Bronsåldern – metallen var viktig för eliten

Hågahögen ligger strategiskt placerad vid en fornborg, intill en farled som sträckte sig från Södertälje, via Mälaren, förbi Håga och bort mot den norrländska kusten. Enligt arkeologen Anders Kaliff, som forskat om platsen, hörde hövdingen i Håga till en elit i södra Östersjöområdet, som fått sin makt genom att kontrollera handeln över ett stort territorium.

Men bronsålderns kommers kastar en mörk skugga över de gyllene föremålen. Organisationen bakom metallimporten inbegrep nämligen både människohandel och våldsamma plundringsräder. Det menar arkeologiprofessorerna Johan Ling, Kristian Kristiansen och Timothy Earle i en nyligen publicerad studie ("Maritime mode of production – raiding and trading in seafaring chiefdoms") i den ansedda amerikanska tidskriften Current Anthropology.

Eftersom elitens kvinnor och män begravdes med sina bronsföremål krävdes ett ständigt inflöde. Men att skaffa bronset, som oftast bestod av 90–95 procent koppar och resten tenn, var ingen enkel apparat. Tennet hämtades mestadels från Cornwall. I början av bronsåldern bröts kopparen i italienska Alperna, därefter blev Iberiska halvön mer dominant i handeln. Export skedde även från Cypern, som ju gett koppar dess namn.

Att köpa färdiga bronsklumpar hörde till ovanligheterna, eftersom man då inte hade insyn i kvaliteten. I Skandinavien bekräftas detta av deglar, där bevarade droppar av metall visar att tenn och koppar smälts var för sig.

– Till vilka platser man reste för att inhandla metallerna kan man bara spekulera om. Troligtvis ville man komma ställena där koppar och tenn bröts så nära som möjligt, eftersom det blev dyrt med mellanhänder, säger Johan Ling.

Innan man kunde sjösätta planerna på en handelsresa krävdes ett samarbete mellan olika regioner i Skandinavien som specialiserat sig inom olika områden.

Enligt den studie som Johan Ling är medförfattare till existerade två olika försörjningssätt i bronsåldersamhället. Dels fanns en havsbaserad ekonomi där bondgårdar, båtbygge, fiske och resor utgjorde huvudnäringen. I dessa områden ristades hällristningar och de döda begravdes i stora stenrösen. Dels existerade en landbaserad jordbruksekonomi, med välmående gårdar och riklighet på bronsföremål. I detta landskap var enorma gravhögar en vanlig syn

I undersökningen representeras den havsbaserade ekonomin av Tanum i Bohuslän. Här finns flest hällristningar i Europa och ofta är det skepp som avbildats, vilket kan avspegla den verksamhet som ägde rum här. Under första halvan av bronsåldern avskogades delar av västkusten, trots att en relativt liten befolkning höll till här. Detta kan tolkas som att man högg ner träd för att bygga båtar, kanske för export.

Den landbaserade ekonomin exemplifieras av Thy på nordvästra Jylland, som var en av de rikaste bygderna i Europa. Här byggde hövdingarna stora hallbyggnader och eliten begravdes i högar tillsammans med dyrbara ting av brons – inte minst svärd. Troligen kan den välmående trakten kopplas till kontroll över bronshandeln. Men för att hövdingarna i Thy skulle få åtkomst till den åtråvärda metallen krävdes ett samarbete med Tanum.

Om vi tänker oss att en hövding i Thy runt år 1300 f Kr ville initiera en handelsfärd för att skaffa sig koppar och tenn, behövdes båtar med besättning. Det var inget problem att finansiera en expedition eftersom hövdingen blivit rik på sin gårds överskott av spannmål, kött och mejeriprodukter.

Bekymret var att Thy, liksom stora delar av de rika jordbruksbygderna i Skandinavien, var avskogade. Det innebar att virke till båtbygge var en bristvara. Men med hjälp av hövdingens överskott kunde detta lösas – för i östra Tanum fanns fortfarande tillgång på virke.

Båtar med besättning var inte nog för ett handelsföretag på kontinenten. Det behövdes också krigare på färden, eftersom risken för överfall var överhängande.

Under resan genomkorsades hövdingadöme efter hövdingadöme, och sannolikt krävdes goda kontakter för att få tillstånd att passera genom dem. Dessutom var det inte bara fredliga affärer som ägde rum. Handelsresorna var lika mycket plundringsfärder, där krigarföljet delade på bytet.

Länge har det ansetts att bärnsten var nordbornas främsta bytesvara under bronsåldern. Men med tanke på det stora inflödet av metall till Skandinavien kan den förstelnade kådan inte ha räckt till som betalning.

Johan Ling menar att man passade på att kidnappa människor under färden – som ett slags hårdvaluta. En del slavar kunde släppas mot en lösensumma, medan andra, menar Ling, byttes bort mot koppar och tenn. Vissa slavar tvingades med till Skandinavien, där de sattes i arbete på hövdingarnas gårdar, som på så sätt gav ännu högre avkastning. Och med hjälp av överskottet kunde eliten bekosta nya handels- och plundringsfärder.

Om bronset var anledningen till att man gav sig iväg på resor, så var slavarna förutsättningen – både som arbetskraft och som betalmedel. Genom att skänka bort gåvor av brons kunde vår hövding i Thy, liksom andra i hans ställning, skapa viktiga allianser. Allt i en tid då den som gav mest var mäktigast.

– Man hade helt enkelt trasslat in sig i brons, på samma sätt som vi i dag blivit beroende av datorer, säger Johan Ling.