Vikingatid och tidig medeltid – en ny tro erövrade Norden
Under vikingatiden og tidig medeltid, 800–1250 e Kr, tog sig vikingarna längre ut i världen än nordbor någonsin gjort förut. Vikingarna är kända för att ha gett sig ut i världen för att plundra och härja, men vissa av dem reste iväg på långväga och strapatsrika pilgrimsfärder – sedan de hade kristnats. Det här är del 6 av 6 i artikelserien om Sveriges forntid.
Munken Ansgar predikar om kristendom för nordbor. Målning från 1895 av den danske konstnären Wenzel Tornøe (1844–1907).
Med sina segelskepp tog sig vikingarna längre ut i världen än nordbor någonsin gjort förut. De for västerut, ända till Nordamerika, seglade in i Medelhavet och färdades på ryska floder ner till ”Miklagård”, dagens Istanbul. Men alla resor handlade inte om plundring, handel och kolonisering.
Under vikingatiden, som är så starkt förknippad med våld och erövringar, gav sig vissa vikingar ut på pilgrimsfärder för att rädda sina själar. Ett möjligt pilgrimsmål var Santiago de Compostela i Spanien, där man i början av 800-talet hittat en grav som ansågs tillhöra aposteln Jakob. Eller varför inte ta sig till Rom, kristendomens centrum, så som Knut den store gjorde år 1027?
1. Pilgrimsresor dokumenterades på runstenar
En annan viktig plats var Jerusalem, där ”den heliga gravens kyrka” anses vara byggd på den plats där Jesus låg begravd under tre dygn. Vissa kom aldrig iväg på någon pilgrimsresa, som den uppländska kvinnan Ingerun som på 1000-talet lät rista på en häll: ”Hon ville fara österut och ut till Jerusalem.”
Andra vikingar avled under färden, som Östen i Täby norr om Stockholm som enligt en runsten ”drog till Jerusalem och dog borta i Grekland”. Den som lät resa stenen var Östens fru Estrid, som även hon tycks ha gjort en pilgrimsfärd. Visserligen nämner ingen runinskrift denna resa, men det finns andra fynd, både arkeologiska och skriftliga, som tyder på att så var fallet.
Det som på goda grunder anses vara Estrids grav upptäcktes 1995, på ett gravfält i Täby nära flera runstenar som rests av henne och hennes familj. Kroppen var placerad i en urholkad stock och i ett skrin intill henne låg ett mynt, som var präglat mellan 1025 och 1040 i Basel, i dagens Schweiz. Kanske kan denna peng vara en souvenir från Estrids pilgrimsresa?
Ett tiotal mil från Basel ligger klosterön Reichenau, dit kristna vallfärdade till ett benediktinkloster som grundats i början av 700-talet. Här fanns en kyrka, där sankt Görans reliker förvarades och på stenväggarna åskådliggjorde målningar Jesu under. De som besökte klostret kunde få sina namn införda i en broderskapsbok som kallades ”livets bok”, vilket garanterade att munkarna skulle be för dem.
Även de som skänkt pengar till klostret hamnade på listan. Totalt finns 38 000 personer nämnda, varav 700 bär nordiskt klingande namn. Bland alla dessa har arkeologen Rune Edberg lyckats hitta namnet Estrid – tätt intill namnen Sven och Östen, vilka vi genom runinskrifter vet var namnen på hennes och maken Östens söner.
2. Karta över vikingatiden
Kartan visar Europa år 1000. Redan under vikingatid och tidig medeltid gjorde nordbor pilgrimsresor söderut i Europa och till Mellanöstern. Viktiga mål för dessa färder var Rom och Jerusalem, samt Santiago de Compostela i Spanien, där man ansåg sig ha hittat aposteln Jakobs grav. Flera nordbor tog sig också till klosterön Reichenau i Bodensjön i södra Tyskland, som i en kyrka hyste sankt Görans reliker.
