Energisk särling grundade klosterorden
Med den östromerske kejsaren Justinianus gick ridån ned för den antika civilisationen. I kristlig nit stängde denne kraftfulle kejsare de ”hedniska” filosofskolorna i sitt rike, bland annat Platons ärevördiga gamla akademi i Athen. Det innebar slutet på en nästan tusenårig lärdomstradition och en dödsstöt mot den fria tanken. Europa slungades ned i medeltidens mörker och det skulle komma att ta århundraden av mödosam ökenvandring innan kontinenten återhämtade sig efter detta dråpslag.
Justinianus illgärning ägde rum år 529. Ironiskt nog är det nästan exakt vid samma tidpunkt som ridån så sakta också lyfts för den nya epoken, byggd av de nya nationerna ur Västroms spillror. Det romerska ordningssinnet gav ett sista utslag i ett Italien hemsökt av barbarer: den benediktinska klosterregeln. I Europas kloster kunde en del av den gamla världens bildning övervintra i väntan på bättre tider.
Lite är känt
Vi vet inte mycket om Benedictus och det mesta vi vet tillhör legenden. Påven Gregorius den store, själv benediktinermunk och född bara sju år före Benedictus död, har visserligen berättat en hel del om denne sin så högt beundrade ordensgrundare, men han är redan så helt präglad av det fromma medeltida tänkesättet att han inte intresserar sig för några konkreta detaljer.
För honom är Benedictus helt enkelt den helige, gudsmannen med övernaturliga krafter som i bästa Jesu efterföljd kunde få folk att gå på vattnet, som kunde uppväcka döda, göra krossade krus hela igen, avslöja onda tankar och läsa i framtiden. Bara i förbifarten ger oss Gregorius någon faktisk upplysning, men den som läser lite mellan raderna och pusslar ihop vad han säger med Benedictus egenhändigt författade regelbok får ändå en ganska klar kontur kring hans personlighet. Det är en udda personlighet. Som så många andra av historiens märkesmän var Benedictus en särling.
Han föddes omkring år 480 i den lilla staden Nursia (Norcia) uppe i Umbrien, ca tio mil från Rom. Som god familjepojke sändes han till Rom för studier, men greps av avsky för studentlivets hålligång och för den karriärinriktade kurslitteraturen. Denna var tydligen ännu rätt profan till sin sammansättning och Benedictus, som var kristet uppfostrad och förmodligen inte heller särskilt litteraturintresserad, vantrivdes. Meningslöst pluggande låg inte för honom. Han längtade bort från storstadsdammet till den friska lantluften uppe i bergen som han var van att röra sig i och han tog snart sin Mats ur skolan.
Hur hans föräldrar reagerade på de avbrutna studierna vet vi inte; vi vet bara att två kvinnliga familjemedlemmar alltid tycks ha stått honom nära, hans syster Scholastica (senare klostergrundare också hon) och hans äldre amma, som märkligt nog förefaller ha varit med honom i studiestaden och som lojalt traskade iväg vid hans sida när han bestämde sig för att lämna Rom. Möjligen var det så att amman trots allt försökte tala honom till rätta, för han tröttnade efterhand på hennes sällskap och smet helt sonika iväg från henne en dag när hon hade ögonen åt annat håll.
Befriad från sin ammas förmaningar fortsatte Benedictus vägen fram. Han fick följe med en munk från ett kloster i närheten av Subiaco och ditåt styrdes nu kosan. I en grotta i Subiacos bergstrakter (den kan ännu besökas) höll sig så rymlingen gömd i tre hela år.
Smugglade mat
Munken smugglade mat till honom och höll tyst om hans vistelseort. Kanske var Benedictus rädd för faderns vrede. Legenden, som prisar honom för hans frivilligt försakade fadersarv, kan mycket väl vara en skönmålning som döljer ett bakomliggande realiserat fadershot. Till människoboningar vågade sig Benedictus i varje fall inte trots att smutsen hopades på honom och kläderna föll i trasor. Det senare rådde han bot på genom att jaga. Han sägs ha skrämt slag på några intet ont anande herdar i trakten när han en dag helt oförmodat dök upp, en mycket besynnerlig varelse iklädd djurskinn.
