Grottmålarna – Europas första innovatörer

När den moderna människan etablerade sig på kontinenten såg Europa helt annorlunda ut än idag. De norra delarna var täckta av tjocka glaciärer och ett område av tundra med låg vegetation sträckte sig längs med istäckets gränsområde från centrala Frankrike bort mot centrala norra Sibirien. Söder om detta bälte utbredde sig stäppregioner från det som idag utgör västra Frankrike och norra Iberiska halvön till slätten kring Svarta havet och Kaspiska havet. För cirka 35 000 år sedan inträffade en dramatisk islossning i Nordatlanten, ett så kallat Heinrich event, som kylde ned landmassan. Liknande naturfenomen tros ha inträffat vid fem olika tillfällen under de senaste 60 000 åren, vilket kom att påverka klimatet temporärt med intervaller på ungefär 8 000 år.
För 35 000 år sedan spred även en jägarkultur ut sig över Europa. Vi brukar kalla den för aurignacienkulturen. Neandertalarna, som sedan flera hundratusentals år var etablerade på kontinenten, kom för en tid att dela plats med de nya invånarna innan neandertalbefolkningen sakta dog ut.

De nya människorna var högst mobila jägare, något som inte minst är tydligt i deras stenredskap som kunde transporteras tiotals mil från där de hade införskaffats. Över en tid på 25 000 år introducerades ytterligare kulturgrupper i Centraleuropa. De bär olika namn efter sina respektive första fyndplatser, där de materiella lämningarna – så kallade "teknokomplex" – har fått definiera de olika gruppernas karakteristiska färdigheter.
Den efterföljande gravettienkulturen har exempelvis lämnat efter sig ett särpräglat fyndmaterial som utmärks av fint bearbetade mikrospån i flinta. Gravettien delas in i en västlig och östlig tradition, med spridning in i Europa från Asien. Levnadsvillkoren kunde variera mellan väst och öst. Både den lokala geologin och faunan påverkade boplatstyp och val av bytesdjur. På de flacka stäpperna i öst levde man i hyddor, medan västtraditionen dominerades av boningar vid klippskydd och grottor i det kalkrika södra Frankrike och norra Spanien.

Det är från gravettienperioden, för omkring 30 000 år sedan, som fynd av gravar blir allt vanligare – något som i stort sett saknas från aurignacienkulturen i västra Europa. Från gravettiensammanhang känner vi exempelvis den 28 000 år gamla trippelgraven från Dolní Věstonice i dagens Tjeckien, och de cirka 5 000 år äldre rituella gravarna från ryska Sunghir (samtida med gravettienkulturen i västra Europa). Magdalénienkulturen, som är uppkallad efter grottan La Madeleine i Dordogne, sydvästra Frankrike, är den sista i raden av de senpaleolitiska kulturerna. I Centraleuropa tar den fart efter den kallaste perioden, som vi känner som Last glacial maximum (LGM), vilken inträffade för drygt 20 000 år sedan. Under denna tid stod havsnivån omkring 120 meter lägre än idag. Långt ifrån att vara Europas första innovatörer, var magdalénienkulturens människor kanske ändå de som var mest nyskapande. Deras materiella lämningar finns med ända fram till istidens slut. Konstnärligt har de lämnat penseldrag i såväl den spanska Altamiragrottan som Lascaux i Frankrike – två av de mest berömda platserna med paleolitisk grottkonst. Under perioden introducerades inom denna kultursfär nya verktyg som harpuner, kastträn, ljuster och sedermera pilbågen. Och så fick sylen sitt öga.

Aurignacienkulturens människor var inte den första gruppen av Homo sapiens som invandrade till den europeiska spelplanen. Redan 150 000 år tidigare lämnade den moderna människan spår efter sig, exempelvis i Apidima-grottkomplexet i Grekland. Vi känner även till fynden från Batjo Kiro-grottan i Bulgarien (som en artikel i Populär Historia nummer 4/2022 beskrev). Skelettmaterialet i Batjo Kiro-grottan, som hör till den inledande fasen av senpaleolitikum – för cirka 45 000 år sedan – visar att de första som bodde här bar på uppemot fyra procent neandertalgener. Och vidare att föreningen med neandertalarna skedde så nära i tiden som mellan fyra och tolv generationer tidigare. Från samma plats, men 10 000 år senare, uppvisar Homo sapiens-fyndmaterialet i princip samma genuppsättning som dagens människa, med upp till två procent neandertalgener.

