Duktig demonjägare blev religiöst hot
För miljoner kristna världen över är det tron på Jesus Kristus som ger livet mening. Som Guds son är han själva kärnpunkten i en världsreligion som har berört människor i snart två tusen år. Jesus är emellertid inte bara en religiös skapelse. Tron på Jesus Kristus i himlen grundar sig på berättelserna om Jesus från Nasaret, som levde i Palestina vid vår tideräknings början.
Jesus Kristus är ett religiöst fenomen, som bara kan förstås innanför religiösa ramar. Jesus från Nasaret däremot levde här i vår värld vid en given tidpunkt och är därmed ett historiskt fenomen. Berättelserna om honom kan studeras som alla andra historiska källor, och historieforskarna kan ta ställning till deras uppgifter om vad han gjorde och sade.
Under de senaste åren har jesusforskningen haft ett stort uppsving. Arkeologiska utgrävningar, nya skriftliga rön och nya studier av välkända skrifter har ökat kunskapen om Palestina på Jesu tid. Detta har gjort det möjligt att sätta in bibelns upplysningar om Jesus i nya sammanhang. Forskarnas hållning har också ändrats. Tidigare var den vanliga inställningen bland historiker, att Jesus var alltför inhöljd i religiösa föreställningar för att vi skulle kunna få en säker kunskap om honom. Nu blir fler och fler forskare eniga om att vi faktiskt kan säga en hel del om honom utan att förirra oss in på religionens domäner.
Huvudkällorna om Jesus från Nasaret är Nya testamentets fyra första böcker – de s k kanoniska evangelierna. Dessa skrifter, Matteus-, Markus-, Lukas- och Johannesevangeliet, vill skildra vad Jesus gjorde och sade medan han levde på jorden. Han blir också omtalad i andra kristna skrifter och är dessutom nämnd i enstaka icke-kristna skrifter, men dessa källor har mindre betydelse.
De icke-kanoniska skrifter som nämner Jesus, framför allt de så kallade apokryfiska evangelierna, innehåller få uppgifter om den historiske Jesus. Dessa evangelier koncentrerar sig i första hand på Jesus Kristus som religiös varelse och säger inte så mycket om vad Jesus gjorde medan han levde bland människorna.
Kanoniska skrifter huvudkälla
De icke-kristna källornas omnämnanden om Jesus är mycket sparsamma men har ändå ett visst värde som en sorts kontroll av de kristnas påståenden i Bibeln. På så sätt har även jesuskällorna utanför Bibeln ett visst intresse, men de kanoniska skrifterna är och förblir huvudkällan.
Bibelns fyra evangelier är absolut ingen dålig källa att ta till, även om de bjuder historikern på många invecklade problem. De ger en levande och färgrik bild av Jesus under den tid han opererade som offentlig person i Palestina, men de upplysningar vi får kan inte utan vidare betraktas som historiska.
En omfattande evangelieforskning har klart och tydligt visat, att bibelns berättelse om Jesus ibland är mycket tendentiös. Det gick ganska många år från det att Jesus levde till dess att berättelserna om honom fästes på papper.
Jesus måste ha blivit korsfäst någon gång mellan år 29 och 36. Det tidigaste evangeliet, Markus, skrevs knappast före år 70, Matteus och Lukas torde i sin tur ha skrivits cirka tjugo år senare, och Johannesevangeliet är troligen ännu några år yngre. Det betyder att traditionerna om Jesus högst sannolikt bevarats muntligt i fyrtio till femtio år innan de nedtecknades. Nu hade säkert de första kristna åtskilligt bättre träning i att minnas muntliga traditioner än dagens människor, men möjligheterna att berättelserna om Jesus kan ha blivit förändrade är likväl stora.
Fritt skapande författare
Vi kan inte heller bortse från att själva nedtecknandet kan ha lett till förändringar och anpassningar. Evangelisterna var inte nyktert stenograferande sekreterare. De skrev som fritt skapande författare och formade stoffet i enlighet med sina speciella avsikter.
