Folkvandringstid och vendeltid – klimatkris, våld och vräkighet
Folkvandringstiden och vendeltiden varade från 375–800 e Kr. Folkvandringstidens guldskatter och övergivna gårdar kan höra ihop med en klimatkatastrof på 500-talet e Kr. Under den efterföljande vendeltiden slösade härskarna stora resurser för att visa sin makt. Det här är del 5 av 6 i ett stort tema om Sveriges forntid.
Både djur och människor kan ha offrats vid begravningar. Kanske var gravfältet vid Storby backe i Gamla Uppsala skådeplats för våldsamma scener under vendeltiden (och in i vikingatid), så som denna illustration av Mats Vänehem visar.
På 370-talet e Kr lämnade hunnerna, ett asiatiskt ryttarfolk, sin hemvist på stäpperna norr om Kaspiska havet för att bege sig västerut. Det blev startskottet för folkvandringstiden (375–550 e Kr), en våldsam epok i vår historia då mängder av människor genom en dominoeffekt sattes i rörelse.
Efter att ostrogoterna och visigoterna blivit besegrade av hunnerna vid Svarta havet, tog de sin tillflykt till romarriket för att ta nytt land i besittning. Detta i sin tur tvingade andra grupper av människor på flykt.
1. Romarrikets fall spred guld över Europa
Vid samma tid hade romarriket börjat braka samman och år 395 delades det forna imperiet upp i Västrom och Östrom. För att undkomma plundring av hunner och härjande germanfolk betalade romarna ut stora mängder guld.
Attila, som var hunnernas kung 434–453, tog emot tonvis av guldmynt från den östromerske kejsaren Theodosius II. Det handlade dels om en årlig utbetalning på omkring 150 000 solidi (guldmynt på 4,5 gram), dels en engångssumma på 432 000 solidi, som motsvarar bortemot 2 ton guld.
En viss del av guldet nådde nordborna, eftersom även de såg romarrikets upplösning som ett gyllene tillfälle att berika sig. Solidi kunde de tillskansa sig genom att tjänstgöra som legosoldater hos hunnerna, gå samman med andra germanstammar eller själva bedriva utpressning mot romarna.
Så småningom hamnade en del av guldskatterna i jorden i det som skulle bli Sverige. De största guldfynden från denna tid är den tolv kilo tunga Tureholmsskatten (som ej finns bevarad i sin helhet) från Södermanland, och Timboholmsskatten från Västergötland som väger sju kilo. Det är möjligt att vissa av skatterna som påträffats i Skandinavien offrats till gudarna i samband med en stor klimatkatastrof, som kan ha utplånat hälften av befolkningen.
2. Karta över folkvandringarna
När hunnerna flyttade västerut från stäpperna vid Kaspiska havet på 370-talet och besegrade ostrogoterna och visigoterna vid Svarta havet, satte det igång en kedja av folkförflyttningar i Europa. Därför kallas perioden 375–550 e Kr folkvandringstiden. År 395 delades romarriket i Väst- och Östrom, med Rom respektive Konstantinopel som huvudstäder. Nordbor kunde nu berika sig genom att tjänstgöra som legosoldater, gå samman med andra germanstammar eller bedriva utpressning mot romarna. Vid slutet av folkvandringstiden inträffade flera vulkanutbrott som påverkade klimatet. Det skedde under övergången till vendeltiden (550–800 e Kr).
3. Klimatkatastrof – vulkanutbrott och massdöd
Allt började under folkvandringstidens slutskede, år 536 närmare bestämt. Då ägde ett vulkanutbrott rum på norra halvklotet. Det slungade ut ett gasmoln med svavel i atmosfären, vilket gjorde att solens strålar inte kunde nå jorden med vanlig styrka. Medeltemperaturen under somrarna sjönk med i genomsnitt 3–4 grader. Det räckte för att lamslå åkrar och betesmarker.
Genom att studera årsringar på bevarat trä kan man se att värmen kom åter omkring år 539, men redan året därpå ledde ett nytt vulkanutbrott – denna gång i tropikerna – till en ny köldknäpp under ytterligare några år. Temperaturfallet som varade cirka tio år ledde sannolikt till massdöd bland både djur och människor.
