Jungfru Maria har alltid väckt debatt

Jungfru Maria är ett känsligt ämne. I en TT-intervju för ett år sedan gav ärkebiskop K-G Hammar uttryck för en öppen och prövande syn på bland annat jungfrufödelsen. Han föredrar en symbolisk eller poetisk tolkning framför en bokstavlig. ”Hur kan en ärkebiskop tvivla på Bibeln?”, dundrade kritikerna. Under våren pågick en intensiv debatt i medierna. Svenska Dagbladets redaktör, Sune Olofsson, konstaterade när han summerade diskussionen: ”När man släpper in Gud i spalterna, brakar helvetet loss.”

Ärkebiskopens uttalande gav en historisk effekt. Pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin och den katolske biskopen Anders Arborelius skrev en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet. De tillhör kyrkliga traditioner som länge betraktat varandra med ömsesidig misstro. Nu enades de i försvaret av den kristna traditionen. ”Tyvärr finns det kristna som har förlorat förståelsen för Bibelns och den kristna trons sanningsanspråk. Vi sörjer över det.”, skrev de. Debattinlägget följdes under hösten av en bok, Jesusmanifestet, i vilken de framför sin bokstavliga tro på jungfrufödelsen och uppståndelsen. Ingen man deltog i befruktningen – det är sanningen, slog de fast.

Men pastor Hedin och biskop Arborelius är inte eniga i allt. Katolsk tro sträcker sig längre än till jungfrufödelsen. Den säger att Maria föddes obefläckad, utan arvsynd, att hon förblev jungfru livet ut och att hon inte dog en naturlig död utan blev upptagen till himlen.

Jesus var också hennes enda barn, detta trots att Nya testamentet berättar om Jesu bröder och systrar. Men dessa sägs vara barn till en annan Maria, en nära släkting till Jesus. Tidens sed tillät att de kallades bröder och systrar.

Så långt går inte pingstpastor Hedin. Han tror att Josef och Maria efter Jesu födelse fick barn tillsammans, samt att Maria dog en naturlig död och blev begraven.

Tre svenska kristna förkunnare – en ärkebiskop, en pingstledare och en katolsk biskop – och tre olika uppfattningar!

Givetvis finns ännu fler sätt att se på Maria. Jane Schaberg är professor, feministteolog och chef för Religious Studies vid University of Detroit. Hon driver hypotesen att Jesus var ett utomäktenskapligt, illegitimt barn.

– Evangelieförfattarna visste att Jesus var utomäktenskaplig. De uppfann historien om jungfrufödelsen för att överbrygga samtidens syn på oäkta barn som värdelösa och förbannade, sade Jane Schaberg när jag träffade henne för en tid sedan i USA.

Hon publicerade sin kontroversiella bok The Illegitimacy of Jesus 1987. Hatbrev och telefonhot vällde in. Hon fick utstå både religiös och akademisk kritik och hennes universitet hotade med ekonomiska sanktioner.

Ämnet är känsligt och svårt att föra ett sakligt samtal kring. Jane Schaberg väljer numera noggrant vilka forum hon medverkar i.

– Jag är en person som överlevt cancer, så jag tror på oförklarade händelser. Men jag kan inte tänka mig jungfrufödelsen som en historisk möjlighet.

Enligt Schaberg var det allmänt känt bland de första kristna att Josef inte var Jesu far. Hon tror att idén om jungfrufödelsen uppstod i det andra århundradet. Det var otänkbart att traditionen om Jesus som oäkting skulle kunna

föras vidare inom den patriarkala kristendomen. Det var en skandal så stor att den helt enkelt behövde förtryckas.

Föreställningen om inkarnation och jungfrufödelse är inte unik för kristendomen. Fenomenet fanns i Främre Orienten och i den hellenistiska kulturen. Inom hinduismen är begreppet avatar centralt. På sanskrit betyder ordet ”nedstigande”. Det innebär att en gud inkarneras och uppenbarar sig på jorden i en människas eller djurs skepnad. Många hinduer accepterar utan vidare Jesus som avatar.

Också den store religionsgrundaren Buddha sägs ha fötts mirakulöst på 400-talet f Kr. Hans mor, Mahamaya, drömde att den blivande Buddha antog formen av en vit elefant som gick in i hennes mage. Hennes sexlust upphörde och hon födde sin son i trädgården Lumbini. Hon hade fött andra barn, men poängen med legenden tycks vara att peka på att det i viss mening var en jungfrufödelse. Runt vaggan samlades beundrare och visa män som profeterade. En from hinduisk siare utropade:

”Det är nu tid för mig att skiljas hädan, detta barn är nu fött – den är född som känner den svåråtkomliga hemligheten: medlen att tillintetgöra all födelse. Han har försakat sitt kungadöme, likgiltig för alla jordiska ting. Och när han med ansträngningar nått den högsta sanningen, skall han lysa som en kunskapens sol, som skall tillintetgöra illusionens mörker i världen.”