Drivkraften var inte bara fromma önskningar om att bevara traditionerna om Jesus. Huvudavsikten med skriverierna var sannolikt att forma uppfattningarna om Jesus i evangelistens egen miljö.
Resultatet är inte objektiva historiska rapporter utan religiösa stridsskrifter med syfte att gynna vissa teologiska uppfattningar. Evangelisterna har använt historiskt material om Jesus, men de har format det enligt sin egen kristna övertygelse. Det innebär inte att evangelierna är värdelösa som källor, men de bör nyttjas med stor försiktighet. Varje liten uppgift måste värderas noggrant, innan den kan tas med i en professionell historisk framställning. Om man nalkas dessa källor med stor noggrannhet och sunt förnuft, visar det sig att de innehåller historisk information, som kan vara både intressant och inte så lite överraskande.
Eftersom evangelierna bör betraktas som tendentiösa och delvis otillförlitliga, är det nödvändigt att hitta metoder att kontrollera deras uppgifter. Det hade varit enklast om man kunnat jämföra evangeliernas påståenden med icke-kristna källor, men det är för det mesta omöjligt. Upplysningarna i icke-kristna källor är alltför sparsamma. Därför måste forskarna ta till andra kontrollmetoder. Den viktigaste är att sätta in evangeliernas påståenden i den historiska bakgrund Jesus hade och se om den bild evangelisterna ger av Jesus passar in. Alla människor måste ses i samband med den kultur de lever i, det gäller också Jesus. Han kan inte ha sagt eller gjort saker, som inte på ett eller annat vis hör ihop med det historiska sammanhang han levde i.
Osäkert var Jesus föddes
Möjligheten att få en överblick över Jesu liv begränsas av vad evangelisterna sett som viktigt. Alla fyra evangelierna koncentrerar sig nästan bara på den tid då Jesus bedrev sin verksamhet som religiös ledarfigur. Vad Jesus gjorde innan dess, vet vi så gott som ingenting om. Vi vet inte ens var eller när han föddes.
De flesta forskare är eniga om att det s k julevangeliet måste vara en legend. Berättelsen om Jesu födelse i stallet i Betlehem är snarare präglad av antikens sedvanliga hjältelegender än av historiska fakta. Lukas skildring av skattskrivningen, som tvingade Josef att resa från Nasaret till Betlehem, har knappast förankring i verkliga händelser.
Det gjordes en folkräkning ungefär vid den tid då Jesus kan ha fötts, men den utfördes av romerska myndigheter. Ingen romersk folkräkning som man känner till krävde att folk skulle registreras på sin födelseort. Romarna var praktiska härskare. De registrerade invånarna där de bodde och arbetade och intresserade sig föga för var deras släkt kom ifrån.
Resan till Betlehem är sannolikt ett resultat av de kristnas teologiska arbete. Legenden har vuxit fram mot bakgrund av gammaltestamentliga profetior om Messias. Flera av profeterna antyder, att den framtida Messias skulle födas just i Betlehem, och de tidiga kristna var mycket ivriga att få Jesu födelse att passa in på messiasprofetiorna. Julevangeliet är en vacker berättelse, som illustrerar kristendomens grundtema på ett poetiskt sätt, men det är ganska säkert inte historiskt.
Följaktligen vet vi ingenting om Jesu födelse eller de tidigaste åren av hans liv. Enstaka icke-kristna källor kan emellertid bidra med ett och annat litet tips. Vi rör oss nu farligt långt in i avdelningen för illasinnat skvaller, men historikerna måste kunna tillåta sig att ta ut svängarna. Det kan ju tänkas att skvallret innehåller upplysningar av vetenskapligt värde.
Under den första tiden efter Jesu död utgjorde de kristna en egen judisk sekt, men förhållandet mellan de kristna och andra judar blev alltmera spänt. Mot slutet av det första århundradet blev skillnaden så stor, att de kristna måste betraktas som en egen religion åtskild från judendomen. Skilsmässan ägde rum under en lång tid och ser ut att ha varit en tämligen smärtsam process.
