Såhär kunde en gård se ut under yngre stenålder – långhus, sidobyggnader, ytor för odling och boskap. Rekonstruktionsbild efter utgrävning i Östra Odarslöv utanför Lund.

© Illustration: Richard Holmgren/Arcdoc

Yngre stenålder: Bönderna ville äga sin mark

Under bondestenåldern blev människorna successivt mer bofasta. Detta påverkade inte minst hur de bodde och organiserade sig. Synen på perioden har på senare tid nyanserats sedan arkeologerna tagit del av nya genetiska och språkvetenskapliga studier.

13 november 2020 av Kristina Ekero Eriksson

Efter flera tusen år som jägare, fiskare och samlare, fick Sverige för omkring 6 000 år sedan en befolkning av bofasta bönder. Genom framsteg i DNA-forskningen går det nu att kartlägga hur övergången faktiskt gick till.

De första jordbrukarna i Norden

Tidigare spekulerades det kring att det var idéer om jordbruk som nådde Norden, och att jägarna själva ville pröva på den nya livsstilen. Men istället var det invandrande bönder, närmast från norra Tyskland, som slog sig ned här omkring 4000 f Kr. Arvsmassan hos femtusen år gamla skelett från västgötska Gökhem visar att dessa pionjärer hade sina avlägsna rötter i Anatolien, den del av Turkiet som ligger i Asien. Där sattes jordbrukets vagga i gungning redan för omkring tiotusen år sedan och efter tusentals år nådde alltså ättlingar till de allra första jordbrukarna Norden.

Mycket förändrades med det nya levnadssättet. En bondgård med åkertegar, betesmarker och boskap som krävde ständig tillsyn innebar helt andra krav på investeringar. När människorna övergick till att bli bönder, skedde också något med synen på ägande, enligt Lars Sundström, arkeolog vid Societas Archaeologica Upsaliensis i Uppsala, som skrivit sin doktorsavhandling om neolitiseringsprocessen.

Bland annat stöder sig Sundström på antropologer som studerat moderna grupper av jägare och samlare, och som har noterat en företeelse som kallas sharing, det vill säga att man delar med sig.

Föremål bland jägare och samlare

– Bland jägare och samlare är ett föremål inte en förlängning av personen som äger det. Sitter man på ett fint föremål och någon vill byta till sig det, så har man inget val. Det är en förutsättning för att överleva som jägare och samlare, inte minst utanför de allra rikaste naturmiljöerna. Men den synen förändras när människor blir bönder, då blir ägandet viktigt, berättar Lars Sundström.

Den här synen avspeglar sig i den materiella kulturen.

– Under jägarstenåldern var pilspetsarna mycket enkelt utformade, just därför att man inte ägde dem individuellt. Rätt var det var kunde det ju finnas någon som ville ha ens pil. Eftersom pilarna i första hand var funktionella lade man inte ned mer än några minuter på att knacka till en pilspets, säger Lars Sundström.

Under bondestenåldern, däremot, kunde man lägga ner flera timmars arbete på att utforma en enda pilspets. Och det här, menar Lars Sundström, berodde inte på att den tekniska förmågan skulle ha blivit bättre, kunskapen fanns där sedan tidigare.

Ägandet – en viktig del i bondesamhället

– Istället för att bara vara funktionella, blev föremålen nu en del av individen, som kunde förstärka status och social position. 

Även synen på familjen ändrades med bondesamhället intåg. Den mark man brukade och investerat i ville man också äga. Detta påverkade familjen.

– För jägare och samlare var det inte viktigt om en kvinna fick barn med flera olika män, eftersom ägande inte hade någon betydelse. Men i bondesamhället blev det jätteviktigt att kontrollera kvinnans reproduktion. Det här försökte männen styra upp, bland annat med hjälp av religion.

– Att arrangera strategiska giftermål blev också viktigt för att gifta samman mark, makt, eller kapital. Giftermålet blev därigenom något som behövde vara livslångt. Detta fanns inte tidigare, menar Lars Sundström.

Scen från yngre stenålder. Mannen till vänster hugger i en trädstam med yxa och har en flintkniv i bältet. Kvinnan till höger skär säd med en flintskära. I bakgrunden skymtar en dös – en megalitgrav.

© Göte Göransson, kolorering: Richard Holmgren

Några hundra år efter att jordbruket introducerats förändrades också landskapsbilden, eftersom bönderna nu började bygga stora gravar. Omkring 3800 f Kr dök långhögar upp, som påminner om stora limpor till formen. De kan vara 10–12 meter breda och bortemot 100 meter långa. Efter ytterligare ett par hundra år började man uppföra dösar – alltså stora gravkammare av stenblock. I dag finns bara drygt hundra kvar av denna typ av »megalitgrav«, mestadels i Skåne, Bohuslän och Halland, men troligtvis har de varit långt fler. I Danmark räknar arkeologerna med att det stått omkring 25 000 dösar.

Hittat ett femtiotal dösar i Skåne

– Bara de senaste tjugo åren har vi hittat spår efter ett femtiotal dösar i Skåne i samband med omfattande arkeologiska undersökningar, säger arkeologen Magnus Artursson vid Statens historiska museer. De stora stenblocken är borta, men kvar i marken finns märken efter dem. Vi upptäcker också kantstenar och ibland en stenpackning som fungerat som golv. Fynden är oftast sparsmakade, det kan vara keramikskärvor, yxfragment och någon pilspets av flinta.

