Erövringen av Jerusalem 1099. Målning av Emile Signol.

Tempelriddarna

De stred för Gud under korstågen men brändes på bål under inkvisitionen. Blev tempelriddarna utsatta för historiens värsta justitiemord?

29 januari 2004 av Sören Wibeck

Om vi föreställer oss att vi var européer på 1000-talet, då hade själens frälsning varit livets viktigaste fråga. Vi hade betraktat påvar och kungar som Guds utvalda, och vi hade omgetts av folkliga berättelser som glorifierade ridderskapet och gav prestige åt stridens hjältar. Myt och verklighet hade smält samman. Det heliga kriget – vilket betydde ett krig för religiösa syften – var tillåtet, till och med önskvärt. Den som dog i försvaret av kyrkan skulle få himmelsk belöning.

I denna tankevärld levde påven Urban II. År 1095 gjorde han en resa i Frankrike, där han mötte pilgrimer som varit i Jerusalem och kunde berätta om svårigheterna i den heliga staden. Den muslimske kalifen Hakim hade attackerat kristna och förstört Gravkyrkan. Vägarna till Mindre Asien var svårframkomliga och landet i praktiken stängt. Till detta kom att patriarken i Konstantinopel tidigare vädjat om hjälp mot det muslimska hotet. Urban II blev övertygad om att något måste göras. Gärna något som stärkte påvedömet. Vid kyrkomötet i franska Clermont höll påven sin berömda korstågspredikan. Europeiska biskopar, präster och stormän var samlade. Katedralen rymde inte alla så gudstjänsten fick hållas i det fria. Urban var en skicklig talare och framförde sitt budskap med alla retoriska grepp.

Innehållet nedtecknades flera år senare, så vi kan inte veta de exakta orden, men ropen avbröt honom när han argumenterade för att befria Jerusalem: ”Gud önskar det! Gud önskar det!” Gensvaret och hänförelsen var större än han hade förväntat sig. Människor föll på knä och lovade ta korset. Påven gav generösa löften: ”Om någon far åstad för att befria Guds kyrka i Jerusalem av ren hängivenhet och inte av kärlek till ära och vinning, då skall färden räknas som en fullständig botgöring för hans del.” Kopplingen mellan frälsning och heligt krig var en fängslande idé. I hela Europa tog folk fasta på att synderna utplånades om man deltog i ett korståg.

Det första korståget kom, efter svåra umbäranden, landvägen till Jerusalem. Den 14 juli 1099 föll stadens murar. Korsfararna rusade som galna genom gränderna, tog sig in i hus, moskéer och synagogor. Invånarna försökte fly. Förgäves. Alla muslimer och judar – män, kvinnor och barn – fick sätta livet till. När korsfararna efter förrättat värv gick upp till Tempelberget för att tacka Herren fick de kryssa mellan liken. Blodet nådde dem till anklarna, enligt en samtida krönikör.

Fransmännen kallade det erövrade området Outremer, ”landet på andra sidan havet”. Till Outremer hörde kungadömet Jerusalem, furstendömet Antiochia samt grevskapen Tripoli och Edessa, vilket ungefär motsvarar dagens Israel, Palestina, Libanon, delar av Syrien och sydöstra Turkiet. Pilgrimer kunde nu åter resa till Jerusalem. Det heliga landet utövade en magnetisk dragningskraft på medeltidens människor. Det var centrum för kyrkans tro, och en pilgrimsresa var andligen meriterande. En del gjorde den som botgöring. Men färden var farofylld. Stråtrövare och saracener (kristen benämning på muslimer, turkar och araber) kunde lura på de skyddslösa pilgrimerna. Överfallen var många och soldaterna få.

En dag 1104 anlände greve Hugo av Champagne till det heliga landet med en skara riddare. Bland dessa fanns en fransman vid namn Hugues de Payns. Vi vet inte mycket om honom, men han såg bristerna i pilgrimernas skydd. Hugues föreslog efter en tid, tillsammans med en annan riddare, Godefroy de Saint-Omer, att ett brödraskap av munkar skulle skapas med uppgift att försvara pilgrimerna.

Idén var ny, krigarmunkar hade inte funnits tidigare. Kungen av Jerusalem och patriarken gillade förslaget. På juldagen 1119 svor nio franska riddare munkeden inför patriarken i Heliga gravens kyrka. En medeltida krönikör, Jacques de Vitry, beskriver deras dubbla uppgift: ”att försvara pilgrimer mot stråtrövare och våldtäktsmän och att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad enligt de regler som gäller för präster”.

En förläggning skapades på Tempelberget. Detta var platsen där Abraham tänkte offra Isak. Här låg Salomos och Herodes tempel. Nu reste sig, precis som i dag, muslimska helgedomar – Klippmoskén och al-Aqsa moskén.