Regelrätt smutskastning
Många källor visar oss spåren efter en bitter och häftig diskussion, för att inte säga regelrätt smutskastning. Bägge parter drog fram det värsta de kunde komma på av beskyllningar och förtal. Något av den ammunition judarna använde handlar just om omständigheterna kring Jesu födelse. I flera antikristna skrifter hävdade man med illa dold skadeglädje, att judarna minsann visste vem som var far till Jesus. Den skyldige var inte Josef, och ingalunda Den helige ande, utan helt enkelt en vanlig hednisk romersk soldat vid namn Pandira.
Historierna förtäljer gärna också, att Josef skilde sig från Maria på grund av otrohet, och att Maria sedan levde som kringresande spinnerska med tvivelaktig moral.
De flesta historiker betraktar dessa upplysningar som ohistoriska, men saken kan ses från flera sidor. Å ena sidan är uppgifterna nedtecknade långt efter det att kristendomens budskap om jungfrufödsel blev allmänt känt. Därmed är chanserna stora, att spekulationerna kring Pandira helt enkelt uppstått som en reaktion på den kristna förkunnelsen.
Själva namnet Pandira, eller Panthera som det av och till skrivs som, kan vara en infam omskrivning av det grekiska ordet för jungfru – parthenos – och hela historien bär därmed prägel av att vara en tämligen illasinnad förvrängning av julevangeliet.
Å andra sidan har man faktiskt slagit fast, att Pandira användes som mansnamn i delar av Fenicien, där romarna värvade många soldater till arméerna i Mellanöstern, och detta gör strax det hela mera intressant, ty då kan vi mellan raderna i evangelierna hitta tecken på att spörsmålet om Jesu härstamning verkligen var problematisk för de tidiga kristna. I historien om Jesu hemkomst till Nasaret kommer evangelisterna Markus, Matteus och Lukas indirekt in på frågan om faderskapet. Skillnaden i det sätt som de tre skribenterna behandlar historien indikerar att frågan var en smula obehaglig.
Jesus bland sina egna
Jesus reste tillbaka till sin gamla hemort Nasaret och försökte att förkunna sitt budskap där. Mottagandet var milt sagt blandat. Nasaretborna lät sig inte imponeras av en man de kände. I Markus 6:2–3 berättas historien sålunda:
”Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: ‘Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de? Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?’ Så blev han för dem en stötesten.”
Här omtalas Jesus som Marias son. Att tala om en man som sin mors son var i hela Mellanöstern på den tiden en allvarlig förolämpning, som innebar att ingen visste vem fadern var. Vi kan inte säkert veta, huruvida nasaretborna verkligen uttryckte sig på det sättet, men det är svårt att tänka sig, att Markus framställde en sådan uppenbar förolämpning, försåvitt inte traditionerna han grundade sig på faktiskt återgav historien på det sättet. Evangelisterna Matteus och Lukas gör i varje fall sitt bästa för att släta över skandalen. Matteus 13:55 säger:
”Är då icke detta timmermannens son? Heter icke hans moder Maria ...”
Lukas undviker helt enkelt problemet genom att i kap 4:22 påstå:
”Och de sade... ‘Är då denne icke Josefs son?’”
Matteus och Lukas har högst sannolikt använt Markus som källa här, men de har alltså inte velat servera historien från Nasaret lika rättframt som Markus gjorde. Förklaringen kan ligga i den utveckling, som ägde rum i tiden från det att Markusevangeliet skrevs omkring år 70 till dess att Matteus och Lukas skrev sina evangelier mellan år 80 och 90. Under de åren förvärrades förhållandena mellan judar och kristna avsevärt. De kristna kan ha blivit mera försiktiga med att förse fienderna med lämplig ammunition i stridigheterna.
Efter två tusen år bör väl frågan om Marias moral få vila i fred. Vad som egentligen skedde får vi ändå aldrig veta.
Legender om barndomen
Detsamma gäller Jesu barna- och ungdomsår. Vi får absolut ingen tillförlitlig information om vad Jesus sysslade med innan han plötsligt dök upp som religiös ledare i Galiléen. Påståenden och antydningar finns i både judiska och kristna skrifter, men inga av de uppgifterna kan betraktas som historiska.
