Runstenar – makt och minne

När Erik Björklid cyklade till jobbet inne i Eskilstuna i augusti 2018 gjorde han en märklig upptäckt. När han närmade sig Stora Tidö såg han i det vattenfyllda diket en stor sten och på den del av stenen som stack upp ur vattnet otvetydiga runtecken.

Stenen hade kommit upp någon dag tidigare vid schaktningar för en ny cykelbana, men hade då varit så täckt av lera att ingen hade sett att den var ristad. Först efter nattens regn hade runorna framträtt samtidigt som diket fylldes med vatten.

Runstenen avbildad redan 1686

Ganska snart stod det klart att det inte var någon okänd runsten. Sommaren 1686 blev den avbildad av Johan Peringer (senare adlad Peringskiöld), som var anställd som ritare vid Antikvitetskollegiet i Stockholm.

Sedan dess hade runstenen varit spårlöst försvunnen – tills hösten 2018 alltså. Det är mycket märkligt, eftersom det inte handlar om någon liten sten. Den mäter mer än fyra meter och är en av de högsta runstenar som har rests i Södermanland.

Trots sin imponerande storlek bär Eskilstunastenen en för eftervärlden ganska intetsägande inskrift: »Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.« Varför väljer man att skriva på detta sätt och vad var meningen med texten? För att svara på dessa frågor måste vi leta oss bakåt i historien.

Runor efter Medelhavsalfabet

Inskriften är för det första ristad med runor, ett teckensystem som började användas i Norden under något av de första århundradena av vår tideräkning – ett teckensystem som skulle visa sig bli mycket seglivat. De närmare omständigheterna kring runornas uppkomst är fortfarande omdebatterade, men så mycket står klart att det inte handlar om någon självständig uppfinning. De går tillbaka på något av de klassiska alfabetena vid Medelhavet.

Det har bland annat gjorts försök att härleda runorna från det grekiska alfabetet och från ett etruskiskt alfabet, men det troligaste är ändå att det är det latinska alfabetet – alltså samma alfabet som vi använder i dag – som ligger i botten.

Den som skapade runorna har dock inte övertagit romarnas skrift direkt utan gjort ganska omfattande förändringar. Flera av tecknen har ändrat form och några är nyskapade. Runorna står heller inte i ABC-ordning utan har en helt egen ordningsföljd.

Äldsta runfynden i Danmark

Även om vi tror att vi kan peka ut källan för runraden är det mycket som fortfarande är oklart kring runornas uppkomst. Man kan tänka sig att upphovsmannen var någon nordbo – kanske snarast från dagens Danmark där de äldsta runfynden har gjorts – som hade tjänat i den romerska armén och där kommit i kontakt med skrift och hur en sådan kunde användas. Personen ifråga var säkert tvåspråkig och måste även ha haft en mycket god förmåga att analysera det egna språket för att kunna skapa ett fungerande skriftsystem.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Vilken nytta man hade i Norden av att ha en egen skrift under denna tid är delvis höljt i dunkel. Ser man till de äldsta inskrifterna så är de genomgående mycket korta och ristade på olika typer av lösföremål. Det handlar i regel om ett fåtal ord och gärna om personnamn. Däremot saknas texter som kan kopplas till exempelvis administration och religion, vilket annars är de områden där skrift i äldsta tid först brukar tas i bruk.

Runor ren lyx?

Det är nästan som om runorna i det äldsta skedet var en ren lyxprodukt utan uttalad praktisk nytta.

Precis som man importerade bronskittlar, glasbägare och vin från Romarriket, skaffade man sig också ett skriftsystem. Den kultur som man levde i var ännu muntlig och man förlitade sig i första hand på minnet och talet för att bevara och förmedla kunskap.

Samtidigt ska man komma ihåg att de runinskrifter som har bevarats till vår tid bara kan vara en bråkdel av vad som en gång har funnits. Förmodligen ristade man ofta på förgängligt material som trä och det är inte omöjligt att man precis som romarna också använde vaxtavlor.

