Förromersk och romersk järnålder – mer järn och mindre prakt
I de första perioderna av järnåldern, förromersk och romersk järnålder, cirka 500 f Kr–375 e Kr, blir gravarna allt mer fyndfattiga. Bronsålderns gyllene era med glänsande halsringar och svärd är över, nu är järnet centralt. Järnframställningen blev så omfattande att forskarna tror att det exporterades. Det här är del 4 av 6 i ett stort tema om Sveriges forntid.
Matstund i ett järnåldershus cirka 500 f Kr. Illustration av konstnären Paul Birkbeck.
För omkring 2 500 år sedan var bronsålderns gyllene era med glänsande halsringar och svärd över. Nu började en ny tid, förromersk järnålder (500 f Kr–Kristi födelse), som på svenskt område mest är känd för sina fyndfattiga gravar. Inte ens byggnaderna var särskilt pampiga längre – de största hövdingahusen, som tidigare varit omkring 50 meter långa, nådde nu som mest upp till 30 meter.
Därtill var detta en period med kallare och fuktigare väder. Allt detta sammantaget har lett till spekulationer om en klimatkatastrof, som lett till avfolkning av bygderna. Men så tycks inte ha varit fallet – de sjunkande temperaturerna skedde successivt från bronsålderns slut och var inte något som kom plötsligt.
1. Konsten att framställa järn och att smida vapen och verktyg
– Att man övergav gårdar, så som forskare tidigare föreställt sig, var det inte tal om. Husen blev mindre, men de fanns ändå kvar. Det säger arkeologen Hans Göthberg vid Upplandsmuseet i Uppsala, som skrivit sin avhandling om forntida hus. Även om allt verkar ha blivit futtigare, skedde det vid denna tid något revolutionerande: järnet gjorde sin ankomst. Eller rättare sagt, järnet blev allt vanligare. För i sanningens namn satte järnåldern igång redan under bronsåldern (1800–500 f Kr).
– Järnhanteringen i Sverige började redan omkring 1000–900 f Kr, alltså mitt under bronsåldern, säger arkeologen och metallexperten Eva Hjärthner-Holdar. Järnet smiddes redan från start i lokala smedjor. Det fanns alltså ingen övergång, då man tog in färdiga föremål från kontinenten.
– Det var som ett paket – både konsten att framställa järn och att smida kom hit samtidigt. I Norden fanns metallurgisk kunskap, efter att man i århundraden tillverkat bronsföremål. Under bronsåldern hade importen av koppar och tenn kontrollerats av hövdingar. Men hanteringen av järn tycks inte ha ägt rum på högstatusplatser, utan hos samhällets mellanskikt. Järnet var nämligen betydligt mer lättillgängligt och inte så kostsamt.
– Hade man väl lärt sig tekniken med järnhantering, så var det inte särskilt svårt. Det man ville tillverka var vapen och verktyg. Järnet var mycket billigare än brons och absolut lika bra, berättar Eva Hjärthner-Holdar.
Det var som ett paket – både konsten att framställa järn och att smida kom hit samtidigt. I Norden fanns metallurgisk kunskap, efter att man i århundraden tillverkat bronsföremål.— Arkeolog och metallexpert Eva Hjärthner-Holdar
2. Karta över Romarriket
Till skillnad från koppar och tenn – som fick importeras från Europa – fanns järn att tillgå lokalt i Norden, främst i form av myrmalm. Järnframställningen i det som nu är Sverige blev så omfattande att forskarna tror att järnet exporterades, inte minst kolstål som är lämpligt till slipade eggar i exempelvis vapen. Under denna tid växte Romarriket till en supermakt. Dess nordliga gräns gick vid floderna Rhen och Donau och här skedde handel med folk från norr. Vissa nordbor tog tjänst i Romarriket. Om detta utbyte vittnar många fynd av romerska föremål som gjorts i Sverige.
