Judar i Sverige – motstånd och hat föregick invandringen

Detta var inte det enda brev som avsändes från digerdödens Visby med berättelser om förgiftningsrykten, ej heller det enda som nämner judar. I en skrivelse från stadsrådet i Lübeck till hertig Otto av Lüneburg omtalas ett brev från Gotland rörande en giftblandare vid namn Tidericus. Han ska ha färdats till flera tyska, preussiska och kurländska städer i syfte att förgifta brunnar. Giftet hade han fått från två judar vid namn Aaron och Moyses, och syftet var att hela kristenheten skulle förgöras. Lyckligtvis, konstaterar lübeckarna, ingrep folket på Gotland: de fängslade och brände Tidericus den 1 juli 1350.

Visbybreven är karaktäristiska för judarnas tidiga historia i Sverige: fördomarna blomstrade trots att nästan ingen svensk hade sett en jude med egna ögon. Antisemitismen var en integrerad del av den kristna kulturen i landet, lika självklar som helgonkult, pilgrimsfärder, bikt och botgöring. Svenskarna hade tagit över och accepterat de judefientliga stereotyper som frodades i Tyskland, ett land som under hela epoken, liksom på 1500- och 1600-talen, fungerade som en kulturell storebror.

Fenomenet blir ännu tydligare om vi vänder blicken mot våra senmedeltida kyrkomålningar. Inspirationen, liksom vissa av målarna själva, kom i regel från Tyskland. Antisemitismen lyser igenom i Albertus Pictors mellansvenska målningar, med idel judar i toppiga hattar ("judehattar") samt svin, så kallade "judesuggor", vilka symboliserar rikedom. Ibland avbildas judar diande judesuggorna, en ironisk och tidstypisk betraktelse över deras förment omåttliga girighet. Exempel på judesuggor finns bland annat i Härkeberga kyrka samt på en av kragstenarna i Uppsala domkyrkas koromgång.

Reformationen och uppkomsten av den tidigmoderna staten resulterade inte i någon förändring av synen på judar, eftersom ledande tyska protestanter var lika fientligt inställda till folket som deras katolska företrädare hade varit under medeltiden. Trots att Martin Luther personligen inte hade mycket med judar att göra, gjorde han sig till tolk för åsikten att de var fördömda eftersom de hade mördat Jesus. I skriften Von den Jüden und iren Lügen ("om judarna och deras lögner") från 1543 yrkar Luther på våldsammast möjliga aktioner. Hans argument bottnar i övertygelsen att judarna inte längre är det "utvalda folket" utan "djävulens folk". Läsarna uppmanas att bränna synagogor, förstöra judiska böcker, förbjuda judiska predikningar och fördriva judar från städer och byar.

Sett ur detta perspektiv var det judarnas smala lycka att de aldrig hade kunnat, fått eller velat etablera bosättningar i Sverige. Medan andra oönskade folk – inte minst romerna – utsattes för hårda repressalier under de sekler som följde, fanns det inga judar som folk och myndigheter kunde irritera sig på i vardagen. Någon judisk invandring under Vasatiden och stormaktstiden var det aldrig tal om, och ännu under frihetstiden på 1700-talet var judar förbjudna att vistas i Sverige.

Följaktligen är den svenska judendomens historia förhållandevis kort. Det dröjde till 1700-talets sista fjärdedel innan myndigheterna började att luckra upp den restriktiva politiken – men utvecklingen var långsam. Först ut var Marstrand, som öppnades för judisk invandring år 1775. Orsaken var av ekonomisk natur: man hoppades att immigranternas närvaro skulle gynna handeln.
År 1782 fick judar tillåtelse att också bo och idka kommers i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Sistnämnda stad fick en judisk församling 1785, när Fabian Philip slog sig ned där med sin familj.
Philip tog initiativ till att starta en tillverkning av segelduk, något som örlogsmetropolen tidigare hade saknat, men som verkligen behövdes till de många skeppen. För lång tid framåt kom Philip och hans släkt att höra till Karlskronas mest framgångsrika och avundade. Det skulle dock dröja ända till 1870 innan judar erhöll fulla medborgerliga rättigheter i det svenska riket.

