Makt och myt i Gamla Uppsala

När fullmånen stiger över Gamla Uppsala, är det som att de tre kungshögarna bildar en kuliss i ett drama om svensk forntid. På denna scen, i hjärtat av svearnas Svitjod, utspelar sig många mytomspunna historier.

Enligt Snorre Sturlasson var det här som Frej blev tilldelad land av Oden och bosatte sig. Eftersom skördarna var goda och det dessutom rådde fred under fruktbarhetsgudens tid, blev han snabbt populär hos svearna. Frejs ättlingar blev sedan sveakungar och de kallade sig ynglingar, efter Frejs tillnamn Yngve.

I och med det påstådda släktskapet axlade kungarna ansvaret för skörden och kunde enligt sagan offras om missväxt slog till. Det är därför som kung Domalde står naken inför sin bödel på Carl Larssons målning ”Midvinterblot” (1915).

Finns i Ynglingatal och Yngligasaga

Namnen på dessa kungar omnämns i Ynglingatal, ett kväde som tillkommit runt år 900 och som nämner 27 generationer ur Ynglingaätten. Ynglingatal finns inte kvar
i original, men kungalängden citeras i Snorres Ynglingasaga som skrevs ner omkring 1230. Här dyker bland andra Aun, Adils och Egil upp, kungar som sägs ha höglagts i Gamla Uppsala.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Gamla Uppsala är också nämnt i samtida källor. I Skåne finns ett par runinskrifter som kan syfta på slaget vid Fyrisvallarna, som utkämpades mellan Erik Segersäll och Styrbjörn Starke runt 985. På Sjörupsstenen nära Ystad står att läsa: ”Han flydde inte vid Uppsala men slogs medan han vapen hade.”

Adam av Bremen skrev om Uppsala

Den mest rafflande skriftliga källan är den tyske historieskrivaren Adam av Bremens målande beskrivning från 1070-talet av vad som försiggick i Gamla Uppsala. Enligt honom har svearna ”ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar.” Gudabilderna föreställer Tor, Oden och Frej.

Enligt Adam har dessa gudar präster som bär fram folkets offer. ”Om en farsot eller hungersnöd hotar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig förestår till Oden, om ett bröllop skall firas, till Frej.” Dessutom firas vart nionde år en stor offerfest, där alla svear måste delta – alternativet är att köpa sig fri:

Människooffer i Gamla Uppsala

”Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor, och en av de kristna har berättat för mig att han har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. För övrigt sjunger man, som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger, som är oanständiga och därför bäst bör förtigas.”

Adam själv besökte aldrig Gamla Uppsala när han skrev sin historia om Hamburg-Bremenstiftet, i vilken skildringen av offerriterna ingår. Den som bidragit med information är troligtvis den danske kungen Sven Estridsson (1020–74). Innan han besteg Danmarks tron hade han vistats i sveakungen Anund Jakobs hird under flera år.

Att Gamla Uppsala var en sådan symboliskt laddad plats för den gamla tron, kan ha varit en av anledningarna till att Sveriges första ärkestift förlades just hit. 1164 invigdes domkyrkan och här fick Erik den heliges ben vila i ett skrin.

Östra Aros fick namnet Uppsala

Kyrkan brann två gånger under 1200-talet och det som återstår av den i dag är endast domkyrkans torn, kor och absid. Men redan före bränderna hade man börjat planera flytten av ärkesätet. Gamla Uppsala låg nämligen så pass avsides att det inte lockade tillräckligt många besökare.

Påven gav tillåtelse till flytten redan 1258, men det var först den 24 januari 1273 som den äntligen blev av officiellt. Då bars helgonkungen Eriks ben i procession från Gamla Uppsala till Östra Aros.

Kort tid därpå övertog Östra Aros namnet Uppsala, och det en gång så stolta kungasätet blev ”Gamla” Uppsala. Ändå levde spåren av kunglig storhet kvar, Gamla Uppsala var under medeltiden Upplands största by, och all mark, utom kyrkans, utgjorde kärnan i Uppsala öd, som var samlingsnamnet på kronans godskomplex.

Uppsala centralplats på 600-talet

De historiska källorna ger alltså en bild av makt och religion som gått hand i hand från forntid till medeltid i Gamla Uppsala. Men vad kan de senaste årens arkeologiska undersökningar säga om platsen?