Riddarna inkvarterades i al-Aqsa, som döptes om till Salomos tempel. Först kallade sig de nio för ”Kristi fattiga riddare”, men snart kom de att benämnas ”tempelriddarna” eller ”tempelherrarna”. Den officiella benämningen var ”Kristi och Salomos tempels fattiga riddare”.

Tempelherrarna behövde också få sin orden godkänd i Europa, annars skulle det vara svårt att verka. Vissa kyrkliga ledare var tveksamma till kombinationen munk och krigare. Den lärde Anselm (1033–1109), ärkebiskop av Canterbury, som nyligen dött, hade hävdat att livet som korsfarare var oändligt mycket mindre värt än livet som munk. Han föredrog det himmelska Jerusalem, som man fann i klosterlivet, framför det världsliga Jerusalem och dess blodbad, som bara var en drömsyn, vilket namn man än gav det.

Han efterträddes som ledande andlig personlighet av fransmannen Bernhard av Clairvaux (cirka 1090–1153), grundare av den stränga cisterciensorden. Sekulära riddare fnös han åt, men han hade inget emot munkkrigare. Bernhard var övertygad om att Tempelherreorden kunde ge andlig livskraft åt ridderskapet samtidigt som munkkrigarna frälste sina själar. De skulle ägna sig åt självförsakelse när de inte var upptagna av militära uppgifter. Han författade Tempelherreordens regler, 73 stycken, som blev lika cisterciensordens. Vid ett kyrkomöte i franska Troyes 1129 stadfästes orden.

Tempelherrarna delades in i fyra klasser: riddare, väpnare (riddare i vardande), präster och tjänare. Skillnaden markerades av dräkterna: vita, svarta eller bruna, enfärgade märkta med ett rött kors. Vita dräkter fick bara bäras av riddare som avlagt ordenslöftet ”så att de som övergivit livet i mörkret och blivit helt försonade med sin Skapare kan känna igen varandra genom den vita dräkten, som betecknar renhet och fullständig kyskhet”. En riddare fick inte raka sig; han skulle ha skägg och kortklippt hår. Celibatet var ett absolut krav. Gifta män kunde med sina hustrurs medgivande gå in i orden, men de fick inte bära den vita dräkten.

Kvinnor hade inte tillträde till ordenshusen. ”Umgänge med kvinnor är farligt, ty genom dem har djävulen förlett många att lämna den raka vägen till paradiset…” löd en regel. En kvinnas ansikte fick inte betraktas för länge, och hon fick inte kyssas, oavsett om hon var en ung flicka, mor, syster, faster, moster eller någon annan.

Tempelherrarna levde följaktligen i en manlig värld. Som i alla enkönade miljöer fanns möjligheten att det egna könet lockade. Anklagelserna om homosexualitet skulle bli deras akilleshäl. Bernhard av Clairvaux och prelaterna vid kyrkomötet i Troyes var medvetna om riskerna. Därför skulle ljusen i brödernas sovsal vara tända under natten. Det var förbjudet att sova i samma säng, att ligga naken och i mörker.

Syftet var att förhindra ”den ondskefulle fienden att förleda dem till synd”. Enstaka riddare och tjänare gav dock vika för frestelsen. Homosexualiteten nämns i botgöringsreglementet från 1167. Den kallas ”sodomins smutsiga, vämjeliga synd, som är så oren, vämjelig och avskyvärd att den inte bör nämnas vid namn”.

Tempelherrarna var inte verksamma bara i Outremer. Också i Europa byggdes en organisation upp: i Frankrike, England, Skottland, Irland, Portugal och Spanien. Befästningar byggdes. En andra stridande front öppnades i Spanien under la reconquista, då Pyreneiska halvön återkristnades, vilket illustrerar tempelherrarnas kapacitet.

De flesta ordensbröderna gjorde aldrig krigstjänst i det heliga landet utan förvaltade egendom och levde ett munkliknande liv i Västeuropa. Det finns dock inga historiska belägg för att någon svensk riddare tillhörde Tempelherreorden.

En del har dragit paralleller mellan Tempelherreorden och främlingslegionen. Det manliga kamratskapet under farliga och krävande uppdrag lockade. I varje större stad i Outremer fanns riddare utspridda, där de utgjorde korsfararrikenas stöttepelare. På höjden av sin glans hade orden omkring 20 000 riddare. Vidare hade man tillfälliga ryttare som tjänade en tid. Därtill kom understödjande personal: vapensmeder, stalldrängar, hovslagare, stenhuggare och skulptörer.