Men om storstadsträngseln hade känts prövande för Benedictus så var nog inte heller isoleringen så lätt. De andliga övningar han försökte hänge sig åt lugnade inte hans undersysselsatta kropp – en anledning till att han senare i sin klosterregel så starkt betonade praktiskt arbete – och ensamheten kunde kännas prövande.
Han drabbades av isoleringens sedvanliga hallucinationer och en natt var det mycket nära att den helige Benedictus inte alls hade blivit helig. Han såg då framför sig en ovanligt vacker flicka som han en gång hade mött i Rom, brann av kättja och var mycket starkt betänkt på att springa hela vägen tillbaka till Rom, bada smutsskorporna av sig och bege sig på friarstråt. Till all lycka besinnade han sig och Europa fick sitt ordnade klosterliv.
Det hälsosamma läkemedlet mot kättjan hette brännässlor. Rakt in i ett bestånd med vassa nässlor hoppade alltså den spritt nakne Benedictus, vältrade sig energiskt av och an – och blev av med åtminstone den mest enerverande klådan!
Starkare i anden
Efter det så framgångsrikt utståndna nässelbadet kände sig nu Benedictus som man kan förstå betydligt starkare i anden. Han förstod också att total isolering kanske inte var ett fullt så verksamt medel mot världens lockelser som han dittills hade föreställt sig. Människan behöver trots allt en smula distraktioner.
Med tilltagande självtillit började han umgås med sin munkväns kolleger från det närbelägna klostret. Allt fler sökte sig till den märklige unge mannen i grottan, som gärna samtalade med dem och delade med sig av sina dyrköpta erfarenheter. Benedictus blev en beundrad själasörjare och rådgivare. Det verksamma nässelreceptet kom, får man förmoda, flitigt i bruk.
När abboten i grannskapsklostret så en dag lämnade det jordiska blev Benedictus övertalad att bli hans efterträdare. Han lämnade nu sin grottillvaro.
Detta utföll inte väl. Benedictus, som var ovan vid mänskligt umgänge och förmodligen av naturen fåordig och fjär, klarade inte av den diplomati som hade behövts för att samarbetet med munkarna skulle förlöpa smidigt. Han ville omedelbart styra klosterbröderna efter eget huvud och hans omutliga stränghet gjorde honom snabbt impopulär.
”Munkarna knorrade” brukade det stå i handböckerna om denne gudsman. Knorrandet är en mild eufemism. Det gick så långt att de upproriska bröderna en vacker dag helt resolut hällde gift i sin nye abbots vinglas. Om det var hans medfödda misstänksamhet eller, som Gregorius säger, Guds ingripande som hindrade honom att just denna gång tömma sin bägare må vara osagt. Hur som helst, Benedictus chefskap för detta kloster blev av mycket kort varaktighet.
Skapade nya kloster
Men hans rykte hade spritt sig. I den villervalla som all klosterverksamhet vid denna tid utgjorde, med munkar som kom och gick efter behag, sällskap som bildades och upplöstes, interna bråk och gräl och allmän brist på styrsel, var det tillräckligt många i Benedictus omgivning som med gillande hade hört talas om hans försök att åstadkomma ordning. Vi känner inte de närmare detaljerna kring hur det gick till, men han tycks ha samlat alltfler nyfikna proselyter omkring sig och på relativt kort tid hade den tidigare sysslolöse enstöringen blivit så handlingskraftig att han åstadkom inte mindre än tolv nya kloster, vart och ett med tolv munkar ledda av en abbot.
Dessa kloster tycks ha fungerat bättre än det som gav honom hans första erfarenhet och många fromma romare förde nu i rask takt sina söner till Benedictus för att uppfostras.
År 528 – ett år efter Justinianus tronbestigning i öst – grundades så det kloster som med tiden skulle bli benediktinerordens mest berömda lärocenter, Monte Cassino, uppfört i skydd för omvärldens faror uppe på ett avsides beläget berg mellan Rom och Neapel. Det var som abbot för detta kloster som Benedictus nu författade sin slutgiltiga klosterregel, en samling ordningsföreskrifter som in i minsta detalj reglerade munkarnas liv i klostergemenskapen.
