Benediktiner – missionärer och lärare

Den i Sverige mest kände benediktinermunken är naturligtvis Ansgar. Benediktinermunkarna var inte bara det förkristna Europas främsta missionärer, de var o

25 maj 2001 av Birgitta Kurtén Lindberg

Den i Sverige mest kände benediktinermunken är naturligtvis Ansgar. Benediktinermunkarna var inte bara det förkristna Europas främsta missionärer, de var också dess lärare.

Karl den store genomdrev 789 en riksomfattande lag som ålade klostren att driva regelrätta skolor med undervisning i "liturgisk sång, notskrift, beräkningar av år och årstider och grammatik" och dessa skolor var länge Europas enda bildningsanstalter. Här utbildades inte bara munkar och nunnor, utan också världsliga och kyrkliga befattningshavare: blivande påvar och biskopar, kungliga ämbetsmän och lärde.

Under Karl den stores tid intensifierades också munkarnas viktiga avskrivning av alla de antika latinska böcker som annars hade riskerat att gå förlorade. Det är benediktinermunkar som står bakom den s k karolingiska minuskelskriften, den enhetsskrift (motsvarande våra ännu gällande små bokstäver) som i ett slag revolutionerade Europas skriftliga kommunikation genom att ersätta den tidigare snårskogen av svårlästa lokala skriftvarianter.

De heliga böckerna skulle illustreras och många benediktinerkloster utvecklades till betydande konstcentra. St Gallen i Schweiz var en formlig högskola för konst, litteratur och musik. Monte Cassino-munkarna i Italien gjorde sig genom sina livfulla målningar av de kristna legenderna bemärkta som den italienska bildkonstens förnyare.

Benediktinerna gick också i täten för ett rationellt bedrivet jordbruk. Benedictus hade ålagt dem att ägna sig också åt praktiskt arbete och klostrens självförsörjandegrad ökade i takt med de jordegendomar som kom dem till del genom fromma människors donationer och testamenten. De hopade förmögenheterna blev efterhand deras fall; munkarna började leja arbetskraft istället för att själva arbeta och blev lata och vällevande.

Klosterväsendets upp- och nedgångsperioder under medeltiden är i själva verket en mycket intressant illustration av den mänskliga naturen, dess styrka och svaghet. Efter varje period av förfall blir det sanering. Någon eller några eldsjälar bryter sig ut, grundar en dotterorden, återgår beslutsamt till "ursprungstillståndet" och återerövrar munktillvarons förlorade anseende. Efter ett par generationer förslappas åter tukten, världsligheten smyger sig in, egen fördel blir viktigare än idealet. Ny entusiast gör ny sanering, sedan efter ett tag återigen förfall o s v.

På så sätt uppstod under 900-talet Clunyrörelsen, ur denna så småningom cisterciensrörelsen (med bl a dotterkloster som Alvastra i Sverige) och på 1200-talet de oppositionellt asketiska tiggarordnarna, franciskaner och dominikaner.

Klostren spelade en oerhört viktig roll i medeltidsmänniskans religiösa medvetande. De kunde stå för en trakts hela sjuk- och fattigvård, erbjuda resande pilgrimer härbärge och förföljda bönder en fristad i orostider. Förväntningarna var stora när det gällde munkarnas kristna vandel. Därav den benhårda kritiken om de inte höll måttet.

Den helige Benedictus regel finns sedan 1991 tillgänglig också på svenska, utgiven av Bengt Högberg och Alf Härdelin (Katolska Bokförlaget). Här redogörs också för de senaste vetenskapliga rönen kring regelns uppkomst, bl a Benedictus eventuella beroende av en äldre regel.

Publicerad i Populär Historia 4/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också