Kyrkans långa strid om celibatet

Då en samling spanska kyrkliga dignitärer i början av 300-talet vid ett kyrkomöte i Elvira nära Granada påbjöd att gifta präster skulle avstå från sex

14 mars 2001 av Torben K Nielsen

Då en samling spanska kyrkliga dignitärer i början av 300-talet vid ett kyrkomöte i Elvira nära Granada påbjöd att gifta präster skulle avstå från sexuellt umgänge med sina hustrur, var det ett hårt slag mot prästståndet. Vid denna tid var nämligen nästan alla präster gifta. Dessutom gav mötet en viktig signal om starka strömningar inom den kristna kyrkan för en stramare sexualmoral: Omkring hälften av de 81 påbuden – canones – hade med sexualitet att göra.

Denna fixering vid sexualitet ska dock inte bara ses som ett försök att skapa en stram sexualmoral. Den var även ett redskap för att skapa en identitet som kristen. De kristna hade – sedan förföljelserna av dem upphört och den romerske kejsaren Konstantin börjat favorisera kristendomen – ett akut behov av en säker kristen identitet. Detta kunde uppnås genom att tydliggöra skillnaderna mellan kristna och icke-kristna. Genom en ny och mer medveten sexualetik kunde de kristna både utskilja sig och distansera sig från hedningarna.

Flera olika motiv

Elvira-mötets sexförbud för präster hade flera motiveringar. En av dem kan ha varit renhetsföreskrifterna i Gamla testamentet, vilka inte ska uppfattas som hygieniska utan som religiösa. Reglerna i moseböckerna handlar om besmittelse av helgedomen och vördnad för Gud.

Renhetskravet är således ett påbud om rituell renhet och motsatsförhållandet ren-oren likställdes med det mellan heligt och profant. Hos de kristna kopplades denna föreställning om rituell renhet samman med legenden om den jungfrufödde och obesmittade Kristus. Resultatet blev, vid Elvira-mötet liksom vid flera andra kyrkomöten, uppfattningen att de gifta prästerna gjorde de kristna ritualerna orena.

Förutom att skapa en specifik kristen identitet ledde kravet på celibat till en uppdelning i olika grupper av kristna: de som levde i celibat och de som inte gjorde det, kyrkans tjänare och lekmän. Författarna av Elvira-mötets canones hävdade indirekt en moralisk överlägsenhet hos det andliga ståndet i förhållande till gemene man.

Så vitt vi vet fick Elvira-reglerna ingen omedelbar praktisk verkan – prästerna fortsatte att vara gifta – men mötet var betydelsefullt i det avseendet att det fastställde ett ideal om sexuell avhållsamhet för prästerskapet som har präglat den katolska kyrkan alltsedan dess.

Augustinus måttfullhet

Den mänskliga sexualiteten och det andliga ståndet förblev två centrala områden för överväganden kring kristendom och tro, och kyrkofadern Augustinus (354–430) tankar om sexualitet blev accepterade i vida kretsar under västeuropeisk medeltid.

För Augustinus var det sexuella begäret den värsta av människans många synder, det mest flagranta exemplet på hennes olydnad mot Gud. Lusta var enligt hans mening nämligen en last som bara hade varit möjlig att kontrollera för Adam och Eva – före syndafallet, väl att märka. Efter syndafallet var det sexuella begäret nästintill omöjligt att styra och tygla, det hade genom arvsynden på något sätt undandragits den mänskliga viljans kontroll.

En god människa måste enligt Augustinus leva ett i alla avseenden måttfullt liv i en evig kamp mot den lurande synden. Hans personliga historia, som skamlös kvinnotjusare och horbock före sin omvändelse till kristendomen, ger oss ett intryck av att han talar av erfarenhet.

Kroppsdisciplin

Olika asketiska rörelser växte fram under Augustinus tid. En asketisk livsföring innebar ensamhet, bön och kroppsdisciplin. Det var, enligt detta synsätt, endast möjligt att uppnå frälsning genom förnekelse av kroppens krav på njutning och komfort, och bland olika kroppsdisciplinerande tekniker betraktades sexuell avhållsamhet som en av de förnämsta. Asketen skulle ”späka sitt kött” i sin strävan att bli en fullkomlig kristen och i andlig mening bli en Guds like. Med kroppen som sitt redskap arbetade asketen för att återskapa den likhet med Gud som människan hade mist i syndafallet.