Det är en mycket sträng regel och en nutidsmänniska har nog ganska svårt att förstå att den kunde attrahera så många proselyter som den faktiskt gjorde. Trots det demokratiska inslaget – abbotens livstidsförordnande utfärdades efter munkarnas fria val – så har abboten absolut makt och kräver obetingad lydnad. Han skall helt enkelt styra klostret med järnhand.
Prat och skratt är bannlyst så till den milda grad att till och med soppskålen vid middagsbordet måste efterfrågas via signalsystem i stället för med ord. Vistelse utanför klostrets murar är inte tillåten. En munk som skickas på ärende utanför klosterområdet får på inga villkor (även om ärendet drar ut över en hel dag och han är vrålhungrig) låta sig bjudas på mat. Allt samröre med omvärlden kan nämligen leda hans själ på villovägar.
För att förhindra det okynneshoppande ut och in i klostren som dittills hade gjort all klosterverksamhet så svårplanerad, införde Benedictus för sina munkar ett livstidsengagemang som inte kunde brytas. En ung person måste före sitt inträde i klostret förete sina föräldrars skriftliga tillåtelse och varje novis ålades en prövotid på ett år innan han fick bestämma sig för att stanna kvar. Då var å andra sidan hans beslut oåterkalleligt och han lydde endast under klostrets lagar.
Viktiga klosterlöften
Det var vid detta definitiva inträde han hade att avge sina löften om livslång fattigdom, kyskhet och lydnad. Låt oss titta på vad som kunde inrymmas i dessa klosterlöften:
Fattigdom: en absolut kommunism skulle råda. Klasslöshet utlovades. Träl eller fri – alla skulle behandlas lika. Privategendomens fördärv skulle vara bannlyst från klostret. Ingen fick äga, ta emot eller ge bort något, inte så mycket som en penna, ty allt materiellt var klostrets egendom och fördelades och förvaltades av abboten ensam. Munken, så sägs det uttryckligen, har varken fri vilja eller fri kropp.
Kyskhet: om denna ordas det inte mycket i Benedictus regelsamling. Eftersom klostren var enkönade var därigenom också den värsta faran avvärjd. Den (eller de) näst värsta kunde dock vara överhängande. Till den änden påpekas att munkarna bör sova i gemensamma salar för att kunna ha en viss uppsikt över varandra, men var och en bör sova i en enskild säng (vilket annars inte var självklart vid denna tid eftersom delad säng var ett sätt att hålla värmen). Ljus bör brinna i sovsalen hela natten. Unga pojkar får inte ha sina sängar bredvid varandra utan bör placeras in mellan äldre och mer stadgade män.
Lydnad: framför allt får ingen säga emot abboten. Bland tredskande munkar kan de som är kloka och mottagliga för argument vänta sig en verbal tillrättavisning, de tröga och istadiga får bestraffas med prygel. Brott mot stadgarna bestraffas efter allvarlighetsgrad med olika slag av exkommunikation, d v s uteslutning ur gemenskapen. För mindre förseelser kan det räcka med en viss tids avstängning från matlaget, varvid den felande ådöms att inta sin måltid ensam och tre timmar efter den normala tiden. Strängaste straffet är relegering, d v s förvisning ur klostret för all framtid.
Gott om förbud
Allt det här låter ju påfallande strängt och den som noggrant går igenom Benedictus föreskrifter kan nog inte värja sig mot intrycket att det är det negativa som överväger: förbud, påbud och straffsatser tar ett mycket stort utrymme. Det behöver inte i sig betyda att de benediktinska klostersamhällena blev uteslutande terroranstalter. I viss grad är det naturligt för alla regelsamlingar att peka på gränser. Mycket i den benediktinska ordningen är sunt och tilltalande. Praktiskt arbete ute på åker och äng inskrevs i dagsrutinen, förhindrade stillasittande och gjorde klostren självförsörjande på mat.