Redan under 600-talet verkar det ha funnits ett tättbebyggt samhälle här. Ändå var det inte vad vi i dag benämner by eller stad. Istället kallas denna typ av ställe ”centralplats” – ett slags samlingsplats där härskare kunde planera krigföring och människor kunde bedriva handel och hantverk, ägna sig åt religiösa ceremonier och skipa rättvisa. Vissa bodde här året om, medan andra anlände vid speciella tillfällen.

Centralplatserna existerade i olika nivåer, från de riktigt stora som Uppåkra i Skåne och Gamla Uppsala till mindre lokala samlingsplatser. Samlingsplatserna var en del av maktstrategin hos järnålderns härskare.

– I Gamla Uppsala fanns en kungadynasti som kallade sig svear. För den, liksom för härskare i alla tider, var det viktig att ha kontroll över handel och hantverk som försåg dem med lyxprodukter. Med hjälp av varorna kunde de sedan köpa sig lojaliteter och knyta viktiga personer till sig, säger arkeologen John Ljungkvist vid Uppsala universitet som lett flera forskningsgrävningar i Gamla Uppsala.

Importgods var naturligtvis eftertraktat, men i Gamla Uppsala knöt man också hantverkare till sig som tillverkade varor på plats. Arkeologerna har funnit spår av gjutning, textilarbete, smide, keramikframställning, pärltillverkning, hornhantverk och bearbetning av granater och ädla metaller.

Men det var inte bara givmildhet med vackra föremål som stärkte härskarnas position, även kulten, religionen, spelade stor roll. Eftersom sveakungarna påstod sig härstamma från fruktbarhetsguden Yngve Frej, hade de inte bara en politisk funktion, de övervakade också de religiösa ceremonierna.

Kungshögarna manifesterade makt

De tidiga härskarna i Gamla Uppsala var måna om att manifestera sin makt, man ville visa för hela världen vilken kraft som fanns tillgänglig. Förmågan skulle synliggöras med pampiga gravar. Många förknippar nog kungshögarna med folkvandringstiden (375–550 e Kr), men enligt John Ljungkvists forskning har de snarare anlagts under tidig vendeltid (550–650 e Kr).

Att en grav kallas kungshög behöver inte innebära att en kung är begravd där – begreppet avser alla gravhögar som har en diameter över 30 meter.

Två begravda i Östhögen

Två av de tre högarna – Östhögen och Västhögen – har fått sin gravgömma undersökt. Fyndsammansättningen i de bägge gravarna är ganska lika, men hettan från gravbålen (vid denna tid var brandgravskicket förhärskande) har förvandlat prakten till sönderbrända rester. I båda ligger fynd som i originalskick var värdiga en furstefamilj.

Östhögen, som är den äldsta, undersöktes 1846–47. Den tros vara anlagd under perioden 550–600 e Kr och här ligger två individer begravda. En tolkning är att det handlar om en pojke i åldern 10–14 år och en vuxen kvinna. Gravfynden avspeglar det liv man levt på jorden, och förmodligen förväntades leva i livet efter döden. Hundar och falkar kan ha varit sällskap på jakten och spelpjäser och glasbägare har använts för avkoppling och nöje.

Bland det man hittade märks även guld som en gång möjligen kan ha prytt en vapenkniv. Även en hjälm tros ha lagts på bålet – det som återstår är ett pressbleck av brons. På fragmentet kan man se en detalj av en spjutbärande krigare.
Motivet känns igen från flera fynd, bland annat från en hjälm som påträffats i en båtgrav i Sutton Hoo – en anglosaxisk begravning i Storbritannien från 600-talets början.

Troligen en man i Västhögen

Utgrävningen av Västhögen, som numera dateras till 575–625 e Kr, ägde rum 1874. Här fanns kvarlevorna efter vad man antog var en man och en kvinna, men när osteologer långt senare (1999) analyserade den del av benmaterialet som inte återbegravts, identifierades bara en vuxen individ. Benresterna kunde inte könsbestämmas, men utifrån gravgåvorna tror man att den gravlagde var en man.

Liksom i Östhögen har man även här lagt ner djur som kan användas vid jakt: häst, hundar och duvhök. Ett litet djurhuvud av guld har sin direkta motsvarighet i den magnifika guldhalskragen från Möne i Västergötland. Flera andra fragment är utförda i så kallat cloisonnéarbete, där granater placerats i små guldceller. Man kan också känna igen dekorationer från ett svärd och en bältessölja. Kanske har den avlidne burit ett klädesplagg prytt med guld? Tunna strimlor av guldfolie tyder på det.

