Slaget vid Stångebro 1598
Gustav Vasas yngste son, hertig Karl, var inte nöjd med att det var hans brorson Sigismund, och inte han själv som var kung i Sverige. Spolingen var ju dessutom katolik och regerade över Polen. Hertigen samlade sina styrkor.
Kungens vakter spanade ut i mörkret. Morgonen närmade sig denna dag, den 25 september 1598. En dimma lade sig, som blev allt tätare där vakterna stod vid de båda broarna över Stångån, ett stycke öster om Linköping.
Inne i staden fanns hela kung Sigismunds armé, som till sist hade fått välbehövlig vila. Konflikten mellan kungen – som hade fått sitt arvrike efter sin far Johan III några år tidigare – och hans farbror och utmanare om den svenska kronan, hertig Karl, hade övergått i ett inbördeskrig.
Vakterna hade ingen anledning att vara på tårna, för kvällen innan hade hertig Karl meddelat att han till sist var beredd att förhandla. Men hertigen var samtidigt inte den som drog sig för att bryta sitt ord. Inte om det gynnade honom.
Kungens vakter slog larm
Just i gryningen började dimman lätta. En av kungens vakter vid broarna måste ha upptäckt vad som höll på att hända och slog larm. Ett ögonvittne som befann sig på den sida som hade hoppats kunna överraska kungens soldater berättar: "Rätt som det begynte att dagas om Michaelis morgon med skönt stilla väder, då daggen sänkte sig till jorden och solen skred till sin uppgång, fick hertigen med sitt krigsfolk se över daggen fanorna, hur som fienden till häst och fot tågade över bägge Stånge broar …"
Sigismund (vänster) regerade Sverige från Polen, där han också var kung. Då passade hans farbror, hertig Karl (IX), på att stärka sina positioner.
Hertigen Karls plan var alltså avslöjad. Kungens vakter hade upptäckt att hertigens armé var på väg att anfalla, och till sin förvåning fick hertig Karls armé se att den kungliga hären till både häst och fot nu tågade över broarna för att ställa upp för strid.
Överraskningsmomentet var borta
Vad tänkte hertig Karl när han såg att överraskningsmomentet var borta? Han hade säkert hoppats kunna få skydd av både mörker och dimma, men nu var de möjligheterna borta.
Allt vilade nu till sist på en tunn egg för hertig Karl. I flera år hade han kämpat för att nå dit där han var just nu. Han måste ha insett att vad som än hände den här dagen, så skulle det bli avgörande för om han till sist skulle vinna kampen om kronan. Men för att förstå hur allt hängde ihop måste vi gå bakåt i tiden.
Redan trettio år tidigare hade hertig Karl hjälpt Sigismunds far, brodern Johan III, till tronen.
Redan trettio år tidigare hade hertig Karl (1550–1611) hjälpt Sigismunds far, brodern Johan III, till tronen genom ett uppror mot deras gemensamme äldre halvbror, Erik XIV. Därefter hade Johan III hamnat på tronen, där han blev kvar till sin död 1592. Johan III:s äldste son var alltså Sigismund (1566–1632), och det var han som ärvde tronen – så långt inga märkligheter. Åtminstone inte på pappret.
För det fanns komplikationer, och två av dem var avgörande – dels var Sigismund katolik, dels var han redan kung över det väldiga riket Polen-Litauen. Dessa faktum berodde på Sigismunds mor, Katarina Jagellonica. Hon var polsk prinsessa och tillhörde en furstlig familj som hade styrt Polen-Litauen sedan slutet på 1300-talet. Polen-Litauen var ett valrike, men oftast valdes personer som hade någon form av släktmässig koppling till nämnda familj.
I det kungaval som hölls i augusti 1587 ställde Sigismund upp och efter mycket politiskt förhandlande segrade han.
Genom sina föräldrar Johan III och Katarina Jagellonica blev Sigismund kung över både Polen-Litauen och Sverige.
Resultatet blev att Sigismund som 21-åring tvingades att lämna det rike, Sverige, där han hade levt hela sitt dittillsvarande liv. Detta för att börja på nytt som kung av Polen-Litauen. Han trivdes inget vidare, och Johan III blev alltmer förtvivlad på sina rådgivare, som inte lät sonen återvända till Sverige. Någon lösning kom inte till stånd innan Johan III var borta från scenen.