Minnesord höggs i sten

Med tiden blev runorna något som även ristades i sten, vilket också har gjort att de har bevarats till i dag. De äldsta runstenarna är svåra att datera, men tillhör kanske 300- eller 400-talet.
När runor höggs i sten var syftet givetvis att skapa något som skulle vara för eviga tider.

På den norska Kjøleviksstenen (i dag på Oslo universitet ute på Blindern) kan man läsa:
Hadulaikar. Ek Hagustaldar hlaiwido magu minino, vilket ska uttydas som »Hadulaikar. Jag Hagustaldar gravlade min son.« Texten visar att stenen måste ha varit rest i direkt anslutning till en grav.

På Bergastenen utanför Trosa i Södermanland som kanske tillhör 500-talet, är bara två namn ristade: Saligastir och Finno. Det första är ett mansnamn, det andra ett kvinnonamn. Troligen ska detta också uppfattas som en minnessten, kanske över två äkta makar.

Nya ljud och kortare ordformer

Språket som användes i Norden under denna tid skilde sig mycket från dagens, och även från det som talades på vikingatiden. Under loppet av 600-talet genomgick språket stora förändringar som ledde till att de långa ordformerna förkortades samtidigt som det uppkom en hel del nya ljud som y, æ och ø.

Om namnet Saligastir skulle ha levt kvar under vikingatiden skulle formen i stället ha varit Salgæstr och på nutida svenska Salgäst. Av Finno blev det ett Finna.

Språkförändringarna gjorde att det gamla runalfabetet med 24 runor inte längre var funktionellt, eftersom det saknades tecken för de nyuppkomna ljuden. Det borde ha legat nära till hands att skapa nya runtecken för dessa, vilket faktiskt skedde på anglosaxiskt område.

Rökstenen ristades med nya alfabetet

I Norden valde man istället en annan väg. Här förkortades runraden så att den bara bestod av 16 tecken och många av runorna måste i stället användas för en rad olika ljud.

De flesta runstenar som vi känner till är ristade med detta reducerade alfabet och tillhör vikingatiden. Till en av de tidigaste hör Rökstenen i Östergötland, som restes på 800-talet och som bär en inskrift på över 700 runor. Inskriften är den längsta runinskrift som vi känner till.

Liksom Kjøleviksstenen är denna sten rest av en far efter hans son och inskriften börjar på följande sätt: Aft Vamoð standa runar þar. En Varinn faði, faðir, aft fæigian sunu. Alltså: »Efter Vamod står dessa runor. Men Varin, fadern, skrev dem efter den döde sonen.«

Formuleringen där den som har tillägnats stenen sätts i centrum är typisk för tiden och Varin som skrev runorna använder ett rytmiskt och poetiskt färgat språk med avsiktliga allitterationer på f i den senare delen: faði, faðir, fæigian.

Rökstenens syfte höljt i dunkel

Rökstenens ingress följer ett mönster som finns på flera runstenar från samma period, men resten av inskriften är helt unik. Här berättas om olika minnen, som bland annat handlar om två stridsbyten, om händelser långt tillbaka i forntiden, om en hustrus offer, om tjugo kungar som stupar på slagfältet, om guden Tor och om en son som avlas av en man i framskriden ålder.

Delar av texten är också skriven med olika typer av chiffer och är alltså inte avsedd för vem som helst. Vad syftet har varit med denna del av Rökstenens långa inskrift är ännu en olöst gåta, även om många har försökt och ännu försöker lösa den.

Rökstenen är alltså både typisk och helt atypisk för sin tid. Att resa minnesstenar försedda med skrift var under vikingatidens två första århundranden ännu något mycket ovanligt. Från 800- och 900-talen finns i Sverige inte fler än ett trettiotal kända runstenar, vilket ju är en ganska blygsam siffra.

Den stora runstensperioden

I slutet av 900-talet sker däremot plötsligt en explosion av runstensresande och av de omkring 2 500 runstenar som vi känner till är nästan alla tillkomna under det följande århundrandet, vilket också markerar övergången mellan vikingatid och medeltid.