Likheterna med den gamle Symeon, som skyndade till när Jesus åtta dagar gammal bars fram i Jerusalems tempel, är slående. Symeon tog enligt Lukas evangelium Jesusbarnet i famnen och sa:

”Herren, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Det är från Bibeln vi känner Maria. Men detaljerna är för få för att skriva en ordentlig biografi över henne. Texterna är knapphändiga, och de problematiserar inte hennes roll. Därav alla uppfattningar, tolkningar och strider.

Den förste som nämner Jesu mor är aposteln Paulus. I Galaterbrevet, en tidig skrift tillkommen före evangelierna, omkring år 55, skriver han: ”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född för att stå under lagen…” Han nämner inte Maria vid namn. Hon är inte viktig som person, inte heller fadern. ”Född av en kvinna” är hebreiskans sätt att tala om en persons mänsklighet. Paulus avsikt är i sammanhanget polemisk. Han vill försäkra läsarna om att Jesus var en verklig människa. Udden är riktad mot den dualistiska gnosticismen, som var en stark konkurrent till den traditionella kristendomen. Vissa gnostiker förnekade att Jesus hade ett riktigt mänskligt liv; han hade passerat Marias kropp såsom ljuset passerar genom ett fönster.

Det äldsta evangeliet är Markus, skrivet omkring år 70 e Kr. För Markus var födelsen inte heller viktig. Han nämner den inte ens. Skildringen börjar med Jesus som vuxen.

Det är i Matteus och Lukas evangelier som vi finner Jesu barndomsberättelser. Dessa skrevs mellan åren 75 och 90.

I nuvarande form poängterar båda att Jesus blev till utan mänsklig hjälp, att Josef inte var hans far.

Matteus börjar med att räkna upp Jesu släkttavla. Detta var viktigt för att visa att Jesus var av hjältekungen Davids släkt. Messias skulle enligt judisk tro vara av Davids hus. Intressant nog är det Josefs släkt, inte Marias, som Matteus räknar upp. Några forskare har utifrån detta ifrågasatt huruvida jungfrufödelsen var en del av Matteus originalskrift.

Evangelierna är skrivna med ett teologiskt syfte. De är måna om att peka på Jesus som den väntade Messias, att han var uppfyllelsen av Gamla testamentets profetior. Jesaja hade på 700-talet f Kr profeterat: ”Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel El, ›Gud med oss›” (7:14). Profetian syftade på en kvinna i samtiden men har också tolkats som en utsaga om Messias. Matteus citerar Jesaja och skriver att profetens ord har uppfyllts i och med Jesu födelse. Den unga kvinnan har hos Matteus blivit ”jungfrun”.

Messias skulle födas i Betlehem. Jesajas samtida, profeten Mika, hade profeterat: ”Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna” (5:2). Vissa moderna Jesusforskare hävdar att uppgifterna om Betlehem som Jesu födelseplats är en efterhandskonstruktion för att stämma med förväntningarna. I Palestina uppkallades en person antingen efter faderns namn, till exempel Simon, Jonas son, eller efter födelseplatsen. Jesus kallades konsekvent ”Jesus från Nasaret”, vilket skulle tyda på att han föddes där.

Det fjärde evangeliet, Johannes, börjar med Jesu förhistoriska existens. Det har inga referenser till jungfrufödelsen, vilket kan tyckas märkligt. Johannes var den som enligt honom själv tog hand om Maria efter korsfästelsen och bör ha känt henne väl. Han kallar Jesus det gudomliga Ordet som frambringade världen och konstaterar bara att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”.

Maria försvinner snart ur Nya testamentet, liksom de flesta av Jesu apostlar. Hon var med vid korsfästelsen och hon skymtar en sista gång när hon var tillsammans med lärjungarna under pingsten, då den helige ande blev utgjuten. Hennes senare öden är inte kända. Traditionen har utpekat två begravningsplatser, Efesos och Jerusalem. Det finns skäl som talar för och emot båda, men de flesta hävdar att skälen för en grav i Jerusalem överväger. Men någon grav är inte funnen.

Itakt med att kristendomen växte och nya generationer föddes ökade intresset för Jesu födelse och barndom. Eftersom texterna var knapphändiga fyllde legender ut tomrummen. En skrift som uppenbart består av legender är Jakobs protevangelium, en text som gör anspråk på att skildra händelser som föregick dem som Nya testamentet berättar om. Jakobs protevangelium har kommit till omkring 150 e Kr, möjligen med några senare tillägg. Skildringen är fantasifull och berättar om Josef som en äldre man med flera söner som tar sig an den bara tolv år gamla Maria. Sedan tre års ålder hade hon vistats i templet. Där hade hon matats ur en ängels hand. Josef hade ingen sexuell kontakt med henne. Ängeln Gabriels bebådelse och födelsen följer i stort sett Lukas skildring. Syftet med skriften tycks vara att tillbakavisa beskyllningarna om att Maria avlat ett oäkta barn. En hjälpkvinna konfirmerar efter födelsen att Maria fortfarande är jungfru. Även om det är en ohistorisk skildring så visar Jakobs protevangelium att också de tidiga kristna brottades med problematiken kring Jesu födelse.