Även här fann man dryckesbägare och spelpjäser, de sistnämnda tillverkade i elfenben. Inte minst de tre kaméerna av onyx, troligtvis från 500-talets Konstantinopel, visar på de nordliga härskarnas vida kontaktnät – inga liknande föremål har hittats mellan Medelhavet och Gamla Uppsala

Samtida med gravfältet i Valsgärde

Kungshögarna är samtida med det märkliga gravfältet i Valsgärde, tre kilometer norr om Gamla Uppsala. Här har en del av de döda begravts obrända i båtar, med sina vapenutrustningar som hjälmar, sköldar, svärd och vapenknivar. Vilka som ligger begravda här vet inte forskarna, det har föreslagits att det är medlemmar ur dåtidens kungafamilj.

Trots sin fyndrikedom kan dessa gravar inte jämföras med Östhögen och Västhögen i fråga om kvalitet. I Gamla Uppsala är föremålen till exempel av rent guld, i Valsgärde har man nöjt sig med förgyllningar. Även beträffande importföremålen är det skillnader, de är mycket mer exklusiva i kungshögarna.

Sensationellt nog upptäcktes en ny kungshög i Gamla Uppsala tidigare i år. Den är belägen nordost om Östhögen, och har haft en diameter på minst 33 meter. Att den inte varit känd sedan tidigare beror på att stora delar av jordmanteln grävts bort och att högen sedan dolts av medeltida konstruktioner.

– Det vore spännande att undersöka den i framtiden, men eftersom det inre kärnröset nog består av tusen kubikmeter sten, alltså motsvarande hundra lastbilslaster med stenbumlingar, krävs en hel del arbete, säger John Ljungkvist.

Tacitus skrev om svioner

I de isländska sagorna framgår att sveakungar härskade i Gamla Uppsala. Vilka var då dessa? Den romerske historieskrivaren Tacitus nämner redan år 98 e Kr folket svioner i sitt verk Germania. Dessa kan tolkas som svear. På 500-talet talar historikern Jordanes om suehans och suetidi. Och i Beowulfkvädet, som har sina rötter i 500-talet, kan man läsa om en konflikt mellan svearna och geaterna.

– Svear verkar vara ett samlingsbegrepp på folk i Mälarlandskapen som i sin tur bestod av olika grupper med tydliga skillnader i till exempel gravritualer och många regionala härskare.

Gamla Uppsala var säte för en stark grupp som nog ville kalla sig kungar över svearna – motsvarande plats i Danmark var Lejre. Men vilka områden de exakt härskade över under vendeltiden är väldigt svårt eller omöjligt att avgöra. De har varierat beroende på hur framgångsrika härskarna var i utpressning, förhandling och krig.

Svear är kanske ett samlingsnamn på allianser som under vendeltid och vikingatid söker inflytande och rikedom utanför Mälarlandskapen, och då tävlar om inflytande över Östersjön, Västsverige och Sydsverige. De krockar då med konkurrenter i nuvarande Danmark, Västsverige och Baltikum, säger John Ljungkvist.

Kungsgårdsplatåerna

Makthavarna i Gamla Uppsala hade inte bara behov av att bygga storslagna gravmonument. De behövde också ett ställe att representera på, en så kallad hallbyggnad, dit stormän och storkvinnor kunde bjudas in till rituella och sociala tillställningar.

Norr om kyrkan i Gamla Uppsala finns två konstgjorda platåer, de så kallade kungsgårdsplatåerna, som är uppbyggda av lera. Båda har nyligen undersökts av arkeologer.

På den ena har en enorm vitkalkad hallbyggnad med ett centralt mottagningsrum på tvåhundra kvadratmeter ståtat, som synts vida omkring. Den hade ett spatiöst utrymme, som gjort för fester i eldars sken. Två rader av stolpar har burit upp takkonstruktionen, så att det bildades en treskeppig byggnad, ungefär som i medeltida kyrkor där två pelarrader bär upp taket.

Flera ingångar ledde in till hallen, de två mest spektakulära satt på norrsidan av huset och var över tre meter breda. Det är möjligt att dörren varit dekorerad med detaljer av smidesjärn, likt medeltida kyrkportar. På marken och i hålen för portstolparna hittade arkeologerna nämligen fragment av smidda järnspiraler och dörrbeslag. Någon gång under tidig vikingatid, kanske i början av 800-talet, brändes hallbyggnaden ned.