Några av de mera säregna är barndomsevangelierna. Detta är skrifter med helt och hållet legendartat innehåll. De är utan betydelse för den historiske Jesus, men de ger en intressant inblick i hur många tidiga kristna betraktade Jesusgestalten.
Barndomsevangelierna skildrar Jesu uppväxt i Nasaret som ett vanligt barns med ett vanligt barns temperament men med en gudasons mirakulösa gåvor. Kombinationen verkar problematisk ur modern barnpsykologisk synvinkel, men den slog väl an bland kristna i det andra och tredje århundradet.
Barndomsevangelierna verkar ha varit enormt populära bland de kristna massorna. Historien i dessa evangelier är tämligen underhållande, men de passar sig näppeligen för högläsning i söndagsskolan.
I Thomas barndomsevangelium berättas det till exempel, hur en lekkamrat förstör några fördämningar som sexåringen Jesus har byggt. Jesus blir mäkta förgrymmad över att hans dammar torkat ut och talar om för syndaren, att han kommer att bli lika torr. Pojken faller strax död ned, totalt uttorkad. När då gossens föräldrar blir arga på Jesus och skäller ut honom, slår Jesusbarnet dem med blindhet. Josef, som försöker att hålla ordning på detta besynnerliga barn, beskrivs som uppgiven och förtvivlad i hela evangeliet.
Sådana skrifter visar åtminstone att de ”tysta åren” i Jesu liv, innan han gick ut i offentligheten, har retat folks nyfikenhet från den allra tidigaste kristna perioden. Vi kan fortsätta att vara nyfikna, men vi har knappast bättre förutsättningar för att spekulera än författarna av barndomsevangelierna hade på sin tid.
Det offentliga livet
Jesus framträder först som historisk person från den ögonblick han började sin offentliga verksamhet, men framställningen av hans karriär är varken entydig eller enkel. Inget av evangelierna ger någon systematisk överblick över Jesu verksamhet från A till Ö, och på många punkter avviker de olika berättelserna från varandra. Huvuddragen i historien framstår emellertid klart i alla evangelier.
Jesus reste runt i Galiléen, förkunnade ett religiöst budskap och botade sjuka och demonbesatta människor. Förkunnelsen har aldrig varit något problem för forskarna. Att Jesus spred ett religiöst budskap av ett eller annat slag är lätt att acceptera, men berättelserna om mirakel, särskilt det att han skall ha drivit ut onda andar, har ofta varit en het potatis.
Olika forskare har försökt att förklara berättelserna om exorcismer som kristna legender, producerade för att understryka Jesu gudomliga makt över de onda krafterna i världen. Denna förklaring stöter emellertid på mycket allvarliga problem.
Ingen av de källor som talar om Jesus förnekar att mannen faktiskt utförde mirakler. Både kristna och kristendomsfientliga källor säger att Jesus botade och drev ut onda andar. Skillnaden ligger i sättet de förklarar denna förmåga på. De kristna menade att han hade märkliga krafter av Gud givna. Judiska och andra ickekristna källor menar, att han bedrev farlig och skadlig magi och fick kraften av onda andar och demoner.
Här har vi alltså en allvarlig motsättning mellan vad dagens människor menar är möjligt samt vad samtliga källor påstår att Jesus gjorde, då han levde för två tusen år sedan. Lösningen på problemet är att ta den kulturella miljö, som formade den tidens människors verklighetsbild, på allvar.
Det är känt bland såväl samhällsforskare som psykologer att människors sätt att uppfatta världen beror på inlärning. Fenomen vilka hos oss tolkas som fysisk eller psykisk sjukdom kan i andra kulturer upplevas och uppfattas som dramatiska och alltigenom reella demonanfäktelser.
Demonerna och vardagslivet
Källorna låter oss blicka in i en verklighetsuppfattning som är i grunden olik vår egen. De människor Jesus umgicks med levde inte i någon mekanisk värld, som tickade på enligt blinda och oföränderliga lagar. För dem var hela universum fyllt av många olika väsen med större eller mindre förmåga att påverka folks vardag.
