Karl IX.

© Skoklosters slott

Linköpings blodbad eller hertig Karls slaktarebänk

Avrättningarna på Linköpings Stora torg år 1600 var slutet på ett svenskt triangeldrama mellan kungen (Johan III följd av Sigismund), utmanaren (hertig Karl) och högadeln. Händelsen har gått till historien som Linköpings blodbad – eller hertig Karls slaktarebänk.

9 januari 2002 av Lars-Olof Larsson

"När han skulle gå ut den sorgeliga gången, gick han åter till min kära moder och tog henne i famn och befallde henne Gud; och ville att hon skulle bliva kvar i rummet. Då fick hon honom om armen och sade att hon skulle följa honom det längsta hon kunde, det han ock tillstadde henne. Så följdes vi alla åt ned för trappan. 

När vi kommo ned till porten, voro alla de andra herrarna där före oss. Min moster Margareta följde sin herre också, och mente de båda så följa dem av slottet det längsta de kunde. Då stötte vakten min moster för bröstet och sade: 'Låt herrarna gå, eller skall det bliva annat av!' 

... Men den gråt och klagan, då de skildes åt den stunden, vet jag var för Guds åsyn hörd och sedd. och så gingo de ifrån oss med helbrägda lemmar och sågos aldrig mer i detta livet. Och följde dem ett stort ogudaktigt följe och så slogs slottsporten strax till."

Dotterns avsked till Gustav Banér

Citatet ovan skildrar Anna Gustavsdotter Banérs avsked från fadern vid slottsporten i Linköping den 20 mars 1600. Själv var hon då femton år och äldst av de fyra barn till riksrådet Gustav Banér som jämte modern fått tillbringa några dagar vid den dödsdömdes sida. I ett brev till en av sina yngre systrar har hon lämnat en detaljerad, högst personlig och gripande bild av familjens vånda och faderns rakryggade hållning inför det oundvikliga slutet. Här berättar hon också hur fadern inför avskedet hade givit barnen sina käraste personliga ägodelar. I psaltaren som han gav till dottern Margareta skrev han sitt namn och dagens datum: ”den 20 Martij. Een kla[ge]lig dagh.”

Jämte ytterligare tre riksråd hade Gustav Banér några dagar tidigare dömts till döden av en specialdomstol, utsedd av den till Linköping sammankallade riksdagen. Avrättningarna som följde har i historieskrivningen vanligen kallats Linköpings blodbad.

"Hertig Carls slaktarebänk"

Såväl samtid som eftervärld har bedömt dramat i Linköping med vitt skilda mått. För en nationalistisk historieskrivning fanns länge en stark benägenhet att lägga religionen som en måttstock över den svenska historien. Hertigens seger, slutgiltigt befäst med ”blodbadet”, undanröjde det katolska hotet mot Sverige. 

Men hans landsflyktiga motståndare anlade ett helt annat perspektiv, tillspetsat sammanfattat i en stridsskrift med rubriken ”Hertig Carls Slaktarebänk” – en metafor som inte enbart anspelade på blodbadet i Linköping.

Uppgörelsen i Linköping var en spektakulär avslutning på en politisk maktkamp, med ett snabbt växlande scenario. Den hade pågått nästan oavbrutet sedan 1580-talets sista år. 

Sigismund, hertig Karl och högadeln

Mer övergripande handlade det om ett triangeldrama med tre poler – kungamakten, först representerad av Johan III och därefter av sonen Sigismund som också var kung i Polen, hertigen Karl, med sitt mellansvenska furstendöme som bas, och slutligen den svenska högadeln med riksrådet som politiskt forum. Alla företrädde i grunden svårförenliga intressen.

Att den politiska konflikten till slut blev akut och började gå över i blodigt våld 1597 var kanske oundvikligt och har en rad förklaringar. Men som drivande kraft och centralgestalt bakom skeendet framstår likväl hertig Karl, en skicklig och hänsynslös maktspelare i sant machiavellisk anda. 

