Med Gud som delägare
Med korstågen på 1100-talet och behovet av att skeppa trupper till Det heliga landet fick varvsindustrin vid Medelhavet ett uppsving, speciellt i Venedig där Europas största varvskonglomerat växte upp. Med de återvändande korsfararna följde nya konsumtionsvanor och växande efterfrågan på kryddor och andra orientaliska produkter. Detta fick handeln att växa både i Europa och Levanten. Uppförandet av mäktiga gotiska katedraler runt om i Europa – till exempel i Reims, Chartres, Köln, Paris och Milano – skapade tiotusentals nya jobb. Byggandet pågick i sekler och gav arbete åt generationer av stenhuggare, hantverkare och konstnärer samt åt mängder av arbetare i de stenbrott som levererade byggmaterial.
Med sitt behov av lyxvaror och krediter blev kyrkan dessutom en av köpmännens största kunder. När till exempel det ännu ganska oansenliga Mediciföretaget i Florens i början av 1400-talet inledde bankaffärer med påvedömet blev det snabbt tvunget att öppna kontor inte bara i Rom utan även i Neapel och Venedig.
Kyrkans roll var emellertid motsägelsefull. Förankrade i det gamla agrarsamhället såg kyrkans män med oro på städernas framväxt och den nya livsstil som följde i spåren. Pengar var städernas hjärteblod och det skrämde, för i penningens spår följde vinningslystnad och girighet. Samtidigt var pengar en nödvändighet också för kyr-kan; ingen organisation kunde expandera internationellt utan in-komster. Och kyrkan hade avsevärda inkomster i form av olika kyrkoskatter som inflöt från Europas alla hörn.
Ett problem med dessa intäkter var emellertid överföringen av dem till den påvliga kurian i Rom eller Avignon. Under lång tid anförtroddes denna uppgift åt florentinska företag, vilka även fick uppdraget att driva in pengarna från de kyrkliga dignitärer hos vilka medlen deponerats. Dessa hade ibland svårt att skiljas från pengarna. I februari 1440 skrev chefen för Medicis kontor i Brügge, Tomaso Portinari, följande till domprosten i Lens:
”Jag har väntat länge på betalning av de fordringar som vi har på er, och ni har skrivit flera gånger att ni ämnar skicka pengarna. Men nu inser jag att ni inte har gjort ett enda dugg.”
Portinari kunde inte hota med kronofogden, men han hade något ännu bättre att ta till: brevet avslutades med hot om bannlysning. Som indrivare av påvliga fordringar kunde en bolagschef ta till sådana hot, och de tog oftast skruv.
Nästa steg var transfereringen av pengarna, ett lönsamt uppdrag för de inblandade företagen vilka under en tid fritt kunde disponera de påvliga medlen. Dessutom gjorde de sig goda vinster på växlingskurser och avgifter när pengarna betalades ut till den heliga stolen. Den här sortens bankverksamhet var i själva verket en av de internationella företagens största inkomstkällor. För kunderna var fördelen att de inte behövde forsla mynt från en plats till en annan utan kunde sköta sina betalningar via bankkonton.
Att ha påven till kund var emellertid inte utan problem. Till exempel Sixtus IV (1414–84) var en påve som levde högt över sina tillgångar och ständigt behövde pengar. Detta blev ett problem för familjen Medici som var en betydande långivare till den heliga stolen. Men slutade företaget att bevilja krediter sattes många påvliga affärer på spel runt om i Europa. Till råga på allt kunde man ju inte tricksa med ränta på de påvliga lånen. Som kompensation fick Medici i stället pumpa upp priserna på försäljningen av siden, brokad, juveler och annan livets nödtorft som påven inte kunde vara utan.
Kyrkan fungerade med andra ord som jäst i den ekonomiska degen. Men det fanns också en annan sida av saken. Den medeltida kyrkan sökte smidiga lösningar på sina problem, både i omvändelsearbetet och i affärer. Gamla hedniska traditioner anpassades till den kristna tron, hednatempel gjordes om till kyrkor och avgudabilder ersattes med kors och helgonbilder.