De asketiska rörelserna, som hade sitt ursprung i Egypten, fick efterhand många entusiastiska anhängare i Västeuropa. Stora delar av prästerskapet mottog dock dessa nya ideal med stor skepsis, delvis säkert följden av ett personligt motstånd mot den stränga askesen, men också på grund av rörelsernas ökande inflytande på kyrkan. Dessa asketiska, munkliknande rörelser var i hög grad inspirationen bakom många lokala försök att genomdriva påbudet om celibat.

Äktenskapsförbud och kyskhetskrav

Flera kyrkomöten uppmanade under 400–600-talet prästerna att leva i kyskhet med sina (dock alltjämt lagenliga) hustrur. På många ställen framförde kyrkan dessutom krav på celibat och äktenskapsförbud för kristna som önskade bli upptagna i det andliga ståndet. Denna politik hade emellertid ingen större framgång och det var fortfarande vanligt med rena prästdynastier i de lokala kyrkorna, där söner efterträdde sina fäder i predikstolen.

Vid ett tillfälle klagade S:t Bonifatius till påven Sakarias (741–752) över några präster som förlustade sig med fyra eller fem konkubiner och samtidigt steg i de kyrkliga graderna, till och med ända till biskops rang. Påven svarade att Bonifatius inte på något sätt skulle sätta tro till påvebrev som gav påvligt tillstånd att fortsätta med ett sådant leverne. Två år senare klagade Bonifatius återigen till påven, den här gången över att han blev förföljd av präster som han hade försökt reformera.

Flera tidigmedeltida moralister, som Bonifatius, betraktade sexuellt begär som en samhällsfara. Begäret ”tvingade” människor att söka köttslig tillfredsställelse med vem som helst när som helst. Sex uppfattades som en destruktiv kraft, som hotade att spränga familjeband och underminera den samhälleliga stabiliteten och moralen. För att förhindra detta måste sexualiteten kontrolleras och betvingas.

Kyrkans kamp för oavhängighet

På 800-talet hade de lokala stormännen och furstarna runt om i Europa tillskansat sig nästan total kontroll över kyrkan. Många menade att det hade lett till att kyrkan förvärldsligats och fjärmat sig från sina kristliga uppgifter och förpliktelser. Kyrkan måste reformeras och återupprättas, och denna återupprättelse måste ovillkorligen omfatta krav på oavhängighet.

Motståndet från denna reformrörelse gällde i synnerhet furstarnas självpåtagna rätt att tilldela prästerna sina värdighetstecken vid invigningar – den så kallade investituren. Men reformisterna opererade inte bara på de yttre fronterna.

Kyrkan måste också reformeras på den inre fronten. Detta betydde en ökad insats vad gällde efterlevnaden av påbudet om celibat. Reformrörelsens kampanj mot gifta präster gjorde bruk av en ny tankegång: Liksom kyrkan skulle befrias från världsligt övervälde, skulle prästerna befria sig från sina hustrur. Den yttre kampen för oberoende tog sig formen av motstånd mot simoni, det vill säga kyrkofurstarnas handel med andliga ämbeten. Prästerskapets okyska levnad fördömdes på liknande sätt genom beskyllningar mot de otuktiga för att vara nikolaitister. Detta var en hänsyftning till Bibelns nikolaiter, en libertinistisk sekt som idkade sex uteslutande i njutningssyfte.

Redan på ett kyrkomöte i Rom år 1059 hade påve Nikolaus II (1058–61) fördömt de medlemmar av det andliga ståndet som höll sig med konkubiner eller på annat sätt levde otuktigt. Enligt påven var alla kvinnor som hade en sexuell förbindelse med en kyrkans tjänare att räkna som konkubiner. Prästernas äktenskap kunde därmed indirekt ogiltigförklaras.

Samtidigt blev det förbjudet att delta i mässor och andra liturgiska förrättningar som leddes av en okysk präst. Präster som inte levde i celibat fick varken läsa högt ur Bibeln eller ge nattvarden. År 1102 utfärdade ett engelskt kyrkomöte ett förbud för dem som innehade andliga ämbeten av lägre rang att ingå äktenskap eller, om de redan hade inträtt i det äkta ståndet, förbli gifta. Konciliet beslöt också att ingen fick vigas till ett kyrkligt ämbete utan att ha avlagt kyskhetslöfte – professio castitatis.

En så hård politik vållade emellertid problem med rekryteringen av lämpliga prästkandidater. De flesta inom prästståndet var söner till präster, och detta skulle i fortsättningen vara en omöjlighet om celibatspolitiken genomfördes. Påve Paschalis gav som ett erkännande av problemet vid ett tillfälle ärkebiskop Anselm av Canterbury ett generellt tillstånd att ge dispens åt söner till präster och låta prästviga dem ”på grund av tidens nödvändighet och till kyrkans fromma”. Prästsöner har givetvis ofta varit de bäst kvalificerade kandidaterna, kanske därför att prästerskapet kunnat förmedla sina kunskaper till familjens söner – i en tid då skolgång och utbildning som gjorde skäl för namnen var en absolut bristvara.

