Jubelår en god affär för katolska kyrkan

Över hela den kristna världen firas nästa år 2000-årsminnet av Jesu födelse. Inom katolska kyrkan infaller samtidigt ett jubelår, det 26:e i ordningen se

25 maj 2001 av Thorsten Sandberg

Över hela den kristna världen firas nästa år 2000-årsminnet av Jesu födelse. Inom katolska kyrkan infaller samtidigt ett jubelår, det 26:e i ordningen sedan 1300 och det första som markerar ett nytt millennium. Jubelåret 2000 proklamerades 1994 av påven Johannes Paulus II i det apostoliska brevet ”Tredje årtusendets ankomst”, adresserat till biskopar, präster och lekmän. I den romersk-katolska traditionen är ett jubelår en stor religiös händelse präglad av försoning, syndaförlåtelse, rättvisa och hopp. Jubelårets inledning och avslutning markeras med heliga ceremonier och kallas av det skälet även heligt år. Den bibliska grunden för jubelår finns i Tredje Mosebok 25:10–14, där vers 10 inleds med orden: ”Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare”.

Det första jubelåret 1300 inleddes i Rom natten mellan den 24 och 25 december 1299 (enligt uträkningar gjorda av den romerska kurian började ett nytt år vid denna tidpunkt). Ofantliga människomassor fanns på plats för att invänta det första året på det nya seklet, enligt traditionen ett år då man kunde erhålla särskilt gynnsamma avlatsvillkor. Från alla delar av den kristna världen hade människor vandrat till Rom, angelägna om att göra bot och bättring i en tid fylld av krig och pest.

Två av de mer prominenta besökarna var Giotto di Bondone, medeltidens kanske störste målare, och Dante Alighieri, författaren till Den gudomliga komedien. I Paradisets sång 31 har han beskrivit händelsen och människorna: ”Anleten såg jag, manade till kärlek, tända av egen fröjd och ljus från ovan, och smyckade av ärbarhet och kyskhet.” Giotto anses ha målat den fresk i kyrkan San Giovanni in Laterano som visar påven Bonifatius VIII välsignande pilgrimer under jubelåret.

Gripen av människomassornas trosvisshet utfärdade påven den 22 februari 1300 en bulla där han slog fast att jubelår skulle återkomma med ett sekels mellanrum. Om en troende ett visst antal gånger under jubelåret vallfärdade till Peterskyrkan och kyrkan där Paulus är begravd, San Paolo fuori le mura, utgick fullständig avlat. Detta första jubelår blev på flera sätt en stor framgång för katolska kyrkan. Man räknar med att det sammanlagda antalet besökare i Rom år 1300 var omkring en och en halv miljon. Alla behövde mat och någonstans att bo, kaos och livsmedelsbrist var hotande nära men en ovanligt god skörd räddade situationen.

Vid ett flertal tillfällen under 1300-talets första årtionden aktualiserades frågan om att tidigarelägga följande jubelår. Möjligen kan den periodicitet om femtio år som Tredje Mosebok anger för heliga år ha spelat in, men rent ekonomiska skäl kan också ha varit pådrivande. Jubelåret 1300 anses ha varit en mycket god affär för både katolska kyrkan, påven och staden Rom. Vilket huvudskälet än var beslutade avignonpåven Clemens VI 1342 att kyrkans andra jubelår skulle infalla 1350.

Tidsrymden mellan jubelåren skulle fortsätta krympa. Påven Urban VI bestämde 1389 att heligt år skulle återkomma vart 33:e år – en påminnelse om Kristi hela livstid på jorden – och proklamerade samtidigt 1390 som jubelår. Jubelårets nuvarande periodicitet om 25 år infördes i slutet av 1400-talet av påven Paulus II.

I tid för att uppleva invigningen av kyrkans andra jubelår 1350 anlände Birgitta Birgersdotter, den heliga Birgitta, till Rom i spetsen för en liten grupp svenskar. De hade startat i Östergötland och i månader vandrat i månader. För de flesta i följet räckte det säkert med att man skulle besöka Den heliga staden, förrätta bön i vallfartskyrkorna och skaffa sig den utlovade avlaten.

Men Birgitta visste att också en annan och större uppgift väntade henne. I en av hennes uppenbarelser heter det att ”Kristus talade till sin brud när hon var i Alvastra och sade: ›Gå till Rom och stanna där tills du får se påven och kejsaren.›” Birgitta var övertygad om att ett möte mellan kejsare och påve skulle genomföras i Rom under jubelåret, och att hon själv skulle tala till dem i Guds namn. Nu blev det inte så. Först arton år senare möttes påve och kejsare utan att Birgitta fick tillfälle att framföra sitt budskap.

Den heliga Birgittas ankomst till Rom inför jubelåret 1350 firas den 13 november och höjdpunkten blir en vesper i Peterskyrkan ledd av påven Johannes Paulus II. Vid vespern, som äger rum i närvaro av det svenska kungaparet, deltar Nordens samtliga katolska biskopar och svenske ärkebiskopen K G Hammar. Samma dag avtäcks en staty av heliga Birgitta i Peterskyrkan.

Publicerad i Populär Historia 6/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också