Den okände flyktingens grav

Under våren 1945 kom ett stort antal före detta koncentrations­lägerfångar till Sverige. De allra flesta var svårt sjuka och tillbringade den första tiden på sjukhus. Många klarade sig, men flera dog, ibland mycket snart efter ankomsten. De flesta bar identitetsbrickor eller kunde tala om vilka de var, och i de svenska församlingarnas död- och begravningsböcker finner man uppgifter om dem.

28 april 2006 av Anna Svenson

I Lund dog i maj månad bland många andra den polska kvinnan Pau­lina Stolarczyk, 51 år gammal, den polske pojken Riszard Ehret, född sex veckor tidigare i Ravensbrück, ryssen Nicolai Chavanov, 35 år, Charles Louis Lalanne, biografföreståndare från Bordeaux, 25 år, den ryske låssmeden Ilja Iva­nov, 24 år, den holländska kvin­nan Magda­lena Verbrugge, 54 år.

En del av de flyktingar som tillhört kristna samfund begravdes i Lund; judiska flyktingar fördes till den judiska begravningsplatsen i Malmö.

I Lund ordnades så att en del av Norra kyrkogården reserverades för flyktinggravar. Vita kors sattes upp över gravarna, och senare invigdes också ett minnesmärke. På alla kors står namn och datum för födelse och död – på alla utom ett. Där står det:

Här vilar en okänd flykting

död på hemväg från ett tyskt

koncentrationsläger D 11/5 1945

Vem kan det ha varit? Även om flyktingen har förblivit anonym finns det ändå upplysningar om honom – för det var en man – sådan han framstod vid sin död. Myndigheterna gjorde stora ansträngningar för att söka ta reda på vem han var, och kriminal­polisens rapport om identifieringsarbetet finns ännu bevarad. Där framstår han som en individ, en människa som har levat.

Mannen begravdes den 25 maj 1945. Han hade avlidit i fläcktyfus, kroppen hade inte kunnat obduceras på grund av risken för smitta, och dödsorsaken kunde därför inte säkert fastställas.

Fläcktyfus är en ohygglig sjukdom som sprids med löss och loppor, och om den inte behandlas leder den i många fall till döden. I dag behandlas sjukdomen med antibiotika, men på 1940-talet fanns ännu inget botemedel, och många lägerfångar dog av den.

Sedan slutet av april 1945 fanns det i Lund en organiserad mottagning av flyktingar som först ”sanerades”, det vill säga avlusades och badades, i stadens badhus, för att sedan föras till någon av de förläggningar som hade ställts i ordning i olika skolor, eller lades in på sjukhuset.

På kvällen den 12 maj anlände en stor tågtransport från Malmö med flyktingar. Medan de togs omhand kom ambulanser med ännu fler flyktingar, alla svårt sjuka.När en av ambulanserna lastades ur märkte bårbärarna att en av flyktingarna var död, och de kallade på läkaren vid saneringsstationen. Kroppen fördes till bårhuset, och två dagar senare besiktigades den i Patologiska institutionens källare. Besiktningen av den döde visade att han var klädd i ytterkavaj, vapenrock, blå cheviot­kavaj, ett par mörka, randiga byxor och ett par uniformsbyxor samt kalsonger. På fötterna hade han mörka kängor med skaft av tyg, men inga strumpor. Ytterkavajen var gjord av brungult, kraftigt tyg, dubbelknäppt med rutigt foder.

I högra ytterfickan låg delar av en armbandsklocka och ett pappersomslag med tysk text för första förband. I den vänstra fanns ett litet nystan av ullgarn, ett trasigt piphuvud och ett pappersfragment med dansk text. I vänstra innerfickan låg två bordsknivar, en matsked, en kam och en liten medicinflaska med tysk text.

Vapenrocken var gråbrungrön, fodrad, med metallknappar och ärmuppslag. Det hade funnits axelklaffar. I ena fickan låg en rund bricka av aluminium, och på den fanns bokstäver instansade: på ena sidan M och på den andra AEL. På ryggen till den innersta kavajen hade målats bokstäverna AEL och ett stort kors, allt i rött.

Kroppen var ytterst utmärglad. ”Prak­tiskt taget endast hud, senor och skelett återstodo”, står det i protokollet från besiktningen. Mannen var 178 centimeter lång och hade mellanblont hår, hög panna, långt ansikte och gråaktiga ögon. Tänderna var friska.

Mannen fotograferades, och med hjälp av fotona, brickan och beskrivningen av mannens klädsel och utseende gjorde man sedan förfrågningar bland de andra flyktingarna i Lund. Ingen kände igen honom. Bokstäverna tycktes inte ha med mannens namn att göra; i stället framkom det att sådana brickor hade delats ut bland fångar som hade tillhört ”Arbeits – Einsatz – Lager” i Kiel. Någon förteckning över de fångar som vistats där fanns inte tillgänglig. Dessutom visade det sig att ”de persedlar som flyktingar voro iförda vid ankomsten till Sverige hade erhållits på ett sådant sätt, att man till och med hade anledning hysa tvivel om brickans värde som identitetsobjekt”. Man kunde inte ens veta vilket land mannen kom från, men de flesta som kommit med samma transport var fransmän och polacker.

Rapporten skickades till chefen för civil­försvaret i Lund, till passkontrollen i Malmö, till domkyrkofösamlingen och till Statens kriminaltekniska anstalt.

De allra flesta av de flyktingar som dog i Sverige gick att identifiera. Ändå var det flera som förblev anonyma – som inte fick något namn på sin grav.

I Lund samlas polackerna i den katolska församlingen vid flyktinggravarna på Norra kyrkogården varje Allhelgonahelg. Då ber de också för den okände flyktingen, som för många har blivit en symbol för alla de andra, de som aldrig fick en egen grav.

Anna Svenson är arkivarie och för när­varande verksam vid Open Society Archives i Budapest.

Publicerad i Populär Historia 5/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också