Erövringen av Jerusalem 1099. 1800-talsskildring av Emile Signol.

© Versailles

Minnet av korstågen levande för araberna

År 1096 inleddes det första korståget. Jerusalem föll i korsfararnas händer tre år senare.

25 maj 2001 av Sören Wibeck

År 1096 inleddes det första korståget. Jerusalem föll i korsfararnas händer i mitten av juli tre år senare, år 1099. Belägringen hade varat i 40 dagar, och grymheterna som ägde rum när portarna forcerats var fruktansvärda. Krigarna rusade fram på gatorna, skar halsen av män, kvinnor och barn, plundrade husen och skövlade moskéerna. Ingen skonades.

När blodbadet upphörde efter två dagar fanns det inte en enda muslim eller jude kvar innanför murarna. Döda låg i högar. De sista överlevande fick som uppgift att samla ihop de döda för att bränna dem. Därefter blev de själva likviderade eller sålda som slavar.

En krigare berättar: ”Efteråt gick alla, präster och lekmän, till Herrens grav och Hans härliga tempel sjungande den nionde av Davids psalmer. Med passande ödmjukhet läste de bönerna och höll gudstjänster vid de heliga platserna som de så länge åtrått att besöka.”

Skildringen sammanfattar till viss del vad korstågen handlade om: befrielse av de heliga platserna.

Heligt krig

Jerusalem hade erövrats av araberna 638. I islam finns en idé om att judar och kristna under islamiskt styre får leva kvar som skyddsfolk och fritt utöva sina religioner. Därför kunde kristna pilgrimer besöka de heliga platserna också efter den muslimska erövringen. Men under 1000-talet förändrades villkoren. Den fanatiske kalifen Hakim attackerade de kristna och förstörde Gravkyrkan i Jerusalem och därmed Kristi grav. Nu var pilgrimerna utestängda från de heliga platserna.

Det var ur denna situation som tanken på att befria Jerusalem uppstod. Kristendomen har ingen motsvarighet till ”jihad”, det heliga kriget, men motiveringen till korstågen låg snubblande nära. Redan kyrkofadern Augustinus (354–430 e Kr) menade att rättfärdiga krig kunde få auktorisering av Gud. Utifrån detta resonemang utropade påven Urban II vid en synod i Clermont 1095 det första korståget. ”Deus le volt” – Gud önskar det – löd parollen. Biskopar och kardinaler föll på knä. Germanfolkens kungar och ridderskap var genast redo. Dessa förenade med förkärlek kristna och militära dygder, och korstågen sågs både som ett heligt krig och en pilgrimsfärd. Under ledning av riddaren Gottfrid av Bouillon intogs Jerusalem av en armé som till största delen bestod av franska riddare.

Kannibalism?

Korsfararna begick inte grymheter bara i Jerusalem. Också under färden till det heliga landet spred de skräck och fasa. I boken Korstågen enligt araberna (Alhambra) skildrar författaren Amin Maalouf korstågen från den andra sidan. Han beskriver hur fasorna levt vidare och varit svåra att utplåna i människors sinnen. Detta gäller även skildringarna om korsfararnas kannibalism på sin väg mot den heliga staden. Framför allt skulle dessa grymheter ha skett i Maarra 1098, där svår hungersnöd rådde.

”Turkarna kommer aldrig att glömma västerlänningarnas kannibalism. I hela deras episka litteratur beskrivs frandjerna (korsfararna) undantagslöst som människoätare”, skriver Maalouf och påpekar att båda sidornas källor är samstämmiga i uppgifterna om att kannibalism förekom. Den franske krönikören Raoul från Caen skriver till exempel: ”I Maarra lät de våra koka vuxna hedningar i kittlar. De fäste barnen på spett och åt dem grillade.” I västerländska verk har dessa uppgifter under 1900-talet nästan helt rensats bort. Kan det hänga samman med den självpåtagna uppgiften att civilisera världen? undrar Maalouf.

Riddaren Gottfrid av Bouillon dog ett år efter intåget i Jerusalem. Hans bror Balduin utsågs i hans ställe till kung. Härmed hade korsfararstaten Jerusalem blivit till. Genom fortsatt expansion omfattade riket i mitten av 1100-talet kusten från Beirut i norr till Gaza i söder, ner till Akabaviken och öster om Jordan.

Men efter att den egyptiske sultanen Saladin 1187 återerövrat Jerusalem föll korsfararriket samman till att omfatta endast Tyrus. År 1291 upphörde det helt efter att mamlukerna i Egypten erövrat områdena.

Tusenårig fientlighet

Korsfararnas erövring av Jerusalem blev inledningen till en tusenårig fientlighet mellan islam och västerlandet. I väst ses korstågen som historiska händelser, men i arabvärlden är de fortfarande närvarande. De används för att beskriva västerlandets försök att dominera islamvärlden politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Rashid Khalidi, som leder Centret för Mellanösternstudier vid Chicagos universitet, hävdar att dagens djupa känslor hos araberna vad gäller korstågen också beror på parallellen med Israel. I båda fallen har européerna kämpat för att skapa en stat på vad som betraktas som arabisk mark. PLO spelar helt på dessa strängar när organisationen givit en av de väpnade enheterna namnet Hattinbrigaden – uppkallad efter den plats i Israel där Saladin tillfogade korsfararna det avgörande nederlaget.

Bland världens muslimer är korstågen alltså inte glömda. Än i dag använder muslimska ledare sig med förkärlek av korstågsretorik. Under Kuwaitkriget kallade Saddam Hussein president Bush för ”den store korsfararen”, underförstått den som skulle erövra muslimsk mark. Det flygplan som utrikesminister Tariq Aziz for omkring i döptes till Saladin.

Bland araber talas det ofta om att finna en ny Saladin, en person som kan förena de oeniga nationerna och skapa en ny islamisk storhetstid.

Totalt blev det nio stora korståg fram till 1270. Flera var misslyckade och nådde aldrig utanför Centraleuropa. Den religiösa entusiasmen visade sig vara större än de militära kunskaperna.

Publicerad i Populär Historia 4/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också