Gyllene tempel i Gamla Uppsala

Det är möjligt att det är en liknande byggnad som Adam av Bremen beskrev på 1070-talet. Adam menade att det fanns ett gyllene tempel i Gamla Uppsala, där man förvarade gudabilder. Mer sannolikt är att man haft kultfester i hallbyggnader där man till exempel ätit hästkött i rituellt syfte. Adam använder faktiskt den latinska termen triclinium när han beskriver de inre delarna av templet – ett ord som är liktydigt med matsal.

Men det var inte bara hallen och kungshögarna som drog blickarna till sig i det forna Gamla Uppsala – det fanns fler spektakulära byggen. På senare år har arkeologerna upptäckt ett uppseendeväckande monument bestående av långa rader av kraftiga stolpar (mer om dem nedan), vilka omgav delar av Gamla Uppsala och måste ha gjort ett starkt intryck på samtida besökare. Forskarna menar att alla dessa storslagna ögonmagneter har tillkommit under vendeltiden.

Monument från 500- och 600-tal

– Det är i materialet från slutet av 500-talet och från 600-talet e Kr som vi kan se en monumentalisering av Gamla Uppsala. Under vikingatiden finns det fortfarande en jättestor centralplats här, men det är möjligt att sveakungarna vid denna tid flyttar någon annanstans och blir begravda där. Vi har ännu inga tydliga rester av en kungsgård eller furstlig begravning från vikingatiden i Gamla Uppsala, berättar John Ljungkvist.

Från denna period finns dock flera kungliga gods invid Mälarens stränder, som Hundhamra med sin kungshög från 700-talet, Hovgården på Adelsö med sina tre storhögar och Fornsigtuna. Men Gamla Uppsala behåller ändå sin betydelse som centralplats under hela vikingatiden.

– Uppenbarligen blir det inte lika viktigt för härskarna att investera i monument i Gamla Uppsala då. Det behövdes troligtvis inte, platsen hade redan ett så pass stort symbolvärde och fortsatte att leva sitt eget liv, säger John Ljungkvist.

Stolpfynd i Ostkustbanans spår

På senare år har arkeologerna genomfört omfattande utgrävningar som ger en fördjupad bild av vad som en gång utspelats i Gamla Uppsala. Trots att platsen är ett av Skandinaviens mest kända fornlämningsområden har kunskapen om den varit minst sagt begränsad. Tills nu. De senaste årens undersökningar sätter in kungshögarna i ett större sammanhang.

Den största utgrävningen ägde rum 2012–13. Då undersöktes 70 000 kvadratmeter några hundra meter öster om kungshögarna, i samband med att Trafikverket skulle bygga dubbelspår för Ostkustbanan genom Gamla Uppsala.

För arkeologerna var det ett drömscenario, en fantastisk chans att få utforska ett så pass stort område, innefattande boplatser, gravar och platser där rituella ceremonier ägt rum. Att även två långa och märkliga stolprader skulle komma i dagen kunde ingen ana.

Eftersom utgrävningen var så omfattande samarbetade arkeologer från Statens historiska museer, Upplandsmuseet och stiftelsen Societas Archaeologica Upsaliensis.

Livet i Gamla Uppsala

Den stora boplatsen, med ett hundratal hus, verkar ha etablerats under 400-talet e Kr. Årtiondena runt 600 e Kr tycks den bli alltmer tättbebyggd. Både byggnaderna och mängden matrester och vardagsföremål ger en värdefull inblick i det liv som levdes på centralplatsen.

Här har en gång varit ett myller av kvinnor, barn och män, det finns spår efter bland andra krigare, krukmakare, smeder, handelsmän och textilarbetare. Förhoppningsvis kommer resultatet av analysarbetet ge en fördjupad bild av den sociala mångfalden och samhällsförändringarna i Gamla Uppsala under många århundraden.

Något som överraskade arkeologerna var mängden av grophus, som främst var koncentrerade till den södra delen av boplatsområdet. Ett grophus är en mindre byggnad med golvet nedgrävt under marknivå. Det var i princip bara taket som stack upp ovan markytan.