Vid tiden för avrättningarna i Linköping stod han redan som obestridd segrare, med Sigismund avsatt som kung i Sverige, riksrådet upplöst och med hela det svenska riket i en blodig järnhand.

Yngste son till Gustav Vasa

Hertig Karl var yngste son till Gustav Vasa. Efter tronskiftet 1568, då Erik XIV störtats och efterträtts av halvbrodern Johan, kunde Karl tillträda det hertigdöme som fadern förordnat om i sitt testamente. Hertigdömet omfattade Södermanland, Närke, Värmland och smärre delar av angränsande landskap. 

Hertigen visade sig vara en nitisk och krävande hushållare, med särskilt intresse för bergsbrukets och städernas utveckling. Redan tidigt var han fast besluten att göra hertigdömet till en personlig maktbas, med största möjliga självständighet gentemot kungen, rådet och riket i övrigt. Nyköping blev hertigens residensort och här löpte trådarna i hans administrativa nätverk samman.

Konflikt mellan Johan III och Karl

Hertigens agerande ledde till en växande missämja med kung Johan, vilken länge kunde agera med riksrådets stöd. Om hertig Karl har ofta, och vanligen erkännsamt, sagts att han mer än något annat av syskonen var lik fadern. Liksom denne var Karl ytterligt auktoritär, driftig som hushållare, med en demagogisk förmåga och ett våldsamt humör som skapade större skräck än tillgivenhet hos omgivningen.

”Rätter och packer Eder härefter” var en vanlig avslutningsfras i brev till fogdar och andra underlydande. Invändningar bemöttes med åthutningar av typen: ”Du vet icke vad du bjäbbar!” Hertigen var något av en rå urkraft, som i avgörande situationer inte skydde några medel för att nå sina mål. 

Men han hade även en politisk fingertoppskänsla, med förmåga att agera slugt och försiktigt när så krävdes. I sin väl utvecklade propaganda tecknade han bilden av sig själv som den gode landsfadern, värnande land och folk mot ondskans makter, i gestalt av förrädiska stormän, katoliker, polacker och danskar.

Johan III slog vakt om kungamakten

Hans äldre bror, Johan III, har fått ett oförtjänt dåligt rykte som svensk kung, beskylld för vankelmod, slöseri, slapphet mot högadeln och för katolska böjelser. I själva verket var hans agerande tämligen konsekvent utifrån rådande förutsättningar. 

Johan hade kommit till makten med aktivt stöd av den gamla högadeln, som i stor utsträckning var befryndad med Vasaätten. Han hade därför vid trontillträdet varit nödsakad att förbättra de adliga privilegierna. Men fortsättningsvis slog han på skilda sätt vakt om kungamaktens rättigheter och var klart obenägen att ge adeln ytterligare generella favörer. Samtidigt behövde kungen rådsaristokratins stöd för att hålla hertig Karl i schack och för sin aktiva östpolitik.

Adeln mot enväldigt fursteideal 

Som ledande inom högadeln framträdde på 1580-talet en rad nya män, av vilka flera hade gedigna teoretiska kunskaper, inhämtade vid universitet runt om i Europa. De personifierar ett nytt och mer boksynt adligt ideal som vid 1500-talets mitt får högadeln att börja sända sina söner till universitetsstudier med sikte på en profan karriär. 

Män som Hogenskild Bielke och Erik Sparre tog starka intryck av antiabsolutistiska idéer, med rötter i folksuveränitetens principer, som vid denna tid formerades i protest mot renässansens maktfullkomliga och närmast enväldiga fursteideal.

Högadelns ledande män framträdde under Johans tid med ett väl artikulerat politiskt program. Det var konstitutionellt i den meningen att kungamakten skulle balanseras av riksrådets och även riksdagens medbestämmanderätt i en rad viktiga frågor. Dessutom krävde adeln utökade privilegier för att återvinna en rad rättigheter, vilka man påstod sig ha haft under en svunnen, medeltida guldålder.

