Sveriges sista inbördeskrig
Kung Sigismund och hertig Karl – två höga herrar av Vasaätten vars maktkamp orsakade Sveriges sista inbördeskrig för 400 år sedan.
Urladdningen kom i september 1598. Nu stod de, farbror och brorson, på var sin sida av ett öppet fält strax utanför Linköping, 8 000 respektive 12 000 man starka. Nu skulle allt sättas på ett kort och avgöras.
Innan dagen var slut skulle över 2 000 liv ha förlorats vid de två broarna över Stångån och på de flacka blodbestänkta fälten strax öster om staden. Hur var detta möjligt?
Avskydde varandra
Sigismund, sedan 1587 kung av sin moders Polen och sedan 1592 också kung av sin faders svenska rike, hade under sina långa vistelser i Polen fått allt svårare med sin farbror, som var tillsatt att regera i hans frånvaro.
Att de båda släktingarna avskydde varandra var ingen hemlighet. Deras respektive personligheter gick osedvanligt illa ihop. Sigismund var den elegante esteten. En inbunden natur som hade svårt att fatta beslut och ofta vacklade mellan olika rådgivare och som var frikostig med pengar. Karl var den okultiverade, bondske, aggressive och arrogante fursten med ett medfött ekonomiskt sinne gränsande till snålhet. Båda var dock fallna för intriger och båda var härsklystna.
Båda var också usla fältherrar. Den ene på grund av sin olycksaliga förmåga att driva flera olika strategier samtidigt, och sin ovannämnda beslutsångest. Den andre kom ofta på grund av sitt koleriska temperament att fatta för snabba och ogenomtänkta beslut i kritiska situationer. År 1598 hade motsättningarna herrarna emellan gått så långt att Sigismund tog med sig en här från Polen för att kväsa sin orolige och envetne farbror. Han var inte välkommen.
Trots att adeln och större delen av trupperna från Västergötland och Småland hade slutit upp var deras numerär alldeles för liten. Till råga på allt var de nästan bara kavalleri; kungen led stor brist på fotfolk. Trots segrar vid Kalmar och Stegeborg hade kungens armé drivits till Linköping, ständigt naggad i kanten av ilskna bondeuppbåd och hertigens svenska här.
Nu måste kriget avgöras fort, annars var allting försent. Utan mat och med krutet på upphällningen stod de uppställda utanför Linköping och väntade.
Ständig maktkamp
Gustav Vasa hade delat upp Sverige i hertigdömen för sönerna. Men det var ingen lyckad åtgärd. Sönernas tid skulle präglas av maktkamp med ständigt skiftande allianser dem emellan och med högadeln som ytterligare en part.
Först var det Erik mot adeln (Sturemorden), sedan Erik mot Johan, därefter alla mot Erik. Sedan Johan blivit kung först Johan och adeln mot Karl, sedan Johan och Karl mot adeln. Efter Johans död Karl och adeln mot Sigismund och slutligen Sigismund och adeln mot Karl.
Vid Johans död 1592 försatt hertig Karl ingen tid. Han lierade sig med högadeln för att ställa villkor för Sigismunds tillträde till tronen. Hans mål var att tillförsäkra sig en ställning som riksföreståndare under Sigismunds vistelse i Polen. Genom slughet och energi manövrerade han närmare och närmare sitt mål. För att försäkra sig om härens stöd lät han hövitsmännen och ryttmästarna få säte i riksdagen. Genom att sammankalla och bearbeta ett flertal riksdagar, där han främst stöddes av bönderna, sökte han ge legitimitet åt sina åtgärder. Öppet trots mot kungen hade varit något oerhört under denna period. Endast genom att visa att kungen inte handlat i enlighet med lagen kunde Karl stödd på riksdagen göra motstånd.
Böndernas stöd för Karl orsakades av praktiska realiteter. Hans hertigdöme (Sörmland, Närke, Värmland, delar av Västmanland och Västergötland) gick bra ekonomiskt. Här anlades nya industrier och nya städer. Här utvecklades näringsliv och bergsbruk. Resten av Sverige var fattigt, feodalt och i händerna på högadel med andra intressen än ekonomi. Bondeklassen såg helt enkelt en ekonomisk framtid i Karls Sverige, samtidigt som de ville passa på att ge högadeln en knäpp på näsan.
Kung Sigismunds motdrag var att utnämna landshövdingar eller ståthållare som skulle styra alla provinser utom hertigdömet. De utvaldes ur kretsar inom högadeln. Men inga landshövdingar utom Klas Flemming i Finland förmådde att hålla stånd mot hertigen. En efter en tvangs de lämna landet eller gå i fängelse.
Detta kunde naturligtvis inte Sigismund stillatigande åse. Han förklarade Karl avsatt och rustade en här för att återta Sverige, där han nu i praktiken var avsatt, även om ingen ännu nämnt ordet eller vågat tänka tanken.
Ett delat land
När Sigismund på våren 1698 kom till Sverige fann han att konflikten delade landet i två delar: norra Sverige stod mot södra, adeln mot bönderna. Mälarlandskapen, Värmland, Dalarna och Hälsingland stred på hertigens sida medan kungen hade stöd främst i Finland, Småland och Västergötland. Från det polska riket kom balter, tyskbalter och ungrare till kungens armé. Dessutom ingick inhyrda trupper från Tyskland, Holland och Skottland.