Kulten kring Maria utvecklades successivt. Mycket talar för att den sköt fart i Egypten på 300-talet. En orsak tros vara påverkan från den egyptiska Isiskulten. Den äldsta Mariabönen, ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”, har hittats i Egypten på en grekisk papyrus från omkring år 300. Isis var en mycket populär gudinna som dyrkades vida i den antika världen. Hon representerade liv och död och var en del av vardagsreligiositeten. Isis avbildas ofta stående bakom dödsrikets härskare, guden Osiris, knäböjande framför en sarkofag eller sittande med Horusbarnet i famnen. Sambandet är inte helt klart, men enligt en utbredd uppfattning kom Isis med Horusbarnet att tjäna som ikonografisk förebild vid framställningen av Maria med Jesusbarnet.

Synen på Maria påverkades också av striderna kring hennes son. Vem var Jesus Kristus egentligen? En människa, en gud eller bådadera? Om han var bådadera: hur förhöll sig då det gudomliga till det mänskliga? Åsikterna gick isär och häftiga strider pågick. Kyrkomötet i Nicea år 325 fastställde att Jesus var både sann Gud och människa. Detta fick konsekvenser för Maria. Hon hade ju fött en gud! Hon borde då inte bara kallas Kristi mor utan gudaföderska, Theotokos.

Denna upphöjda titel tycks ha uppstått i Alexandria någon gång mellan 200 och 300. Men opponenterna var många och starka. Den ledande teologen i Antiochia, romarrikets tredje största stad och huvudstad i Syrien, hette Nestorios. Senare blev han utsedd till patriark i Konstantinopel. Kristi naturer måste hållas isär, hävdade han. Maria hade bara fött Kristi mänskliga natur, inte hans gudomliga. Hon kunde därför inte kallas Guds moder, utan enbart Kristi moder.

Teologerna i Alexandria stod på sig. Patriarken i denna stad, Kyrillos, använde Johannesevangeliet som bevis: ”Ordet har blivit människa”, förkunnade han. Gudomligt och mänskligt var förenat i Kristi inkarnation. Maria var självklart gudaföderska. Saken avgjordes slutligen vid kyrkomötet i Efesos 431. Där slog man fast att Maria var Theotokos. Striderna upphörde inte för det. Kyrkomötet i Chalcedon 451 tog upp saken igen, enades om en trosbekännelse och lade till att Maria också var evig jungfru. Efter detta växte Mariakulten inom folkfromheten. Snart togs hon upp också i den offentliga liturgin.

Den första kyrkan som tillägnades Maria byggdes troligen i Efesos. Vid ungefär samma tid lät påven Sixtus III (432–440) uppföra den praktfulla basilikan Santa Maria Maggiore i Rom med utsökta mosaiker på väggarna och i triumfbågen. Mosaikerna skildrar bebådelsen, Jesu frambärande i templet, de tre vise männen, deras besök hos Herodes, Herodes befallning om barnamordet i Betlehem samt en apokryfisk berättelse om Kristus i Egypten.

Dessa utgör en vattendelare i mariologins utveckling. Mosaikerna tillhör i stort sett den äldre traditionen, där Jungfrun uppträder underordnad Kristus. Men här ser man de första tendenserna till att ge Maria en självständig ställning. Hon ses som det frälsta människosläktets fläckfria representant, ett ledmotiv som från och med 500-talet fick storslagna uttryck i den kristna konsten. Marias självständiga ställning förstärktes av den allt vanligare föreställningen att hon aldrig dött utan tagits upp till himlen. Maria fick också plats i kyrkoåret, både i öst och väst. Hennes bebådelsedag den 25 mars och hennes avsomnande (eller upptagande) den 15 augusti är kända från 500-talet. Marias födelsedag, den 8 september, och dagen för hennes syndfria tillkomst, den 8 december, finns belagda från 600-talet.

Under reformationen förändrades inte synen på Maria. Men inom protestantismen ifrågasattes senare hennes eviga jungfrulighet. Inom feministteologin ses dogmen som ett uttryck för sexualfientlighet.

I katolsk och ortodox tradition är Marias renhet central. Den obefläckade avlelsen, att Maria var fri från arvsynd, blev dogm i den katolska kyrkan 1854. Motiveringen var att hon måste varit fullkomlig, eftersom Kristus fick sin mänskliga natur från henne.