Alla skeenden, som inte helt uppenbart var ett resultat av människornas handlingar, kunde tillskrivas andliga krafters mystiska spel. Gudar och demoner, andar och änglar och spöken och underjordiska vättar – otaliga makter kunde gripa in i livet på gott och ont. I detta färgsprakande galleri av ont och gott var det särskilt demonerna, som folk till vardags stiftade bekantskap med.
Den demonlära som evangelierna tillskriver Jesus var inte något speciellt kristet fenomen, men ser ut att ha varit allmänt utbredd på Jesu tid. Framställningen av förhållandet mellan Jesus och de onda andarna är inte heller så unik, men den är fylld av slående paralleller med den demonlära vi finner i icke-kristna källor. Bland annat gäller detta själva kampen mot de onda andarna och de krafter som ville gå segrande ur en sådan strid. Detta kan förstärka evangeliernas trovärdighet.
Likheterna har fått enstaka forskare att hävda, att Jesus egentligen var magiker, som i efterhand blev omskapad till religiös lärare av sina anhängare. Om vi tänker oss att de kristna diktade ihop historier om Jesus och demonerna för att visa att han var Guds son skulle det ju vara märkligt om de utformade historierna så att han istället kunde förväxlas med magikerna. Istället resonerade man som så att evangelieberättelserna om Jesu exorcismer skulle vara desto mera trovärdiga, ju fler drag de hade gemensamt med magikernas demonutdrivningar.
Ingen upprorsmakare
Enligt evangelierna blev Jesus korsfäst under epitetet ”Judarnas konung”. Det har fått en del forskare att hävda, att Jesus egentligen försökte starta ett väpnat uppror. Denna teori är emellertid helt osannolik. Ingen av de andra upplysningar vi har, vare sig ur kristna eller icke-kristna källor, tyder på att Jesus var någon upprorsmakare i militär mening. Det gör inte heller Pontius Pilatus ingripande. Han avrättade Jesus, men lärjungarna gick fria. Detta skulle aldrig skett om det funnits någon som helst misstanke om väpnat uppror.
Romarna hade namn om sig att massakrera stora folkmassor på tämligen vaga misstankar, och Pilatus hade gjort sig känd för att vara extra hårdhänt. Eftersom lärjungarna slapp undan begivenheterna under påsken så lindrigt, måste det betyda att jesusrörelsen var höjd över varje misstanke om väpnat uppror.
Avrättningen av Jesus får då förklaras mot bakgrund av andra anklagelser. Här förefaller evangeliernas berättelse helt tillförlitlig. Jesus hade blivit mycket impopulär hos judiska religiösa myndigheter, det vill säga prästerna som styrde templet. De fick honom arresterad på grundval av religiösa anklagelser som möjlig upprorsmakare – en messiaskandidat – för att få Pilatus att döma honom till döden.
Utöver detta kan vi svårligen sätta någon lit till evangeliernas berättelser om detaljerna i rättssaken. Evangelisterna kan omöjligen ha haft tillgång till någon historisk information om vad som försiggick. Ingen av lärjungarna hade tillgång till prästernas församling eller Pontius Pilatus huvudkvarter.
Jesus och templet
När vi skall försöka att spåra de anklagelsepunkter som fällde Jesus, måste vi därför titta på evangeliernas övriga berättelser och försöka rekonstruera vad som kan ha skett. Detta är ett besvärligt kapitel, och forskarna är högst oense. Emellertid finns det en punkt som framträder som en trolig orsak till prästernas aktion, nämligen Jesu förhållande till templet.
Jesus tycks ha angripit templet i Jerusalem i både ord och handling. Ett dylikt angrepp måste ha uppfattats som mycket stötande av snart sagt alla judar. Templet var själva kärnan i den judiska identiteten. En man som betedde sig som om han ville skada denna kärna, han måste avlägsnas till varje pris. I Matteus 21:12–13 berättas det:
”Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten.