Det är inte svårt att ge liknande exempel från andra delar av landet. För många av de judiska immigranterna under första hälften och mitten av 1800-talet gick det mycket bra. En hastig översikt av det svenska kulturlandskapet vid förra sekelskiftet gör det uppenbart vilka betydande bidrag som välbärgade och intellektuella judiska nykomlingar stod för, med namn som Henrik Schück, Martin Lamm, Ernst Josephson, Hanna Pauli, Mauritz Stiller och Pontus Fürstenberg.
I en klass för sig stod familjen Bonnier. Dess förste starke man i Sverige, Albert Bonnier, kom närmast från Köpenhamn. Fadern Gerhard hade ursprungligen burit namnet Gutkind Hirschel och stammade från en tysk-judisk familj i Dresden.

Men alla judar som flyttade till Sverige var inte dådkraftiga entreprenörer eller kulturella nydanare. Många var fattiga östeuropéer som livnärde sig på gårdfarihandel och hantverk. De var inte lika socialt framträdande och betraktades med ohöljd skepsis av den svenska folkmajoriteten, särskilt på landsbygden.

Faktum är att deras immigration ofta motarbetades av de assimilerade och förmögna judarna, som fruktade att östjudarna genom sin blotta närvaro skulle medverka till uppsvinget för en svensk antisemitism. I Stockholm uppstod stora kulturella motsättningar mellan de fattiga och relativt nyanlända "söderjudarna" – så kallade eftersom de bosatte sig på Södermalm – och de sedan några generationer väletablerade "norrjudarna".
Även utvecklingen i Karlskrona är belysande för motståndet mot den östjudiska immigrationen. Redan under decennierna kring 1800 sökte sig fattiga östjudar dit, men 1819 förklarade prästen i stadens tyska kyrka att de redan bosatta judarna i Karlskrona inte ville veta av dem, varför de gjorde bäst i att söka sig annorstädes. Karlskronajudarna ville inte förknippas med invandrarproblem.
Immigrationen gick dock inte att hejda: under andra hälften av 1800-talet blev både Karlskrona och Kalmar viktiga mottagningsstäder för östjudisk invandring. Vissa familjer blev kvar, men många sökte sig vidare till orter som Oskarshamn och Växjö. Det var inte ovanligt att de betraktades som besvärliga i kraft av sin blotta existens – år 1872 kategoriserades de av länsstyrelsen i Blekinge som allmänt råa och okunniga.

Eftersom de judiska familjerna gärna bosatte sig nära varandra kunde invandringen bli märkbar i de städer där de grundade församlingar. Det gällde även om immigrationen var demografiskt begränsad (som exempel kan nämnas att de östeuropeiska judarna i Östersund på 1880-talet endast uppgick till en procent av stadens befolkning).
Variationen var dock stor. På vissa håll –som i Kalmar – levde judarna utspridda i flera stadsdelar, medan det i Lund uppstod ett veritabelt getto – Sveriges enda – i kvarteren kring Korsgatan och Mariagatan i den fattiga stadsdelen Nöden.
Ett av de avgörande elementen i den föränderliga uppfattningen av judarna var välståndet. Ju bättre det gick för städernas näringsliv, och ju mer judarna synbarligen bidrog till välståndet, desto mindre blev den folkliga misstänksamheten. Så var fallet i Karlskrona – från att ha varit ovälkomna började nykomlingarna uppskattas i takt med att det blev uppenbart att stadens allt bättre ekonomi till stor del vilade på de judiska familjernas verksamhet, vilken alstrade arbetstillfällen. Den mosaiska församlingen blomstrade, och judiska familjer som tidigare hade lämnat Karlskrona återvände. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att det aldrig rörde sig om några större skaror. När stadens judiska församling var som störst bestod den av 55 personer.
I andra städer hade judarna svårare att rota sig. Som exempel kan anföras Sundsvall, där de länge var fattigare än genomsnittsbefolkningen. År 1888 brann dessutom staden ned till grunden, något som drabbade judarna hårt eftersom de inte hade rätt till fattigvård. När de sökte nödhjälp fick de avslag.
I bevarade dokument pekas de ut som "jude" eller "judinna", till skillnad från andra hjälpsökande, som anges med yrkestitel eller civilstånd. De enda bidrag judar trots allt fick var respengar, så att de kunde lämna Sundsvall, vilket en fjärdedel av stadens judar också gjorde. Efter en tid förändrades lyckligtvis hjälporganisationernas attityd, varefter stödet blev mindre diskriminerande.