Befann sig i Polen
När Johan III avled i november 1592 befann sig alltså Sigismund i Polen. Den som snabbast kunde ta sig till Stockholm för att bevaka sina maktintressen var hertig Karl. Han började direkt att jobba för att stärka sin ställning.
Karl var Gustav Vasas yngste son och hade sedan han var 18 år som hertig styrt över Södermanland, Närke och Värmland. Hertig Karl hade ofta hamnat i konflikt med Johan III, när han ville utöka sina rättigheter. Denna ambition såg nu Karl möjligheter att ta vidare när Sigismund inte fanns på plats i Sverige.
Sigismund växte upp i Sverige men lämnade landet som 21-åring för att bli kung av Polen-Litatuen. Han återkom sex år senare, efter sin fars, Johan III, död. Porträtt av Peter Paul Rubens (1577–1640).
Bland annat lyfte Hertig Karl upp farhågorna kring att riket skulle bli katolskt igen, något som tycktes vara ganska givet, när Sverige nu hade fått en katolsk kung. Hertigen samlade stora delar av prästerskapet till ett möte i Uppsala, som bestämde att Sverige skulle vara ett protestantiskt rike. Dessutom bestämdes det att inga katoliker fick användas i kronans tjänst – detta just när Sverige hade fått en katolsk kung, alltså. Det var helt klart ett stridsrop från Karls sida.
Sensommaren 1593
När Sigismund kom till Sverige sensommaren 1593 hade hertig Karl redan hunnit stärka sina positioner. Sigismund var tvungen att underteckna besluten från mötet i Uppsala för att ens kunna bli krönt. Innan Sigismund återvände till Polen igen installerade han ståthållare som skulle styra Sverige medan han var borta. Men kungens flotta hann inte mer än försvinna bortanför horisonten på sin väg söderut, innan hertig Karl började avsätta dessa ståthållare. Snart var han riksföreståndare återigen.
När våren närmade sig 1598 hade Sigismund ännu inte dykt upp i Sverige igen, trots att rykten vid det laget hade varit i svang en tid om att han var att vänta när som helst. Nästan fyra år hade gått sedan kungen senast hade befunnit sig på svensk mark.
Upprepade gånger hade han bett den polska riksdagen om tillstånd att få resa, men fått avslag. När Sigismund till sist fick det, såg han ingen annan möjlighet att göra det än med militär uppbackning.
Hertig Karl kontrollerade stora delar av Sverige och kunde samla både en armé och en flotta mot Sigismund. Här är han avbildad som kung Karl IX.
Under sommaren samlade Sigismund en armé på drygt 5 000 man. Främst utgjordes styrkan av legosoldater som inte var polacker, utan istället bland annat ungrare och tyskar. Detta för att inte ge intrycket av att det var en polsk armé som kom och erövrade Sverige.
Kungens plan var att försöka ta tillbaka kontrollen över de viktigaste svenska fästena – Stockholm, Kalmar, Älvsborg och Stegeborg – för att på så vis återvinna makten över riket.
I slutet av juli 1598 seglade Sigismunds flotta iväg åt nordväst, med Kalmar som första mål. Väl där gick en del av trupperna iland, och delades upp i två styrkor. Den ena marscherade norrut längs kusten med Stockholm som mål, den andra skickades iväg tvärs igenom landet mot Älvsborg.
Strax efter att Sigismund hade lämnat Kalmar och styrt norrut, lämnade hertig Karl Stockholm. Nu är vi framme i början av augusti. Karl hade tagit kommandot över den svenska flottan och gett order om att den skulle segla söderut. En storm gjorde dock att operationen försenades. Samma storm drabbade Sigismunds flotta hårt, och den splittrades i två delar. Kungens flottenhet seglade in mot Stegeborgs fästning i Östergötland för att ta skydd där. (Kungens syster Anna befann sig på Stegeborg.)
Sigismund var kung över både Sverige och Polen. Hans samlade rike sträckte sig därmed från Nordkalotten i norr, och nästan hela vägen till Svarta havet i sydost. Under våren och sommaren 1598 kunde Sigismund med sin armé av legoknektar återta kontrollen över de viktigaste svenska fästena från hertig Karl.
Den andra flottdelen fortsatte mot Stockholm, och lyckades senare att ta huvudstaden genom en kupp. Bud kom även om att Älvsborgs fästning, vid nuvarande Göteborg, hade fallit för Sigismunds styrka.