Harald Blåtands Jellingsten

Upphovet till denna tradition ska säkert sökas i Danmark, där kung Harald Blåtand lät rista en enorm runsten i Jelling på Jylland till minne av sina föräldrar. Texten börjar: »Kung Harald bad göra dessa minnesmärken efter Gorm, sin fader, och efter Tyra, sin moder.« Samtidigt var Harald också mån om att framhålla sina egna bedrifter: »Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge, och gjorde danerna kristna.«

Stenen som är ristad på tre sidor pryds bland annat av en enorm Kristusbild utförd i relief och det råder ingen tvekan om att övergången till kristendomen är ett centralt budskap i denna inskrift. Detta är också ett tydligt tema för de runstenar som sedan kommer att resas i olika delar av Norden, även om det inte alltid är så framträdande som på stenen i Jelling.

Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr. De är dock inte jämnt fördelade över landet utan två tredjedelar finns i Mellansverige, framför allt i landskapen på ömse sidor om Mälaren, Uppland och Södermanland.

Ristandet spred sig norrut i Sverige

Med hjälp av ornamentiken är det möjligt att följa hur traditionen har spridit sig över landet. I de landskap som ligger närmast det dåtida Danmark – som Småland, Västergötland och Östergötland – ger runstenarna i allmänhet ett äldre intryck än i Mälardalen.

De yngsta runstenarna hittar man i Uppland, där denna sed inte börjar förrän några decennier in på 1000-talet samtidigt som den är livaktig fram till cirka 1130, alltså långt in i det som vi brukar betrakta som medeltid.

Runstenstraditionen följde också Norrlandskusten upp till och med Medelpad. Sveriges nordligaste sten står på Frösön i Jämtland och förmedlar talande nog ett budskap som är mycket snarlikt det på Jellingstenen: »Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.« Östman var givetvis ingen kung, utan troligen en lokal makthavare, kanske en lagman.

Ett kristet budskap genomsyrar alltså den sed som blommar upp strax före tusenårsskiftet, samtidigt som det rör sig om en tradition med tydliga hedniska rötter. De som reste runstenarna ville bevara minnet av sina nära anförvanter för evinnerlig tid, men också visa att man bekände sig till den nya tron. Vanligtvis sker detta med det kristna korset, men också i själva texten genom böner.

Inskriften på runstenen från Stora Tidö avslutas med »Gud hjälpe deras själ«. Förmodligen läste man runstenstexterna högt och på så sätt fick de som hade tillägnats stenen en förbön varje gång någon stannade till och tydde runorna.

Placerades gärna vid broar och vad

De platser som runstenarna restes på var slumpartade. De stod på ställen där de kunde ses och läsas, vid färdvägarna och gärna på platser där land mötte vatten som broar och vadställen, hamnar och färjelägen. Ibland träffar man också på runstenar mitt ute i skogen, där det fanns behov av en orienteringspunkt och kanske en rast för den som färdades längs vägen.

Ofta bodde de som reste runstenarna i de närmast liggande gårdarna. Det förekom att man reste en sten hemmavid och en annan, med samma text, längre bort, exempelvis vid den gemensamma tingsplatsen. Däremot var det under vikingatiden inte så vanligt att runstenar stod på gravfälten, även om det kunde förekomma.

Noga med släktrelationerna

Släktrelationer är ofta noggrant specificerade, vilket antas hänga samman med arvsanspråk efter den döde, där äganderätten till gården bör ha varit det allra viktigaste. På den berömda Sigurdsristningen som finns vid Ramsundsberget, bara 6 kilometer från Stora Tidö, lyder texten (om man stuvar om lite i den krångliga ordföljden): »Sigrid, Alriks moder, Orms dotter, gjorde denna bro för Holmgers, Sygröds faders, sin makes, själ.«

Både Sigrid och Holmger hade alltså varit gifta tidigare, och båda hade barn från tidigare äktenskap.