I synnerhet den judiska gårdfarihandeln var ett återkommande diskussionsämne i stora delar av Sverige. Många var negativa, inte bara svenska gårdfarihandlare som irriterade sig på att bygderna föreföll översvämmas av konkurrenter. Folk oroade sig också över att judarna var ohederliga och skulle försöka lura dem på pengar. Många trodde sig veta att den typiske judiske handelsmannen var sniken, girig och benägen att bedra hederligt folk.
Andra debattörer var positiva och framhöll att judarna gjorde stora insatser genom att söka sig till ensliga gårdar med eftertraktade varor, vilka gårdsfolket annars svårligen hade kunnat komma över. Det blotta faktum att folk köpte varorna uppfattades dock av vissa som ett bekymmer – det rörde sig ju om onyttig grannlåt! – och i en riksdagsmotion år 1875 föreslogs att handeln skulle förbjudas. Problemet för de judiska gårdfarihandlarna, utöver att de särbehandlades negativt, var att de sällan lyckades förtjäna sitt uppehälle på kommersen. Flertalet var och förblev fattiga.

Ytterligare en typ av judisk invandring stod familjen Goldkette för. Familjen hade sedan 1700-talet arrangerat cirkusföreställningar i hela Europa. Under François Goldkette sökte sig familjen till Skandinavien och skrev sig 1914 i Gävle. Några decennier senare övergick de till att bruka artistnamnet Bronett som officiellt efternamn, välkänt för alla med ett minimum av kunskap om den moderna svenska cirkushistorien. (Cirkusens historia )

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den judiska immigrationen till Sverige hade utan tvekan antagit ännu större proportioner om inte invandringsreglerna hade blivit restriktiva under åren efter första världskriget. I linje med vad som ägde rum i övriga Europa infördes pass- och viseringstvång samt krav på arbets- och uppehållstillstånd.
Resultatet var en politik som det i efterhand är lätt att framföra allvarlig och berättigad kritik mot. När judiska flyktingar från det nazistiska Tyskland sökte sig till Sverige på 1930-talet förvägrades de ofta rätten att stanna. Allt som allt mottog Sverige fram till 1939 endast omkring 5 000 flyktingar, varav 3 000 judar, vilket var förhållandevis lite jämfört med hur många som välkomnades i andra länder (sammanlagt emigrerade omkring 400 000 människor från Tredje riket före andra världskrigets utbrott).
Vid denna tid fanns det också en väldokumenterad svensk antisemitism, och den allmänt skumme "juden" var ett standardelement i tidningarna. Företeelsen har – med stor detaljrikedom – skildrats av historikern Lars M Andersson i En jude är en jude är en jude ... (2000), en skoningslös analys av svensk skämtpress mellan 1900 och 1930.
Till de framträdande svenskar som gärna lovordade den "svenska rasen" och beklagade sig över judarnas påstådda parasit- och exploatöregenskaper, hörde den ledande socialdemokraten Arthur Engberg, som var ecklesiastikminister på 1930-talet. Åtskilliga borgerliga skribenter var ännu fränare i sin öppna fientlighet mot utlänningar i allmänhet och judar i synnerhet.

Paradoxalt nog började samtidigt de östjudar som inledningsvis hade uppfattats som besynnerliga element i landet att integreras i det svenska folkhavet. Barnen och barnbarnen till östjudiska immigranter kom successivt att uppfattas som lika svenska som grannarna. I allt väsentligt valde de yrken, boenden och levnadssätt som var identiska med övriga svenskars, något som effektivt tvättade bort främlingsidentiteten.