Och han sade till dem: ‘Det är skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönehus. Men I gören det till en rövarkula.’”
Bland de kristna kallas detta ”bortdrivningen av månglarna ur templet”. För de judar, som bevittnade intermezzot, måste det hela ha tett sig som ren och skär vandalism. Det fanns ingen motsättning mellan tillbedjan å ena sidan och försäljning av offerdjur eller växling av pengar å den andra. Bådadera var helt nödvändiga för att verksamheten i templet skulle kunna rulla vidare. Jesus angrep inte några som helst förfallstendenser eller någon blasfemisk praxis som ödelade ”den rena religionen”. Han gick rätt och slätt till attack mot helt nödvändiga tjänster.
Den enda förklaringen måste vara att han varit från vettet eller att han var emot templet i dess helhet. De judiska myndigheterna blev säkert övertygade om bägge delar.
Vi kan måhända få ett slags bild av vad Jesus menade, om vi kopplar aktionen i templet till hans tydliga föreställningar om Gudsriket. Jesus var närmast desperat upptagen med att förkunna, att Gudsriket var på väg in i världen. Gud var på väg att ingripa och skulle utföra grundläggande förändringar. Detta måste Jesus ha förmedlat till folk på ett sätt som verkligen skakade om dem. Angreppet på templet kan ha varit en sådan aktion, vars syfte var att illustrera hur Gudsriket skulle komma att ställa allt annat åt sidan. Till och med själva templet måste rivas och ersättas med något nytt!
Ett farligt budskap
Tempelmyndigheterna uppfattade budskapet, och de tyckte inte om det. En man med sådana idéer var farlig, särskilt som han hade en skara av trofasta anhängare. Om inte han själv var militant, fanns det risk för att andra förr eller senare övertog ledningen och förvandlade rörelsen till ett rent uppror.
De judiska ledarna gick en hårfin balansgång mellan romerska härskare och judiska undersåtar. De måste göra allt som stod i deras makt för att hindra kravaller. Bittra erfarenheter visade, att romarnas hämnd kunde vara gruvlig.
Därför är det egentligen fullt förståeligt att Jesus efter händelsen i templet måste avlägsnas. Jerusalem var just då fullt av påskpilgrimer, vars religiösa iver snurrade på toppvarv. Hela staden var en krutdurk, som enbart väntade på att explodera, och Jesus kunde på ett ögonblick bli gnistan som antände det hela.
Beslutet var knappast svårt att fatta, även om det senare blev kritiserat av både kristna och judar. Jesus måste bort, och det var lätt att övertala Pontius Pilatus att avlägsna honom. Det räckte ju med att nämna läran om Gudsriket och Jesu uppfattning om sin egen centrala roll. Pilatus var näppeligen betjänt av att få ännu en judisk bråkmakare på halsen, som hade huvudet fullt av idéer om sig själv som Konung och Messias.
Så slutade historien om Jesus från Nasaret. Men historien om Jesus Kristus tog egentligen bara sin början. De som hade följt Jesus byggde vidare på det som de uppfattade som innebörden i hans liv och budskap. Resultatet har sedan präglat otaliga människors liv på gott och ont i sekel efter sekel. Dimensionerna i historien om Jesus bör göra intryck på såväl troende kristna som inbitna ”hedningar”. Under sin samtid var Jesus en man av tvivelaktig härkomst, med tvivelaktiga vänner och med ett i flera avseenden belastat rykte.
Nu, två tusen år senare, är Jesus sin tids mest kända person. Alla vet något om vad Jesus gjorde och sade, men mycket få har en uppfattning om vem som var kejsare över det romerska världsväldet vid den tid då Jesus utövade sin verksamhet. Ingen uppnår en dylik position i världshistorien helt utan vidare. Jesus från Nasaret måste ha varit en remarkabel man.
Per-Bjarne Ravnå är historiker och en av redaktörerna för den norska tidskriften Historie, där artikeln tidigare varit införd. Den förkortade översättningen är gjord av Folke Schimanski. De norska bibelcitaten har ersatts med svenska ur 1917 års bibelversion.