Bilden som vi får är att de första moderna människorna i Europa blandades med neandertalarna, som delvis assimilerades in i större populationer av den moderna människan. Vi kan tacka den svenske evolutionsgenetikern Svante Pääbo och hans team, som genom banbrytande forskning har kartlagt neandertalarnas arvsmassa. Här har ett nytt och högintressant forskningsfält av paleogenomik öppnats upp.

Pääbo tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2022 för sina observationer. Han gjorde också den viktiga upptäckten att korsningar mellan Homo sapiens och våra utdöda släktingar skedde efter migrationen ut ur Afrika, för omkring 70 000 år sedan. Ständigt görs nya fynd som gör att vi får tidigarelägga aurignacienkulturens etablering i södra Europa. Sannolikt kom denna kulturgrupp från området kring Levanten (östra Medelhavsområdet) eller möjligen från Zagrosbergen i dagens Iran. Kulturgruppen var inte stor, och man har uppskattat att den samlade populationen i Väst- och Centraleuropa kan ha varit så liten som ett par tusen individer! Paleogenetikern Cosimo Posth från universitetet i Tübingen, Tyskland, har studerat den genetiska kontinuiteten sedan cirka 40 000 år tillbaka. Han menar att man kan spåra tre större förhistoriska invandringar till Europa. Den första invandringen skedde under aurignacienperioden. Den andra kan spåras till neolitisk tid för omkring 8 000 år sedan, med en expansion från västra Asien. Alltså ett "neolitiskt paket" som inte bara sprider genetiskt material, utan också konkret kunskap. Därefter skedde en stor migration under bronsåldern, för cirka 5 000 år sedan, där upp till två tredjedelar av det europeiska genetiska materialet ersattes med inflöde från stäpperna i öst. Det finns relativt lite dna-material från de första Homo sapiens i Europa. Mer data finns från gravettienperioden, där exempelvis individer från östra Europa tydligt särskiljer sig från dem i kontinentens västra delar.

Europas tidiga jägare saknade inte kunskaper när det gäller att tillverka effektiva jaktverktyg av flinta. Men fynd från västra Europa visar att aurignacienkulturens människor valde spjutspetsar av renhorn. Detta skiljer sig från både tidigare och senare jaktvapen med flintspetsar. Och det vittnar om hur kontinentens jägarsamhällen anpassade sig till upptakten av Europas kallaste period. Tempererade skogar med vilda djur hade börjat att dra sig tillbaka, och renen kom att bli det vanligaste jaktbytet. Den brittiske arkeologen James Dilley, en auktoritet på förhistoriska vapen, poängterar i en nyligen presenterad avhandling hur spjutspetsar med kluven bas – som frigjorde sig från skaftet vid användning – blev allt vanligare. Spetsen blev därmed en förbrukningsvara, medan skaften var dyrbarare för jägarna och därför återanvändes.
Tillgången på böjliga och åtråvärda träslag som hassel och ask var inte längre något självklart. Permafrost rådde och växtsäsongen var alltför kort. Råmaterialet till hornspetsarna fanns däremot överallt.

Från utgrävningsmaterial i västra och centrala Europa kan vi tydligt se att kosten dominerades av ren. Vid 20 olika aurignacien-fyndplatser i Frankrike utgörs hela 90 procent av benmaterialet av ren.
Att nyttja de stora renhjordarna som basnäring kan ses som en av mänsklighetens största innovationer. Från djuren erhöll dessa tidiga européer päls, skinn, kött och senor – och av hornen tillverkade man vapen, verktyg och dekorationer. Faktum är att vid flera utgrävningsplatser kan vi konstatera att man även har använt horn som bränsle. Det enda som krävdes för att driva detta "maskineri" var gräs.
Fenomenet påminner lite om det givande utbyte som uppstod när vildgeten domesticerades i trakterna av dagens Iran, för 10. 000 år sedan. Där kan man emellertid lägga till ytterligare en komponent – mjölken. Det finns dock inga tecken på att renen domesticerades under senpaleolitikum, något som tros ha skett i norra Sibirien för cirka 4 000 år sedan.
En intressant aspekt är att renen i princip är frånvarande i grottmålarnas repertoar. Varför? Kanske ansågs renen, som under lång tid utgjorde alldaglig basföda, inte uppfylla den mystik eller det estetiska behag som man kopplade till andra djur? Vi kan inte veta säkert.