En komplikation för kyrkan var dock den vedertagna bilden av helvetet. För medeltidens människor var helvetet en skrämmande realitet som man fruktade mer än allt annat. Bekymret var att många syndare insåg att de genom sina missgärningar var predestinerade till evig fördömelse i helvetet, och för dessa stackare kunde inte kyrkan göra något. Då blev det också svårare att motivera varför de skulle fortsätta att betala pengar till kyrkan. Helvetet framstod med andra ord som ett hot mot kyrkans eget kassaflöde.
Problemet löstes på ett elegant sätt. På 1100-talet införde kyrkan läran om skärselden, ett tidsbegränsat miniatyrhelvete vägg i vägg med paradiset, avsett för dem som inte gjort sig skyldiga till alltför grova synder. Genom att pinas i skärselden i tio, tjugo eller fler år renades de från sina synder och släpptes därpå in i paradiset. Nu kunde äntligen många människor som tidigare räknat med att hamna i helvetet erbjudas frälsning, samtidigt som kyrkans inkomster förbättrades. Mot betalning kunde nämligen kyrkan förkorta tiden i skärselden för de döda. Det skedde genom förböner, ett system som vilade på tanken att kyrkan förvaltade ett lager av goda gärningar som Bibelns centralgestalter lämnat efter sig under sin tid på jorden. Med hjälp av förböner kunde dessa goda gärningar distribueras till de stackars själar som plågades i skärselden och därmed förkorta deras pina. Utsikten att undslippa helvetets plågor gjorde tillvaron lättare för oändligt många affärsmän som nu kunde koncentrera sig jobbet och slapp att gruva sig för livet efter döden. Kanske röjdes härmed ett mentalt hinder ur vägen för Europas fortsatta ekonomiska utveckling.
Då kyrkan inte kunde bromsa framväxten av det urbana samhället fick dess företrädare nöja sig med att försöka reglera dess drivkrafter, främst handeln och affärslivet. Kyrkans utgångspunkt var att pengar skulle användas för att underlätta nödvändig varudistribution och inte för att skapa privata förmögenheter. Priset på varor måste därför regleras. Enligt kyrkan existerade det ett korrekt pris på allting. I princip bestod detta av materialkostnaden plus en rimlig ersättning för hantverkarens eller köpmannens arbete. Vinst skulle betraktas som lön. Detta betydde också att det fanns ett förbud mot alltför höga vinster. I praktiken kom dock ”det rätta priset” att bli lika med marknadspriset, förutsatt att marknaden var fri. Alla tendenser till monopol fördömdes nämligen och likställdes med ocker, den grövsta av alla affärssynder. Kyrkan levde dock inte alltid som den lärde. När man i påvestaten 1460 påträffade alun, en viktig råvara för textilindustrin, såg påven snabbt till att monopolisera försäljningen, med motiveringen att vinsten behövdes för att finansiera korståg mot de otrogna.
Ockret var ett av medeltidens gissel, och många fattiga hade tvingats gå från hus och hem till följd av skuldsättning hos ockrare. Från början hade det varit judarna som ägnat sig åt utlåning, men med den ekonomiska expansion som inleddes på 1100-talet och en hårdnande attityd mot judarna kom även kristna att ägna sig åt ocker. Kyrkan bekämpade det dock energiskt och likställde det med stöld. Påven Urban III hade i ett dekret 1187 definierat begreppet: ocker är allt som begärs i utbyte utöver den utlånade ägodelen. En för köpmännen besvärande följdsats var att även förhöjda priser för en försäljning på kredit utgjorde ocker.