På bara några veckor hade den svensk-polska kungen alltså återtagit några av Sveriges viktigaste fästen. Det såg ut som att hertig Karl höll på att tappa greppet. Då förändrades läget. Hertig Karl fick reda på att Sigismund med en del av flottan hade sökt skydd i viken vid Stegeborg. Så snart Karl fick höra det beordrade han sin flotta att segla efter och stänga in kungens fartyg.
När Sigismund kom till Sverige sensommaren 1593 hade hertig Karl redan hunnit stärka sina positioner.
Sigismund hade knappt hunnit återförenas med sin syster Anna innan han måste ha blivit varse vad som hade hänt. Läget var problematiskt. Med sig hade kungen ett par tusen man och det var redan sent på säsongen.
Trupperna måste ha mat och logi, annars skulle de inte klara sig många dagar. Och snart anslöt ännu fler soldater, de som hade marscherat norrut från Kalmar. Hertig Karl hade samlat en armé i sitt hertigdöme, och så snart han hade fått reda på var Sigismund befann sig tog han med den sikte på Stegeborg. Med sin armé stängde han in kungen även från landsidan.
Risk för strid
Sigismund måste ha förstått att det enda sättet att ta sig vidare innebar risk för strid. Men ändå försökte han att förhandla. Karl pressade dock på, och ville hellre få till ett avgörande. I gryningen den 8 september stod hertigens armé uppställd för strid vid Stegeborg.
Sigismunds trupper leddes av professionella officerare och hans soldater var vana krigare. Slagfältet som hade valts medförde att det snabbt blev problem för Karls sida, eftersom två bergsryggar skar av stridsfältet och gjorde det omöjligt för hans trupper att skapa en gemensam front.
Sigismunds syster Anna Vasa residerade på Stegeborgs slott.
När slaget kom igång gick allt fel för Karl. Intensiva strider i den oländiga terrängen följde, som resulterade i att hertigen förlorade flera hundra man. Sigismunds förluster uppgick till endast omkring tjugo man.
Just när avgörandet såg ut att vara inom räckhåll för Sigismund, för att han skulle kunna utropa sig till segrare, avbröts striderna utan förvarning. Karl fick nu chansen att dra sig undan till sitt läger. Det var Sigismund själv som hade gett order om eld upphör, trots att hans sida hade övertaget. Hur det kom sig får vi nog aldrig veta – kanske ska vi förstå det som att kungen fortfarande hoppades på förhandlingar, och därmed slippa mer blodspillan.
Men även utan efterkloka insikter måste vi ändå tolka Sigismunds bedömning av läget som väl godtrogen. Han hade ju själv sett att hertig Karl snabbt bröt sina löften när det tjänade hans mål. Kanske hade Sigismund ännu inte insett vem han hade att göra med. Hans farbror var inte den som tänkte ge sig så enkelt.
Lämnade Stegeborg
När striden vid Stegeborg hade blåsts av den där förmiddagen drog sig Karl undan med sin armé. Sedan var han försvunnen. Dagarna gick och maten började sina för Sigismunds trupper. Till sist fanns inget alternativ än att lämna Stegeborg.
Sigismund valde nu att marschera med sin armé mot Söderköping, där han misstänkte att hertigen och hans folk kunde vänta på honom igen. Men ingen Karl syntes till och ingen armé heller.
Sigismund fortsatte därför längre in i landet, allt längre från sin flotta. Den 22 september kom Sigismund till Linköping med sin armé, ett par mil från Söderköping. Han ställde upp sina soldater i slagordning på kullarna öster om Stångån och väntade på hertigen. Men inget hände. Även de båda därpå följande dagarna ställde kungen upp sina trupper och väntade på farbroderns anfall, men något sådant kom inte.
På museet på Linköpings slott finns en utställning om slaget vid Stångebro. Nedan ses staden cirka år 1700, med slottet och domkyrkan förstorade.
Linköpings historia kring sekelskiftet 1600
Linköpings slotts- och domkyrkomuseum lyfter fram Linköpings historia och sätter in den i ett större sammanhang. Fokus ligger just på slottet och domkyrkan. På museet finns bland annat en utställning som skildrar den period när såväl slaget vid Stångebro (1598) som Linköpings blodbad (1600) ägde rum.
