Jarlarnas Orkney

Magnus Erlendsson knäppte händerna i bön. Det var påsken 1117 och hans kusin och medregent i jarlämbetet, Haakon Paulsson, hade svikit villkoren för deras fredsmöte. Haakon hade anlänt till ön Egilsay med åtta fullbemannade skepp. Magnus däremot, hade följt avtalet och enbart tagit med sig två skutor. Haakons svek bådade inte gott. När han strax hotade kusinen med avrättning försökte Magnus rädda sitt liv genom tre alternativ.

Det första var att Magnus skulle åka på pilgrimsresa till Rom, och aldrig mer återvända till Orkney. Det andra var att han skulle fly till Haakons bundsförvanter i Skottland, som då kunde hålla honom under uppsikt. Enligt det tredje skulle Haakon sticka ut ögonen på Magnus och därefter kasta honom i fängelsehålan. Haakon valde det sista alternativet. Då protesterade dock två hövdingar bland Haakons män, trötta på jarlarnas evigt konfliktpräglade styre. De krävde att endera Haakon eller Magnus miste livet. Haakon, som hade övertaget, beordrade genast sin kock att göra slut på kusinens liv. Han höjde yxan och Magnus Erlendsson föll död ner.

Bakgrunden till den dramatiska uppgörelsen var det mäktiga norska jarldöme som sedan slutet av 800-talet var etablerat på Orkneyöarna. Fram till Skottlands övertagande av öarna på 1200-talet levde här en rad färgstarka personligheter: hårdföra vikingarövare, diktande skalder och fromma martyrer. Deras styre var inte sällan uppdelat på två jarlar, vilket ofta ledde till våldsamma strider och bittra familjefejder.

Fram till vikingatidens början var ögruppen bebodd av ett keltiskt folkslag kallat pikterna – ”de målade”. Dessa fanns också i norra och östra Skottland, men verkar ha haft ett kungadöme på Orkney. Pikterna kan ha varit ett stridsfolk, då de ofta avbildade beväpnade krigare på vackert ristade minnesstenar och kors. På 700-talet kristnades ögruppen genom irländska munkars försorg och ett antal kyrkor uppfördes. Den nya trosuppfattningen kom dock att bli kortvarig.

I slutet av samma århundrade befann sig de nordiska länderna i en expansiv fas. En omfattande befolkningsökning och en förbättrad skeppsbyggnadsteknik bidrog till att man började söka sig bort från de egna trakterna för att kolonisera, bedriva handel och plundra. Som bas för västgående vikinga­räder och handelsresor etablerade nordborna bosättningar på det strategiskt belägna Orkney. Öarna blev också så småningom utgångspunkt för sommarattacker mot den norska kusten. Troligen var dessa anfallande vikingar politiska flyktingar som lämnat Norge efter Harald Hårfagers enande av landet, under 800-talets andra hälft.

I syfte att göra slut på räderna begav sig kung Harald västerut med sitt manskap. Han slog då inte enbart ned plundrarväldet och erövrade Orkney, utan tog även makten över Shetlands­öarna och Hebriderna. Under dessa strider stupade sonen till jarl Rognvald av Möre, och som kompensation erbjöd Harald Rognvald styret över Orkney. Han ville dock inte ha befattningen, utan gav sin bror Sigurd Eysteinsson titeln. Därmed fick Orkney sin förste norske jarl. Han kom att gå till historien som Sigurd den mäktige.

Den främsta källan till vår kunskap om de norska jarlarna på Orkney kommer från krönikan Orkneyinga saga. Denna skrevs på Island i början av 1200-talet av en okänd författare, och skildrar jarlarnas liv under en trehundraårsperiod. Verket är unikt genom att vara det enda med Orkneyöarna som fokus för handlingen. Liksom de isländska sagorna är den en blandning av muntliga legender och historiska händelser som blir mer mytisk i sin karaktär ju längre bort från författarens egen tid händelserna utspelar sig. Här framträder ögruppen som en del av vikingavärlden, med starka kulturella och politiska band till Norge.

