Den ofelbare

Måndagen den 18 juli 1870 drog mörka moln in över den eviga staden. Ett skyfall dränkte torg och gränder. Åskan tilltog, blixtar och knallar kom samtidigt. Människor sökte skydd. Hästar stegrade sig, hundar gömde sig. Naturens vrede gjorde alla skräckslagna.

9 juni 2006 av Sören Wibeck

Ljuden nådde in i Peterskyrkan. Här satt 535 män församlade under den 119 meter höga kupolen. Men de blev inte rädda.

Tvärtom, de stärktes i tron. Gud hade uppenbarat sig i åskan förr. När Moses mottog de tio budorden på Sinai berg mullrade det också. ”… den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt.” Historien upprepade sig. Guds finger måste vara med dem.

En av de församlade var Pius IX, påve sedan 1846. De övriga var kardinaler, patriarker, ärkebiskopar, biskopar och abbotar från hela världen. I två månader hade de diskuterat en delikat fråga: var påven ofelbar eller inte? Nu skulle de rösta – ja eller nej.

Omkring sextio delegater hade lämnat Rom dagen innan för att slippa rösta.

Utfallet blev 533 röster för påvens ofelbarhet och två emot. Beslutet beskrevs som ”en gudomligt uppenbarad lärosats”. Pius IX förklarade triumferande att han som Petrus efterträdare och Kristi ställföreträdare var ofelbar. Katolska biskopar fick makt att exkommunicera, utesluta, dem som ifrågasatte hans auktoritet. Beslutet gällde inte bara nuet utan var retroaktivt. Alla påvar i historien hade varit ofelbara.

Nej-sägarna fick det besvärligt. Hur vågade de stå emot Kristus själv? En av de mest kritiska, biskop Edward Fitzgerald från Little Rock i USA, orkade inte med trycket. Han stegade fram till tronen och sa: ”Helige Fader, nu tror jag.”

Men en påve anses inte ofelbar varje gång han öppnar munnen, utan bara när han talar ex cathedra, ”från lärostolen”. I klartext: när han uttalar sig i frågor om tro och moral. Vad han då säger går inte att ändra eller reformera. Katolska kyrkans katekes säger att ofelbarheten gäller allt i det ”trosarv som den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt oss”.

Mötet 1870 har gått till historien som Första Vatikankonciliet, det viktigaste kyrkomötet på flera hundra år.

Påvedömet var i kris. Moderniteten trängde sig på den snart tvåtusenåriga institutionen.

Hur skulle den moderna världen hanteras? Beslutet om ofelbarheten var menat som en örfil åt rationalismen och upplysningens idéer.

”Krossa den skändliga” hade filosofen Voltaire (1694–1778) krävt. Han syftade på kyrkans makt. Hans sista önskan var att den siste kungen skulle strypas med den siste prästens inälvor. Voltaire var en satirisk polemiker med vass penna och stort in­flytande på den europeiska opinionen. Revolutionen som han och övriga upplysningsmän startade fortsatte under 1800-talet.

En rad idéströmningar uppstod, varav liberalismen var en. Människans frihet sattes i centrum. Den franske prästen Félicitié de Lamennais tog till sig de liberala idéerna och startade 1830 en tidning med namnet L’Avenir. Här propagerade han för frihet inom utbildning, press och religion under mottot ”Gud och frihet”. Den dåvarande påven, Gregorius XVI, lät sig inte charmas, trots att Félicitié de Lamennais menade att påven skulle ha fullständig makt i kyrkan. 1832 svarade påven med skrivelsen Mirari Vos som fördömde liberala idéer som samvetsfrihet och pressfrihet. Att revoltera mot det etablerade är oacceptabelt oavsett orsak, skrev han.

Socialismen växte också fram. På programmet stod social trygghet för arbetare och småfolk. Europas medelklass ogillade idéerna, liksom den katolska kyrkan. Prästerna sågs som ”andliga gendarmer” som vaktade mot arbetarklassens ”sociala hädelse”.

De nya teorierna inom naturvetenskapen skakade även de kyrkan. Charles Darwins Om arternas uppkomst (1859) utmanade Bibelns skapelseberättelse om Adam och Eva. Och den historisk-kritiska forskningen nagelfor Bibelns alla sanningar. Har Jesus funnits? Var han den som kyrkan säger att han var? Frågorna hade inte ställts tidigare.