Inte mindre än 37 grophus undersöktes, de flesta från vendeltid (550–800 e Kr) och vikingatid (800–1050 e Kr). De låg i anslutning till större, mer ordinära hus i området och har fungerat som vävstugor, spannmålsmagasin, verkstäder, kokhus och bostäder.

Föremål i stolphålen

Vi kan förmoda att invånarna i Gamla Uppsala önskade att deras byggnader skulle skyddas från eldsvåda, tjuvar och andra obehagligheter. Och kanske var det därför som invånarna rituellt deponerade föremål i husen, på samma sätt som människor i senare tider lagt ned mynt i husgrunder för att bringa tur.

I flera av husens stolphål (alltså de gropar i marken där husens takbärande konstruktion stått) hade föremål som svinkäkar och hovar – ja, till och med en mjölktand från människa, avsiktligt placerats. Detta ger en fingervisning om hur närvarande tron på det övernaturliga var i vardagen.

Ett annat uttryck för tro är den mängd av amulettringar som påträffats på gravfältet, i husen och i brunnarna. De är bara några centimeter breda och har ibland formen av eldstål. På dessa kan hängen vara fastsatta, till exempel små skäror eller miniatyrliar.

Bara på gravfältet låg 40 stycken amulettringar samlade på ett och samma ställe. Även fint utformade kultföremål har påträffats; som torshammare och en liten gudabild som bar spår av förgyllning.

Detta småskaliga kult- och religionsutövande står i bjärt kontrast mot de storslagna blot med djur- och människooffer, som enligt Adam av Bremen ska ha ägt rum i Gamla Uppsala under vikingatiden.

Bland fynden finns också föremål kopplade till den kristna tron, till exempel ett hänge prytt av en krönt Kristus och ett beslag med texten ”Ave Maria”, det vill säga ”var hälsad Maria”.

Lång stolprad under Vattholmavägen

Genom Gamla Uppsala löper Vattholmavägen. När asfalten på den skalades bort och arkeologerna fick möjlighet att undersöka den underliggande marken gjordes en storslagen upptäckt – en kilometerlång stolprad.

På en nästan spikrak linje i nord-sydlig riktning, påträffades 144 kraftiga stenfundament med cirka fem meters mellanrum, där det en gång stått höga trästolpar. I vissa fanns delar av själva stolpen kvar. Fundamenten var ungefär en och en halv meter breda och en meter djupa. Hur mycket sten som använts som skoning varierade – i en grop fanns hela 1418 kilo sten, i en annan ”bara” 582 kilo.

Det är möjligt att en forntida väg löpt alldeles intill stolpmonumentet, och att detta således flankerat vägen in till Gamla Uppsala norrifrån. Något som talar för det är att stolpraden i norr ansluter till Samnan, ett biflöde till Fyrisån, där förutsättningarna för ett vadställe är goda.

Gräns eller viband

Även söder om kungshögarna har det stått en stolprad, som varit minst femhundra meter lång. Det går knappt att föreställa sig vilken arbetsinsats som måste ha krävts vid anläggandet av dessa konstruktioner.

I ungefär hälften av stolphålen låg något som tolkas som spår efter rituella måltider: ben från häst, nöt, svin och får. I ett av stolphålen hittades skelettet efter en hund. Vad de långa raderna av stolpar har haft för funktion är oklart.

De kan ha utgjort en territoriell gränsmarkering. Tittar man på den äldsta kartan över Gamla Uppsala, som är från 1641, så överensstämmer den kilometerlånga stolpraden med gränsen mellan Kungsgårdens mark och den övriga byns mark.

Stolpraden kan också vara en rituell avgränsning, som i den fornisländska litteraturen kallas för viband. Innanför vibanden var besökarna tvungna att följa särskilda rituella bestämmelser.

Med hjälp av kol-14-metoden har några av träresterna daterats till 400- och 500-talen e Kr. Inom kort kommer fler träprover att analyseras. De enda fynden, utöver djurben, var en kam och en fibula (ett dräktspänne), som kan komma att spela roll vid dateringen.

Stort gravfält undersöktes

Öster om stolpraden undersöktes ett gravfält. Kungshögarna är så iögonenfallande att man knappt lägger märke till alla andra gravar, både storhögar och mindre högar, som finns i Gamla Uppsala.

Forskarna tror att det en gång funnits ett par tusen gravar i området, som under århundradenas lopp förstörts i samband med grustäkt och odling. Före den stora utgrävningen för Ostkustbanan hade endast ett fyrtiotal av gravarna undersökts. Det var därför med stor förväntan som arkeologerna tog sig an gravfältet.