De norska jarlar som kom att styra ögruppen var lika mycket härjande sjökungar som hårt arbetande bönder. I sina stora dryckeshallar underhöll de vintertid sitt manskap på residensen i Birsay och Orphir. Hallarna var inte sällan skådeplatser för de många våldsamheter som orsakades av jarlarnas dubbelkommando. På deras jordegendomar låg kungsgårdar med plikt att hysa jarlen och hans följe när denne besökte någon av öarna.

De keltiska pikterna blev troligen snart en folkgrupp längst ned i den sociala hierarkin. Dock verkar äktenskap ha skett mellan dem och nordborna, då arkeologiska utgrävningar har visat på en blandkultur med norsk arkitektur och piktiska hushållsföremål. Med det norska övertagandet kom en hednisk trosuppfattning återigen att bli den dominerande – norrmännen blev inte kristna förrän på 1000-talet. Den piktiska kulturen trängdes gradvis undan till en punkt då platsnamn, språk och materiell kultur var helt och hållet nordisk.

Sigurd den mäktige hade varit en av Harald Hårfagers främsta stridsmän till sjöss. Sitt smeknamn hade han förtjänat genom att leda en framgångsrik erövring av de nordligaste delarna av Skottland – Caithness och Sutherland – tillsammans med vikingahövdingen Thorstein den röde. Sigurd kom dock att lida en död som var högst otypisk för hans stridspräglade liv.

I en uppgörelse med den skotske jarlen Máel Brigte bestämdes att båda härskarna skulle mötas med en styrka om vardera fyrtio man för att reda ut sina meningsskiljaktigheter. Sigurd beslöt sig dock för att skottarna inte var att lita på, och arrangerade en krigslist. På de fyrtio hästarna som skulle bära manskapet lät han placera det dubbla antalet män.

Detta drag gav honom segern, och för att synliggöra denna triumf lät han vid återvändandet fästa fiendernas avhuggna huvuden vid sadlarna. När han skulle sporra sin häst fick han, enlig legenden, ett sår i benet av de utstående framtänderna i Máel Brigtes avhuggna huvud. Skadan infekterades och ledde till jarlens snara död. Krigaren som fälldes av en tand begravdes i gravhögen Sigurds Howe på skotska fastlandet.

Den mest berömde Orkneyjarlen, Magnus Erlendsson, kom att bli öarnas skyddshelgon, och föremål för en internationell kult. Han var son till jarl Erlend Thorfinsson, vilken delade styret med brodern Paul under andra hälften av 1000-talet. Orkneyinga saga beskriver Magnus som en populär härskare som var mild mot goda och visa, men straffade tjuvar och vikingar kompromisslöst. Hans fromhet var vida känd, och i äktenskapet med en skotsk adelskvinna sades han till och med ha levt de första tio åren i celibat. När han fylldes av sexuell åtrå till sin hustru ska han ha tagit kalla bad, och bett till Gud om besinning.

Osämja utvecklades snart mellan Magnus och hans kusin Haakon, jarl Pauls son. Haakon sades vara arrogant och stridslysten, men framförallt avundsjuk på Magnus popularitet. Under den norske kungen Magnus Barfots räd mot de brittiska öarna vägrade Magnus Erlendsson gå av skeppet i Wales. Hans förevändning var att han inte hade något otalt med folket där. Istället försjönk han i bön ombord på skeppet medan striden pågick. Detta gjorde honom högst impopulär hos den norske kungen som betraktade honom som feg. Magnus såg sig senare tvingad att fly till den skotske kungens hov.

De båda styrande jarlarna Paul och Erlend dog ungefär samtidigt med kung Magnus Barfot, som stupade under ett slag på Irland, och Haakon tog nu över sin fars titel som jarl. När nyheten nådde Magnus, avslutade han sin exil i Skottland, och återvände till Orkney för att kräva sin ärftliga rätt till jarltiteln. Detta beviljades av den norske kungen, och under en tid regerade kusinerna under fredliga förhållanden.

Snart nog blossade dock motsättningar upp mellan de båda, underblåsta av män i Haakons styrkor. Man rustade för ett slag som dock avstyrdes i sista stund. För att säkra freden bestämdes tid och plats för det ödesdigra mötet på Egilsay under påsken 1117. Efter den svekfulla avrättningen gravlades Magnus i Christ’s church i byn Birsay. Snart började det cirkulera berättelser om mirakler vid hans grav, och Magnus kom att vördas som helig martyr. Hans reliker flyttades senare till den mäktiga katedral i Kirkwall, som hans systerson Rognvald Kolsson lät uppföra till Magnus ära på 1140-talet. Miraklerna fortsatte vid Magn­us relikskrin, och S:t Magnuskatedralen blev ett internationellt pilgrimsmål.