Stora kyrkomöten i Rom

På våren 1123 samlades cirka 200 biskopar och andra kyrkliga delegater till det första laterankonciliet. Kyrkomötet skulle i första hand avhandla investiturstridens avslutning, men också stifta regler som rörde kyrkans interna problem. Även om det upprepade gånger hade slagits fast att präster borde leva åtskilda från sina hustrur efter att ha vigts till sitt heliga ämbete, var det fortfarande omöjligt att förmå prästerna att även i praktiken leva i celibat. Detta koncilium hade en långt större genomslagskraft än de mer lokala kyrkomötena.

Påven hade kallat representanter för den kristna kyrkan i hela den kända världen. Konciliet kunde därför med nästan universalkyrklig auktoritet utfärda följande påbud:

”Vi förbjuder strängeligen präster, diakoner och underdiakoner att idka samliv med äkta hustrur eller konkubiner och att sammanbo med andra kvinnor, undantaget dem som Nicaea-konciliet har tillåtit samboende med, ensam moder, syster, faster eller moster eller andra sådana mot vilka ingen misstanke med rätta kan uppstå.”

Detta gjorde det i realiteten juridiskt omöjligt för präster att vara gifta. Själva det faktum att de tillhörde det andliga ståndet medförde nu rättsliga hinder för att ingå ett vanligt äktenskap. Man hade nu äntligen lyckats göra prästernas äktenskap även juridiskt olagliga.

Att synda mot naturen

Också vid det andra laterankonciliet år 1153 gjordes försök att skärpa celibatspolitiken, men det var fortfarande i praktiken omöjligt att se till att reglerna efterlevdes också i det dagliga livet. Det tredje laterankonciliet avhölls 1179. Vid detta kyrkomöte rådde det inget tvivel om vem besluten gällde, eller när och var. Konciliet betraktades som ett universellt kyrkomöte, och de beslut som fattades här skulle ha rättsgiltighet inom hela den kristna kyrkan. Konciliet konfirmerade reglerna från de två första laterankoncilierna. För att ingen skulle sväva i tvivel underströk kyrkomötet att det likaledes var förbjudet för prästerna att ”synda mot naturen”, det vill säga att ha homosexuella förhållanden.

Straffet var uteslutning ur kyrkosamfundet och livstids internering i kloster, där man kunde vara säkra på att de inte skulle göra om det!

Även i Danmark restes krav på celibat. Men här fanns också ett starkt motstånd mot den påtvingade sexuella avhållsamheten. 1117 hade kung Niels skrivit till påve Paschalis och anhållit om en modifiering av celibatsföreskrifterna. Det kunde inte komma på fråga, förklarade Paschalis och motiverade sitt beslut:

”Ty prästerna är ögonen i Kristi kyrka. Dem bör folket följa, då de klara ögonen genom Herrens kraft kastar ljus över kyrkans lekamen. Det är under alla omständigheter passande att de förkunnar Herrens sanning, så att de bevarar Herrens brud kysk och okränkt. Därför är det vår vilja att du ska veta, att varken de eller vi kan ändra ett vitten vad beträffar prästernas och diakonernas kyskhet. Ty Herren säger: Haven edra länder omgjordade och edra ljus tända i edra händer, på det att vi kan vara kyska i köttet och lysande genom våra gärningars klarhet.”

År 1123 framförde en själländsk storman, Peder Bodilssön, vid tinget kravet att prästerna skulle skicka bort sina hustrur och att ogifta präster skulle avstå från att ingå äktenskap. Resultatet blev ett veritabelt uppror, i vilket några präster ”blev lemlästade, andra dräpta, andra jagade i landsflykt, och endast få behöll sin egendom”, enligt Roskildekrönikan från ca 1140.

Samme Peder Bodilssön hade ett finger med i spelet vid valet av den fromme Eskil till ärkebiskop år 1137. Eskil var djupt präglad av sin tids religiösa fromhet och verkade under sin ämbetsperiod kraftfullt för att trygga såväl kyrkans inre som yttre frihet. Ändå lyckades det honom inte att efterleva de kyrkliga föreskrifterna om sexuell avhållsamhet och han blev far till en dotter. Kanske var det denna försyndelse han ville sona genom att 1177 frånträda sitt ämbete för att ända sina dagar som munk i ett franskt kloster.