3. Experter på järnframställning
Myrmalm finns i princip i hela Sverige, utom i kalkrika områden, som exempelvis Öland och Gotland. Kunniga personer begav sig ut till sjöar och myrar, men även marker med så kallad rödjord för att hitta den åtråvärda järnmalmen.
Det gällde att finna rätt råmaterial till rätt föremål. Om malmen innehöll en liten mängd mangan var den lämpad till kolstål, ett perfekt material för eggar. Ville man däremot tillverka nitar och spikar till båtar var fosforrik malm att föredra, eftersom den inte rostar lika lätt. För att kunna urskilja de olika malmtyperna krävdes skicklighet – man tittade bland annat på färgen och konsistensen.
Steg två var att rosta malmen över öppen eld för att få bort fukt och organiskt material. Därefter behövdes en blästugn av lera, där man med hjälp av träkol kunde uppnå höga temperaturer. Då försvann slaggen, alltså restprodukten, från järnet. Först nu hade en järnklump bildats. Det var denna så kallade lupp, som smeden sedan smidde sina föremål av.
För ett par år sedan upptäcktes att man tillverkat stål för över 2000 år sedan på en boplats i Vivungi i Kiruna kommun. Fyndet betraktades som en sensation.
– Man trodde inte att de jägarfolk som levde så långt norrut hade något behov av järn. Det har också varit en attityd att ”vi kunde det här med järnframställning, men inte de”, menar Eva Hjärthner-Holdar. Järnframställningen på svenskt område blev enorm efter några hundra år och måste ha överstigit vad befolkningen hade behov av.
– Någonstans måste järnet ha tagit vägen, och jag tror att det gick till Romarriket. På kontinenten fanns det mycket fosformalm, däremot var det svårare att få fram malm till kolstål, något som vi här uppe i norr har gott om. Dessvärre är det svårt att analysera järn för att få reda på ursprunget, så det finns inga belägg för att det verkligen har exporterats till romarna.
Nordbor tog värvning i den romerska armén och fick betalt i guldmynt, solidi. Fynd av sådana har gjorts på flera platser i Sverige.
4. Handel med Romarriket
Men det råder inga tvivel om att vi hade kontakter med Romarriket. Det avspeglas till och med i benämningen på den andra perioden under järnåldern, det vill säga romersk järnålder (tiden kring Kristi födelse–375 e Kr). Och till skillnad från förromersk järnålder, så finns en mängd praktföremål från denna tid – inte minst från Romarriket.
Dess nordliga gräns, limes, gick längs Rhen och Donau och vid gränsen kunde nordbor och romare träffas för att bedriva handel. Vissa valde att bli militärer i den romerska kejsarens tjänst. Lönen betalades då ut i guldmynt, så kallade solidi – vilka gett namn till vårt ord ”soldat”.
I Fullerö, strax norr om Uppsala, begravdes på 300-talet e Kr en man som tros vara en hemvändande legosoldat. Vid denna tid använde romarna nästan uteslutande trupper vars soldater hade ursprung utanför imperiets gränser. Den döde var gravlagd under ett stenröse, i ett underjordiskt gravrum fodrat med träväggar.
Även om graven blivit plundrad finns ledtrådar som kan avslöja mannens bakgrund. Ett guldhänge med ögla, som han kan ha burit runt halsen, är tillverkat av ett romerskt guldmynt. Det är daterat till 286–305 e Kr, och präglat för den romerske kejsaren Maximianus Hercules. I graven låg också tre fingerringar av guld. Den största väger drygt 60 gram och pryds av en oval så kallad karneol. Det var inte ovanligt att bundsförvanter eller högre officerare i romerska armén fick just fingerringar av guld som tecken för tapperhet i fält.
Andra romerska föremål som hittats på svensk mark kan ha kommit hit genom regelrätta plundringar. Dit hör ett 45 centimeter högt bronskärl, som påträffades år 1818 i ett stenröse i Fycklinge i Västmanland. Kärlet innehöll resterna efter ett likbål och hade uppenbarligen använts som gravurna. Intill de brända benen låg smälta glasklumpar som troligtvis är resterna efter en glasbägare.