Katedralens uppförare, jarl Rognvald, kom själv att bli dyrkad som helgon efter sin död. Rognvald är den jarl som får den fördelaktigaste och mest extensiva skildringen i Orkneyinga saga. Detta beror troligen på att hans levnad låg nära krönikans författare tidsmässigt, vilket också gör berättelsen mer trovärdig och mindre mytisk till sin karaktär. Rognvald var den mest otypiske jarlen som styrt öarna, då han tog makten genom en charmoffensiv istället för våld. Rognvald var även en begåvad poet, och skrev en lärobok i skaldekonst, den så kallade Håttalykill. ­Genom att vara son till Magnus Erlendssons syster Gunhild kom han att ha den vördade martyren som morbror, något han också utnyttjade i sin strävan att uppnå jarltiteln.

Rognvald var intresserad av att härska över de delar av ögruppen som tillhört hans helige släkting. Hindret låg dock i att jarlen Paul Hakonsson regerade ensam över Orkney. Istället för att tillskansa sig titeln genom strid fick Rognvald som råd av sin far att försöka med en fredligare taktik. Genom att låta folket veta att han tänkte uppföra en magnifik kyrka till den omåttligt populäre S:t Magnus ära om han blev jarl över Orkney, kunde han påverka befolkningen till sin fördel. Rognvalds strategi lyckades och år 1137 påbörjades bygget av den väldiga katedralen i Kirkwall. Samtidigt lät Rognvald kidnappa Paul Hakonsson och förvisa honom från Orkneyöarna.

Rognvald kom att ta sig till platser långt bortom de avlägsna öarna i västra Europas periferi som han härskade över. År 1153 rustade han 15 skepp för en pilgrimsresa till det Heliga landet, och för att i linje med andra nordbor tjäna som kejserlig legosoldat i Konstantinopel. Sådant kunde vara lukrativt även för en jarl. Rognvald var inte den enda skalden ombord, varför skildringen av resan i Orkneyinga saga är rik på poetiska rader om personer och händelser under färden. Inte minst diktade man om hur jarlen charmade den sköna drottningen Ermingerd av Narbonne i Frankrike vid hennes hov – så till den grad att giftermål mellan de båda regenterna kom på tal.

Väl framme i Jerusalem besöktes alla heliga platser, och över vintern tjänade nordborna vid kejsarens hov. Efter tre år sattes dock segel för den långa färden tillbaks till Orkney. Här kom Rognvald att sluta sitt liv på samma sätt som många jarlar före honom. År 1158 höggs han ned av en fosterson till den jarl som styrt i hans frånvaro, Harald Maddadsson. Efter Rognvalds begravning i katedralen han själv låtit uppföra, ansågs mirakler ske även vid hans grav. Därför kom också Rognvald att vördas som ett helgon.

Nordbornas styre över Orkney, vilket kommit att räknas som ögruppens guldålder, gick mot sitt slut. Den norska jarlätten dog ut med Jon Haraldsson, som i början av 1200-talet spårlöst försvann under en sjöresa på väg till den norske kungen för att få en tvist om jarltiteln avgjord. Orkney kom nu att styras av jarlar från den skotska provinsen Angus, vilka hade ett mer distanserat förhållande till öarna. Norge ägde fortfarande Orkney, men i samband med Kalmarunionen 1397 kom ögruppen att lyda under Danmark.

Den slutgiltiga brytningen med Norden skedde på ett anmärkningsvärt fredligt sätt. Orkneyöarna lämnades som hemgift för den danska prinsessan Margarete, i hennes äktenskap med den skotske kungen Jakob III år 1468. I dag står den väldiga S:t Magnuskatedralen i Kirkwall som det främsta monumentet över en tid när beryktade krigare, poeter och martyrer från Norden styrde öarna.

ATT LÄSA: Orknöjarlarnas saga (2006).

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

[](https://popularhistoria.se/tidningen/popular-historia-1-2011/)**Publicerad i Populär Historia 1/2011