Slagfält från bronsåldern skriver om historien

Stridsklubbor användes

Inget av skeletten är komplett. Troligtvis har man kastat liken i floden efter striden, och med tiden, i takt med att mjukdelar ruttnat bort, har vattenströmmarna spritt ut skelettdelarna. Inga rovdjur har gnagt på benknotorna vilket tyder på att de snabbt kapslats in i leran.

Det råder inget tvivel om att offrens sista sekunder i livet var våldsamma. Flera kranier uppvisar skador efter kraftigt våld – en man fick ett dödligt slag mot huvudet, som lämnat ett stor hål i skallen. Kanske var det resultatet av ett slag med en stridsklubba. Två sådana har hittats på slagfältet.

Den ena klubban liknar ett basebollträ och är 73 centimeter lång och gjord av ask – ett träslag känt för styrka och elasticitet. Den andra är 65 centimeter lång, tillverkad av slånbärsträ och påminner till formen om en krocketklubba. Att klubbor brukats vid jakt har varit känt sedan tidigare, men detta är de första bevisen för att de använts mot människor.

Pilbågar och kastspjut

Flera män har träffats av pilar med flint- eller bronsspetsar. I det först upptäckta överarmsbenet hade pilspetsen trängt 22 millimeter in i benet, och troligen avlossats från nära håll. Säkerligen var många bågskyttar inblandade i striden. Pilarna har vinit över de kämpande, och långa träspjut har kastats.

Ett lårben verkar ha klyvts av en spjutspets tillverkad i brons. Säkerligen har också närstrider ägt rum, man mot man, med dolkar och svärd – skärspår på skeletten tyder på detta. Förutom människoskelett har man påträffat ben efter åtminstone fem hästar. Krigar-na tycks alltså ha stridit både till fots och till häst.

Fyratusen i slaget vid Tollense

Hur många som stupade kan arkeologerna än så länge bara uppskatta, eftersom bara en del av platsen undersökts. Kvarlevorna efter de 83 funna individerna utgör bara en mindre del av alla döda. Siffran kan i själva verket uppgå till cirka 800 personer, om fyndtätheten är likartad över hela området. I så fall är det möjligt att antalet deltagare i striden kan ha varit bortemot fyratusen, eftersom forskarna menar att omkring 20 procent av dem som stred troligen stupade.

Bronsvapen användes i strid

Konsten att blanda tenn och koppar till brons upptäcktes omkring 3200 f Kr. I östra Medelhavsområdet och i Mellanöstern började man tillverka vapen i den nya metallen
och omkring år 2000 f Kr gjöts det första svärdet. Det var ett vapen som till skillnad från yxa, kniv och klubba endast var till för att döda människor.

Länge ansåg forskarna att bronsvapnen som påträffats i Norden inte använts i strider, utan mer var att betrakta som prestige- eller ceremoniföremål som visades upp för att imponera. Men analyser gjorda av arkeologen Kristian Kristiansen, professor vid Göteborgs universitet, visar att sådana vapen brukats flitigt och slipats om gång på gång för att vara vassa.

Bronsvapnen tycks ha varit mycket populära – bara i Skåne, Danmark och Slesvig i norra Tyskland har 2746 svärd daterade till perioden 1600–1100 f Kr hittats. Eftersom ett svärd väger omkring ett kilo har det gått åt tre ton brons bara för att tillverka just dessa närapå tretusen vapen vilka råkat överleva till våra dagar och återfunnits.

Äldsta hällristningen med stridsscen

Att vapen spelade stor roll för bronsålderns människor i Skandinavien är hällristningarna ett tydligt tecken på. Yxor, spjut, pilbågar och sköldar är ofta inknackade i stenhällarna i hällristningsområdena. Människofigurer avbildade med höjda vapen har man känt till länge, men fram till för tio år sedan kände forskarna inte till några ristningar som visar våldsscener där någon dödas eller såras.

Men så gjorde arkeologerna Andreas Toreld och Tommy Andersson, på uppdrag av Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar, en upptäckt i Brastad socken i Bohuslän, som är det svenska landskap som är rikast på hällristningar.

