Kibbutzmedlemmar

En sensommardag 1939 kom de judiska ung-domarna till Hälsinggården utanför Falun, då detta gruppfoto togs. Få av dem skulle återse sina föräldrar.

© Foto från kibbutzmedlems privata album.

Kibbutzen i Falun - unga judar fick fristad i Dalarna

Strax före andra världskriget tog Sverige emot några hundra judiska barn och ungdomar från Nazityskland. Några av dessa flyktingar skapade en kibbutz på en herrgård utanför Falun – i väntan på att kunna resa vidare till Palestina.

13 februari 2021 av Mats Carlsson-Lénart

På landsbygden kring Korsnäs, strax öster om Falun, kunde man under andra världskriget se grupper av unga uniformerade sionister marschera på småvägarna. De tillhörde Kibbutz Baderech som existerade under åren 1939–46.

De drygt femtio judiska ungdomarna var mellan 13 och 17 år när de kom till Falun sommaren 1939. 

Skulle aldrig få träffa sina föräldrar igen

De kom från olika platser i Tyskland och Österrike, från Breslau och Wien i öster till Köln och Essen i väster. De hade på tågstationen sagt hejdå till sina föräldrar utan att ana att de aldrig skulle träffas mer.

FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

»Vi skulle ju bara iväg på en utflykt«, som en av kibbutzungdomarna uttryckte det 70 år senare.

Hälsinggårdens internatskola

Hälsinggårdens herrgård, nära sjön Runn i Falun, var hemvisten för Kibbutz Baderech (»kibbutzen på väg«). 

Men formellt kallades verksamheten för Hälsinggårdens internatskola och formellt var det Judiska församlingen i Stockholm som hyrde herrgården av Stora Kopparbergs kommun.

Kibbutzen bestod av två olika sionistiska grupper, »Habonim« respektive »Maakabi«. Grupperna hade var sin ledare som inte var mycket äldre än de övriga.

Livet på kibbutzen gick ut på att alla medlemmarna delade på alla sysslor och alla pengar. Det fanns inget utrymme för enskild egendom och personliga saker.

Palestina var kibbutzungdomarnas mål 

Detta var mycket svårt för vissa av ungdomarna som i princip fortfarande var barn. Målet var att lära sig att leva på en riktig kibbutz i Palestina, som var ungdomarnas slutliga mål. Sverige var tänkt som en mellanstation.

Bland det första som hände när de var på plats var att alla fick ett nytt judiskt förnamn istället för sitt tyska. Günter blev Gerschom, Franz blev Krakel, Helga blev Rachel, Heinz blev Chaim och så vidare.

Efter »kristallnatten« 1938 stod det klart för judar i Tyskland att nazisterna ansåg dem sakna existensberättigande i landet. 

Femtusen judiska ungdomar 

Organisationen »Jugend-Alijah«, bildad 1933 på samma dag som Adolf Hitler kom till makten, hade redan före kristallnattens fasansfulla progrom fått ut femtusen judiska ungdomar och barn från Tyskland till Palestina. 

Men på våren 1939 stoppade britterna, som då styrde Palestina, nästan all invandring till området. Situationen var desperat. Det gällde att få ut så många unga judar som möjligt, till vilket fritt land som helst, innan det var för sent.

En av aktivisterna i Jugend-Alijah var Eva Warburg (1912–2016), bankirdotter från Hamburg. Hennes mor var svenska och Eva hade bott flera år i Sverige som barn, när hennes far arbetade vid tyska republikens ambassad i Stockholm. 

Hon var släkt med den tidens främste judiske ledare i Sverige, bokhandlaren Gunnar Josephson – ordförande i Judiska församlingen i Stockholm.

Kibbutzmedlemmar tågar fram på en väg i Dalarna.

Kibbutzmedlemmar tågar fram på en väg i Dalarna. Tanken var att vistelsen i Sverige endast skulle vara en kort tid, tills de sionistiska ungdomarna kunde fortsätta till Palestina.

© Foto från kibbutzmedlems privata album.

Kort efter kristallnatten uppvaktade Josephson regeringen om att Sverige skulle bevilja inresetillstånd för tvåhundra judar från Tyskland. Den judiska församlingen skulle svara för deras uppehälle. 

Regeringen svarade ja till tillfälliga uppehållstillstånd, i väntan på att flyktingarna skulle kunna resa vidare till Palestina eller andra länder.

Ett liv i skräck

I januari 1939 bad Josephson om att ytterligare 300 barn och 150 vuxna judar från Tyskland skulle få komma till Sverige. Regeringen godkände även detta.

De flesta judar i Tyskland var inte sionister som ville flytta till Palestina och bygga ett judiskt hemland, men när nazisterna drog åt snaran allt mer sågs sionistiska organisationer av många judiska föräldrar som en sista möjlighet att rädda sina barn från ett liv i skräck och förödmjukelse.