Linköpings slott är en av landets äldsta bevarade profana byggnader som ännu är i bruk. Slottet började byggas på 1140-talet och har därefter omvandlats genom seklerna. För mer information, öppettider och program med bland annat populära föreläsningar, se hemsidan: lsdm.se.
På kvällen den 24 september fick Sigismund till sist det besked han hade hoppats att få redan vid Stegeborg: Karl meddelade att han ville förhandla. Överläggningarna skulle äga rum vid broarna över Stångån, Lilla och Stora Stångebro. Sigismunds soldater fick därför den kvällen order om att dra sig tillbaka in till Linköping, och ta igen sig efter de långa timmar som de hade stått i stridsordning i väntan på hertigens trupper.
Helt litade Sigismund dock inte på hertigen för han lät, som nämndes inledningsvis, ställa upp vakter vid båda broarna.
25 september 1598
Uppgifterna om vad som hände under morgontimmarna den 25 september 1598 är spretiga, vilket gör att det är svårt att få en tydlig bild av vad som faktiskt hände. Klart är dock att Sigismunds vakter vid broarna på något sätt fick kännedom om att något var i görningen, och att de just före gryningen slog larm. Vi kan föreställa oss ropen och stressen när ryktet om en förestående attack spred sig bland Sigismunds yrvakna soldater.
Eldgivning från en av Hertig Karls artilleripjäser vid Gumpekullahöjden under slaget vid Stångebro.
Karls armé hade hållit sig undan dagarna före anfallet. Förmodligen hade hertigen spejare ute som rapporterade om att Sigismunds trupper stod uppställda i väntan på honom. Vi kan misstänka att det var anledningen till att hertig Karl till sist skickade bud om att han ville förhandla, för att få en chans att ta kungens trupper på sängen, bokstavligt talat.
I mörkret hade Karls trupper ställt upp sig och marscherat fram mot Stångån – långsamt, för att inte väcka onödig uppmärksamhet.
I mörkret hade Karls trupper ställt upp sig och marscherat fram mot Stångån – långsamt, för att inte väcka onödig uppmärksamhet. När det ljusnade den här höstmorgonen lättade dimman, och folket på hertigens sida kunde genom dimstråken se hur kungens trupper redan var på väg över broarna. Planen var avslöjad, nu gällde det att agera snabbt! Strax efteråt följde det första anfallet.
Vad som hände under slaget är rätt oklart. Det finns olika uppgifter som ger olika och delvis motstridiga bilder. Hertig Karls trupper hade övertaget från första början, genom att de redan var uppställda i slagordning, och genom att de dessutom hade fördel av att komma från kullarna öster om Stångån. Sigismunds trupper fick kämpa för att försöka formera sig för strid, och var dessutom inträngda mot ån.
Anfallet avslöjades
En del beskrivningar av slaget säger att hertigen avbröt striderna när han insåg att anfallet var avslöjat, och att han åter kallade till förhandlingar. När kungens soldater marscherade in till Linköping igen ska alltså hertigen ha gått till anfall en andra gång, och nu fått det övertag som han hade hoppats på. Om denna versionen stämmer eller inte vet vi tyvärr inte.
Klart är hur som helst att hertigens armé delades upp i två delar. Den vänstra gick mot Lilla Stångebro och den högra mot Stora Stångebro. Hertig Karl deltog själv inte direkt i striderna, utan ska ha betraktat bataljen på avstånd från en kulle i närheten. Inte heller Sigismund verkar ha varit med i striderna, antagligen fanns han kvar på Linköpings slott.
På sitt tredje försök kunde hertig Karls trupper bryta igenom vid Stora Stångebro och anfalla Sigismunds trupper bakifrån vid Lilla Stångebro.
Sigismunds soldater blev pressade tillbaka mot broarna. Förmodligen hade de inte hunnit ställa upp i slagordning för att kunna möta anfallet tillräckligt effektivt, något som hertigens trupper inte var sena att utnyttja. Första anfallsvågen blev trots allt stoppad av kungens trupper, likaså den andra.
Men vid det tredje försöket lyckades hertigens soldater att bryta igenom, och kunde ta sig ända fram till Stora Stångebro. Där lyckades hertigens högra flank ta sig till bron och en del soldater tog sig över ån.
