Andliga föräldrar

Enligt traditionen var det en romersk biskop vid namn Hyginus som ungefär 150 år efter Kristi födelse införde bruket med faddrar. Då, i kristendomens barndom, utsattes bekännarna av Jesu lära för svåra förföljelser och många kom att dö martyrdöden. Det behövdes helt enkelt ett nätverk av extramammor och reservpappor för de föräldralösa bar­nen. Dessutom var det ett praktiskt sätt för de enskilda prästerna att se till att den rätta läran upprätthölls och levde vidare.

9 juni 2006 av Karin Håkanson

När kristendomen på 300-talet erkän­des som statsreligion i det romerska riket kom fadderrollen att få flera innebörder och knytas till dopritualen. Så länge vuxen­dop var den vanligaste formen fungerade faddrarna som introduktörer av dopkan­didaterna och borgade för deras lämplig­het. När så de flesta romerska medborgare var döpta och det istället blev aktuellt med barndop fick faddrarna bli barnens talesmän, som i deras ställe svarade på dopfrågorna och garanterade att barnet skulle få en kristen fostran.

För människor i allmänhet hade fadderbruket länge en högst praktisk funktion. Dels skaffade man sig garantier för att någon ansvarade för barnet om föräldrarna dog, dels innebar faddersystemet ett visst ekonomiskt tillskott genom de så kallade faddergåvorna.

Även den lokala kyrkan tjänade på detta eftersom gåvorna delvis kom kyrkan till del. Fenomenet kallades ”altarläge” och gåvan lämnades som namnet antyder synlig för alla vid altaret ­– vilket förstås utgjorde incitament att vara generös.

De övre klasserna skaffade oftast faddrar inom den egna kretsen, medan soldater, tjänstefolk och arbetare gärna frågade någon högre upp på samhällsstegen, vanligen en överordnad. Det gav fadderbarnen status men bidrog också till att upp­rätthålla det patriarkala systemet och käns­lan av beroende. Lokala högreståndspersoner hade ofta en mängd fadderbarn – att säga nej till en erbjuden fadderroll ansågs nämligen vara en förolämpning. 

Allt detta gav upphov till många faddrar, vilket orsakade ett för oss okänt bekymmer; fadderskapet innebar nämligen enligt den katolska kyrkan ett andligt släkt­skap, såväl mellan faddrarna och barnet som mellan de olika faddrarna. Det betydde att de inte fick gifta sig med varandra.

Under medeltiden hade man både äldre och yngre faddrar. De äldre ansågs mest lämpade om något skulle hända föräldrarna medan de yngre, som generationsfränder till barnet, skulle vara dess garan­ter inför Gud på domedagen. Man kan före­ställa sig att äktenskapsmarknaden känn­bart begränsades i byarna om ”ungfadd­rarna” gick och blev släkt med varandra.

Idén om släktskap hade att göra med den kristna tanken att barnet ”föds på nytt” i dopet. Faddrarna blev dess andliga föräldrar, och man ansåg att barnet ärvde egenskaper också från dem. Det ställdes följaktligen stora krav: utöver att kunna sin trosbekännelse och Fader Vår skulle faddrarna också vara utan vandel och helst ha omtalat goda egenskaper. Gud­föräldrarnas karaktär ansågs faktiskt ha större inflytande över barnet än de egna föräldrarnas. Mängder av närmast vidskepliga föreställningar grasserade som en konsekvens av detta. Gudmor gjorde till exempel bäst i att inte kissa för ofta på vägen till kyrkan, för då kunde hon få en sängvätare till fadderbarn.

Föräldrarna själva då? De hade före 1800-talets mitt ingen del i dopet. Moderns närvaro var otänkbar eftersom hon under fyrtio dagar efter förlossningen ansågs ”oren” och måste genomgå en särskild kyrktagning innan hon kunde återvända till Guds hus.