När denna dogm var införd började krav komma till Vatikanen om att också göra en dogm av Marias upptagande till himlen. Mer än åtta miljoner namnunderskrifter strömmade in. Men Vatikanen tvekade. Inget i historien stödde upptagandet, varken skrifter eller vittnen.

Slutligen gav dock påven Pius XII efter och skapade en officiell dogm 1950. Han deklarerade att ”den obefläckade Gudsmodern, den ständiga jungfrun Maria, när hennes jordiska liv var slut, togs upp med kropp och själ till himmelsk ära”.

Publicerad i Populär Historia 8/2003

Fakta: Jungfru Maria i Koranen

Maria är betydelsefull även inom islam. Det beror naturligtvis på att hon är mor till Jesus, den störste profeten efter Muhammed. Koranens kapitel (sura) 19 har rubriken ”Maria” (på arabiska: ”Maryam”). En annorlunda bild tonar fram, influerad av kristna apokryfiska texter. Kanske återberättades dessa muntligen – Arabien på 600-talet var en till stora delar illitterat miljö.

I Koranen återfinns skildringen av Marias uppväxt i templet från det apokryfa Jakobs protevangelium (se sidan 18). Maria vistades enligt texten ofta vid templets bönenisch. Här fick hon mat direkt från Gud. Josef nämns inte. Däremot finns jungfrufödelsen med, men den ses inte som ett bevis för att Jesus är Guds son utan som ett tecken på Guds allmakt. Muhammed sa: ”Guds majestät förbjuder att han skulle ha en son” (19:35). När en nisch i en moské innehåller kalligrafi är det nästan alltid Mariasuran som används.

Ett förbryllande faktum är att Maria kallas Arons syster:

”I sinom tid återvände hon till de sina med barnet på armen. Då sade de: ›Maria, du har gjort något oerhört! Du Arons syster! Din fader var inte en dålig människa och din moder var inte en lösaktig slampa!›” (19:27–28).

Problemet är att det finns en tidsrymd på ungefär 1 300 år mellan Maria och Aron, Moses bror. Västerländska forskare har sett detta som ett bevis på Muhammeds okunnighet om de heliga texterna. Men översättaren av Koranen till svenska, Knut Bernström, gör en välvilligare tolkning. En person kunde i semitiskt språkbruk knytas till namnet på en ryktbar förfader eller stammens grundare. Han skriver: ”Då Maria tillhörde den stam som försåg templet med tempeltjänare och sålunda ledde sina anor från Moses bror Aron, kallas hon här ›Arons syster›.”

För den vanlige muslimen innebär uppgiften inget problem. Koranen anses vara den slutliga och sanna uppenbarelsen, direkt nedkommen från himlen, dikterad för Guds profet.

En annan märklig sak är att i Koranen talar Jesus redan som spädbarn:

”Då pekade hon (Maria) på barnet. Men de svarade: ›Hur skulle vi kunna tala till ett spädbarn i sin linda?› Då talade han till dem: ›Jag är Guds tjänare. Han har gett mig uppenbarelsen och kallat mig profet. Han har välsignat mig, var jag än befinner mig, och befallt mig att så länge jag lever förrätta bönen och ta mig an de fattiga och att älska min moder och visa henne aktning – och Han har inte gjort mig till en eländig tyrann. Guds fred var med mig den dag jag föddes och skall vara med mig den dag jag dör och den dag då jag skall uppväckas från de döda.› Detta är med sanna ord Jesus, Marias son, om vars natur de tvistar.” (19:27–34)

I Arabien fanns på Muhammeds tid både judar och kristna, även om de kristna sekterna skiljde sig från kristenhetens huvudströmningar. Muhammed drogs in i de religiösa striderna och konstaterade: ”Och judarna säger: ›De kristna står på osäker grund›, och de kristna säger: ›Judarna står på osäker grund.› Men alla läser de Skriften.” (2:113)

Muhammed polemiserade mot de kristnas tro på en treenig Gud. Läran var oförenlig med hans eget stränga krav på monoteism. Men han hade en annorlunda uppfattning om treenigheten: den bestod av Fadern, Sonen och jungfru Maria. I Koranen säger Gud till Jesus:

”›Jesus, Marias son, har du sagt till människorna: Tagen mig och min moder till gudar istället för Gud!› Han svarade: ›Dig allena all ära! Jag har ej sagt dem något annat än vad du bjudit mig, nämligen: ›Dyrken Gud, min och eder Herre!›” (5:116).

Missförstod Muhammed treenigheten totalt? Många forskare har menat det. En förklaring kan vara att Mariakulten var så framträdande i Arabien att det var lätt att uppfatta Maria som den tredje gudomspersonen istället för den heliga anden. Men uppgiften är osäker.

Publicerad i Populär Historia 8/2003