Gånggriften, det vill säga en typ av megalitgrav med en tydlig gång som leder in till själva gravkammaren, började uppföras efter ytterligare ett par århundraden. Gravtypen var i bruk några hundratal år omkring år 3300 f Kr, främst i Västergötland, Bohuslän och Skåne. Senare, under slutet av stenåldern, återanvändes de.

Försörjde sig på säljakt och fiske

Den keramik som påträffats i och utanför dösar och gånggrifter, har en särskild form som gett namn åt trattbägarkulturen (4000–2800 f Kr), som de första bönderna alltså tillhörde.

Mitt i detta bondesamhälle uppstod den gropkeramiska kulturen (3400–2300 f Kr), där man i huvudsak försörjde sig på säljakt och fiske. Kulturen bredde ut sig längs Sveriges kuster samtidigt som trattbägarnas bönder fortsatte att bruka de bördiga markerna.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

DNA från gotländska gropkeramiker visar att de genetiskt mer liknade de första människorna som kom till Sverige, än de invandrade första bönderna med sina förfäder i dagens Turkiet.

Fynd från yngre stenålder. Överst: Ett älghuvud pryder denna mellan 4 000 och 6 000 år gamla ceremoniyxa, hittad i uppländska Alunda. Underst: Båtyxa från Hällaryd i Blekinge.

© Historiska museet (2)

Stäppryttarna kom till Mellansverige

Föga anade »trattbägarna« och »gropkeramikerna« att ytterligare en ny migrationsvåg var på väg. På stäppen norr om Svarta havet och Kaspiska havet levde ett herdefolk i en kultur som kallas för yamnaya. För 5 000 år sedan började i huvudsak män att förflytta sig därifrån med hästar och vagnar. Ryttarna drog mot norra och centrala Europa där de bosatte sig och fick barn med den befintliga befolkningen. I Skåne och på Bornholm uppfördes enorma palissadanläggningar, som kan ha fungerat som stora samlingsplatser för människor. En annan tolkning är att inhägnaderna har att göra med boskapsavskiljning, där man valt ut de djur som skulle slaktas eller paras.

Till Mellansverige kom dessa stäppryttare österifrån, över Östersjön, omkring år 2800 f Kr. I vårt land kallas kulturen för stridsyxekultur (2800–2300 f Kr), uppkallad efter de ceremoniella yxor, som ofta påträffas i mansgravarna. På kontinenten talar man om snörkeramisk kultur (efter dekoren på deras keramikkärl). Genetiska studier av skelett från stridsyxekulturen visar att de härstammar från de indoeuropéer hörande till yamnayakulturen som utvandrade från den ukrainska stäppen.

Indoeuropeiska språkets utveckling

Vid denna tid utvecklades också det indoeuropeiska språket, som dagens svenska liksom exempelvis engelska, tyska, franska, persiska, kurdiska och hindi hör till. Inga texter finns bevarade från stenåldern, men eftersom ur-indoeuropeiska utvecklats regelbundet har språkforskarna lyckats rekonstruera hur många ord lät under stenåldern. Genom att skala av lager efter lager från våra moderna språk, har orden helt enkelt återskapats.

Detta ger en inblick i hur livet såg ut efter indoeuropéernas ankomst.

I västgötska Karleby finns flest gånggrifter i Sverige, närmare bestämt tretton synliga. På bilden syns Klövagårdens gånggrift som är en av dessa. När Klövagårdens gånggrift undersöktes 1872 påträffades skelett från omkring åttio personer, tillsammans med sten- och benredskap, keramikskärvor, och djurben.

© Riksantikvarieämbetet

– Vi språkforskare närmar oss arkeologerna. Vi ser inte själva föremålen men har orden för dem, exempelvis ull, karda, kamma, väva, spinna och sy. Den teknologiska utvecklingen syns i begreppen för dessa människors vagnsdelar, som hjul, nav och skakel, berättar Jenny Larsson, som är språkforskare och professor i baltiska språk vid Stockholms universitet.

Det är inte bara spår efter aktiviteter och föremål under bondestenåldern som blir synliga, utan också hur samhället såg ut.

– Det var en patriarkalisk struktur, där det finns begrepp för manliga nära släktingar, men inte deras kvinnliga motsvarigheter. Ordet »samfädrar« betyder att några har samma pappa, alltså har det varit något viktigt att hålla reda på. Roten »wedh-«, som motsvarar engelskans wed, »att gifta sig«, betyder föra bort, säger Jenny Larsson.

En ny bild av bondestenåldern

Genetiska studier, tillsammans med arkeologi och språkforskning, har på senare år skapat en delvis ny bild av bondestenåldern. Förr funderade forskare över varför man övergick från att vara jägare till att bli bönder. Det tidigare samhället verkade ju vara så mycket mer behagligt, med relativt korta arbetsdagar, jämfört med jordbrukarnas tillvaro.

Nu står det klart att förändringen till en början inte alls var ett val från jägarnas och samlarnas sida, utan berodde på inflyttande bönder som inte visste om någon annan livsstil. 

Publicerad i Populär Historia 1/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också