Man utgår ofta ifrån att runstenarna är resta av de mäktigaste och mest inflytelserika familjerna och kanske framför allt av sådana som hade vunnit rikedom genom vikingatåg eller handelsfärder. Om Sigrids förste make Spjut vet vi genom en annan runsten att han varit västerut och »brutit borgar«. Hennes andre make, Holmger, hade i sitt tidigare äktenskap en dotter som var gift med sonen till en Håkon jarl i Bro på andra sidan Mälaren.

Samtidigt tycks runstenar i de centrala delarna av Uppland ha funnits vid ungefär varannan vikingatida gård, vilket visar att seden tidigt måste ha anammats av ett betydligt bredare befolkningsskikt.

Kungamakten osynlig

Däremot är kungamakten, till skillnad mot i Danmark, i stort sett osynlig i dessa inskrifter. Den enda runsten i hela Mälardalen som nämner en kung finns vid Hovgården på Adelsö mitt emot det då övergivna Birka. På detta runblock, som verkar ha tjänat som ett inseglingsmärke till kungsgården, har kung Håkon Röde gett sin bryte Tole och dennes hustru Gylla i uppdrag att låta rista runor till minne av honom själv!

Att många runstenar nämner brobyggen beror på att detta betraktades som en from gärning som kunde ge syndaförlåtelse och vara till hjälp i livet efter detta. Sigrid lät exempelvis slå en sådan bro över Ramsundet »för Holmfasts själ«. Länge trodde man att dessa brobyggen uppmuntrades av kyrkans företrädare för att menigheten lättare skulle kunna ta sig till den gemensamma kyrkan, men senare forskning ifrågasätter om det funnits så värst många kyrkobyggnader att uppsöka i 1000-talets Sverige.

Istället verkar det ha varit prästerna som reste runt och förrättade mässor ute på gårdarna. Det brobyggande och vägröjande som omtalas på runstenarna kan särskilt ha omhuldats av kyrkan för att det gjorde livet lite lättare för det ambulerande prästerskapet.

Tidöstenen restes vid en väg

Tidöstenen nämner inte något brobygge, men det är tydligt att den ursprungligen har stått vid en gammal vägsträckning, som åtminstone delvis sammanfaller med det moderna vägnätet. Stenen ska på 1600-talet ha legat vid »Stormaregrinden« och ovan nämnde Johan Peringskiöld nämner 1686 att han hört berättas att det där »stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit«.

Förmodligen har han noterat detta, eftersom han felaktigt trodde att stenen var rest efter »tre« bröder. Ordet »stormare« avsåg på 1600-talet en krigare som deltog i ett anfall, men det är betydligt troligare att det sedan länge försvunna ortnamnet syftade på en vattensamling, som kan ha hetat »Stor-maren«.

Rekonstruerar man 1000-talets vattennivåer visar det sig nämligen att det strax norr om stenens fyndplats bör ha funnits vatten eller åtminstone sankmarker. Av allt att döma har den resliga runstenen också haft funktionen av landmärke, kanske vid ett vadställe.

Öpir ristade minst femtio stenar

Ingulv och Visäte som reste stenen har knappast ristat runorna själva utan har sannolikt anlitat en särskild runristare. Från Mälardalen känner vi namnen på fler än ett hundratal sådana ristare, varav några har varit ytterst produktiva.

Ristaren Öpir, som var verksam i slutet av runstensperioden, har exempelvis satt sitt namn på inte mindre än femtio stenar och sannolikt ristat minst lika många till. Till de namnkunniga runristarna hör också Åsmund Kåresson, Fot och Balle. De var alla i huvudsak verksamma i Uppland.

Andra ristare förekommer däremot bara en enda gång. På Skillstastenen i Skogstibble utanför Uppsala kan man avslutningsvis läsa att »Själv högg Örik efter sin fader dessa runor. Tyde den som kan!«. Ristningen är mycket skickligt utförd och Örik har alltså inte haft några problem med att föra mejseln. Han har varit både hantverksskicklig och runkunnig, men vad vi vet har han inte ristat någon annan runsten än denna.