Från början har denna bronsvas kanske stått i ett tempel ägnat åt den romersk-keltiske guden Apollo Grannus. På kärlet finns en inskription på latin som i svensk översättning lyder: ”Åt Apollo Grannus gav hans tempelföreståndare Ammilius Constans denna gåva”. Möjligen låg templet i tyska Aachen, där vi vet att denne sol- och källgud hade en helgedom.
5. Tre arkeologiska fynd
Dryckeskärl
Ett av de äldsta fynden i Sverige av dryckeskärl av glas kommer från en mansgrav i Öremölla i Skåne. De bägge glaskärlen här intill, som är daterade till 150–200 e Kr, ingick i en vinservis bestående av ett större bronskärl, en skopa och en sil. Glasen har dekorerats med inslipade ovaler och är troligtvis blåsta i en glashytta i Syrien eller Egypten. Glas-massan är nästan helt genomskinlig vilket tyder på mycket skickliga hantverkare.
Skatt funnen på Gotland
På 1960-talet upptäcktes en skatt i Havors fornborg på Gotland. I en bronshink, en så kallad situla, låg fyra vinskopor, en sil och två klockor av brons från romersk järnålder. Här påträffades också en halsring av guld, en så kallad torque, från förromersk järnålder. Halsringen har dessvärre stulits men resten av skatten visas på Gotlands museum.
Bronsbyst
Från Alböke socken på norra Öland kommer en liten bronsbyst, tillverkad någon gång under perioden 200–500 e Kr. På bröstet bär den avbildade mannen två ansiktsmasker. Enligt arkeologen Kent Andersson finns motsvarigheter på romerska gravstenar där soldater kan vara avbildade med flera ansiktsmasker på bröstet. Dessa kallas för ”phallerae” och fungerade som tapperhetsmedaljer. Kanske föreställer bysten från Alböke en ölänning som återvänt efter sin tjänst i romerska armén? Fyndet förvaras i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.
6. Runalfabetet utvecklas
Om den man som begravts med bronsvasen kunde läsa den latinska inskriptionen är tveksamt. Men kanske kunde han tyda runor?
Det var i alla fall under romersk järnålder, under det första århundradet e Kr, som runalfabetet utvecklades. Det kan ha skett i trakterna kring limes, vid romarnas nordliga gräns. Sannolikt har man utgått från det latinska alfabetet och sedan anpassat det, bland annat för att kunna rista runorna i trä, sten och metall.
Den äldsta runraden, som var i bruk fram till 700-talet, kallas för den urnordiska runraden. Den hade 24 runor, där varje runa hade ett eget namn. Exempelvis betydde runan för f, fehu det vill säga ”boskap” och ”rikedom”, medan runan för j, jära, stod för ”år”.
En av de äldsta runinskrifterna finns på ett silverspänne, en så kallad fibula, som påträffats i en kvinnograv i skånska Gårdlösa. Den vanligaste tolkningen av dessa runor, som daterats till 200-talet, är att det står Ek UnwōdR, det vill säga ”Jag Unwod”. Unwod är troligtvis ett mansnamn och betyder ”den orasande”. Guden Oden, som började dyrkas vid den här tiden, betyder motsatsen, det vill säga ”den rasande”.
I den poetiska Eddan, som skrevs ned på 1200-talet, var det just denne allvetande gud, som först tillskansade sig runkunskap genom att offra sig själv i trädet Yggdrasil.
Under järnålderns första 900 år kan man alltså iaktta stora förändringar i det arkeologiska materialet – från den fyndfattiga förromerska järnåldern till överdådet av guld, glas och vackra metallföremål under den följande perioden.
Slutåret för romersk järnålder är 375 e Kr, en tid då ett asiatiskt ryttarfolk, hunnerna, började röra sig västerut. Nu närmade sig Romarrikets fall, något som nordborna inte skulle vara sena att dra nytta av under den kommande folkvandringstiden.
Publicerad i Populär Historia 03/2020
Läs hela serien om Sveriges forntid