På en stenhäll i en trädgård fick de syn på vad som visade sig vara den äldsta avbildningen i norra Europa som visar dödligt våld mellan människor. Scenen, där en person med spjut attackerar en annan som håller en stridsklubba i handen, är daterad till 1500–1100 f Kr.

Flera stridsscener i Brastad

På samma häll upptäcktes ytterligare ett intressant motiv, nämligen en man som höjer sitt svärd – och det är verkligen något speciellt. Det vanligast förekommande vapnet på hällristningarna i Bohuslän är visserligen svärdet, det bär 40 procent av människofigurerna, men det brukar alltid hänga i sin svärdsskida. Figurerna som varit kända sedan tidigare drar aldrig sina vapen.

Sedan det första fyndet av ristningen med höjda vapen gjordes i Brastad har ännu fler hällristningar med motsvarande motiv hittats i samma socken – sammanlagt 24 stycken på nio olika hällar.

Våldsam död i Norge

Inte bara fynd av verkliga vapen och avbildningar på hällristningar är tecken på bronsålderns våldsamma värld. I Sund, vid Borgenfjorden i Nord-Tröndelag i Norge, påträffades 1968 en massgrav, där det låg minst 22 individer, både män och kvinnor. Och hälften av de döda var barn under femton år.

Osteologiska undersökningar av skeletten visar att deras liv präglats av långvarig svält och våld. Varannan vuxen uppvisade läkta och färska skador, bland annat hade en man fått ryggen skadad, troligtvis av en klubba, tio år innan han dog av att ett spjut genomborrade ljumsken. Det enda föremål som hittades i massgraven var en bennål.

I närbelägna Toldnes ser det annorlunda ut – där finns ett gravfält med bronsåldersrösen där hälften av de begravda fått fina gravgåvor av brons. Arkeologen Hilde Fyllingen menar att befolkningarna i Sund och Toldnes var del av samma samhälle, och att de i Sund tillhörde krigarna. Att familjerna dödats och kastats i en massgrav beror troligen på konflikter mellan befolkningen i Toldnes och Sund, och andra grupper, menar hon.

Tenn och brons på floderna till norra Europa

Åtråvärda varor som koppar, tenn och bronsföremål skeppades till norra Europa via stora floder som Elbe, Oder, Donau och Weichsel – men även mindre bifloder som Tollense utnyttjades. Den sistnämnda är en biflod till Peene som har sitt utlopp i Östersjön. Under bronsåldern hämtades koppar mestadels från Cypern, Sardinien, Tyrolen och Spanien, medan tenn bland annat kom från de brittiska öarna.

Vidsträckta handelsnätverk som knöt samman olika småhövdingar behövdes för att transportera varorna, och kring vattenvägarna byggdes befästningar upp för att trygga handeln.

Bärnsten och slavar mot metall

Troligtvis har befolkningarna i norr erbjudit slavar, pälsar och bärnsten för att byta till sig den åtråvärda metallen. Längs Östersjökusten kunde drivor av bärnsten, alltså förstelnad kåda med miljontals år på nacken, samlas in. Och på orter långt söderut, där man handlat med koppar, hittas följdriktigt också bärnsten. I dagens Iran och Irak har till och med kopior av bärnstensföremål, tillverkade av glas, påträffats.

Under bronsåldern växte en tydlig samhällshierarki fram som berikade sig på handeln. Detta avspeglar sig i att eliten begravdes i enorma gravhögar tillsammans med dyrbara föremål av brons, till exempel dolkar, svärd, arm- och halsringar och dräktnålar. De mest välbärgade höll till i jättelika hallbyggnader, som kunde vara 400 kvadratmeter stora.

Gravarna och husen byggdes nära kusten och vid floder för att tydligt visa vem som hade
makten i området. Basen i de välbärgades ekonomi var jordbruk och boskapsskötsel, men stora rikedomar tillfördes också genom krig, plundring – och alltså långväga handel.