Helt avstannade dock inte den judiska invandringen till Sverige, och det är inte svårt att nämna enskilda immigranter som gjorde bestående avtryck i sitt nya hemland. Ett prominent exempel är Josef Frank, en österrikisk jude som utbildade sig till arkitekt i Wien och var flitigt verksam i både Österrike och Tyskland innan han tvingades i landsflykt till följd av nazisternas maktövertagande i sistnämnda land 1933. Frank flyttade till Sverige, ett land som han hade lärt känna genom kontakterna med Estrid Ericson, Svenskt Tenns grundare. Under de decennier som följde satte han en stor och personlig prägel på svensk möbel- och inredningsdesign.
Ännu större betydelse fick den mähriske juden Herbert Felix, som tillhörde en entreprenörsfamilj i konservbranschen. Kort tid innan Hitler 1938 annekterade det område där Felix bodde emigrerade han till Sverige, något som kraftigt underlättades av att han var gift med en svenska. Under efterkrigstiden satte han Eslöv på livsmedelsindustrikartan genom varumärket Felix.

Listan kan lätt göras längre. En genomgång av judiska flyktingar och immigranter under första hälften av 1900-talet antar lätt formen av en exposé över det moderna svenska samhällets kulturella, vetenskapliga och politiska elit: Kurt Tucholsky (flyttade från Tyskland 1930), Lise Meitner (flydde från Österrike 1938), Joachim Israel (flyttade från Tyskland 1938), Peter Weiss (flydde från Sudetlandet 1938), Harry Schein (kom med en barnflyktingtransport från Österrike 1939), Nelly Sachs (flydde från Tyskland 1940), och så vidare.
Till dessa ska läggas flyktingar som senare återvände hem, och som har lämnat lika stora, eller ännu större, bidrag till världshistorien – män som Bruno Kreisky, en österrikisk jude som kom till Sverige 1939 och sedermera blev österrikisk förbundskansler. (Kreisky var för övrigt kusin till Herbert Felix.)

Väl att märka hade ovannämnda flyktingar med stor sannolikhet inte överlevt om de inte hade lyckats ta sig till Sverige. Den blivande nobelpristagaren Nelly Sachs – vars immigration underlättades av påtryckningar från bland andra Selma Lagerlöf – lämnade bokstavligt talat Tyskland i sista stund: hon och hennes mor kom med det sista flygplan som de kunde åka med, en vecka innan hon skulle interneras i ett koncentrationsläger.
Att den lille Harry Schein kom till Sverige berodde på att hans ensamstående polskfödda mor Ida ville rädda honom från förmodade framtida förföljelser. Själv undkom hon dock inte förintelsedöden.
Herbert Felix räddade visserligen sitt eget liv genom att flytta till Sverige, men föräldrarna och brodern fördes via Theresienstadt till Auschwitz. Felix gjorde allt som stod i hans makt för att hjälpa dem, och han deltog personligen i kriget genom att tjänstgöra som officer i de exiltjeckiska styrkorna i Frankrike, men ansträngningarna var förgäves.
Affärsmannen Gilel Storch, en lettisk jude som flydde till Sverige 1940, engagerade sig också för att rädda judar från de nazistiska lägren. Det var något som i krigets slutskede inbegrep direkta förhandlingar med Heinrich Himmler, men flera medlemmar av hans och hustruns familjer överlevde inte kriget.

Den restriktiva svenska flyktingpolitiken och motståndet mot judisk invandring frångicks först när nazismens brott mot mänskligheten blev kända och det gick allt sämre för Tyskland i kriget. Under de första åren efter andra världskriget var det politiskt tabu att vara judefientlig i Sverige, liksom i övriga västvärlden.
Men antisemitismens rötter var alldeles för djupa för att kunna kapas fullständigt, och några decennier efter krigets slut började judefientliga argument åter framföras i offentligheten. Den tidsmässiga distansen till Auschwitz och Treblinka suddade ut tabustämpeln samtidigt som det blev alltmer politiskt tillåtet att tycka illa om staten Israel efter 1967, 1973 och 1982 års krig.
I saklig bemärkelse borde givetvis antisemitismen och kritiken mot israelisk politik inte ha haft med varandra att göra, men så fungerade, och fungerar, inte den mänskliga hjärnan. Det fanns, och finns, helt enkelt folk som verkligen vill tycka illa om judar.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 3/2025

Läs också:
Kibbutzen i Falun - unga judar fick fristad i Dalarna