3. Nya kristna begravningstraditioner
När Estrid väl återkommit hem till gården och dött omkring 1070/1080 begravdes hon på kristet vis, det vill säga att kroppen inte skulle brännas som varit kutym under tidigare århundraden, utan läggas i en kista. Det var också viktigt att graven orienterades i rätt riktning.
– Hon låg i öst-västlig riktning, med huvudet i väster och fötterna i öster. På så sätt skulle hon kunna stå upp ur graven och möta Kristus som förmodas komma från öster på den yttersta dagen, säger arkeologen Lars Andersson vid Uppdrag Arkeologi som undersökte Estrids grav när han arbetade för Stockholms läns museum.
– Samma mönster kan man se på de flesta kristna gravar från 1000-talet och fram till våra dagar, säger han.
Dock ligger inte Estrids grav exakt i öst-västlig riktning, utan den drar åt ostnordost-västsydväst, vilket kan ha en religiös betydelse. Arkeologen och författaren Jonathan Lindström har gjort en studie över tidigkristna vikingatida gravar i Mälardalen och sett att de flesta är orienterade i just denna riktning. Han menar att gravarna är symboliskt riktade mot solens uppgång på påskdagen, då Jesus återuppstod från de döda.
Vilka datum påsken infaller på varierar som bekant från år till år, men påskdagen är alltid den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Alltså som tidigast den 22 mars och som senast den 25 april.
– Man har lagt gravarna grovt i påsksolens ungefärliga uppgångsriktning. Samma sak gäller med kyrkorna, de ligger inte exakt orienterade mot öster heller, säger Jonathan Lindström.
Det här kan ge en indikation om vad nyfrälsta vikingar tyckte var viktigast med den nya tron – nämligen återuppståndelsen. Och då inte enbart Jesu uppståndelse, utan också deras eget kommande uppstigande ur gravarna på Domens dag.
Runsten från Täby rest över Östen som "drog till Jerusalem".
4. Missionsarbetet fick stöd av kungen
Vikingarna drömde om en himmel, en gemensam plats där hela familjen kunde samlas. I den förkristna tron hoppades männen på att få komma till Valhall, medan kvinnor och barn (och män som inte dött i strid) skulle hamna i dödsgudinnan Hels rike.
För många var tanken på paradiset mer lockande. Inte långt från Estrids gård bodde Ulv. På en runsten rest till hans minne har familjen låtit rista: ”Gud och Guds moder hjälpe hans ande och själ. Förläne honom ljus och paradis.”
Andra runstenar vittnar om innerliga önskningar om Guds barmhärtighet för de dödas själar. Det visar vad missionärerna kan ha lyft fram när de försökte övertyga vikingarna om att byta tro.
Arkeologen Alexandra Sanmark, vid University of the Highlands and Islands i Skottland, har utforskat kristnandet i Skandinavien i sin avhandling Power and conversion. Hon menar att den officiella kristnandeprocessen skedde uppifrån och ned, alltså från kungen via stormän och storkvinnor ned till gemene man. Utan stöd från en kristen kung var missionsarbetet dömt att misslyckas, vilket kan förklara varför det dröjde till 1000–1100-talen innan Sverige blev ett kristet land.
– Det fanns så klart kristna i alla samhällsgrupper, men för att skapa ett kristet samhälle behövdes det stöd från de rika och mäktiga. Kristendomen var en dyr religion, det behövdes kyrkor, utbildade präster, böcker, liturgiska kärl och så vidare, säger Alexandra Sanmark.
Den första kända missionären i Sverige var Ansgar (801–865), som utsänd av Hamburg-Bremenstiftet for till Birka i Mälaren för att sprida kristendomen. Enligt Alexandra Sanmark tillhörde han den första fasen av kristnandeprocessen, där missionärerna inte fick fullt stöd av kungarna då dessa inte var kristna.
Detta blir tydligt på 840-talet, då en präst dödades under ett upplopp på Birka – något som kungen uppenbarligen inte satte stopp för.