Jagade biskop

På många håll i Europa gick det våldsamt till när kravet på celibat skulle genomdrivas. År 1074 hade biskopen i Paris under en predikan i domkyrkan krävt att påbudet om celibat skulle efterlevas. De vredgade kyrkliga undersåtarna hade därpå med våld jagat ut biskopen ur kyrkan. Under stort tumult, rop och slag hade de tvingat biskopen att söka tillflykt hos den kungliga familjen.

Prästernas celibat var något som kunde utnyttjas i många syften. Exempelvis gav bönderna i Skåne och Halland år 1180, under ett uppror mot ärkebiskop Absalon, prästerna lov att gifta sig och hävdade att prästerna mycket väl själva kunde handha förrättandet av gudstjänst. Det behövdes inga biskopar som övervakade detta, och än mindre några ärkebiskopar, menade bönderna och vägrade att betala biskopstionde och de extraskatter som konflikten egentligen rörde sig om.

En engelsk rättskommentator, Thomas av Chobham (ca 1158–1233), vädrade också sina åsikter om celibatspåbudet. Han menade att det skulle vara klokare av präster av de lägre graderna att gifta sig i stillhet och hålla tyst om dessa äktenskap. Detta skulle bara vara en smärre synd, medan det vore långt vådligare för själsfriden att begå en sexuell försyndelse i offentlighetens ljus och utanför det äkta ståndets hägn. Thomas ansåg, liksom Augustinus före honom, att det var fullständigt omöjligt att helt undertrycka de sexuella lustarna.

Många påvliga dekret

Osäkerheten inom prästerskapet om celibatsreglernas krav och plikter berodde delvis på själva kyrkorättens sammansatta karaktär. Som framgår var den kanoniska rätten ett hopkok av motsägelsefulla påvliga dekret och olika koncilietexter, till synes utvalda utan klara juridiska föreställningar.

Omkring år 1140 avslutade den italienske munken Gratianus sitt juridiska arbete med sitt stora verk Concordia discordantium canonum, ”Harmoni mellan oöverensstämmande regler”, även kallat Gratianus dekret. Därmed kunde kyrkorätten nu uppfattas som ett mer sammanhängande rättssystem, som en faktisk vetenskap. I sitt dekret varnade Gratianus prästerna för samvaro med kvinnor. Det kvinnliga könet, menade han, utsatte kyrkans tjänare för en oemotståndlig frestelse till synd. Sexuellt umgänge mellan präster och kvinnor borde därför bestraffas med förlust av den kyrkliga ställningen och förvisning till kloster på livstid.

I början av 1300-talet hade celibatet efter hand blivit accepterat i vida kretsar – också inom prästerskapet – som den rätta, andliga ”way of life”. Prästers äktenskap och konkubinförhållanden var rättsligt fördömda och stora delar av det andliga ståndet levde nu i celibat.

Det var dock ännu på 1200–talet nödvändigt att genomföra kampanjer för efterlevnad av celibatspåbudet – i varje fall inom den nordiska kyrkan. I detta sammanhang var ärkebiskoparna i Lund särskilt aktiva, i kraft av sin överhöghet över kyrkan i Norden.

År 1198 skrev Innocentius III till ärkebiskop Absalon och bad honom att undersöka en fråga som rörde personer av oäkta börd inom det svenska prästerskapet. Det hade kommit till påvens öra att dessa kyrkans tjänare, trots att de ”på grund av skammen som vidlåder deras avlelse ingalunda borde eftersträva den högsta kyrkliga myndigheten”, aspirerade på att bli biskopar.

Absalon skulle om nödvändigt suspendera de misshagliga, som inte hade haft turen att födas i ”laga äktenskap”. Mycket tyder på att biskopskandidaterna i fråga var prästsöner. I övrigt borde ärkebiskopen gå varligt fram, ansåg påven, eftersom ”människorna i det landet ännu är nybörjare i tron”.

Även Absalons efterträdare, Anders Sunesen, hade problem med prästerskapets sexualvanor och parförhållanden. 1203 hade det återigen kommit till påvens kännedom att det rådde missförhållanden inom den nordiska kyrkan. Denna gång menade påven att kanikerna vid domkyrkorna fortfarande ”vältrade sig i sin smuts”. Prästerna beskylldes i påvens brev för att öppet hålla konkubiner och på annat sätt visa kvinnor ”äktenskaplig kärlek”.

Några år in på 1200-talet blev de svenska prästerna återigen föremål för celibatspolitiken. Anders Sunesen, som hade fått en förnämlig juridisk utbildning i Bologna, kunde ändå inte till fullo förstå kyrkorätten som den såg ut i svensk tappning. Därför var han tvungen att be påven om hjälp.