Men vilken runristare som svarade för stenen vid Stora Tidö är än så länge okänt. Inskriften innehåller inte någon signatur och de sörmländska runristarna är ofta mer anonyma än de uppländska. Den speciella slingflätning som finns upptill under korset har dock en direkt motsvarighet i en runsten vid Harby i grannsocknen Kjula, vilket kan tyda på att samma ristare även har svarat för denna. Harbystenen är samtidigt mycket underligt stavad och det är också möjligt att denna ganska lilla sten bara imiterar den resliga Tidöstenen.

Hur många kunde läsa runorna?

En fråga man gärna ställer sig är hur många som egentligen kunde läsa och skriva runor under vikingatiden. Var det något som var förbehållet ett fåtal eller var kunskapen ganska allmän och kanske till och med större än förmågan att läsa och skriva latinsk skrift under medeltiden?

Naturligtvis går det inte att ge något definitivt svar på detta, men det vore onekligen rätt meningslöst att ställa upp tusentals offentliga monument med inskrifter huggna i sten om ingen kunde läsa dem. Samtidigt ska man komma ihåg det som Örik i Skillsta avslutar sin inskrift med: Raði sa kunni, »Tyde den som kan«, vilket visar att det också fanns de som inte behärskade runorna.

Den senvikingatida runstenstraditionen var inte statisk under den dryga hundraårsperiod som den varade utan genomgick flera olika förändringar.

Slutade med runstenar i söder

I Götalandskapen upphörde man troligen att resa traditionella runstenar vid mitten av 1000-talet och man började istället uppföra olika typer av kistmonument av kalksten med runor och runstensornamentik. Dessa har haft sin plats på tidiga gemensamma kyrkogårdar. Samma typ av monument förekommer också i Södermanland, men inte alls i samma omfattning.

Ett av de mest imponerande monumenten är den kista som sommaren 1912 grävdes fram inne i Eskilstuna på platsen för det gamla klostret. Detta fynd har till och med fått ge namn åt den arkeologiska termen för denna företeelse: »Eskilstunakista«. Norr om Mälaren saknas däremot denna typ av monument nästan helt och man fortsatte här att resa runstenar av traditionell typ långt in på 1100-talet.

Vad detta beror på vet vi ännu inte, men mycket tyder på att kristnandet var en mer utdragen process i Uppland och kanske fanns det ännu ett hednatempel i Gamla Uppsala under den senare delen av 1000-talet, vilket Adam av Bremen påstår. Många av runstenarna i Uppsalatrakten ger nämligen ett mycket ungt intryck om man jämför med den södra delen av landskapet.

Vid många kyrkor i Uppland har man hittat runstenar av röd sandsten från slutet av runstensperioden. Dessa består av ganska tunna hällar och har ofta blivit sönderslagna i små bitar. Troligen rör det sig om någon form av gravmonument som liksom gravkistorna i söder har funnits på tidiga kyrkogårdar, kanske vid en träkyrka.

Ett par av dessa bär texter av typen »Här ligger Snöbjörn, Andsvars son. Gud hjälpe anden«, vilket visar att dessa stenar har rests i direkt anslutning till graven. Formeln är hämtad från latinets Hic iacet…, »Här vilar…«, och är ett tecken på hur den kristna kyrkans språk och skrift nu börjar göra sig gällande.

Kyrkor det nya prestigeprojektet

Med den norska Kjøleviksstenen i åtanke, cirka 600–700 år tidigare, är cirkeln därmed sluten och runstenen har återvänt till graven. Samtidigt har den som monument spelat ut sin roll och ersätts så småningom av liggande gravhällar eller enklare gravmarkeringar av trä.

De människor som tidigare hade investerat så mycket i att skapa monument till minne av sina anhöriga ute i landskapet, riktar i stället sitt intresse åt annat håll. Troligen är det kyrkobyggnaden av sten som nu blir det stora prestigeprojektet för den som vill visa sin makt och rikedom och – inte minst – rädda sin själ.

Publicerad i Populär Historia 10/2019