I östra Europa är aurignacienlämningar svårare att lokalisera. Öppna vidder utan klippskydd har inte medgett att några distinkta fyndplatser har bevarats. Längs med floden Don, i dagens Ryssland och Ukraina, finns emellertid flera väldokumenterade boplatser. Floden känner vi inte minst igen från Snorre Sturlassons Heimskringla, där detta vattendrag går under namnet Vanakvisl. I detta landskap föredrog man de stora hästhjordarna som jaktbyte, vilket även återspeglas i den ryska fyndplatsen Kostenki 14. Mest kända är kanske de omkring 25 000 år gamla lämningarna vid Kostenki 11, där man har påträffat cirkulära och prydligt staplade ansamlingar av mammutben. En sådan är tolv meter i diameter och innehåller hela 64 mammutskallar. Eftersom platsen ligger i östra Europa, där det ofta saknas klippskydd, har man velat tolka dessa strukturer som hyddor. Men är det verkligen så?

Arkeologen Natasha Reynolds vid universitet i Bordeaux presenterade 2023 en ny tolkning: att det handlar om rituella slaktavfallshögar. Hennes team har studerat fem strukturer i ryska Yudinovo som innehåller sammanlagt 129 mammutar. Reynolds pekar på avsaknaden av eldhärdar i dessa påstådda "hyddor" – och detta under en extremt kall period. Dessutom finns en rad "rituella tecken", bland annat nedåtvända mammutansikten och dekorerade småprydnader (korall och snäckor från Svarta havet) som tycks vara medvetet inkilade mellan benen.
Från modern tid känner vi till hur evenker, en sibirisk ursprungsbefolkning, placerade jaktbyten i form av björnar som rituella deponeringar. Ofta skedde så med djurens ansikten vända nedåt, för att björnen inte skulle identifiera jägaren. Kan det vara en förklaring? Det är alltid vanskligt med jämförande etnografiska exempel, men det kan ofta vara lika riskabelt att utesluta sådan kunskap.

Över Centraleuropa bredde en särpräglad megafauna ut sig. De stora djuren känner vi även från framställningar inom grottkonsten. Här finns ullhårig mammut och noshörning, ren, hjort, uroxe samt stäppbison (Bison priscus). Vi finner även grottbjörn, det vill säga den utdöda Ursus spelaeus som var något större än vår brunbjörn. Den har sitt namn från att den hade sin vinterdvala i grottor. Paleolitiska människor korsade även grottlejonets väg (Panthera spelaea).
Även om detta djur försvann så sent som vid slutet av den senaste istiden, hann lejonets koordinerade jaktmetoder sannolikt göra stort intryck på samtida kulturer. Tankarna riktas direkt till den 30 000 år gamla, och fantastiskt fint återgivna, gruppen av jagande lejon som finns avbildad i den franska Chauvetgrottan. Även den 10 000 år äldre så kallade "lejonmänniskan" från Hohlenstein-Stadel i de Schwabiska Alperna, Tyskland, visar människans speciella relation till grottlejonet. Med mänsklig kropp och lejonhuvud är figuren snidad ur en mammutbete. Denna kombinerade djur/människogestalt är den äldsta kända skulpturen i sitt slag. Man har spekulerat kring om den kan ha representerat (eller använts av) en shaman. Kanske utövades det ritualer för att blidka andarna inför jakt, där man bad om lejonets hjälp? Vi kan bara göra mer eller mindre kvalificerade gissningar kring detta.

