Kvinnliga präster 1958 – ett omstritt beslut

Palmsöndagen 1960 blev historisk för Svenska kyrkan. Då vigdes de första kvinnoprästerna: Margit Sahlin och Elisabeth Djurle Olander för Stockholms stift och Ingrid Persson för Härnösands stift. Men vigningen var omstridd. Diskussioner hade förts i årtionden. Kyrkans majoritet var emot att kvinnor skulle kunna bli präster när beslutet togs två år tidigare. Nyordningen pressades fram av regeringen. Med en statskyrka låg makten ytterst i politikernas händer. Så hade det varit ända sedan Gustav Vasas tid. För regeringen handlade det om jämställdhet, för kyrkan om teologi.

Början av 1900-talet innebar stora framsteg för jämställdheten. Kvinnor fick rösta vid 1921 års riksdagsval. Två år senare fick de rätt att inneha statlig tjänst, men vissa befattningar var undantagna, däribland prästämbetet. Från och med 1945 fick kvinnor laglig rätt till samtliga statliga tjänster – förutom prästtjänster. Men tiden arbetade för att också denna manliga bastion skulle falla. En statlig utredning 1950 uttalade sig för att prästyrket skulle öppnas för kvinnor. Kyrkan höll inte med. Stiftens domkapitel protesterade, utredningen ansågs partisk. En markering kom också 1951 från professorer och docenter vid de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala. Kvinnopräster strider mot Bibelns lära, ansåg de.

Kyrkomötet (kyrkans högsta beslutande organ) 1957 fick en förfrågan från riksdagen om hur mötet såg på kvinnopräster. Svaret blev negativt. Regeringen ogillade beskedet och lade fram en proposition i riksdagen om en ny lag och påminde om att kyrkans personal var statsanställd: könsdiskriminering fick inte förekomma. Ett extrainkallat kyrkomöte 1958 beslöt då att tillåta prästvigning av kvinnor. Kritiken lät inte vänta på sig: kyrkomötet ansågs underdånigt och regeringen maktfullkomlig.

Det var alltså inte efter teologisk reflektion – även om sådan förekom – eller omtolkning som kyrkomötet röstade för kvinnopräster. Drivkraften var främst politisk. För att dämpa motståndarnas kritik antog kyrkan en så kallad samvetsklausul som gav präster rätt att följa sin egen övertygelse om de inte ansåg sig kunna samarbeta med kollegor av kvinnligt kön. En biskop kunde heller inte tvingas att prästviga en kvinna mot sitt samvete. Detta innebar att kvinnopräster blockerades i vissa stift.

Samvetsklausulen upphävdes av kyrkomötet 1982. Full jämställdhet skulle gälla också i kyrkan. Men motståndet fortsatte. Kyrkomötet 1993 beslutade därför att den som motsätter sig kollegor av kvinnligt kön inte får prästvigas.

På 1990-talet var prästämbetet på väg att bli ett kvinnoyrke. Kvinnorna var då i majoritet på pastoralinstituten i Lund och Uppsala. Men utvecklingen har planat ut. Av 3 925 präster i tjänst är i dag 40 procent kvinnor.

Motståndet har dock inte upphört. Det finns till exempel kvar inom ”Svenska kyrkans fria synod”, som bildades efter kyrkomötet 1982. Denna organisation består av omkring 1 500 medlemmar, präster och lekmän. Också inom den så kallade ”Missionsprovinsen” lever motståndet. Den tillkom som en kritik mot beslutet 1993 att inte längre prästviga den som inte kan samarbeta med kvinnliga kollegor. Hittills har fyra ledande personer inom rörelsen fråntagits sina prästämbeten i kyrkan.

