Att Birkakrigaren är en kvinna upprör många

DNA-analyserna av en kvinnlig krigare i vikingastaden Birka har orsakat en mediastorm runt om i världen. Forskaren bakom upptäckten, Charlotte Hedenstierna-Jonson, är omtumlad efter uppmärksamheten, men hoppas att fyndet kan bilägga en sekelgammal tvist.

– Det har varit helt galet, säger en märkbart utmattad Charlotte Hedenstierna-Jonson när hon visar in mig på sitt forskarrum på Historiska museet i Stockholm.

– Först gjorde TT en grej, sen hörde The Local av sig. Efter det exploderade det, med Times, CNN, Washington Post, La Repubblica och många fler. Någon dag i framtiden ska jag titta igenom mejlkorgen och se hur många journalister jag egentligen haft kontakt med de senaste dagarna.

Komplett vikingagrav

All uppståndelse bottnar i en grav som grävdes ut redan för 130 år sedan.
Hjalmar Stolpe, 1880-talets arkeolog i vikingastaden Birka, insåg att han hittat en av de mest kompletta krigargravarna från vikingatiden.

Kroppen, som gravlagts i mitten av 900-talet, hade fått med sig både svärd, spjut och stridsyxa, liksom flera sköldar, en stridskniv, båge och pilar. Dessutom hade högstatusmarkörer som ett brädspel och två hästar lagts ned i graven, vilken placerades på den höga platå uppe på Birkas borgberg där vikingastadens garnison en gång låg.

DNA visar att krigaren är kvinna

Det Charlotte Hedenstierna-Jonson och hennes kollegor gjort är alltså att DNA-undersöka benresterna från personen i graven. Resultatet är kristallklart – det rör sig om en kvinna. Det första DNA-analyserade beviset på att det faktiskt förekom kvinnliga krigare under vikingatiden.

Misstankarna om att det faktiskt rört sig om en kvinna har funnits länge. Osteologer har analyserat skelettet i flera omgångar allt sedan 1970-talet och pekat på att benknotorna har tydligt kvinnliga drag.

Men eftersom det samtidigt rört sig om en krigargrav har forskarna tvistat om könet på den gravlagda individen. Kvinnliga krigargravar från vikingatiden har nämligen bara påträffats vid två andra tillfällen, då i Norge.

"Många som blivit arga"

– Det är många som blivit arga på våra resultat och som är kritiska, berättar Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Varför är de arga?

– Det förstår jag inte riktigt, men de tycks vara provocerade av vår tolkning. Man
har hävdat att vi gjort våra analyser på fel ben, och att skeletten från Stolpes utgrävningar blandats ihop, men vi har gjort ett noggrant detektivarbete
och dessutom är varenda skelettdel ner till minsta fingerben från den aktuella graven signerade med rätt identitetsnummer.

Många har alltså upprörts av de aktuella forskningsresultaten. Men samtidigt har den vikingatida krigarkvinnan som typ varit en välkänd sagofigur i tusen år.

Där finns Gunn och Härfjätter, några av Odens valkyrior som deltog i människornas fältslag och valde ut de män som skulle föras till Valhall. Där finns Hervor och Brynhild som med svärd och yxa i händerna försvarar sina släkter i de isländska sagorna.

Kvinnliga krigare i vikingarnas idévärld

– Även om alla de här individerna skulle vara påhittade visar de att kvinnliga krigare var en viktig del av vikingarnas idévärld, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson. Dessutom har vi gott om amuletter som visar kvinnor som håller i vapen, och nedtecknade vittnesmål om kvinnor som följt med i vikingarnas härar och dött på slagfälten.

Och att ni nu för första gången med hjälp av DNA-teknik kan bevisa att en kvinna fått en krigares begravning på Birka borde väl slutgiltigt bilägga forskartvisten?

– Ja, viskskrattar Charlotte Hedenstierna-Jonson för att signalera att hon egentligen tycker att det är lite märkligt hur forskningsresultaten kan ifrågasättas, samtidigt som hon också tycker att det är viktigt att tolkningarna av graven ändå bör nagelfaras.

Vikingatiden inte mer jämställd

– Jag tror inte att det varit frågan om arméer av vikingatida amasoner, utan att det handlat om enstaka kvinnliga individer som kunnat bli krigare, säger hon. Individer som rört sig utanför normerna, utanför det förväntade.

Fyndet av den kvinnliga krigaren gör inte att vi borde se vikingatiden som mer jämställd, menar Charlotte Hedenstierna-Jonson. De här enstaka exemplen på kvinnokrigare understryker bilden av vikingatiden som ett hårt klassamhälle, där en kvinna ifrån de högre samhällsskikten kunde nå en militär ledarställning om hon uppvisade rätt kvalitéer.

– Ungefär som i dag i mindre jämställda länder, där vissa kvinnor från mäktiga familjer ändå kan bli premiärministrar, förklarar Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Publicerad i Populär Historia 12/2017