svenska soldater stal den värdefulla boken under belägringen av Prag 1648. Kopparstick av Matthäus Merian den äldre.
Goter från nuvarande Polen
Men vilka var goterna, på vars språk Silverbibeln skrivits? Enligt deras egen ursprungsmyt kom de från Skandinavien, men det är något som inte har kunnat verifieras. Enligt den romerske historikern Tacitus ska goterna på 100-talet e Kr ha uppehållit sig vid floden Wislas mynning, i nuvarande norra Polen. Därefter verkar det som att de vandrade åt sydost till området kring Svarta havet. Snart hamnade de i väpnade konflikter med romarna – med växlande krigslycka.
I slutet av 200-talet splittrades stammen i visigoter och ostrogoter. Visigoterna grundade så småningom kungariken i Spanien och Frankrike medan ostrogoterna bosatte sig i Pannonien i nuvarande Ungern.
I början av 300-talet levde den gotiske biskopen Wulfila (namnet betyder "liten varg") i nuvarande Bulgarien. Forskarna anser att det var han som översatte Silver-bibeln till gotiska, både för sin egen församling och för att frälsa fler själar. Och istället för att använda de hedniska runorna skapade Wulfila ett gotiskt alfabet som bättre återgav det gotiska uttalet.
Bara evangelierna bevarade
Av översättningen är det bara evangelierna som har bevarats, men enligt traditionen översatte Wulfila även Gamla Testamentet – förutom den krigiska Konungaboken, eftersom han ansåg att goterna redan var alltför stridslystna.
Det finns stycken från Gamla testamentet citerade i evangelierna och man har även hittat verser därifrån på gotiska bevarade på en pal-impsest. En palimpsest är en handskrift – ofta på pergament – där ursprungstexten har raderats och ersatts med en ny.
Långt efter Wulfilas död, omkring 520 e Kr, nedpräntades den gotiska översättningen i den handskrift som kom att kallas Silverbibeln. Detta lär ha skett i italienska Ravenna. Dokumentet är inte bara en av få källor till det gotiska språket, det utgör dessutom en av de tidigaste översättningarna av Bibeln.
Den första transkriberingen av Nya testamentet från originalspråket grekiska till latin skedde på 100-talet e Kr. Under de följande århundradena kom många översättningar av bibeltexter till olika språk – däribland gotiska. Sverige fick vänta ända till 1541 på en fullständig översättning – Gustav Vasas bibel.
Vid mitten av 200-talet f Kr angrep och plundrade goterna romarriket. Till slut besegrades de av romarna och tilldelades en egen provins. På Ludovisisarkofagen i Rom, daterad till omkring år 250 f Kr, avbildas stridande goter och romare.
Från Spanien till Balkan
Den ostrogotiske kungen Theoderik den store (454–526) härskade i drygt trettio år över ett italienskt rike som när det var som störst sträckte sig från Spanien till Balkan. Theoderiks regeringstid präglades av fred och kulturell blomstring, och hans ryktbarhet spreds vida omkring, även långt upp i norr. Den "Tjodrik den djärve" som omnämns på den berömda östgötska Rökstenen (ristad på 800-talet) lär syfta på honom.
Silverbibeln skapades antagligen vid Theoderiks hov i Ravenna för att pryda palatskyrkan. Texten skrevs med silver- och guldbläck, det är därifrån handskriften har fått sitt namn: Codex argenteus ("silverboken"), senare Silverbibeln. Bokbladen är gjorda av tunt purpurfärgat pergament. Färgen symboliserade både kejserlig makt och himmelskt majestät.
Från början lär Silverbibeln ha varit inbunden i ett praktfullt bokband med guld och ädla stenar. Detta har dock gått förlorat.
Efter Theoderiks död år 526 erövrades hans rike av den östromerske kejsaren Justinianus I och i samband med det försvinner spåren efter Silverbibeln under ett helt årtusende.