Bekymret var att kyrkan inte gjorde någon skillnad mellan ocker och köpmännens strävan efter att få täckning för sina kapitalkostnader. Kyrkans argument gick ut på att ränta var betalning för tid. Och, förklarade teologerna, eftersom all tid ägs av Gud kan människan inte sälja den. Man kan ju inte sälja något som man inte äger. Att debitera ränta blev därför detsamma som att stjäla från Gud, en synd som i värsta fall ledde till evig fördömelse i helvetet.
Utöver de dagliga problemen med bland annat besvärliga kunder, utestående fordringar och riskfyllda transporter hade alltså affärsmännen dessutom ett antal religiösa risker att hantera. Ett bekymmer var att de inte visste säkert vad Gud begärde av dem. Men den helige Thomas, kyrkans ledande teolog, hade uttryckligen sagt att ”det vilade något skamligt över handel” och detta var en stämpel som måste suddas ut.
Köpmännen angrep problemet affärsmässigt. Det gällde att få den allsmäktige på sin sida. Vad var då naturligare än att göra Gud till delägare i firman? Sagt och gjort. En halv procent eller så av aktiekapitalet skrevs över på Vår Herre och ett konto öppnades i hans namn. I bokföringen brukade detta kallas conto per Dio eller parte di messer Domeneddio, ”Guds konto” eller ”Guds andel”. På detta avsattes sedan en motsvarande andel av årsvinsten för att användas till välgörenhet. Ju bättre firman gick, desto mer pengar till de fattiga. Genom att på detta sätt involvera Gud i rörelsen hoppades företagaren på bättre förståelse för sin verksamhet både i himlen och hos kyrkan.
Vad beträffar kyrkans regler om ränta, vinst och prissättning ställde dessa affärsmännen inför ett plågsamt val. Skulle man följa reglerna och förlora pengar, eller skulle man bryta mot reglerna och därmed riskera att hamna i helvetet? Många valde det senare, om än med vånda. Räntan bakades till exempel in i priset eller doldes i växlingskursen, en del av priset kunde ibland läggas på fraktkostnaden. På vissa håll förbjöd kyrkan försäkringar med motiveringen att dessa utgjorde spekulation i tid. För att kringgå förbudet formulerade köpmännen då försäkringsbreven så att de såg ut som köpeavtal. Formellt sålde exportören varorna till kaptenen som skulle skeppa godset och köpte sedan tillbaka dem vid ankomsten till destinationsorten.
Priset som köpmännen fick betala för sitt risktagande kunde emellertid bli högt i form av mental ohälsa. Trots skärseldens möjligheter till befrielse från helvetet vittnar brev och dagböcker om en gnagande oro för döden och vad som därpå väntade. Italienarna själva kallade denna oro för malinchonia. Köpmannen Francesco Datini från Prato återkommer ofta till den i sin korrespondens med hustrun. Han skriver bland annat: ”Om min oro behöver jag inte orda, för den beror på om jag gjort det som jag bort göra . . . jag tror att Gud har ålagt mig detta för att jag skall inse mina synder.”
Ett sätt att bli kvitt svårmodet var att återbetala alla orättfärdigt intjänade pengar, och ibland gjordes det också post mortem genom att köpmän i sina testamenten förordade om återbetalning av den ränta som de uppburit under livstiden. Härigenom hoppades man undgå Guds straffdom. Vad arvtagarna kan ha tyckt om detta är förstås en annan sak.
Kyrkan förde emellertid en fåfäng kamp mot tiden och utvecklingen, och mot slutet av medeltiden luckrades reglerna upp, allt eftersom kyrkans inflytande över ekonomin i samhället avtog. Men bilden av den medeltida kyrkan som en mäktig entreprenör kvarstår, liksom av det bidrag denna gav till det samtida affärssamhället. Och vem vet, kanske fick kyrkans regelverk rent av en positiv effekt. Utan förbuden och hoten om fördömelse hade kanske inte risktagandet och entreprenörskapet blommat så friskt som det faktiskt gjorde i det medeltida italienska affärssamhället.
Gunnar Dahl är historiker vid Lunds universitet.