Svensk-polsk union under Sigismund

Samarbetet mellan kung och rådsaristokrati fungerade hjälpligt fram till 1589. Två år tidigare hade Johans ambition att vinna den polska kronan för sonen Sigismunds räkning krönts med framgång i nära samverkan med högadelns ledande män. 

Bakgrunden till lanseringen av Sigismund var moderns, Katarina Jagellonica, polska bakgrund och förhoppningen att en svensk-polsk union skulle möjliggöra gemensamma insatser mot fienden i öster, det moskovitiska riket.

Men av skilda skäl, både djupt mänskliga och politiska, hade kung Johan snart börjat ångra att han låtit Sigismund bli vald till kung i Polen och uppslukas av det väldiga riket, fjärran från hans faderliga omsorger. 

Förebråelserna riktades inte minst mot riksrådets ledande män; han tyckte sig finna att dessa hade förlett honom, med egna fördelar för ögonen vid ett kommande tronskifte. Under Sigismunds vistelse i Polen skulle riksrådet få ett avgörande inflytande över styrelsen i Sverige, medan hertig Karl sköts åt sidan. Så hade man avtalat inför det förestående kungavalet i Polen.

Kungamötet i Reval

Vid ett möte i Reval (Tallinn) 1589 mellan kungarna Johan och Sigismund och de båda rikenas spetsar sökte Johan förmå sonen att avsäga sig den polska kronan. Planen mötte hårt motstånd, särskilt från de svenska rådsherrarna, och gick om intet. 

Detta utlöste en våldsam förbittring hos kung Johan, som lät avsätta flertalet rådsherrar, fängsla några och dra in deras förläningar. Samtidigt togs hertig Karl till nåder och agerade som en grå eminens under de sista tre åren av Johans regering.

Uppsala möte 1593

Inför arvkonungen Sigismunds ankomst till Sverige för att ta över riket och krönas sköt hertigen och högadeln en rad gamla motsättningar åt sidan, bland annat för att säkra riket mot den nye kungens förmodade rekatoliseringsplaner. Uppsala mötes beslut 1593 innebar att den svenska kyrkan blev en luthersk bekännelsekyrka under ledning av en radikal företrädare för luthersk ortodoxi, Abraham Angermannus.

Ett erkännande av Uppsala mötes beslut blev ett villkor för hyllningen och kröningen av Sigismund. Men i övrigt visade sig denne lika obenägen som fadern att acceptera rådets konstitutionella program och framstötar om förbättrade privilegier. 

Inför återfärden till Polen följande år bestämdes att hertigen och rådet gemensamt skulle handha styrelsen. Men kungens samtycke krävdes för att sammankalla riksdagen och utfärda nya stadgar och förordningar av mer genomgripande art. Kungen sökte även säkra sin ställning genom att placera trogna högadelsmän som ståthållare på rikets viktigaste slott. 

En som fick förlängt förtroende var Klas Fleming i Åbo som länge varit kungamaktens fasta stöd i rikets Österland.

Hertig Karl blir riksföreståndare

Sigismund hann knappt lämna Sverige förrän hertig Karl slog in på en ren maktpolitik för att rycka åt sig initiativet och skjuta rådet åt sidan. I strid med överenskommelsen sammankallade han en riksdag i Söderköping som med lock och pock hyllade honom som riksföreståndare. 

Riksrådet sökte undvika en brytning, men en sådan blev oundviklig efter en ny riksdag, i Arboga 1597, där hertigen med grova medel piskade upp en våldsam stämning mot herrarna som stödde Sigismund, den papistiske utlänningen som hotade att dra in fäderneslandet i katolicismens mörker. Hertig Karl hade därmed slagit in på en klart ”revolutionär” väg för att med ”folkviljans” stöd vinna den totala makten över riket.