Pollenanalyser från mellersta och norra Europa visar att skogar började bre ut sig på tidigare kultiverade marker.
På Öland och Gotland, där man byggde hus med stengrunder, kan man än i dag se tydliga spår efter gårdar som tros ha övergivits i samband med denna katastrof. Det är möjligt att den så kallade justinianska böldpesten som bröt ut under 540-talet på kontinenten även nådde Norden, vilket i så fall spädde på dödsfallen ytterligare.
På en platå i Gamla Uppsala uppfördes under vendeltid en pampig hallbyggnad som var cirka 50 meter lång, 12 meter bred och 10 meter hög. Rekonstruktionsbild av Mats Vänehem.
4. Beowulf – fiktion eller historisk källa?
I en tid utan pergament och penna är det svårt att få en inblick i hur livet tedde sig i Skandinavien för 1 500 år sedan. Men kanske kan det berömda kvädet om Beowulf, som tidigare mest avfärdats som fiktion, kasta ljus över denna dunkla tid.
De flesta forskare är överens om att historien om den hjältemodige Beowulf, som reser till den danske kungen för att döda monstret Grendel, tillkom i England av en kristen poet någon gång åren 700–1000.
Det enda manuskript som finns kvar är daterat till runt år 1000 och finns på The British Library i London. I sin bok Beowulf – den nordiska bakgrunden (2018) menar Bo Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet, dock att kvädet, bortsett från en del kristen garnityr, är tillkommet i Danmark och Sverige under mitten av 500-talet. Kort därefter, menar han, har historien muntligen överförts till England där den skrivits ned.
Bo Gräslund har läst kvädet med en arkeologs blick och har tidfäst historien bland annat med hjälp av de föremål och sedvänjor som nämns. Att man i England flera hundra år efter historiens händelser skulle kunna återge dessa i detalj, menar han är otänkbart.
Om Gräslunds teorier stämmer kan Beowulfkvädet användas som historisk källa. Alltifrån drottningens roll i hallen till strider mellan svear och geater kan med andra ord spegla verkligheten under folkvandringstiden. Ur askan av naturkatastrofen steg en ny period in i vår förhistoria, vendeltiden (550–800). Namnet har epoken fått från ett gravfält vid Vendels kyrka i Uppland, 3 mil norr om Gamla Uppsala.
En av tre prakthjälmar som hittades på båtgravfältet i Vendel nära Uppsala. Hjälmen är av järn, har bronsdetaljer och är daterad till 675–700 e Kr.
5. Gravfält från vendeltiden
När kyrkogården skulle utvidgas år 1881 upptäcktes ett tiotal gravar där män från 500-talet och ett halvsekel framåt begravts i båtar. Innehållet i gravarna varierade något, men i huvudsak innehöll de vapen, verktyg, hushållsföremål, mat och hästar. Vissa döda hade fått med sig en hel stridsutrustning med hjälm, svärd, kniv och sköld.
Ett liknande gravfält, med båtgravar från 500-talet till 1000-talet, finns i Valsgärde ett par kilometer norr om Gamla Uppsala. Vilken roll dessa gravlagda män kan ha haft i livet är omstritt. Behärskade de viktiga vattenvägar mot norr och kontrollerade handeln av järn? Eller var de kungligheter som kan kopplas till härskarna i Gamla Uppsala?
I just Gamla Uppsala, sveakungarnas säte, byggdes många monument vid samma tid som båtgravfälten i Vendel och Valsgärde anlades. De mest kända är de tre stora kungshögarna.
Tidigare daterades de till folkvandringstid, men numera anses de vara tillkomna i början av vendeltiden. Här har troligen sveakungar begravts långt innan Sverige fanns som rike.
I Beowulfkvädet nämns ”Sveariket” för första gången i skrift; ett annan benämning är ”Svetjud” som betyder ”svearnas folk”. Ursprungligen tros sveakungarna ha haft makt i dagens Uppland och Västmanland, där det sannolikt fanns många småkungar och smådrottningar. Eftersom sveakungarna gjorde anspråk på släktskap med fruktbarhetsguden Frej hade de en förhöjd ställning och förestod offerfesterna i Gamla Uppsala.