Vid sidan av Tempelherreorden verkade också Johanniterorden och Tyska orden i det heliga landet. Johanniterna hade börjat som en orden för sjukvård och härbärgen; Tyska orden sysslade också med sjukvård, men båda övergick till att bli stridande militära ordnar. De byggde borgar, av vilka flera står kvar än i dag. Som regel rådde bitter rivalitet mellan ordnarna.

Kungar och stormän i Frankrike, Spanien och England stödde tempelriddarnas heliga sak. Donationer i form av pengar, slott och gårdar strömmade in. Alla som avlade riddarlöftena förväntades skänka sin egendom till orden. Makten växte i takt med rikedomen. Snart kunde orden erbjuda en karriärväg som påminde om den i kyrkan. Ordensmästarna på olika nivåer blev betydande män, inte bara i Syrien och Palestina utan också i Västeuropa.

Provinsmästarna och andra höga befattningshavare förfogade över allt större resurser. De blev rådgivare till påvar och kungar, eftersom de ansågs hederliga och omdömesgilla. År 1139 utfärdade påven Innocentius II en bulla som stadgade att Tempelherreorden skulle lyda direkt under påven och stå fri i förhållande till alla kyrkliga instanser på lägre nivå. Detta gav dem stor frihet att handla efter eget bevåg.

Anseendet var så högt att tempelherrarna växte till en säkerhetsorganisation. De betroddes att förvara pengar och utföra penningtransporter mellan olika platser. Genom Templet i London (högkvarteret i England) byggde kung Henrik II upp en fond i Jerusalem som kom till stor nytta för korsfararna. Orden lånade ut pengar både till enskilda och institutioner, men de viktigaste klienterna var kungar, och det finns flera exempel på att deras lån räddade staters finanser. Templet i Paris (högkvarteret i Frankrike) blev nordvästra Europas viktigaste finansiella centrum. Här arbetade fyratusen män i den korsmärkta dräkten.

Det första korståget hade varit en succé, det heliga landet erövrades från muslimerna. Men följande korståg blev allt annat än framgångar. Det andra korståget, som inföll femtio år efter det första, blev trots tempelriddarnas insatser ett fiasko. Vid försöken att erövra Damaskus gjorde ledarna stora strategiska missbedömningar, vilket ledde till ett nesligt nederlag.

Och slaget vid Hattin, nära Tiberias, år 1187, beseglade Outremers öde. Saladins muslimska här besegrade korsfarararmén. Den religiösa hänförelsen var större än de militära kunskaperna. De kristna soldaterna led av vattenbrist. Desperata ville de nå fram till Galileiska sjön. Ett för tidigt försök att bryta igenom den muslimska muren resulterade i ett blodbad. 14 000 korsfarare stupade, många togs till fånga. Kung Guido av Jerusalem föll till marken av ren utmattning. Han behövde dock inte frukta för sitt liv. ”En kung dödar inte en kung”, förklarade den ädelmodige Saladin.

Men han var inte lika mild mot riddarordnarnas medlemmar. ”Jag ska rensa landet från detta besmittade släkte”, proklamerade han och gav varje soldat som tillfångatagit en ordensriddare femtio dinarer. Därefter befallde han att riddarna skulle avrättas. Men enligt muslimsk sed fick de välja mellan döden eller att överge sin tro. Ingen av dem valde att förneka Kristus. Det lär ha utbrutit en tävlan bland Saladins män om vem som skulle få hugga huvudet av dem. I gryningen lyfte hänförda sufier svärden och avrättade 230 riddare, tempelherrar och johanniter.

Det katastrofala nederlaget drabbade Europa hårt. Påven Urban III och kurian var skakade. De drog slutsatsen att Gud hade övergett sitt folk på grund av försyndelser. Urban dog kort tid därefter, nedbruten av sorg.

Hans efterträdare, Gregorius VIII, pläderade skickligt för ett tredje korståg för att återta Jerusalem. En av de första som svarade på påvens vädjan var Rikard, greve av Piotou, mannen som gått till historien som Rikard I Lejonhjärta (1157–99), kung av England. Redan som ung hade han fått rykte om sig att vara en oförvägen krigare, en skoningslös härskare och fältherre.

Rikard tog korset och gjorde upp planer. Han hade enorma resurser och det fanns folklig entusiasm kring ett nytt korståg. Han for sjövägen till det heliga landet och kom dit 1191. På vägen passade han på att erövra Cypern. Ön köptes sedan av Tempelherreorden, som sände dit ett antal riddare för att ordna förhållandena. Tempelriddarnas huvudstyrka stannade dock kvar hos korsfararhären, vars ledare Rikard Lejonhjärta blev. Staden Acre belägrades och intogs. Men Rikard misslyckades med att återta Jerusalem.