Dök upp i tyskt kloster
Nästa gång den låter tala om sig är på 1500-talet i benediktinklostret Werden i Ruhr, nära dagens Essen. Vi vet inte hur den hamnade i Tyskland. En teori är att den frankiske kejsaren Karl den store, som beundrade Theoderik, lät föra boken till sitt residens i Aachen i slutet av 700-talet.
Hur som helst, när den efter tusen år på okända vägar började omtalas av Europas lärde var den gotiska bibeln vanvårdad och sågs mest som en kuriositet. Bara delar av evangelierna fanns bevarade, och man tror att klostret kan ha skänkt bort blad till prominenta besökare eller sålt dem för att förbättra sin ekonomi.
Ryktet om Silverbibeln nådde även den tysk-romerske kejsaren Rudolf II (1552–1612). Förutom för en med åren tilltagande sinnessjukdom är han berömd för sitt stora intresse för konst och vetenskap, samt för sitt omfattande bibliotek. Kejsaren såg till att den uråldriga handskriften hamnade i hans residens i Prag, där den 1648 alltså föll i svenskarnas händer.
Efter att ha fått Silverbibeln i sin ägo skänkte Magnus Gabriel De la Gardie den till Uppsala universitet år 1669 – nu försedd med ett nytt praktfullt bokband i drivet silver. Bibeln blev universitetets främsta klenod och många prominenta gäster kom för att beskåda och bläddra i den.
Ett av bladen i Silverbibeln.
Blad försvann
Detta innebar inte bara slitage, utan även förlust. 1834 upptäcktes det att tio av bladen var borta. Ingen visste när eller hur de stulits. Först 1857 avslöjade bibliotekets vaktmästare, en man vid namn Wallin, på sin dödsbädd att alla bladen fanns i hans byrålåda. Han hävdade dock bestämt att han inte var gärningsmannen.
Mer än hundra år senare, 1970, gjordes en märklig upptäckt när katedralen i Speyer i sydvästra Tyskland restaurerades. Under golvet i ett kapell fanns en låda med helgonreliker och tillsammans med benen låg ett pergamentblad lindat kring en rund trästav. Först sågs bladet som ett äkthetsintyg för helgonrelikerna, men till slut förstod man att det var det sista bladet i Silverbibelns Markusevangelium!
Bladet förvaras i Speyers historiska museum och kallas Haffnerbladet efter arkivarien som hittade och undersökte det. Med Haffnerbladet omfattar Silverbibeln totalt 188 blad, alla med texter från de fyra evangelierna.
Det är möjligt att även andra, numera förlorade bibeldelar, ursprungligen har ingått i skriften. Det finns luckor i alla evangelierna. Markusevangeliet är mest välbevarat – av 57 blad saknas bara 7, medan Matteusevangeliet saknar 76 av de 98 ursprungliga bladen.
Silverbibeln stals
Uppsala den 5 april 1995, strax före klockan 13. I universitetsbibliotekets sömniga visningshall strövar några besökare omkring. I en glasmonter ligger ett blad ur Silverbibeln tillsammans med silverpärmarna och en kopia av själva bokblocket. Två unga män går fram till montern med en stor hammare, krossar glaset och pressar ner bytet i en portfölj. Med pådragna rånarluvor rusar de sedan ut ur lokalen och täcker sin flykt med tårgas.
Polisen utlöste rikslarm och biblioteket utlovade en belöning på 100 000 kronor till den som kunde lämna upplysningar som ledde till att stöldgodset återbördades.
En månad senare, den 5 maj, fick universitetets säkerhetschef ett anonymt telefonsamtal om att Silverbibeln låg i en förvaringsbox på Centralstationen i Stockholm. Vem eller vilka som låg bakom stölden blev aldrig klarlagt. Kanske var det en samlare som var ute efter hela Silverbibeln, men inte var intresserad av bara silverpärmen och ett enstaka blad. Efter rånet höjdes säkerheten och bokskatten förvaras numera bakom pansarglas.
Publicerad i Populär Historia nr 1/2015