Eva Warburg såg en annons om att en herrgård utanför Falun hyrdes ut och hon organiserade överflyttningen av en grupp med runt femtio judiska ungdomar. 

Tillsammans med bland andra Hugo Valentin, professor i historia i Uppsala, ordnade hon etableringen av kibbutzen i Dalarna.

Valentin var en av Sveriges första sionister och hans 19-åriga dotter Mirjam, senare gift med forskaren Joachim Israel, var en av dem som under kibbutzens första veckor arbetade på Hälsinggården med att starta upp verksamheten.

Sverige var en tillfällig lösning

Det dagliga ledarskapet överläts dock på ett par oprövade unga, bland annat den 22-årige Uri Rothschild från Frankfurt.

Ingen trodde att vistelsen på Hälsinggården skulle bli långvarig. Palestina var målet och tillståndet att vistas i Sverige gällde bara en kortare tid. 

Men bara några veckor efter ankomsten till Falun ägde den tyska invasionen av Polen rum, och därmed var andra världskriget ett faktum.

Nu stängdes resvägarna och de svenska myndigheterna tvingades att förlänga de judiska barnens tillstånd att stanna i Sverige. 

Samtidigt innebar krigsutbrottet tvärstopp för alla möjligheter att få ut ytterligare barn och ungdomar ur Tyskland.

En ung kvinna på cykel.

Under åren i Falun blev ungdomarna vuxna. Cykelutflykter i trakterna var populär omväxling till de vardagssysslor i kollektivet som alla medlemmar skulle dela på.

© Foto från kibbutzmedlems privata album.

Skolundervisningen på kibbutzen i Falun omfattade »vanliga« skolämnen liksom hebreiska och Palestinakunskap. Även anpassad sexualundervisning anordnades – RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen kom och hälsade på flera gånger. 

Kärleksrelationer var inte ovanliga på Hälsinggården, och de flickor och pojkar som ville umgås utan att bli störda kunde få tillgång till ett enskilt rum någon stund då och då.

Välkommen arbetskraft

Kibbutzen och dess medlemmar utgjorde ett lite udda inslag i staden Falun och dess omgivningar. För att bidra till dess försörjning fick ungdomarna ta jobb »på stan«, och de var ett välkommet arbetskraftstillskott i en stad där många var inkallade.

Flera av pojkarna arbetade på Främby vagnfabrik, medan andra jobbade hos bönder, i trädgårdsmästerier, i butiker och i olika hushåll. 

På Hälsinggården fanns dessutom en köksträdgård att sköta, liksom djur som grisar, höns och kaniner att ta hand om.

I början av 1941 uppstod ett tillfälle att resa till Palestina, trots det pågående kriget. Men det fanns bara plats för den ena av kibbutzens två grupper. 

Situationen löstes genom att Eva Warburg kom till Falun och lät gruppledarna Uri Rothschild och Dixie Merkel dra lott om vilka som skulle åka. Det blev Merkel och hans Maakabi-grupp som vann.

Båt från Stockholm

I april 1941 lämnade därför ett trettiotal unga sionister Falun. Deras resa gick med båt från Stockholm till Åbo och sedan med tåg via Leningrad till Odessa vid Svarta havet. Därefter reste de med ångare till Beirut.

Den sista biten fick ungdomarna ta taxi till stranden av Gennesaretsjön. Det var en obehaglig resa där taxichaufförerna trakasserade de unga judarna. 

Väl framme på världens äldsta kibbutz, Degania, fick de sova i ett stall den första natten.

Kibbutzungdomar som arbetar med halm.

Kibbutzungdomarna var efterfrågade som arbetskraft i Falun med omgivningar under krigsåren. Inte minst arbetade de, som här, i lantbruket.

© Foto från kibbutzmedlems privata album.

Tysklands invasion av Sovjetunionen i juni innebar att även den östra vägen till Palestina stängdes. Habonim-gruppen blev därför kvar på Hälsinggården. 

Vid denna tid upphörde ungdomarna successivt att få svar på sina brev till föräldrarna i Tyskland. I efterhand står det klart varför.

Dokumentation av kibbutzens verksamhet

På kibbutzen var det dock viktigast att se framåt – att optimismen och ambitionerna överskuggade oron över de anhöriga i Tyskland. 

En del i att hålla modet uppe var att den rysk-svenska fotografen Anna Riwkin-Brick (1908–70) kom och dokumenterade kibbutzens verksamhet. Hon gjorde även en film som visades offentligt i både Falun och Stockholm.

Trots de sionistiska idealen, som bland annat handlade om att dela på allt och hjälpa varandra, förekom pennalism i kollektivet – så även i samband med de stormöten som var det forum där kibbutzen formellt fattade sina beslut.