Men kyrkan hade också försvarare. En av dem var den franske författaren Joseph de Maistre. I Du Pape (1817) argumenterade han skickligt för påvens ofelbarhet. Ofelbarheten är en förutsättning för Europas politiska stabilitet, ansåg han. Också det protestantiska Europa hänfördes och stödet för påven ökade. Han sågs som en motvikt mot upplysningens idéer. De katoliker som stöd-de påvens makt kallades ultramontanister. ”Påvens ofelbarhet är Jesu Kristi egen ofelbarhet”, ansåg de, och ”när påven tänker är det Gud som tänker i honom”. Som Kristi ställföreträdare måste han vara ofelbar. Andra menade att resultatet av ett sådant synsätt var olyckligt.

Gapet mellan det moderna samhället och kyrkan skulle öka.

Påven Pius IX var inte overksam. År 1854 gjorde han Ma­rias obefläckade avlelse till dogm i bullan Ineffabilis Deus. Jungfru Maria var alltifrån tillblivelsen i moderlivet fri från arvsynd. Den som födde Guds son måste vara absolut ren, argumenterade han. Idén var inte ny. Den hade funnits redan under högmedeltidens skolastik, men tiden var nu mogen för en mer definitiv utsaga.

Påven förstod inte den nya tiden. Han beslöt att göra upp med ”tidens fel”. I Syllabus of Error (1864) listade han över åttio av ”tidens villfarelser”, och tonen var negativ och fördömande. Han gick till storms mot kort sagt alla nya idéer och rörelser inom vetenskap och politik. Det var ett misstag att tro att påven skulle acceptera trenderna inom den ”moderna civilisationen”, skrev han.

Sansade katoliker i Europa oroades. I Tyskland, Frankrike och England var oppositionen särskilt stark. Böcker och artiklar skrevs. Debatten fick ordentlig fart när den halvofficiella katolska tidningen Civiltà Cattolicas i februari 1869 påstod att en majoritet av fransmännen var för ett beslut om påvens ofelbarhet. Skribenten var dock ute på hal is. Han hade inget stöd för påståendet.

Kritiker började granska historiens påvar. Hur många hade varit ofelbara? Påvelängden tycktes rymma fler syndare än helgon. Ett knivigt fall var Honorius I (625–638). Denne hade fördömts av sin samtid som kättare. Orsaken var att han påstod att Kristus bara hade en vilja och en energi, inte två – en mänsklig och en gudomlig – som de rättrogna hävdade. Kunde man vara både kättare och ofelbar? En konvertit i England, Le Page Renouf, gav 1868 ut The Condemnation of Pope Honorius (Fördömelsen av påven Honorius), en bok som väckte stor debatt.

I Tyskland leddes motståndet av Ignaz Döllinger, professor i kyrkohistoria i München. I fem anonyma artiklar i Allgemeine Zeitung i mars 1869 gick han till angrepp mot idén om ofelbarheten. Motattacker kom från katolska intellektuella, särskilt efter att han publicerat artiklarna i bokform under pseudonymen ”Janus”. Snart dök en ”Anti-Janus” upp och argumenterade för ofelbarheten. Bakom pseudonymen dolde sig en professor Joseph Hergenröther i Würstburg. De katols­ka biskoparna i Tyskland insåg att något måste göras. Fjorton av tjugotvå biskopar möttes i Fulda i september 1869. De var skeptiska och författade ett brev till påven där de skrev att tiden ännu inte var inne för ett beslut om ofelbarheten eftersom oenigheten var så stor.

Ryssland förbjöd resolut sin katolske biskop att åka till Vatikankonciliet. Och den preussiske kanslern, Otto von Bismarck, var emot ofelbarheten och ändrade inte uppfattning trots vädjanden från Rom. Den österrikiska regeringen var upprörd och sände en protest till Vatikanen där den skrev att ”… regeringen kommer att förbjuda och straffa publiceringen av allt som går emot österrikisk lag”. Den franske utrikesministern, greve Daru, sände ett hotfullt memorandum till Rom den 20 februari 1869 där han begärde att en envoyé skulle få närvara vid konciliet. Daru blev kritikernas främste talesman och han stöddes av Österrike, Bayern, England, Spanien och Portugal. Men den 18 april uppnådde han pensionsåldern och avgick. Efterträdare blev presidenten för franska ministeriet, Ollivier. Denne beslöt att lämna konciliet i fred. Härmed försvagades motståndet.