Den kanske mest berömda föremålstyp som vi har från istidens Centraleuropa är de många venusfigurinerna. De framställs nakna, ofta havande och med markerade bröst och höfter, varför de brukar kopplas till någon form av fruktbarhetsdyrkan. Ett par välkända exempel är Venus från Willendorf (från Österrike) och Venus från Laussel (från Frankrike). Den senare håller ett bisonhorn i ena handen. Kanske anspelar detta på någon form av ymnighetshorn, kopplat till fruktsamhet? Venus från Laussel-figuren påträffades vid ett klippskydd tillsammans med ett flertal fallossymboler.
Stilmässigt behåller venusfigurinerna ett snarlikt utseende under i princip hela senpaleolitikum. Det är helt klart en spännande tanke att se dessa gestalter som urtyper för någon form av skapelsemyt.
I den franska Chauvetgrottan kan man se en målning där den nedre halvan av en kvinna är sammanvävd med en bisonoxe. Och i ett djupt schakt inne i Lascauxgrottan finns det en för platsen unik mänsklig avbildning (tillgänglig bara för några få – eller ingen?) – en enkel framställning av en man med fågelhuvud och erigerad penis, framför en bisonoxe. Och återigen figurerar bisonhorn i ett sammanhang som tycks handla om alstringskraft.

I det senare fallet är bisonoxen genomstungen av ett spjut, och det ligger givetvis nära till hands att associera framställningen till ett jaktscenario. Men genom tagandet av liv, skapas också möjlighet till nytt liv. Från jägarkulturer till mer komplexa samhällen har pilens och spjutets egenskaper därför ofta kommit att representera något livsbejakande. Kanske den i tiden långt senare förekommande romerska kärleksguden Amors pilar är en del av samma tidlösa föreställningsvärld? Dylika spekulationer kommer med all säkerhet att fortgå, och frågan är om ens istidens upphovsmän kunde sätta fingret på motivens innersta väsen.
Mer kan vi säga om själva hornen. I jägarsamhällen har människans livsuppehållande krafter varit beroende av det gynnsamma samspelet mellan henne själv och djuren. För att upprätthålla denna stabilitet har hon använt magi och symboliska ritualer. De rituella föremålen i sig, lämpliga för denna kommunikation, har ofta representerats av de slaktavfall som inte kunde ätas utan var restprodukter av detta samspel. Och att just hornet lyfts fram i sådana ceremonier är möjligt att spåra i flera kulturer världen över.

Några centrala frågor återstår. Varför målade man i grottor? Vilka var det som målade? Och varför var djurmotiv så viktiga? Vi har givetvis inga säkra svar. Men vi kan resonera rationellt och dra vissa paralleller med olika jaktkulturer längre fram i tiden. Det går att föreställa sig att de paleolitiska grottmålningarna kan ha utförts som en form av jaktmagi för att säkra fångsten av bytesdjur. Kanske utfördes bilderna av shamaner. Djuren kan också ha representerat totem, det vill säga en klans speciella attribut från vilken man menar sig härstamma. Vi vet exempelvis att vissa djur har målats över eller huggits om för att ge plats till nya djur. Den franska Pech Merle-grottans prickiga hästar ser exempelvis ut att dölja en fisk (kanske är det en stör?). Signalerar överlagringen måhända att en ny grupp människor har tagit över efter en annan? Och på samma sätt har de enorma hästarna som ihärdigt har huggits fram i Cap Blancs klippskydd i franska Dordogne, ersatt ett underliggande led av stäppbisonoxar.

Vi kan också ställa oss frågan om hur dessa tidiga européer gav uttryck till fenomen som fortfarande idag kan te sig gåtfulla, som stjärnhimlen och drömmar. Vi vet inte om vissa djur kan ha representerat stjärnor och himlakonstellationer för att illustrera mytologiska berättelser, eller kalendrar som manifesterade olika händelser. Ett slags motsvarighet till djurkretsen (zodiaken), om man så vill.
Svaren kan också finnas någonstans mitt emellan djuren, i form av de punktmarkeringar och andra tecken som ofta ackompanjerar större motiv. Arkeologer vid universitet i Durham presenterade så sent som 2022 en övertygande tes om att linjer och punkter på mer än 15 000 år gamla grottmålningar korrelerade med parningscykeln för djur i en månkalender, respektive när de föder. Och sedan flera år har även den kanadensiska paleoarkeologen Genevieve von Petzinger katalogiserat 32 geometriska tecken och symboler som återkommande uppträder på olika platser, både i och utanför Europa. Kort sagt: forskningen kring den paleolitiska grottkonsten pågår för fullt på många håll. Även om nya upptäckter och resultat hela tiden genererar nya frågeställningar, växer sakta men säkert vår kunskap om och förståelse för de första européerna och deras levnadsvillkor.

Richard Holmgren är arkeolog.

Publicerad i Populär Historia nr 14/2024