Marken har i senare tid använts som åker, och var därför sönderplöjd, men förvånansvärt många gravar var ändå relativt välbevarade. Sammanlagt hittades 129 gravar från perioden 500-talet–1000-talet e Kr – alltså från folkvandringstid, vendeltid och vikingatid.

Det verkar inte vara Gamla Uppsalas aristokrati som fått sin sista vila här. Det riktigt fina importerade godset saknas, som vapendetaljer gjorda av guld och granater. Inte särskilt mycket vapen och hästutrustningar påträffades heller.

– Det verkar som att många av dem som begravts här tillhörde en välmående medelklass, om uttrycket tillåts. Många var nog hantverkare och handelsmän, säger arkeologen Malin Lucas, vid Upplandsmuseet.

Romerskt mynt i en av brandgravarna

Mängden gravgåvor varierade, i vissa gravar fann man endast en urna med brända ben, i andra låg svärd, glasbägare, spelpjäser och smycken.

Vissa av fynden avslöjar Gamla Uppsalas kontakter med omvärlden, bland annat glas från England och Frankerriket, arabiska och tyskromerska mynt, orientaliska knappar och en liten svan av glasmosaik – möjligen tillverkad någonstans i medelhavsområdet. Uppenbarligen har folk fått ta del av rikedomen på Kungsgården invid kungshögarna.

En del av gravarna tangerar båtgravarna i Valsgärde i fråga om fina föremål, men till skillnad från båtgravfältet finns bara brandgravar här och därmed har föremålen förstörts på bålet.

I en grav låg ett mynt som var en antikvitet redan när det hamnade där under vikingatiden. Det är präglat för den romerske kejsaren Commodus (161–192), som för många är bekant genom filmen Gladiator (2000).

Flera platser för gravbål

Även gravarnas utformning skilde sig åt. En del hade överbyggnader, till exempel högar och stenrösen, andra avlidna hade bara fått sin aska strödd i en svacka. En ovanlig upptäckt var mängden bålplatser. Någon central bålplats påträffades inte, däremot flera individuella. Här kunde man fortfarande se hur stockar, främst av tall, staplats i lager på varandra.

– Det ger oss möjlighet att experimentera när vi i framtiden rekonstruerar gravbål, säger Malin Lucas.

Inga kristna begravda i Gamla Uppsala

Alla de gravlagda var kremerade, vilket tyder på att de inte övergått till kristendomen. Vid den här tiden var nämligen jordbegravning det gängse kristna gravskicket. Ett av de gravlagda barnen hade fått med sig ett tyskromerskt mynt, omgjort till hänge, som dateras till mitten av 1000-talet. Det innebär att så pass sent i tiden hade åtminstone de gamla-uppsalabor som gravlagts just här inte bytt religion.

Men det var en tid av kontraster. Bara några mil härifrån ligger Sigtuna, som redan under 1000-talets början gick under benämningen ”Guds stad”. Ett par hundra år tidigare hade den tyske missionären Ansgar varit verksam i närbelägna Birka.

Det är mycket möjligt att det bodde kristna i Gamla Uppsala vid den här tiden, men i så fall har de jordats på en annan begravningsplats. Det finns till exempel skelettgravar från 1000-talet på Högåsen nära kungshögarna. Kristna gravar kan också ha funnits på en helt annan del av detta ursprungligen så stora gravfält.

Gamla Uppsala symboliskt laddad

Analysen av resultaten från gravfältet och boplatsen pågår för fullt. Så småningom kommer en helt ny bild av Gamla Uppsala att kunna presenteras inte bara av härskarna utan också av andra som levde och verkade här, alltifrån kungliga hovleverantörer till bönder och slavar.

Den nya kunskapen är extra viktig eftersom platsen varit – och är – så symboliskt laddad och har använts i ideologiska syften. Under århundradenas lopp har kungshögarna utnyttjats som talarstolar av både kungar och nazister – bland annat vid en demonstration våren 1943.

På en mark så full av minnen är det uppenbarligen lätt att tappa fotfästet och gå vilse bland alla myter.

Publicerad i Populär Historia 12/2015

Fotnot. Kristina Ekero Eriksson utkom 2018 med boken Gamla Uppsala – människor och makter i högarnas skugga.