Ironiskt nog tydde allt på att det var först när diskussionerna tilltog utanför konciliet som frågan fördes upp på Vatikan­konciliets dagordning. I förberedelsematerialet nämndes den knappast.

Efter beslutet var deltagarna utmattade. Alla diskussioner och sena nätter hade uttömt deras krafter. Påven insåg att de behövde vila. De tilläts lämna Rom ett par månader för att sedan återkomma. Men verkligheten kom emellan. Konciliet upplöstes utan att ha slutförts.

Italien hade varit ett land uppdelat i småstater. Kyrkostaten, med påven som regent, hade existerat sedan år 756. Den delade Italien mitt itu och var ett hinder för nationalisternas strävanden att förena landet. Utländska makter hade intervenerat för att skydda påvens oberoende, men när franska trupper drog sig tillbaka från Rom 1870 låg fältet fritt. Vid tiden för Första Vatikankonciliet hade påven förlorat större delen av sitt rike. Hans makt gällde nu bara Rom och provinsen Lazio.

Två dagar efter beslutet om ofelbarheten kom katastrofen. Strax före klockan åtta den 20 september strömmade italienska trupper in genom stadsporten Porta Pia i Rom. De mötte inget motstånd. Kyrkostaten förklarades som en del av Italien och Rom gjordes till huvudstad. Påven erkände emellertid inte förlusten av den världsliga makten. Han vägrade lämna Vatikanen och blev frivilligt ”Vatikanens fånge”.

De flesta bedömare drog slutsatsen att den katolska kyrkan var en förbrukad historisk kraft.

Den italienska regeringen insåg att förhållandet till påvedömet måste lösas. Den lanserade 1871 idén om ”en fri kyrka i en fri stat” och beslöt om ”garantilagen”. Lagen innebar att påven erkändes som oberoende och suverän i Vatikanstaten och i Lateranens palats i Rom. Påven skulle dessutom få skattefrihet samt en årlig inkomst som kompensation för förlusten av Kyrkostatens egendomar.

Påven vägrade acceptera lagen. Det nya Italien var av ondo, menade han. Många fromma katoliker hamnade i svårigheter på grund av denna ståndpunkt. I bullan Non Expedit (1874) förbjöd påven katoliker att rösta i allmänna val. De flesta struntade i det, men faktum kvarstod – katoliker kunde under många år inte delta i det politiska livet.

Missnöjet med beslutet om ofelbarheten ledde till strider mellan Vatikanen och europeiska regeringar. I det nya Tyska riket lanserade Otto von Bismarck den så kallade kulturkampen, som genom en rad lagar begränsade kyrkans inflytande. Predikstols­paragrafen (1871) förbjöd prästerna att tala så

att samhällslugnet stördes. Jesuitlagen (1872) förhindrade jesuitiska nyetableringar och en lag om obligatoriskt civiläktenskap antogs (1875). I Preussen infördes skolkontrollagen (1872), som gav staten uppsikt över skolväsendet. De så kallade majlagarna (1873) gav staten kontroll över kyrkans organisation. Katolikerna erkände inte lagen vilket ledde till att kyrkliga ämbetsinnehavare sparkades.

Det hårda katolska och konservativa motståndet gjorde att Bismarck 1878 tvingades inleda förhandlingar med Vatikanen om att annullera den antikyrkliga lagstiftningen. Så småningom avskaffades större delen av kulturkampens lagar. Men bestämmelserna om det obligatoriska civiläktenskapet och den statliga kontrollen över skolorna behölls.

Pius IX dog 1878. Hans pontifikat blev det längsta i historien, 32 år. Efterträdarna följde i hans spår och förblev fram till 1929 frivilliga fångar i Vatikanen. Ironiskt nog var det fascistledaren Mussolini som löste konflikten genom det så kallade Lateranfördraget. Vatikanen gjordes till en oberoende stadsstat med rätt till diplomatiska förbindelser och den katolska tron blev italiensk statsreligion.

En kyrka kan i längden inte hysa avsevärt annorlunda uppfattningar än de som finns i det övriga samhället.

Nästan hundra år efter Första Vatikankonciliet ägde Andra Vatikankonciliet rum (1962–65).

Tongångarna var nu de motsatta. Nu gällde aggiornamento (italienska för ”uppdatering”). Fönstren skulle öppnas mot den moderna världen, men med en bevarad kyrklig identitet.