De auktoritetsbundna svenska soldaterna tvingades nu ta ställning. Vana att lyda tog truppernas befäl emot order från två herrar, de hade själva avgörandet i sin hand; vad göra? Rent allmänt tycks de aristokratiskt präglade rytterienheterna i högre utsträckning ha varit för kungen medan fotfolksfänikorna, som nästan alltid kommenderades av ofrälse som tjänat sig upp ur soldatleden, mer lutade åt hertigen.
Kungens fälttågsplan var att med sin polska armé förstärkt med svenska trupper från söder slå mot hertigdömet. Samtidigt skulle en här av finnar och upplänningar anfalla från nordöst.
Planen sprack genast. Genom skickligt utnyttjande av flottan och bondefriskaror lyckades hertigen manövrera ut det nordöstliga anfallet nästan innan det kommit till stånd.
Under tiden hade kungen landat i Kalmar, som föll efter en kort belägring. Till honom slöt sig nu allt större skaror av Smålands, Västergötlands och adelns stridskrafter. I detta läge begick kungen ett avgörande taktiskt misstag – han begav sig till Stegeborg utanför Söderköping för att invänta förstärkningar. Stegeborgs isolerade läge vid kusten lämnade fältet fritt för hertigen som nu i lugn och ro kunde spärra av vägarna, samla förstärkningar och lägga upp förråd.
Så småningom började hertigens belägringstaktik att göra verkan, försörjningsläget blev bekymmersamt. När så flottan anlände och även lade sjövägen till Stegeborg i blockad blev läget desperat. Den 22 september smet dock kungens armé under skydd av natten iväg mot Linköping. Allt måste nu sättas på ett kort. Ett avgörande fältslag måste till innan hären smält ihop till ett intet.
Dåligt källäge
Källorna till slaget vid Stångebro den 25 september 1598 är minst sagt dåliga; ingen karta eller utförligare beskrivning av de olika enheternas manövrar är kända. De uppgifter som finns är dessutom ofta direkt motsägelsefulla. Men genom att konfrontera uppgifterna med kännedom om för tiden normal militär taktik kan något slags tolkning ändå uppnås, försedd med ett stort källkritiskt frågetecken.
I flera dagar hade Sigismunds armé stått öster om Linköping och väntat på ett anfall. Inget hände. När man för tredje dagen stod och väntade kom order om återtåg till lägret.
Då upptäckte kungens fältvakt, ett par hundra man med tre kanoner, hela hertigens här, anmarscherande i full slagordning. Alarm slogs i full panik. Hären bör ha varit så talrik (cirka 12 000 man) att den fyllde hela slätten i öster. Signalerna för anfall ljöd i dimman.
Hertigens seger vid Stora Stångebro var fullständig och snabb. De oförberedda och fåtaliga försvararna förmådde inte göra mycket motstånd. Hertigens trupper kunde i tur och ordning slå ut de mindre splittrade styrkor som skickades fram. Tre gånger anföll Smålands ryttare över bron och slogs tillbaka under stora förluster. Sista gången besköts de av sitt eget artilleri, nu i hertigens händer. Förstärkningarna, tusen man erfarna ungrare och skottar, kom försent. Adelns ryttare svek och vägrade delta; efteråt skulle de hävda att de fått order att skydda kungens person, men kungen kallade det förräderi.
Västgötar vägrade strida
Slaget fortsatte. De vid Stora Stångebro segrande trupperna vred nu mot söder för att falla motståndarnas center i flanken. Under tiden hade kungens center och högerflygel kommit på plats. Från sin överlägsna position beströk de hertigens armé med mördande eld ur musköter och kanoner. Hertigens här fick retirera. Den kungliga armén begick det ödesdigra misstaget att börja förfölja och lämna sin bas vid ån blottad. En inringning av den kungliga armén var nu en hotande realitet.
Återigen svek de svenska styrkorna kungen. Västgötarna under Göran Posse vägrade att ingripa för att bryta den hotande inringningen. Troligen var skälet att hertigens vänsterflygel till stor del bestod av andra västgötar och att han helt enkelt inte litade på sina egna truppers agerande.
Kungens armé slog till reträtt, men måste gå runt sina egna kanoner som tagits av hertigen. Trots ett väl genomfört och ordnat tillbakatåg beseglades arméns öde. Ihopträngda på en smal remsa land vid Lilla Stångebro hade kungens soldater inte plats att sätta upp något organiserat motstånd. Trupperna började trampa ned varandra, många trängdes ned i ån och drunknade.
Slutligen nådde ett bud om stillestånd fram till hertigen som lät avblåsa striden. Allt militärt hot från Sigismund på svensk mark var tillintetgjort.
Sigismund lämnade landet
I de förhandlingar som följde tvingades Sigismund att gå med på sådana villkor att han föredrog att lämna landet.
Kungen tvingades lämna ut adelspartiets ledare som under en rättegång i Linköping år 1600 dömdes till döden för landsförräderi. De fem som vägrade att be om ursäkt och falla till föga avrättades vid det så kallade Linköpings blodbad i mars samma år.
Efter intagandet av Finland, Kalmar och Stockholm under 1599 var Sverige helt i hertigens hand. Han for hårt fram och passade också på att avrätta personliga fiender, allmänt misshagliga personer och fientliga befälhavare han lovat fri lejd.
Mellan de båda Stångebroarna restes 1898 ett monument över slaget. Utanför kommunhuset i Linköping finns en markering i gatan där blodbadet enligt traditionen ägde rum.
Olle Hörfors är antikvarie vid Östergötlands länsmuseum. Minnet av slaget vid Stångebro uppmärksammas i år med bland annat utställningar på länsmuseet och Vadstena slott, samt genom en rad evenemang i Linköping med omnejd.
