Roger Älmebergs pappa försvann när DC-3:an sköts ned
Pappan har alltid funnits med i Roger Älmebergs tankar, och hans frånvaro har präglat sonens hela liv. Men tystnaden var överallt kompakt kring faderns öde. För myndigheter och politiker var nedskjutningen tabu, eftersom den hade att göra med Sveriges roll i västmakternas spionage mot Sovjetunionen. Hemma pratades det aldrig om maken/pappan, och släktingarna undvek Rogers frågor.
Först 2004, när DC-3:an och kvarlevorna efter Alvar Älmeberg återfanns på Östersjöns botten, kunde Roger Älmeberg på riktigt bearbeta sin livslånga saknad. I sin nya bok Hemliga förbindelser – DC-3:an, Sverige och kalla kriget (Norstedts) gör han upp med hemlighetsmakeriet kring det svenska militära samarbetet med västmakterna under kalla kriget. Men han ger också ett starkt personligt vittnesbörd om relationen till den frånvarande fadern, och de spår saknaden satt i honom.
Under arbetet med boken träffade Roger Älmeberg psykiatrikern Thomas Eriksson.
– Vi delade intresset för DC-3:an men också hur makthavare hanterar soldater, krig, anhöriga och sanningen. Han tyckte sig se mönster i mitt agerande som gick igen hos många drabbade på Balkan och ställde faktiskt diagnosen krigspsykos på mig.
Ovissheten om vad som hänt DC-3:ans besättning var plågsam för alla anhöriga. Hade männen klarat sig? Levde de i fångenskap någonstans i Sovjetunionen? Skulle de komma tillbaks en dag?
– Bara en av de åtta hustrurna gifte om sig. Hon bröt mönstret och lyckades gå vidare, men hon var undantaget, säger Roger Älmeberg.
I samband med militärtjänstgöringen började han på allvar intressera sig för DC-3:ans öde. Men de höga officerare han intervjuade var märkligt ovilliga att prata om saken. Någon antydde att det fanns en historia bakom som inte var allmänt känd. Efter hand förstod Roger Älmeberg att DC-3:an var en kugge i ett stort USA-styrt underrättelsemaskineri riktat mot Sovjetunionen.
Myndigheter och politiker vägrade att erkänna samarbetet – Sverige var ju alliansfritt. När Roger Älmeberg 1983 träffade Olof Palme lovade denne att undersöka saken, men ingenting hände. För Roger Älmeberg växte en dyster bild fram av det offentliga Sverige: antingen höll man tyst, eller så ljög man.
Först efter Sovjetunionens sammanbrott 1989 började det röra på sig i frågan om DC-3:ans öde. General Fjodor Sjinkarenko erkände 1991 att han gett order om att planet skulle skjutas ner, och året efter fördömde Rysslands regering nedskjutningen i skarpare ordalag än vad svenska myndigheter dittills gjort. De nya uppgifterna ledde till att en ny svensk DC-3-utredning tillsattes.
Under arbetet med boken har Roger Älmeberg besökt arkiv i Sverige, Ryssland, USA och Storbritannien. Han har mötts av stor öppenhet – inte minst i Ryssland, där man är angelägen att göra upp med sovjettidens övergrepp.
Vad gäller Sveriges samarbete med västmakterna under kalla kriget är mycket fortfarande hemligstämplat. Det finns arkiv som forskar-na förmodligen aldrig får tillgång till.
– Försvarets radioanstalt låg bakom signalspaningsflygningarna med DC-3:an och i myndighetens arkiv tror jag sanningen fanns om vad som hände då planet sköts ner. Jag tror att ansvariga politiker och beslutsfattare direkt visste vad som inträffat och nedslagsplatsen, säger Roger Älmeberg.
Thorsten Sandberg
Fakta
Den 13 juni 1952 sköt ett sovjetiskt jakt-flygplan ner en svensk DC-3:a över internationellt vatten öster om Gotska Sandön. DC-3:an genomförde en rutinmässig signalspaningsflygning i närheten av en stor sovjetisk marinövning. Ombord på planet fanns åtta personer, varav fem från Försvarets radioanstalt (FRA), två från flygvapnet och en flygmekaniker.
DC-3:an var ute på det 53:e uppdraget av samma topphemliga typ sedan signalspaningsflygningarna inleddes den 13 juni 1951. Redan fem år tidigare hade FRA genomfört de första testerna med flygburen signalspaning över Östersjön. Apparaturen var tillverkad i USA, men prestandan låg långt under den utrustning amerikanarna själva använde.
De svenska DC-3-flygningarna betraktades av den sovjetiska underrättelsetjänsten som en integrerad del av den amerikanska spionageverksamheten riktad mot fienden i öst. Uppgifter om Sveriges roll och detaljer om flygningarna kan ha överlämnas av spionöversten Stig Wennerström.
Sverige hade under kalla kriget ett långtgående militärt samarbete med västmakterna USA och Storbritannien, och den svenska signalspaningen var viktig för den amerikanska kartläggningen av Sovjetunionen. Fram till mitten av 1950-talet (flygningarna fortsatte även efter nedskjutningen av DC-3:an) fungerade britterna som mellanhand för spaningsuppgifterna.
Det tidiga 1950-talet var en extra kylig period i det kalla kriget mellan stormakterna USA och Sovjetunionen. Flera amerikanska militärflygplan attackerades, både över Östersjön och i farvattnen norr om Japan.
Samma dag som DC-3:an sköts ner anföll sovjetiskt flyg ett spaningsplan från USA över Japanska sjön. Även detta plan sköts ner. Operationerna kan ha varit samordnade för att visa att Sovjetunionen hade högsta beredskap såväl i väst som i öst.