Under hösten 1597 lämnade flertalet ledande högadelsmän Sverige och sökte sig till Sigismund i Polen, med förhoppningen att denne snart skulle återvända till Sverige och med deras stöd ställa allt till rätta. Det var, som Erik Sparre och flera med honom uttryckte saken, ”omöjligt att tjäna två herrar”.

Sigismund landstiger i Kalmar

Den politiskt ledande gruppen i Polen visade sig dock föga benägen att ge Sigismund ett aktivt stöd för att återvinna sitt svenska rike. Unionen med Sverige framstod numera snarast som en belastning i polackernas ögon. 

Trupperna som Sigismund och hans svenska anhängare kunde föra med sig var därför ganska begränsade, när flottan lämnade Danzig (Gdansk) och landsteg vid Kalmar i slutet av juli 1598. Likväl vann kungen en påfallande bred uppslutning och hans anhängare lyckades till och med bemäktiga sig Stockholm.

De inledande framgångarna vändes snart i sin motsats när hertig Karl med överlägsna styrkor från sitt eget hertigdöme gick till anfall mot Sigismund, som hela tiden varit inriktad på en förhandlingslösning. 

Slaget vid Stångebro

En drabbning den 25 september vid Stångebro utanför Linköping blev segerrik för hertigen. Kungen tvangs därför inleda förhandlingar med svaga kort på hand. I den överenskommelse som följde tvangs han överlämna de svenska rådsherrar som befann sig i hans läger, mot löfte om att de skulle dömas av en opartisk domstol. 

Han fick lova att sända hem sina polska trupper för att sedan själv stanna kvar och delta i en ”fri riksdag” som skulle slita tvisterna mellan honom själv och hertigen.

Den senare delen av avtalet svek Sigismund, som tämligen omgående återvände till Polen och bokstavligen lämnade sina svenska anhängare i sticket. Hans snöpliga sorti väckte berättigad vrede och blev ett tacksamt objekt för hertigens propaganda.

Sigismunds anhängare avrättades

Följande år föll Sigismunds sista fästen, då även den östra riksdelen erövrades. Mängder av anhängare till Sigismund avrättades som rikets förrädare. Så var fallet med de båda män som tvangs överlämna Kalmar till hertigen i maj 1599. 

En av dem, den högadlige Johan Sparre till Bergkvara, var yngre bror till den mer namnkunnige Erik. Medan kroppen grävdes ner på galgbacken, lät hertigen som en gest av välvillig nåd överlämna den halshuggnes huvud till den unga änkan, Margareta Brahe. Huvudet vilar alltjämt i en liten låda i Brahekyrkans gravkor på Visingsö.

Sigismund avsatt i Jönköping

I maktkampen med Sigismund hade hertig Karl sedan riksdagen i Söderköping konsekvent mobiliserat ”folkviljan” till ständermöten på skilda nivåer. Här kom hans karisma och agitatoriska förmåga väl till sin rätt, med hjälp av gängse upphetsande rekvisita. 

En riksdag i Jönköping 1599 förklarade Sigismund avsatt men var villig att hylla hans äldste son, Vladislav – om denne kom till Sverige och fick en luthersk uppfostran under hertigens ledning. Det hela var mest en gest åt gällande lag; Vladislav var otvivelaktigt rättmätig arvtagare till Sveriges krona. Därför var hertigen angelägen om att skynda långsamt och undvek att formellt kalla sig konung.

Dessutom återstod en viktig angelägenhet, uppgörelsen med de högadliga herrar som befann sig i hertigens händer. Ärendet hänsköts till en ny riksdag, denna gång i Linköping. 

Men redan i Jönköping gjorde hertigen sig av med en annan motståndare, ärkebiskopen Abraham Angermannus. Denne ärkelutheran hade känt sig förpliktad till fortsatt lojalitet mot rikets katolske konung och hamnat på hertigens svarta lista. Därför hade han fängslats och dömdes förlustig sitt ämbete.