Strider om kvinnans ställning är inte unik för Svenska kyrkan. Inom världsreligionerna har hon alltid varit ifrågasatt. De heliga texterna präglas av den tid då de skrevs. Till exempel beskriver Manu kvinnan som en ägodel. (Manu anses inom hinduismen vara författaren till den första lagen på sanskrit mellan 200 f Kr och 200 e Kr) ”Kvinnan är skändlig som falskheten själv. Från vaggan till graven är hon beroende av en man: i barndomen sin far, i ungdomen sin man, på äldre dagar sin son.” Hinduiska femi­nister tar naturligtvis avstånd från Manu, så som kristna feminister kan fjärma sig från aposteln Paulus.

Paulus slog fast att kvinnan ska tiga i församlingen och underordna sig mannen (1 Korintierbrevet 14:34). Men att tolka antika texter kräver varsamhet. För att citera den brittiske författaren Leslie Poles Hartley (död 1972): ”Historien är ett främmande land. De gör annorlunda saker där.” Vad menade Paulus? Var det ett läromässigt uttalande? Var det möjligen så att kristendomens frihet missbrukades? Att kvinnor vid offentliga sammankomster pratade så livligt att en meningsfull gudstjänst blev omöjlig? Det är en rimlig tolkning, att tigandet handlade om ordning och reda.

Ty hos Paulus finns också det som talar för kvinnan: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.” (Galaterbrevet 3:28). Dessa ord har en starkare läromässig karaktär och tycks vara mera i överensstämmelse med Jesus egen hållning. Han bröt mot tidens konventioner. Kvinnor fick följa honom på hans vandringar, vilket inte ansågs passande. Han talade med främmande kvinnor, vilket inte heller var lämpligt. Han höll ett teologiskt samtal med en omoralisk samarisk kvinna (judar och samarier var fiender) vilket var helt förkastligt. Mycket tyder på att kvinnor i denna anda hade fler ledande funktioner i den tidiga kyrkan än vad de senare fick när kristendomen anpassades till omgivande kulturer. Kvinnorna hänvisades då till en tradi­tionell roll.

Ytterligare skäl som åberopas av motståndare är att kvinnopräster bryter mot skapelseordningen, att Gud först skapade mannen, därefter kvinnan som en hjälp och att hon ska vara honom underdånig. Dessutom var Jesus man, och bara en manlig präst kan representera honom, menar man.

Det är svårt för en kyrka att i längden stå emot det omgivande samhällets värderingar. Den tvingas ta ställning till aktuella frågor om jämlikhet, skilsmässor, aborter och samkönade relationer. Medlemmarna kan inte leva i två världar. Då måste kyrkan isolera sig från det övriga samhället och bli en sekt. Extrema exempel på sådana är de chassidiska judarna och amishfolket i USA, som har bevarat seder och klädedräkt från 1600- och 1700-talens Europa.

En kyrka som vill överleva och vara en del av människors liv måste omtolka läran och anpassa sig efter tiden – men inte för mycket, då blir den sekulariserad och tappar sin kraft. Samspelet mellan teologi och förändring är komplext. Också den katolska kyrkan kämpar med dessa processer, men den kan i kraft av sin övernationella karaktär stå emot på ett sätt som en nationell kyrka har svårare att klara av. Katolska kyrkan hävdar att den står över tidsandan, men resultatet blir att gapet mellan Vatikanens officiella hållning och folket ökar, vilket utvecklingen i Europa och USA visar.

Publicerad i Populär Historia 2/2008

Fakta: Kvinnopräster utanför Sverige

Präster av kvinnligt kön är en kontroversiell fråga också i andra länder. Danmark vigde sin första kvinnopräst 1948. I Norge skedde det 1961, i Finland 1988 och inom den lutherska kyrkan i USA (ELCA) 1970. Den anglikanska kyrkogemenskapen (Church of England med dotterkyrkor runtom i den engelsktalande världen) har varit splittrad i frågan; i USA prästvigdes de första kvinnorna 1974, i England efter intensiv debatt 1992. Många präster lämnade då kyrkan och övergick till den katolska. Den romersk-katolska kyrkan säger fortfarande nej till prästvigning av kvinnor, likaså de ortodoxa kyrkorna.

Publicerad i Populär Historia 2/2008