5. Tre arkeologiska fynd
Relikskrinet
Relikskrinet från Spånga kyrka i Uppland är gjort av ek och prytt med praktfullt förgyllda och emaljerade plattor av koppar. Här syns bland andra Jesus, Maria och två änglar. Skrinet har formen av en kyrka och är troligtvis tillverkat i början av 1200-talet. Det finns på Historiska museet i Stockholm
Nattvardskalk
Sveriges äldsta bevarade nattvardskalk går att se i Skara domkyrka. Den bär en text på latin, som i översättning lyder: ”Adalvard syndaren”. Kalken är endast sex centimeter hög och gjord av silver. Den påträffades 1949 i kyrkans krypta och lades troligtvis ned intill biskop Adalvard d ä när han begravdes år 1064. Adalvard ska ha grundat Skara domkyrka och en samtida källa anger att han ”dragit en stor mängd hedningar till den kristna tron”.
Biskopskränkla
Irländsk biskopskräkla funnen på Helgö i Mälaren och daterad till 700–800-tal. Motivet med Jona i valfiskens buk för tankarna till uppståndelsen. I Matteusevangeliet kan man läsa: ”Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.” Föremålet förvaras på Historiska museet i Stockholm.
6. Dop och heliga reliker
Förhållandena ändrades under fas två, med kristna kungar som Olof Skötkonung under 1000-talets början och 150 år framåt. Först då kunde missionärer få stöd och skydd, och läran spreds till ett bredare lager av befolkningen. För att det kristna budskapet skulle gå fram till nordborna tog missionärerna till förenklingar.
– Prästerna använde sig av förkristna gestalter för att förklara, bland annat jämfördes satan med Midgårdsormen, säger Sanmark.
Att klargöra treenigheten var för avancerat, istället lät man Jesus och Gud vara samma person, vilket förklarar varför det på runstenar står ”Gud och Guds moder”, när Jesus och Maria avses. Men steg ett för missionärerna var inte att bedriva undervisning bland folket.
– Viktigast var att man döptes och blev en del av den kristna gemenskapen, tron fick komma senare. Det var lättare för prästerna att förklara för folk vad de skulle göra än att ändra deras tankesätt. Lagstiftningen grep in i det vardagliga livet, som rutades in efter den kristna kalendern med söndagar, helgdagar och fastedagar. Utåt sett skulle man leva ett kristet liv.
Under tidig medeltid byggdes de första klostren i vårt land. De äldsta är Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland. Båda grundades år 1143. Först ett par decennier senare, 1164, fick Sverige sitt första ärkebiskopssäte.
Det förlades till svearnas gamla kultplats, Gamla Uppsala. Där man tidigare ätit hästkött vid rituella måltider, åt och drack man nu Jesu kött och blod under nattvarden. Prästerna trivdes dock inte på platsen, och 1273 flyttades ärkesätet till handelsplatsen Östra Aros som övertog namnet Uppsala.
Pilgrimsresorna tog riktig fart under medeltiden. En av dem som for iväg var en viss Elin från Västergötland. Denna fromma änka ville göra gott och bekostade under 1100-talet en kyrka i Skövde. Dessvärre blev hon beskylld för mord på sin svärson, och gjorde en pilgrimsresa till Jerusalem för att ”lägga fram sin sak för Guds prövning”.
Vid hemkomsten mördades Elin av släktingar när hon var på väg till Götene kyrka. Intill hennes döda kropp skedde, sägs det, många mirakler och hon begravdes vid kyrkan i Skövde och helgonförklarades så småningom. Än i dag förvaras en av Elins avhuggna fingrar i en relikgömma i Götene kyrka.
Elin ingick i en växande skara av andra inhemska helgon som Erik, Ingrid, Botvid och Katarina. Under medeltiden behövde man inte längre, likt Estrid, bege sig ut på strapatsrika pilgrimsfärder utomlands. Det räckte med att göra en vallfärd till sin egen sockenkyrka för att hämta kraft från heliga reliker.
Publicerad i Populär Historia 05/2020
Läs hela serien om Sveriges forntid