I ett brev från 1203 besvarar påven en mängd juridiska frågor från den danske ärkebiskopen. Brevets allmänna ton och hänvisningar till en lång rad fall tyder på att Anders Sunesen inte hängav sig åt rena juridiska spetsfundigheter, utan tvärt om hade stött på synnerligen upprörande problem och reella erfarenheter bland sina undersåtar. Därför ska brevet ses som ett redskap till bruk för ärkebiskopen i Lund i hans envisa kamp för att få det nordiska – och i synnerhet det svenska – prästerskapet att underordna sig kravet på celibat.

Två frillor i följd

Brevet gav det påvliga svaret på ett känsligt juridiskt problem: Vad skulle man göra med präster som hade två frillor i följd? Skulle de förklaras skyldiga till bigami eller kunde man nöja sig med att fördöma dem som horbockar? Avgörandet var inte oväsentligt, eftersom en bigamidom skulle innebära att missdådarna måste resa den långa vägen till Rom för att få förlåtelse av påven i egen hög person. Om de ”bara” var syndiga horbockar kunde ärkebiskopen själv ådöma dem botgöring och ge dem absolution.

En annan fråga från den vetgirige Anders Sunesen gällde upptagandet av prästsöner i det andliga ståndet. I denna sak var påven något strängare och hänvisade till påve Urbans bestämmelse från 1087. Enligt denna borde prästsöner som ville gå i sina fäders fotspår inte ges tillstånd till detta med mindre än att de levde ett fromt liv ”antingen i kloster eller i ett regelbundet kanonikat”. Ännu på 1200﷓talet straffade man sönerna för fädernas synder.

Ett tredje spörsmål berörs i påvebrevet. De svenska prästerna hade uppenbarligen inget förstått. De hade nämligen inför ärkebiskopen hävdat att de hade rätt att gifta sig och leva i äktenskap, liksom alla andra redbara människor – det hade påven i Rom själv gett dem tillstånd till. Anders Sunesen hade frågat påven om han borde godta denna förklaring. Påven svarade kort att han ville se de dokument som de svenska prästerna stödde sig på innan han uttalade sig vidare i saken.

Ljusskygga förbindelser

Det var inte bara de många äktenskapsliknande förhållandena inom prästerskapet som upprörde de högst uppsatta inom kyrkan. Också mer ljusskygga förbindelser fann vägen till påvens skrivbord. År 1227 fick ärkebiskop Peder Saksesen bemyndigande att ingripa mot både präster och lekmän som hade begått så svåra synder, att de rätteligen också borde ha skickats till påven i Rom.

Vilka synder, förutom hållande av frillor, som kunde rendera en botgöringsresa till påvestolen får vi ganska klart besked om: Det rörde sig om de personer som ”ofta hemfaller åt skändligt umgänge, ity de icke blott har skändligt köttsligt umgänge med personer som de är knutna till med blodsband, men också med osjäliga djur”. Men inte nog med det – präster och lekmän i den nordiska kyrkoprovinsen beskylldes också för att ”begå den onämnbara synd som var skuld till att Herren dömde Sodom och Gomorra till undergång”.

Det intressanta med detta brev är inte i första hand att det påvisar förekomsten av homosexualitet och sodomi, utan snarare att det faktiskt uppmanar till ett visst överseende med dem som bröt mot celibatsföreskrifterna och de sexuella förhållningsreglerna.

Filosofin var att det var bättre att utdöma mildare straff, om man samtidigt kunde få fram alla synderna i ljuset, än att riskera att församlingsborna och prästerna fortsatte med sina vederstyggligheter därför att straffet som väntade dem var alltför strängt. Ärkebiskopen tillhölls att visa ”en sådan förtänksamhet att du inte genom alltför stor medgörlighet förleder någon att synda, men inte heller genom omåttlig stränghet bringar någon i förtvivlan”.

Det var även fortsättningsvis nödvändigt att verkställa kampanjer för att driva igenom celibatspåbudet, såväl i Sverige som i resten av Norden. Så sent som 1248 beslutade det påvliga sändebudet Wilhelm av Sabina under ett besök i Sverige att inga präster fick ta sig en hustru eller konkubin. De som redan hade en sådan skulle omgående låta skilja sig. År 1279 kunde en biskopssynod i Tälje rapportera att ”få eller inga klerker befunnos rena från oåterhållsamhetens sjukdom”.

Torben K Nielsen är historiker och verksam vid Århus universitet. Tidigare har han skrivit om samma ämne i boken Celibat och kyrkotukt, utgiven på Århus universitetsförlag

Publicerad i Populär Historia 1/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också