Hågahögens bronsåldersgrav

Ett exempel på en av tidens hövdingar finner vi i dagens Uppland, där en mäktig person begravdes i Hågahögen, strax väster om Uppsala omkring år 1000 f Kr. Detta är den guldrikaste bronsåldersgraven i Skandinavien. I högen låg flera föremål av brons, bland annat pincett, rakkniv och en knapp som tros ha hört till ett svärdsgehäng – men också ett bronssvärd prytt med gulddekorationer och med en massiv guldknapp högst upp.

Med våld och kontroll över bland annat bronshandeln i området byggde hövdingen
och hans familj upp rikedomar under lång tid. Vid inloppet till Håga finns »Predikstolen«, en gigantisk – cirka 470 gånger 200 meter – fornborg från 1100-talet f Kr med tydlig militär funktion. Vallarna är tjocka och måste ha krävt en stor arbetsinsats att uppföra, med en ledare i styrande funktion som lyckats genomdriva bygget.

Hövdingarna hade professionella krigare

Bronsåldershövdingar hade också kontroll över verkstäder där importerad koppar och tenn förvandlades till smycken, redskap och vapen. Flera sådana platser är kända, bland annat i Apalle och Hallunda i Mälardalen. De hövdingafamiljer som hade kontroll över handeln med brons, behövde naturligtvis skydda både sig själva och transporterna, och därför omgav sig eliten med professionella krigare.

Det är sannolikt sådana beväpnade män som deltog i striden vid Tollense i norra Tyskland, menar forskarna. Nästan en tredjedel av skeletten efter de stupade uppvisar gamla skador som läkt, vilket tyder på att de vid återkommande tillfällen varit i strid för sin hövdings räkning.

Bronsåldersväg vid Tollense

Vid Tollensefyndplatsen har arkeologerna funnit resterna av en 120 meter lång och 2,5 meter bred forntida väg uppbyggd av trästockar, stenblock och sand. Vägen och troligtvis även en träbro (ännu inte hittad) som korsade själva floden, medgav passage för resande tvärs över den sanka och annars svårforcerade floddalen.

Trästockarna har daterats till cirka 1900 f Kr, alltså nästan 700 år tidigare än dateringarna från slagfältet. Forskarna menar dock att det är fullt möjligt att vägen reparerats genom årens lopp och fortfarande användes vid tiden för drabbningen. Sannolikt har handelsvägar korsats här och i så fall bör det ha varit en viktig punkt i landskapet att ha kontroll över.

Krigare kom söderifrån

Forskarna kan inte med säkerhet säga vad som orsakade bronsåldersstriden. Men kanske var någon främmande konkurrent ute efter denna knutpunkt, och de värdefulla laster som passerade här? Man kanske lade sig i bakhåll för en stor handelskaravan? Att det i alla fall inte handlade om en uppgörelse mellan lokala grupper finns det faktiskt tydliga tecken på.

Så kallade isotopanalyser som gjorts på flera av de stupades tänder visar nämligen att
merparten av krigarna vid Tollenseslagfältet inte levde i dagens Nordtyskland, utan kom mer långväga ifrån – troligen Sydtyskland eller Centraleuropa.

Det styrks även av att provresultat visar att många av individerna har livnärt sig på hirs. Detta, samtidigt med pollenanalyser, visar att sädesslaget inte odlades i Nordtyskland vid den aktuella tidpunkten. Däremot växte det i södra Tyskland.

Även fynd av bronsnålar på slagfältet pekar åt samma håll – dessa har inte burits av lokalbefolkningen, utan tyder på att vissa av de stridande var hemmahörande långt ifrån floddalen.

Så kanske drabbade två härar samman i Tollense för att slåss om vem som hade rätten att kontrollera handeln på floden.

Kanske kom ett skepp lastat med brons och andra dyrbarheter som flera konkurrerande hövdingafamiljer ville åt. Eller gällde kanske striden istället rätten till vem som skulle få bo på platsen? Och så finns ju teorin om att den ena gruppen låg i bakhåll för den andra. Ingen vet säkert.

Men upptäckten av slagfältet ställer bilden av den fridfulla forntiden på ända, bronsåldern var en långt mer krigisk tid än vi tidigare anat.

Publicerad i Populär Historia 6/2018