Riksdagen i Linköping år 1600

Knappt två månader efter sekelskiftet 1600, föregånget av hotfulla järtecken och apokalyptiska spådomar över hela kristenheten, var därför många människor i rörelse mot Linköping, den gamla biskopsstaden på Östgötaslätten. Här skulle en månghövdad riksdag rådslå och fatta beslut om rikets brännande angelägenheter; om tronföljden efter Sigismund och om straffen för de höga herrar som påstods ha förrått sitt fädernesland.

När riksdagen tog sin början med en högmässa i domkyrkan den 24 februari, var över 700 församlade från strängt taget hela riket västanhavs; den östra riksdelen var däremot som vanligt svagt företrädd. En första åtgärd blev att konstituera en domstol som skulle döma de för högmålsbrott redan utpekade herrarna, sammanlagt ett tiotal bland högadelns spetsar, jämte en och annan mer udda fågel.

Hertig Karl högste åklagare

Domstolen fick en bred sammansättning, totalt 155 personer. Närmare hälften var krigsbefäl, fogdar och lagläsare. På deras lojalitet kunde hertigen lita obetingat; de var verkligen hans handgångne män, även om de formellt löstes från trohetsed. Själv tog sig hertigen huvudrollen som högste åklagare.

Som sådan agerade hertigen synnerligen fränt och aktivt, biträdd av en viss Erik Jöransson Tegel. Han var son till en mer välkänd herrehatare som en gång stått vid Erik XIV:s sida, Jöran Persson. Hertigen hade talrika beslagtagna brev att åberopa för sina anklagelser, brev där herrarna kallat honom vid namn som fått honom att skumma av vrede och som även ansågs visa deras förrädiska agerande mot fäderneslandet.

De anklagade, med Erik Sparre som ledande aktör, försvarade sig med utgångspunkt från den statsrättsliga ideologi som var rådets. Hans skickliga försvar gjorde ett starkt intryck på de församlade. Dessutom ifrågasatte han domstolens oväld, särskilt som herrarna utlovats en rättegång med opartiska och även utländska domare. Men kanske var detta ett taktiskt missgrepp.

Flera dödsdomar

Herr Eriks försvar fick hertigen att gå till våldsamt motanfall. Hans anklagelser fick dessutom större tyngd sedan riksdagen efter en tydlig invit hade hyllat honom som konung. Därefter lyckades hertigen med uppenbart hot tvinga fram dödsdomar mot Erik Sparre, Ture Bielke, Gustav och Sten Banér. Själva domen blev, typiskt nog, utskriven och redigerad genom hertigens försorg, innan den upplästes för riksdagen, där den självfallet godkändes.

Dessförinnan hade ett antal andra förklarat sig skyldiga och begärt nåd, vilket de omgående fick. Mot Hogenskild Bielke, med hertigens vokabulär ”den gamle räven och roten till allt ont”, hade bevisen varit för svaga. Han klarade sig därför undan straff, denna gång. Men fem år senare dömdes även herr Hogenskild till döden. Han var då så sjuk att han måste bäras ut till avrättningsplatsen.

Vägrade begära nåd

Som vid alla politiska rättegångar satt den juridiska rättvisan trångt i domsalen på slottet i Linköping. Erik Sparre och hans olycksbröder vägrade ståndaktigt att bekänna någon skuld eller begära nåd. 

Eller som Erik Sparre lär ha yttrat innan han tvingades på knä framför bödeln: ”Emot konung och fädernesland vet jag mig aldrig annorlunda hava handlat än som en ärlig svensk man; och vill jag nu besegla sanningen därav med min död. Det oskyldiga blod som här varder utgjutet skall Gud nog hämnas och en gång stämma våra förföljare inför sin rättvisa dom.”