6. Tre arkeologiska fynd
Sköldbeslag i brons
Detta vendeltida sköldbeslag av förgylld brons hittades i en båtgrav i Nabberör i Böda på Öland. Det är dekorerat med djurornamentik, som älskades av nordborna – från 400-talet ända in i tidig medeltid. Tack vare att stilen utvecklades så pass mycket under dessa århundraden, är den användbar vid datering. Djurornamentik prydde bland annat vapen, dräktspännen och hästutrustningar.
Emaljerad svan
Den emaljerade Svanen, omgärdad av en silverbård, påträffades i en vendeltida kvinnograv i Gamla Uppsala. Den döda brändes på bål omkring 660–750 e Kr tillsammans med en liten förgylld gudabild och en glasbägare. I graven hittades även ben från get, svin, tamhöna, and och gås. Troligtvis har svanen burits som ett hänge. Kanske har smycket tillverkats i norra Italien under bysantinsk påverkan.
Svärd från gravfält
På det folkvandringstida gravfältet Högom i Sundsvall skedde en praktfull begravning omkring år 500. I en timrad gravkammare placerades en död hövding på en björnfäll tillsammans med bland annat sitt svärd som låg vid den dödes vänstra sida tillsammans med andra vapen. I graven fanns även guld, hästutrustning och två glasbägare som tillverkats i Svartahavsområdet. Gravinnehållet är synnerligen välbevarat, till och med fragment av klädedräkten finns kvar. Kammaren doldes av en stor gravhög. Fynden finns utställda på Sundsvalls museum.
7. Gamla Uppsala
Högarna var inte det enda som uppfördes i Gamla Uppsala under vendeltiden; härskarna gjorde allt för att skapa en storslagen miljö. Här fanns också en av Skandinaviens största salar, en hallbyggnad som var omkring 600 kvadratmeter stor. Den var uppförd på en tio meter hög platå på Uppsalaåsen. Eftersom själva salen var tio meter hög måste byggnaden ha gjort ett enormt intryck.
Hallbyggnadernas roll under järnåldern kan inte överskattas. Här kunde medlemmar av eliten överträffa varandra i generositet, man åt gemensamma offermåltider och konfererade om kommande plundringsfärder.
Härskarna i Gamla Uppsala nöjde sig inte med högar och hallar. Under 600-talet uppfördes även två stycken nästan kilometerlånga stolprader, där en stor mängd omkring åtta meter höga trästolpar placerades ut med sex meters mellanrum. När fundamenten till stolparna undersöktes av arkeologer 2013 påträffades skallfragment från bland annat häst och ko, vilket lett till tolkningen att vissa stolpar prytts med djurhuvuden.
Vad stolpraderna har fyllt för funktion är oklart – en av dem flankerar en forntida väg som kan ha använts i samband med begravningsprocessioner. Det är inte osannolikt att raden av stolpar var ett slags inhägnad som markerade ett kultområde.
För att sveakungarna skulle få försörjning och skydd anlades också en by intill högarna där alltifrån boskapsskötare till aristokrater och krigare bodde.
8. Skeppsbyggarkonsten utvecklas
Vendeltiden är upptakten till vikingatiden. Järnhanteringen i Dalarna tog fart och den ökade tillgången på metallen gjorde att man kunde tillverka stora bredbladiga yxor. Detta hade avgörande inverkan på båtbyggandet – nu kunde man lättare klyva trä radiellt ur trädstammarna vilket ledde till tunnare plankor. Med dessa kunde lättare och snabbare skepp byggas.
Under vendeltiden roddes ännu de stora träskeppen, men upptäckten härom året av två båtgravar vid byn Salme på den estniska ön Ösel i Rigabukten i Östersjön, visar att nordborna troligtvis använde segel redan under 700-talet.
I de två båtarna var ett fyrtiotal män, vissa lemlästade, begravda. Den ena av farkosterna tros ha haft segel, detta dels för att man tyckt sig se avtryck efter en köl i jorden, dels för att de döda täckts med något som kan tolkas som ett segel. Analyser av ämnet strontium i de avlidnas tänder visar att de hörde hemma i Mälardalen. Fyndet i Salme pekar framåt mot en ny tid, där skepp och segel var förutsättningen för vikingarnas framgångar.
Publicerad i Populär Historia 04/2020
Läs hela serien om Sveriges forntid