En som drabbades av detta var en pojke i Maakabigruppen – den ende i gruppen som inte fick åka med till Palestina 1941. 

Sedan hans gruppkamrater rest iväg var han påpassad och ibland mobbad av de kvarvarande i Falun. Livet ut vägrade han att tala om tiden i kibbutzen. En annan pojke pikades ibland för att han bara var halvjude.

Startade leksakstillverkning

För många i Falun med omgivningar var kibbutzen på Hälsinggården länge helt okänd. 

Det var först när kriget hade vänt och tidningar började skriva om ungdomarna och deras framtidsplaner som alla fick vetskap om verksamheten.

För vissa framgick det dock att det fanns ett judiskt kollektiv i trakten, i och med den leksakstillverkning som några av medlemmarna startade. 

Leksakerna dök upp i många Dalahem

Slöjdföremål och leksaker av märket Pluba dök upp i många Dalahem under och efter kriget. Bland annat for kibbutzledaren Uri Rothschild runt och sålde dem.

På hösten 1943 kom 30 nya ungdomar till kibbutzen. Det var tysk-judiska flyktingar som 1939 hade flytt till Danmark och blivit kvar där under den tyska ockupationen (inledd den 9 april 1940). 

På hösten 1943 hade beskedet om att Danmark skulle bli judenrein kommit – alla judar skulle gripas och deporteras till koncentrationslägret Theresienstadt. 

Kibbutzungdomar som arbetar på leksaksfabriken Pluba.

När månaderna i Sverige blev till år startade kibbutzmedlemmarna leksaksfabriken Pluba, vars produkter blev populära i Dalarna och på andra håll i Sverige under 1940-talet.

© Foto från kibbutzmedlems privata album.

Dock räddades nästan alla judar och judiska flyktingar i Danmark till Sverige genom en räddningsaktion arrangerad av bland annat den danska motståndsrörelsen i oktober 1943.

I takt med att tiden gick växte missnöjet bland kibbutzmedlemmarna i Falun. Många gillade inte att den ursprunglige ledaren, Uri Rothschild, fortfarande hade en särställning och var den som bestämde. Detta var ju emot huvudregeln på en kibbutz, att ingen skulle stå över någon annan.

För många hade även drömmen om Palestina falnat. Att stanna i Sverige blev ett allt intressantare alternativ, och 1944 lämnade en grupp medlemmar kollektivet.

Drömmen om Palestina

De som fortfarande höll fast vid den sionistiska drömmen om Palestina stannade kvar i kibbutzen, som vid det här laget hade flyttat från herrgården till en gammal skola i närheten.

När beskedet om Tysklands nederlag och Hitlers död kom våren 1945 tågade kibbutzmedlemmarna ut på gatorna i Falun, klädda i ljusblå skjortor. Bland annat hängde de upp en Hitlerdocka i en galge.

Kibbutzen i Falun upplöstes

Kibbutzen i Falun upplöstes genom ett stormötesbeslut 1946. Minst 24 av medlemmarna fullföljde ursprungsidén, att resa till Palestina. 

De flesta gjorde det med fartyget Ulua som avgick från Trelleborg i januari 1947 med 650 resenärer ombord.

Ett ungt kärlekspar.

Under tiden på kibbutzen uppstod en del kärleksrelationer. Men tillvaron på kibbutzen i Falun under krigsåren hade givetvis också mörka sidor – med tiden blev det allt färre som fick svar på breven de skickade till sina familjer hemma i Tyskland.

© Foto från kibbutzmedlems privata album.

Väl framme i Haifa fick de vada i land, för att omedelbart bli avvisade av polis och myndigheter i det då ännu brittiska mandatet Palestina. 

Immigranterna sattes i flyktingläger på Cypern, innan de 1948 kunde resa till den nybildade staten Israel.

Ungefär hälften av kibbutzungdomarna stannade i Sverige. Av dessa blev någon kvar i Falun, men de flesta kom att bo i Stockholm.

Många emigrerade till Israel

Uri Rothschild grundade tillsammans med en annan medlem en framgångsrik plastfabrik. Nästan alla som stannade återtog sina ursprungliga tyska förnamn.

Många av dem som emigrerade till Israel hamnade på kibbutzen Neot Mordechai, som ligger i norra Israel inklämt mellan Libanon och Syrien. Dit flyttades även leksaksfabriken Plubas maskiner från Falun.

Ungdomarna som kom till Falun en varm sommardag 1939 hade en sak gemensamt – oavsett om de stannade i Sverige eller hamnade i Israel. 

Livet ut skulle de dras med en slags skuldkänsla för att just de hade räddats från Nazityskland, medan deras familjer i de flesta fall gick under i förintelselägren.

Publicerad i Populär Historia 8/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också