Stor vikt lades vid andaktsstundernas skönhet. Sång och musik var betydande inslag och gott om tid avsattes för studier. Alla skulle bidra till hushållsarbetet, göra sina pass i köket, servera vid bordet men också officiera i tur och ordning vid de gemensamma andaktsstunderna. För att förhindra översitteri mellan åldersgrupperna uppmanades de äldre munkarna att visa de yngre vördnad genom att kalla dem Broder. De yngres respekt för de äldre manifesterades i tilltalsordet Fader. Abboten var här närmast i Guds ställe men hans roll skilde sig nog inte mycket från den patriarkaliska familjefaderns i vilket privathushåll som helst.
Klostrets modell var alltså familjen och munkarna blev abbotens barn. Som abbot på Monte Cassino var det Benedictus själv som var den belönande och bestraffande fadern och han skrev sin regel när han ännu hade sina första upproriska munkar i gott minne.
Det är inte heller omöjligt att tänka sig att Benedictus, som själv i sin ungdom hade revolterat mot en kanske överauktoritär far, i likhet med många andra revoltörer hade slutat med att placera sig själv på den stränga fadersplatsen. Den vuxne Benedictus identifierade sig med den far han en gång hade försmått. Ett smärtsamt personligt minne från hans egna rymlingaår finns kvar i den bestämmelse i hans klosterregel som inte accepterar omyndiga ynglingar i klostergemenskapen utan deras föräldrars uttryckliga tillåtelse.
Påminner om internat
Mest av allt påminner Benedictus kloster om vår tids engelska internatskolor. De hade uttalat goda syften och deras stränga ordning ansågs av många befrämja dessa syften. De kristna som i klostren valde att vända ryggen åt en ond värld hade inte bara metafysiska skäl att uppfatta denna värld som ond. Världen var ond. Precis som idag, skulle man kunna tillägga. Skillnaden mellan Benedictus Italien och vår egen tids Sverige är dock påtaglig. När detta skrivs har vi fortfarande det oerhörda privilegiet att vara förskonade från våld och fasa i vår omedelbara omgivning. Senantikens och den tidiga medeltidens italienare hade inte detta privilegium. Barbarinvasionerna hade avlöst varandra i deras land: västgoter, vandaler, östgoter – våra germanska släktingar hade spritt död och blod omkring sig i aldrig sinande vågor.
Under Benedictus egen livstid pågick de nästan tjugoåriga krigen mellan östgoter och bysantinare på Italiens mark. Efter Benedictus död skövlade langobarderna Monte Cassino. Klostren var inga säkra platser – men de var de säkraste som stod till buds. Allt annat var förtvivlan.
Ivriga missionärer
Och i längden kunde inte ens de vilda barbarerna undgå att ta intryck av den stillsamma benediktinska förkunnelsen. Den ivriga missionsverksamhet som benediktinermunkarna kom att bedriva bland de germanska folken gav stora resultat.
Vid Karl den stores tid på 800-talet var hela den europeiska kontinenten fullkomligt översållad av kloster och det var klostrens invånare som stod i spetsen för såväl de andliga som de materiella framsteg som gjordes. De bedrev fattigvård, de kom med innovationer inom jordbruket och de ledde den gryende skolverksamheten.
Rent bildningsmässigt stod de tidiga medeltidsmunkarna på en lika erbarmligt låg nivå som deras enögde trosfrände kejsar Justinianus hade gjort i sin kompletta oförståelse för pluralistiskt tänkesätt. Den antika civilisationen hade dödats av den monolitiska kristendomen. Men en och annan kättersk tanke hade dock slunkit med i det kristna boet. Rikare munkar hade släpat med sig sina privata böcker till klostren, donationer och arv utökade dessa boksamlingar ur ett till hälften glömt men betydligt mera upplyst förflutet.
Det efterhand allt flitigare avskrivandet av dessa antika tankealster, som ingalunda alltid stod i överensstämmelse med det tillåtna kristna tänkandet, ledde i längden till ett hälsosamt tvivel på all dogm och mynnade ut i högmedeltidens fruktbara tankekollisioner. Benedictus och hans efterföljare blev själva förutsättningen för det nya Europas uppvaknande.
Birgitta Kurtén är kulturjournalist och skriver huvudsakligen om historia.