Men öppna fönster gör det svårt att kontrollera vad som flyger in. Den moderna kulturen har kommit in i kyrkan och orsakat turbulens, inte minst bland Europas katoliker. Så sent som julen 2005 sade Benedictus XVI i ett tal till kurian att Andra Vatikankonciliet inte löste de djupa frågorna om förhållandet mellan kyrkan och den moderna världen. Fortsatta spänningar är oundvikliga därför att kyrkan alltid är ett ”motsägelsernas tecken”, konstaterade han.

Sören Wibeck är journalist och författare. Han har bland annat skrivit böckerna Religionernas historia (2003) och Korståg – västerlandets heliga krig (2005).

Benedictus XVI vill reda ut begreppen

»När påven helgonförklarar en person, då är han ofelbar», säger kardinal Saraiva Martins, chef för Vatikanens kongregation för helgonförklaringar. En helgonförklaring kan alltså inte återtas. Annars är det oklart när påven uttalar sig excathedra, från lärostolen. Den nyligen avlidne Johannes Paulus II markerade aldrig under sitt 27-åriga pontifikat att han talade ex cathedra. Det främsta exemplet på när en påve gjort det är när Pius IX 1854 förklarade att jungfru Maria inte var delaktig av arvssynden – den så kallade obefläckade avlelsen.

Den nuvarande påven, Benedictus XVI, har velat reda ut begreppen. Som kardinal Ratzinger gjorde han 1998 en lista över vad han ansåg som definitiva lärosatser. Dels handlar det om sådant som överlämnats som »uppenbarade sanningar», till exempel aposteln Petrus överhöghet, att enbart män kan vara präster, att dödshjälp och otukt är synd och att påvevalen och helgonförklaringarna är ofelbara. Dels omfattar ofelbarheten det som är nämnt i trosbekännelsen: att Jesus föddes av en jungfru, att han instiftade sakramenten och att han är närvarande i nattvarden. Om påvarnas encyklikor (rundskrivelser) är ofelbara har diskuterats. Enligt kyrkans officiella ståndpunkt är de inte ofelbara. Men de är starka dokument som är riktningsgivande. Ett exempel är Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae (1968) som behandlar frågor kring födelse. Här förbjuds preventivmedel, aborter och alla former av artificiell befruktning. Efter som encyklikan inte är ofelbar kan kyrkan ändra synsätt i dessa frågor, men följaktligen inte i frågan om kvinnliga präster.

Mortara-affären – en mänsklig tragedi

Påven Pius IX, som drev igenom dogmen om ofelbarhet, orsa-kade i mitten av 1800-talet skandal i den så kallade Mortara-affären.

I Bologna, som tillhörde Kyrkostaten, föddes 1857 en judisk pojke, Edgardo Mortara. Ett år gammal blev han sjuk och var nära att dö. Familjen hade en kristen tjänsteflicka som i hemlighet döpte honom genom att skvätta vatten på honom ur en hink. Detta blev känt och inkvisitionen gjorde en undersökning om huruvida Edgardo kunde fostras som jude när han nu formellt var kristen. Till slut togs den då sexårige pojken med våld ifrån sina föräldrar och sattes direkt under påvens beskydd i Rom.

Många katoliker, inklusive statssekreteraren i Kyrkostaten, fann det hela galet. De romerska judarna, den österrikiske kejsaren och Napoleon III av Frankrike vädjade till påven. Pressen protesterade. Men Pius IX var obeveklig. Han gjorde Edgardo till sin personlige favorit. Han tog med honom till offentliga audienser och lekte kurragömma med honom under sin kappa. Kritiken var gudlös förföljelse, en attack mot religiös övertygelse, menade han. Pius skulle hellre skära fingrarna av sig än återlämna pojken. Och Edgardo återvände aldrig till sin familj. Han blev till slut katolsk präst och levde ett stycke in på 1930-talet.

Hans fall var en mänsklig tragedi och ett tecken på den avgrund som fanns mellan påvedömets tankevärld och de sekulära och liberala värderingar som nu blev allt vanligare i Europa, också bland katoliker.

Mortara-affären ledde till att en organisation bildades som försvarar judiska rättigheter. Den grundades 1860 under namnet Alliance Israélite Universelle. Organisationen finns fortfarande och svarar i dag för ett nätverk av skolor i fjorton länder, och har hjälpt över 700 000 judiska barn med både judisk och allmän skolgång.

Publicerad i Populär Historia 3/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också