Sveriges första krig

Frågan om vilket som är Sveriges första krig är beroende av tre faktorer: 1. hur vi definierar krig, 2. hur vi definierar Sverige och 3. vilka skriftliga källor vi kan lita på.

Många våldsamma förlopp av krigskaraktär i äldre tid var närmast att betrakta som plundringsräder och kan knappast liknas vid krig i den bemärkelse vi i dag lägger i termen, det vill säga som formella mellanstatliga konflikter.

Det är också vanskligt att tolka vikingatida kraftmätningar mellan nordiska kungar, till exempel den konflikt mellan Olof Skötkonung, Sven Tveskägg och Olav Tryggvason som utmynnade i slaget vid Svolder, som nationella krig. Det rörde sig om uppgörelser inom och mellan familjekretsar, inte mellan Sverige, Danmark och Norge.

Men det allvarligaste problemet är det tredje. De äldsta krigsliknande konflikter som vi känner till för vår del av världen är halvhistoriska och hör snarare hemma i sagornas värld än i verkligheten.

Plundringsräder eller familjeuppgörelser

Väl att märka är det fullt möjligt att några av de fejder som nämns i Ynglingasagan, Beowulfkvädet och andra medeltida berättelser har en historisk bakgrund, men källäget gör det omöjligt för oss att uttala oss om dem med säkerhet.

Sett mot denna bakgrund är det vanskligt att söka efter krig före slutet av 1000-talet. När svenska 1000-talskungar som Olof Skötkonung, Anund Jakob och Emund gamle skickade ut trupper i strid handlade det antingen om plundringsräder eller om familjeuppgörelser som inte – det vill säga att döma av vad Adam av Bremen, Snorre Sturlasson med flera uppgiftslämnare låter oss veta – kvalar in i krigskategorin. Vi bör åtminstone vara försiktiga med att benämna konflikterna »svenska krig«.

Inge den äldre mot Magnus Barfot

Då har vi bättre belägg för en konflikt på 1090-talet, som fokuserade på rivaliteten mellan svensk och norsk överhöghet vid Vänern. Både den norske kungen Magnus Barfot och den svenske kungen Inge den äldre menade att folket som bodde i bygderna väster om den stora sjön borde betrakta dem som härskare.

Det var säkert inte första gången kungarna bråkade om området, men för just det här kriget har vi förhållandevis gott om källor, och – allra viktigast – vi vet att det avslutades med ett formellt fredsfördrag.

Theodoricus Monachus

Vår äldsta källa till händelseutvecklingen är Historia de antiquitate regum Norwagensium, en latinsk historia om Norge som författades av Tore, en norsk kyrkoman som brukar hänvisas till som Theodoricus Monachus. Krönikan skrevs troligen på 1170-talet.

Här skildras hur kung Magnus på 1090-talet drog i härnad mot öster, där han gjorde anspråk på områden som inkluderade Dalsland och angränsande delar av norra Västergötland:

»Därefter förberedde Magnus ett krigståg till Götland, där han ville återkräva tre områden, som heter Dal, ›Hofuth‹ och ›Wear‹. Han påstod, att dessa i gamla tider tillhört de norska kungarna men berövats dem med våld av götarnas kungar och att han därför ville återta dem med vapen. […] På detta första krigståg vann han inte mycket. Under det andra däremot utkämpade han visserligen en strid men blev besegrad och måste fly ensam med endast en följeslagare, Agmund Skofteson. Under tiden slöts emellertid fred tack vare den gode götakungen Inge Stenkilsson, som även gav Magnus sin dotter Margareta till äkta, varvid dottern fick de förut nämnda områdena med sig i hemgift.«

(Från Theodoricus Monachus Historia de antiquitate regum Norwagensium, kapitel 31)

I isländska 1200-talshandskrifter, Morkinskinna och Fagrskinna, får vi veta mer. Magnus skall ha ryckt fram till Vänern och drivit bort Inge. Sedan återvände han till Norge för att skaffa fram fler krigare och lämnade kvar en mindre trupp i det erövrade området.

Freden i Kungahälla

Inge anlände nu med numerärt överlägsna styrkor och besegrade norrmännen. Magnus svarade med ännu en invasion, och nu blev kampen jämn. Kriget avslutades genom freden i Kungahälla 1100 och 1101, där också den danske kungen Erik Ejegod var närvarande.

Avtalet gick ut på att Magnus gifte sig med Inges dotter, som fick med sig rätten till det omstridda territoriet – som några år senare, efter Magnus död, tycks ha gått förlorat för den norska kungamakten.

Freden i Kungahälla, en norsk stad utanför dagens Kungälv i södra Bohuslän, är det första välbelagda fredsmötet i nordisk historia. Att de skandinaviska konflikterna vid denna tid antog formen av krig och fredsdiskussioner mellan representanter för riken och inte bara för familjer berodde på den successiva utvecklingen av de svenska, norska och danska politiska systemen till katolska medeltidsmonarkier – de äldsta egentliga föregångarna till dagens nationalstater.

Publicerad i Populär Historia 6/2018