Under de följande århundradena mindes man Rikard Lejonhjärta som den fulländade riddaren, och han blev huvudpersonen i en mängd färgstarka och fantasifulla berättelser.

Kritik började nu komma mot Tempelherrarna. De var inte längre så lyckosamma, och deras slutenhet bidrog till missnöjet. I det heliga landet fanns det militära skäl till hemlighetsmakeriet, men i Europa var situationen en annan. Under de slutna kapitelsammanträdena bekände riddarna sina fel och synder, men de ville inte att dessa skulle komma till allmän kännedom. Slutenheten ökade vanryktet.

Rikedomarna var också en källa till kritik. Bidragsgivarna började undra om de verkligen fick valuta för pengarna när de hörde de dåliga nyheterna från Outremer. Till skillnad från munkordnarna bidrog Tempelherreorden inte heller till den allmänna välfärden i det medeltida samhället. När kristenheten förlorade det heliga landet levde tempelriddarna därför på lånad tid. Många ville åt dem, inte minst den franske kungen, Filip IV (den sköne) (1268–1314). Han såg orden som ett hot, en mäktig stat i staten. Och han satte sig i sinnet att komma över egendomarna och rikedomen. Han gick till verket med målmedvetenhet och anklagade riddarna för både det ena och andra. Brotten var ”hemska att tänka på och fruktansvärda att höra talas om… vederstyggliga handlingar, en avskyvärd skam, någonting nästan djuriskt, ja skilt från allt som är mänskligt”.

Vad syftade han på? Varje ny medlem av tempelherrarna, hävdade Filip, fick vid invigningen höra att Kristus var en falsk profet; han befalldes spotta, trampa eller urinera på en Kristusbild och därefter kyssa den officierande tempelbrodern på munnen, naveln, skinkorna, ryggslutet och, ibland, på manslemmen. Den nye medlemmen uppmanades också till köttsligt umgänge med bröderna; det var inte bara tillåtet ”utan något som de borde ha och gemensamt ägna sig åt” och ”det var inte någon synd att de hade det”.

Läget blev allvarligt. Tempelherrarna försökte värja sig. Stormästaren, Jaques de Molay, bad påven att inleda en undersökning om sanningshalten i anklagelserna. De stod trots allt under hans domvärjo. Men Filip IV brydde sig inte om undersökningar. Han lät på en enda dag 1307 gripa omkring 15 000 riddare, väpnare, kaplaner, tjänare och arbetare.

Detta var inkvisitionens tid och tempelriddarna överlämnades åt den kyrkliga domstolen. Tortyr användes. Till metoderna hörde att sträcka offren så hårt i sträckbänk att lemmarna nästan gick ur led och att hissa upp dem i bakbundna händer. En tredje metod var att bestryka fotsulorna med fett och sedan föra dem nära en eld. Torterarna fick dock enligt kyrkans lag inte spilla blod eller bräcka lemmar. Trots detta ska 25 tempelherrar ha dött i samband med tortyren. 54 brändes på bål som återfallna kättare. Medlemmarna av västerlandets slagkraftigaste militärstyrka gick alltså i döden ”likt får som förs till slaktbänken”, som en författare uttryckt saken.

Hur kunde detta ske? En anledning var att de flesta tempelherrarna i Frankrike var åldersstigna. Efter tjänstgöring i Orienten hade de återvänt till Europa för att tillträda administrativa poster. De unga riddarna skickades till Cypern, där de förberedde sig för nya korståg.

Under tryck från Filip den sköne utfärdade den vankelmodige påven Clemens V – som själv var fransman och av Filip tvingats bosätta sig i Avignon, inledningen på ”påvarnas babyloniska fångenskap” – en bulla om att tempelherrar i hela kristendomen skulle arresteras. Efter stor tveksamhet från de styrandes sida greps de på Cypern, Pyreneiska halvön, i England, Skottland och Irland, trots att riddarna fortfarande hade gott rykte i dessa länder.

År 1312 förklarades Tempelherreorden upplöst. Den siste stormästaren, Jaques de Molay, brändes på bål på en ö i floden Seine. I skydd av mörkret kom munkar och fromma människor och samlade ihop de döda tempelherrarnas förkolnade ben och tog hand om dem som reliker. Egendomarna fördes över till Johanniterorden eller konfiskerades av staten.

Frågan om tempelriddarnas skuld har diskuterats livligt. Anhängare av påven och den franske kungen har inte medgett att de begick något fel. Senare tiders uppfattning lutar åt att anklagelserna var oriktiga, att rättegångarna var ett utslag av opportunistisk politisk förföljelse och att tempelherrarna utsattes för ett av historiens värsta justitiemord.

Publicerad i Populär Historia 2/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också