Därefter gick allt snabbt. Det bör nu ha varit ungefär mitt på dagen, efter flera timmars strider. Nu kunde hertigens folk anfalla Sigismunds trupper bakifrån, så att de blev instängda vid Lilla Stångebro.
I kaoset lyckades Lindorm Ribbing, en av hertigens män, få fram en förvirrande order till Sigismunds västgötska ryttare, som gjorde att dessa felaktigt trodde att kungen hade blåst till reträtt. Andra uppgifter berättar om att stridsmoralen bland kungens trupper började svikta när de insåg att de slogs mot andra svenskar.
Oavsett vilket började motståndet på Sigismunds sida att ge vika, även om striderna fortsatte ytterligare ett tag.
Kanonerna erövrades
Till sist var en större del av hertigens trupper framme vid Lilla Stångebro, den södra av de bägge broarna över ån. Där blev Sigismunds kanoner erövrade och nu istället riktade mot kungens egna soldater. Och snart efter detta var striden avgjord. En bit in på eftermiddagen stod det klart att kung Sigismunds armé hade blivit besegrad av hertig Karls anfallsstyrka.
Förödelsen på platsen strax utanför den tidens Linköping var omfattande. En brand hade skadat en kvarn i närheten och bränt ett antal soldater på båda sidor till döds vid Lilla Stångebro. Under de intensiva striderna hade minst femhundra soldater stupat på hertig Karls sida och uppåt tusen man på kung Sigismunds.
Sett i ett större sammanhang innebar slaget på sikt en betydelsefull seger för den protestantiska sidan i Europa. I flera årtionden hade strider mellan katoliker och olika protestantiska grupperingar rasat inom och mellan många riken. Den engelsk-spanska uppgörelsen 1588, när den spanska armadan besegrades, var ett led i samma kamp mot den så kallade motreformationen.
Motreformationen
Bakgrunden var denna: Efter att den protestantiska reformationen hade brett ut sig i Europa från 1520-talet, samlade sig katolska kyrkoledare till den politiska och kulturella rörelse, kallad motreformationen, som strävade efter att stärka katolicismen igen, och ena kyrkan.
Man ville helt enkelt återinföra katolicismen i de riken som hade blivit protestantiska. Rörelsen pågick från mitten av 1500-talet till Westfaliska freden 1648, och den innebar en förnyelse av den katolska kyrkan.
Sigismunds styrkor vid Stångebro uppgick till mellan 5 000 och 8 000 man, hertig Karl mönstrade 8 000–12 000 man.
För hertig Karl var slaget vid Stångebro den 25 september 1598 förstås betydelsefull på ett personligt plan. För honom var segern ett viktigt steg på vägen till kungamakten. Han mötte sin opponent, Sigismund, under en middag några dagar efter slaget.
De båda kom då överens om ett stillestånd, och till synes kom en försoning till stånd mellan parterna. Man kom överens om att riksdagen skulle kallas in under sommaren året därpå för att avgöra frågan om vem som skulle få kronan. Men kanske hade Sigismund vid det laget redan bestämt sig för vad han skulle göra.
Redan den 11 oktober 1598, bara några veckor efter slaget, lämnade Sigismund Sverige i all hast och seglade mot Polen. Med sig tog han sin syster Anna. Därmed bröt Sigismund den nyss träffade överenskommelsen. Karl fick meddelande om detta ett par dagar senare när han befann sig i Örebro.
Sigismund dök inte upp
Nu fanns det inte längre någon utmanare om makten kvar i riket – till sist var vägen till kronan jämnad för honom. När riksdagen samlades i Stockholm sommaren 1599 dök Sigismund inte upp, vilket kanske inte var så förvånande. Och ännu mindre förvånande är det att han inte heller skickade sin son för att ta över den svenska tronen i sin fars ställe, vilket hade varit ett alternativ enligt överenskommelsen efter slaget vid Stångebro – för han var bara fyra år gammal.
Sigismund blev avsatt från tronen av ständerna och Karl tog över som riksföreståndare igen. Som sådan fortsatte han i flera år. Detta tills hot om krig från danskt håll och upprorsrykten gjorde att han började kalla sig "utkorad konung" i augusti 1603, för att stärka sin ställning.
På riksdagen i Norrköping 1604 fick hertigen till slut alla rikets representanter att erkänna honom som ny, rättmätig kung – han blev nu Karl IX.
Erik Petersson är historiker och författare.
Publicerad i Populär Historia 9/2021
