Under bronsåldern flödade koppar och tenn in i Skandinavien genom långväga handel, och skickliga gjutare blandade samman metallerna till brons.

Nordborna designade sina egna tingestar som lyste som guld – svärd, yxor, dolkar, spjutspetsar, knivar och halsringar. Även import av färdiga bronsföremål förekom, som bland annat kultföremålet från skånska Balkåkra, som ser ut som en trumma till formen. En likadan har påträffats i dagens Ungern, och från det området exporterades även svärd.

Utstyrsel helt av brons

Det var en aldrig tidigare skådad prakt som omgav eliten. Kvinnorna kunde bära en hel utstyrsel av brons, bland annat en rund platta på magen (bälteplatta), ett slags väska på ryggen (hängkärl) och ett skärp prytt med små koner av metall (tutuli).

Fingrarna pryddes av ringar och mantlarna fästes med dräktnålar.

Svärd från Västergötland och hängkärl från Halland. Båda i brons.

Svärd från Västergötland och hängkärl från Halland. Båda i brons.

© Historiska museet

Ofta görs bronsfynden i gravar, men en del har blivit offrat till gudar och gudinnor i våtmarker. I Fröslunda på Kållandsö i Västergötland hittade en bonde 18 bronssköldar i en åker som tidigare varit sjöbotten.

Vissa fick med sig oerhörda förmögenheter i döden, som den hövding som begravdes i Hågahögen utanför Uppsala för 3 000 år sedan.

Den stora graven, som är åtta meter hög och femtio meter bred, är den guldrikaste i Skandinavien från tiden. En tredjedel av allt guld som vi känner till från bronsåldern har hittats just här. En gång tillhörde rikedomen en mäktig hövding, eller kanske snarare en kung.

Kontrollerade handeln

Efter döden kremerades han, och askan och de brända benen placerades i en ekkista. När graven grävdes ut 1902–03 påträffades bland annat ett bronssvärd med dekorationer av guld på fästet, ett förgyllt spänne, guldbelagda knappar samt rakkniv och pincett av brons.

Hågahögen ligger strategiskt placerad vid en fornborg, intill en farled som sträckte sig från Södertälje, via Mälaren, förbi Håga och bort mot den norrländska kusten. Enligt arkeologen Anders Kaliff, som forskat om platsen, hörde hövdingen i Håga till en elit i södra Östersjöområdet, som fått sin makt genom att kontrollera handeln över ett stort territorium.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Men bronsålderns kommers kastar en mörk skugga över de gyllene föremålen. Organisationen bakom metallimporten inbegrep nämligen både människohandel och våldsamma plundringsräder.

Gåvoutbyte var viktigt

Det menar arkeologiprofessorerna Johan Ling, Kristian Kristiansen och Timothy Earle i en nyligen publicerad studie (»Maritime mode of production – raiding and trading in seafaring chiefdoms«) i den ansedda amerikanska tidskriften Current Anthropology.

Den roll som brons spelade för eliten under bronsåldern går inte att överskatta, menar de. Metallen var långt ifrån enbart en statusmarkör.

Vapen, som exempelvis bronssvärd, betraktades i tidigare forskning som rent ceremoniella, men analyser av klingorna visar att de verkligen har brukats i strid, slipats om och använts på nytt.

– Brons hade både en funktionell och ideologisk aspekt. Att bygga upp ett nätverk hövdingar emellan genom gåvoutbyte av brons var jätteviktigt. Och bronsyxor är också ojämförbart mycket bättre än stenyxor, berättar Johan Ling.

Bärnsten från Östersjöområdet var en populär bytesvara.

Eftersom elitens kvinnor och män begravdes med sina bronsföremål krävdes ett ständigt inflöde. Men att skaffa bronset, som oftast bestod av 90–95 procent koppar och resten tenn, var ingen enkel apparat.

Tennet hämtades mestadels från Cornwall. I början av bronsåldern bröts kopparen i italienska Alperna, därefter blev Iberiska halvön mer dominant i handeln. Export skedde även från Cypern, som ju gett koppar dess namn.

Att köpa färdiga bronsklumpar hörde till ovanligheterna, eftersom man då inte hade insyn i kvaliteten. I Skandinavien bekräftas detta av deglar, där bevarade droppar av metall visar att tenn och koppar smälts var för sig.

Försörjningsmöjligheter i bronsåldersamhället

– Till vilka platser man reste för att inhandla metallerna kan man bara spekulera om. Troligtvis ville man komma ställena där koppar och tenn bröts så nära som möjligt, eftersom det blev dyrt med mellanhänder, säger Johan Ling.

Innan man kunde sjösätta planerna på en handelsresa krävdes ett samarbete mellan olika regioner i Skandinavien som specialiserat sig inom olika områden.

Enligt den studie som Johan Ling är medförfattare till existerade två olika försörjningssätt i bronsåldersamhället. Dels fanns en havsbaserad ekonomi där bondgårdar, båtbygge, fiske och resor utgjorde huvudnäringen.

I dessa områden ristades hällristningar och de döda begravdes i stora stenrösen. Dels existerade en landbaserad jordbruksekonomi, med välmående gårdar och riklighet på bronsföremål. I detta landskap var enorma gravhögar en vanlig syn.

Stenhäll (Aspeberget)i bohusländska Tanum med avbildningar av bland annat krigare och skepp.

Stenhäll (Aspeberget) i bohuslänska Tanum med avbildningar av bland annat krigare och skepp. Tanums hällristningsområde finns med på Unescos världsarvslista.