I och med reformationen på 1500-talet försvann äktenskapshindret mellan fadd­rarna, eftersom seden, enligt kyrkorefor­matorn Olaus Petri, saknade stöd i bibeln. Nu växte antalet faddrar lavinartat, och i 1600-talets utpräglade ståndssamhälle var det överklassen som skaffade sig flest. Även faddergåvorna blev fler, och det förekom att faddrar nära nog ruinerade sig genom överdådiga gåvor.

På 1660-talet utfärdades kungliga re­solutioner för att begränsa antalet fadd-rar: borgare och präster fick ha högst sex, adeln nio. Man förbjöd även faddergåvor, utom till de allra fattigaste barnen, ett förbud som åtminstone adeln ofta struntade i. Fadderinstitutionen kom från och med 1600-talets mitt och framåt att alltmer bli en statusmarkör för överklassen.

För de lägre klasserna förblev de praktiska omhändertagande funktionerna viktigast. Med 1800-talets industrialisering och urbanisering kom dock faddersystemets koppling mellan högre och lägre stånd att luckras upp.

Ett annat skäl till att intresset för faddrar successivt minskade kan vara den ”avmystifiering” av dopet som påbörjades med reformationen och fortsatte in på 1800-talet. Den så kallade exorcistriten, där barnet genom faddrarna besvärjer djävulen, fick allt mindre utrymme och mildrade formuleringar. Rädslan för att barnet skulle hamna i helvetet om det dog odöpt minskade, och betoningen på faddrarna som garanter på domedagen likaså. Ett tecken på det är att man alltmer sällan antecknade faddrar vid nöddop av ett döende barn.

Fadderseden fick sig också en törn vid frikyrkorörelsernas intåg vid mitten av 1800-talet. Baptister och metodister förordade vuxendop där den döpte svarade för sig själv. Dessutom förekom det att så kallade ”fritänkare” helt avstod från dop.

I en akademisk studie av dopsederna i Örebro pastorat kan man se att det 1910 bara var sex procent av barnen som hade gudföräldrar, och av dessa hörde 59 pro­cent hemma i överklassen.

Varför faddrar har fått en renässans bland svenskar i dag kan man bara spekulera kring. Kanske har det att göra med att dopet sedan tio år åter fungerar som inträde till svens­ka kyrkan.

Kyrkoherde Cai Lundberg i Göteborg uppskattar att över åttio procent av för­äld­rarna skaffar faddrar till dopet. Men även bland dem som i dag avstår från dopet och istället håller namngiv­ningscere­monier, förekommer ”gudföräldrar”. Be­greppet har alltså, för enskilda människor, fått andra innebörder än de rent religiösa.

Karin Håkanson är lärare och journalist.

Att läsa: Dopsed i förändring – studier av Örebro pastorat 1710–1910 (1999) av Ingegerd Sjölin, Livets högtider (1987) av Nils-Arvid Bringéus, Seder och bruk vid födelse och dop (1996) av Lars Bondeson.

Viktigt med dopvittnen

Fadder är det överordnade begreppet, som inbegriper gudföräldrar. Gudföräldrar utgör de så kallade huvudfaddrarna och är de personer som håller barnet i kyrkan. I äldre tid bar oftast gudmodern – hon kallades då ibland för barnbärerska. Modern ansågs oren och fick inte följa med till kyrkan. Inom kungliga kretsar i Sverige var kronprinsessan Margareta den första som själv bar sitt barn, prinsessan Ingrid, till dopet 1910.

När ett barn hade många faddrar förekom det att alla inte kunde närvara vid dopet. Särskilt överklassens faddrar dök ofta upp först till festligheterna någon vecka senare. Då kunde ställföreträdande faddrar antecknas i kyrkoböckerna.

Ursprungligen innebar fadder och dopvittne samma sak, men på 1800-talet gled betydelserna isär av praktiska skäl. Folk blev alltmer ovilliga att axla fadderrollens plikter. Minst två närvarande antecknades ändå som dopvittnen, eftersom detta var nödvändigt enligt lag. Själva vittnandet ansågs nu inte medföra något ansvar för dopbarnet.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också