Från slottsporten, där de dödsdömda skilts från sina närmaste, fördes de gatan fram till Stora torget, där avrättningen skulle ske. Överallt trängdes skådelystna denna skärtorsdag och hölls hjälpligt tillbaka av hertigens krigsfolk, som bildade en spetsgård kring torget. Alla riksdagsmän hade beordrats att stanna kvar och bevista avrättningarna. Själv hade hertigen däremot lämnat staden sedan dödsdomarna fallit för att göra sig oåtkomlig för alla nådeansökningar.

Hillebardernas blanka stål, pipornas gälla ljud och trummornas dån skapade en ödesmättad stämning kring torget, där en schavott täckt med rött kläde var uppställd. Som adelsmän bestods samtliga hedern att dekapiteras knästående med svärd, och inte som vanliga ofrälse brottslingar halshuggas med bila på en stupstock. 

Gustav Banér avrättades först

Först ut var Gustav Banér. Med den yvighet som också tillkom en högadlig man tog han av sig mantel, väst och hatt, och stämde upp psalmen ”Herre Gud, statt oss bi”, varpå prästerna med biskoparna i Linköping och Strängnäs i spetsen började sjunga ”Nu bedje vi den Helge ande”. 

Efter ytterligare turer, där herr Gustav åter bedyrade sin oskuld, steg han fram till schavotten, kastade några guldmynt åt skarprättaren, drog ned skjortan, band själv en bindel för sina ögon och föll på knä. I nästa ögonblick svingade bödeln sitt svärd och huvudet föll.

Så upprepades proceduren med de övriga tre. Ture Bielke var sist i raden av rådsherrar. Även han stämde upp en psalm som sjöngs unisont. När han knäföll framför skarprättaren, ropade han med hög röst de djupt symboliska orden: ”Herre Jesus Kristus, i Dina händer anbefaller jag min ande!” Enligt traditionen upprepade han orden tre gånger innan bödelssvärdet blixtrade.

Benådades på schavotten

Men ännu återstod ett par akter av det blodiga skådespelet. Först fördes de finländska adelsmännen Arvid Stålarm och Axel Kurck fram. Som ståthållare i Finland efter Klas Flemings död hade de försvarat Sigismunds sak men tagits till fånga och dömts till döden. Till Linköping hade de förts för att vittna i processen mot riksråden. Domstolen och riksdagen konfirmerade sedan dödsdomarna mot dem. 

Jämte de andra fördes de till Stora torget, men öga mot öga med skarprättaren gavs det oväntade beskedet att avrättningen fick anstå. Detta lär ha fått Arvid Stålarm att med bister humor fråga vad hans medbröder skulle säga, när han inte kom efter dem: ”Visst lära de mena att jag är till helvetet faren, efter[som] de icke se mig hos sig i himmelen, dit de väntat mig efter.”

Biskopssonen Bengt Falck sist 

Men den allra siste i raden bestods ingen nåd. I tidigare historiska skildringar har denne oftast beskrivits som ”den gamle finske krigsmannen” Bengt Falck. Men Bengt Falck var varken finländare eller gammal, på sin höjd fyrtio år. Som ”krigsman” var han föga bemärkt men hade troget tjänat såväl Johan III som Sigismund och trots löfte om fri lejd fängslats under hertig Karls segerrika krigståg i Finland föregående höst.

Bengt Falck var i själva verket son till den lutherske linköpingsbiskopen Erik Falck. Denne hade varit högt betrodd av såväl Gustav Vasa som dennes äldre söner, genuin östgöte och biskop 1558–70. Under inflytande av sin äldre broder, Erik Falck d y, vilken gjort en märklig karriär hos Johan III och Sigismund, hade Bengt blivit katolik.

Att Bengt Falck blev förd till Linköping, där han vuxit upp i biskopsgården, för att dömas till döden och avrättas på stadens torg med de övriga har därför en djupt liggande logik och sensmoral. Biskopssonen fick här sin rätta lön för sveket mot faderns rena tro och rikets sanna väl, sig själv till straff och alla östgötar till varnagel.

Publicerad i Populär Historia 2/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också