© Mieneke Andeweg-van Rijn/Alamy/imageselect

I undersökningen representeras den havsbaserade ekonomin av Tanum i Bohuslän. Här finns flest hällristningar i Europa och ofta är det skepp som avbildats, vilket kan avspegla den verksamhet som ägde rum här.

Under första halvan av bronsåldern avskogades delar av västkusten, trots att en relativt liten befolkning höll till här. Detta kan tolkas som att man högg ner träd för att bygga båtar, kanske för export.

Begravdes med dyrbara bronsföremål

Den landbaserade ekonomin exemplifieras av Thy på nordvästra Jylland, som var en av de rikaste bygderna i Europa. Här byggde hövdingarna stora hallbyggnader och eliten begravdes i högar tillsammans med dyrbara ting av brons – inte minst svärd.

Troligen kan den välmående trakten kopplas till kontroll över bronshandeln. Men för att hövdingarna i Thy skulle få åtkomst till den åtråvärda metallen krävdes ett samarbete med Tanum.

Om vi tänker oss att en hövding i Thy runt år 1300 f Kr ville initiera en handelsfärd för att skaffa sig koppar och tenn, behövdes båtar med besättning.

Virke var en bristvara

Det var inget problem att finansiera en expedition eftersom hövdingen blivit rik på sin gårds överskott av spannmål, kött och mejeriprodukter.

Bekymret var att Thy, liksom stora delar av de rika jordbruksbygderna i Skandinavien, var avskogade. Det innebar att virke till båtbygge var en bristvara. Men med hjälp av hövdingens överskott kunde detta lösas – för i östra Tanum fanns fortfarande tillgång på virke.

Johan Ling
© Mikael Agaton, Västra Götalandsregionen

Båtar med besättning var inte nog för ett handelsföretag på kontinenten. Det behövdes också krigare på färden, eftersom risken för överfall var överhängande.

Under resan genomkorsades hövdingadöme efter hövdingadöme, och sannolikt krävdes goda kontakter för att få tillstånd att passera genom dem. Dessutom var det inte bara fredliga affärer som ägde rum. Handelsresorna var lika mycket plundringsfärder, där krigarföljet delade på bytet.

Länge har det ansetts att bärnsten var nordbornas främsta bytesvara under bronsåldern. Men med tanke på det stora inflödet av metall till Skandinavien kan den förstelnade kådan inte ha räckt till som betalning.

Slavar som hårdvaluta

Johan Ling menar att man passade på att kidnappa människor under färden – som ett slags hårdvaluta. En del slavar kunde släppas mot en lösensumma, medan andra, menar Ling, byttes bort mot koppar och tenn.

Vissa slavar tvingades med till Skandinavien, där de sattes i arbete på hövdingarnas gårdar, som på så sätt gav ännu högre avkastning. Och med hjälp av överskottet kunde eliten bekosta nya handels- och plundringsfärder.

Om bronset var anledningen till att man gav sig iväg på resor, så var slavarna förutsättningen – både som arbetskraft och som betalmedel. Genom att skänka bort gåvor av brons kunde vår hövding i Thy, liksom andra i hans ställning, skapa viktiga allianser. Allt i en tid då den som gav mest var mäktigast.

– Man hade helt enkelt trasslat in sig i brons, på samma sätt som vi i dag blivit beroende av datorer, säger Johan Ling.

Järnet konkurrerade ut bronset

Denna bakomliggande struktur fick sitt slut när järnet konkurrerade ut bronset, under järnåldern.

– Det är järnet som på sikt får bronsålderns samhälle att kollapsa. Det framställdes lokalt och den makt och rikedom som hövdingarna byggt upp genom kontroll över den långväga bronshandeln gick om intet, säger Johan Ling.

Efter ett par årtusenden ser vi bronsålderns maktstrategier dyka upp igen.

– Vikingarna använde sig av samma grundbult i sitt samhälle, men då var det kontroll över den långväga silverhandeln som gällde, menar Johan Ling.

Kristina Ekero Eriksson är arkeolog och författare.

Publicerad i Populär Historia 2/2020

Läs om det stora bronsålder fyndet i Alingsås i april 2021.

Tre bronsåldersfynd:

Den omkring 3 500 år gamla Trundholmsvagnen påträffades 1902 i en mosse på Själland. På själva bronsvagnen står en häst, som drar en förgylld solskiva av brons som är cirka 25 centimeter i diameter. Troligtvis är föremålet en offergåva, och tros ha koppling till solkult. Man föreställde sig att det var en häst som drog solen över himlen.

© Nationalmuseum, Köpenhamn
Balkåkratrumman

Den så kallade Balkåkratrumman påträffades år 1847 i närheten av Ystad. Ingen vet egentligen vad den använts till, men en tolkning är trumma. Slitspår tyder på att den en gång varit upphängd. En liknande har påträffats vid Hasfalva i Ungern.

© Historiska museet

Danmark finns flera så kallade ek-kistegravar, med relativt välbevarade lik och kläder. I en av dem låg den tonåriga Egtvedflickan, som var klädd i en kortkort tröja och snörkjol. Hon bar flera bronsföremål: två armringar, en öronring och en så kallade bältesplatta. Vid hennes fötter låg de brända benen efter ett barn, som dött i femårsåldern. Strontiumanalyser av Egtved-flickans tänder visar att hon föddes i södra Tyskland och att hon återvänt dit ett par gånger. Tolkningen är dock omstridd. Ekkistan har med hjälp av årsringar daterats till 1357 f Kr.

© Nationalmuseet, Köpenhamn