Äldre stenålder – invandring och försvunna landområden
Under äldre stenåldern, cirka 12000–4000 f Kr invandrade de första människorna till Sverige. De livnärde sig som jägare, samlare – och fiskare. Arkeologer hittar spår av forntiden under vattenytan då klimatförändringar har dränkt paradisiska områden som Doggerland. Denna artikel är del 1 av 6 i ett stort tema om Sveriges forntid.
En grupp jägar-samlare på landmassan Doggerland har fått sitt läger översvämmat. Doggerland försvann till slut helt under Nordsjöns yta.
Jägarnas och samlarnas värld under äldsta delen av vår stenålder kan tyckas avlägsen – men den finns faktiskt närmare än man kan tro. På havsbotten i Hanöbukten, utanför skånska Haväng, breder ett uppemot 11 000 år gammalt landskap ut sig. Här kan marinarkeologerna simma genom en skog av tallstubbar, där vissa fortfarande står på rot, medan andra träd fallit omkull. Strandkanter anas, liksom bottengyttjan på den å som en gång flutit fram.
Doggerland – paradiset som dränktes i havet
Det är lätt att se likheter med Doggerland, det landområde som en gång låg mellan dagens Danmark och Storbritannien. Efter att inlandsisen dragit sig undan för 12 000 år sedan, lockades jägare dit för att jaga bland annat mammut på tundran.
I och med klimatförändringar förvandlades landskapet, precis som det kom att göra i dagens Sverige efter istiden. Doggerland täcktes av grässlätter och skogar där fåglar, vildsvin, kronhjort och uroxar trivdes. Där fanns floder med sötvatten och insjöar fulla med fisk. Ett paradis för jägare och samlare!
Men i takt med att inlandsisen i norr smälte höjdes havsnivåerna och Doggerland översvämmades. Hur lång tid det tog för området att helt täckas av vatten vet inte forskarna än, men dödsstöten inträffade för omkring 8 200 år sedan. Då ägde ”Storeggaskredet” rum utanför Norges kust, i höjd med Trondheim. Detta undervattensskred ledde till en tsunami med flera meter höga vågor, som dränkte Doggerland.
Det forna Doggerland fascinerar dock ännu, och just nu håller forskare på att undersöka sedimentprover som tagits på en 85 kvadratkilometer stor yta på Nordsjöns botten. Resultaten kommer att avslöja hur detta försvunna landskap förändrades under 3 500 år. Bland annat vill man ta reda på hur jägarstenålderns människor förhöll sig till ett varmare klimat och högre havsnivåer.
Karta över Doggerland
Vid slutet av den senaste istiden var kontinenten och de brittiska öarna sammanbundna som en landmassa, med Doggerland mellan sig. När klimatet fortsatte att värmas upp höjdes havsnivåerna ytterligare och till slut slukades Doggerland av havet. Där Östersjön ligger fanns den Baltiska issjön.
För drygt 14 000 år sedan kom renjägare från den så kallade Hamburgkulturen till södra delarna av dagens Sverige för att jaga. 3 000 år senare blev människor från Ahrensburgkulturen de första att bosätta sig.
Arekologiska fynd i Hanöbukten
Den gamla tallskogen på botten av Hanöbukten översvämmades också i samband med klimatförändringar och även här pågår forskning. I det sjunkna landskapet utanför Haväng finns gott om föremål som människor under jägarstenåldern lämnat efter sig: tjärbloss som lyst vid nattfiske, bearbetat horn, brända stockar och repstumpar. Här finns också avfall från byten som fällts, däribland uroxe, älg, kronhjort och bäver. De flesta av fynden är 9 000 år gamla.
Eftersom föremålen består av organiskt material som trä, ben och horn skulle de flesta ha försvunnit för länge sedan om de hamnat på landbacken. Det är just det som gör fynden utanför Haväng så speciella, enligt arkeologen Björn Nilsson vid Lunds universitet, som forskar om undervattenslandskap i Östersjön.
– Ett av föremålen som vi hittat i Hanöbukten är en hacka av älghorn. Liknande hackor har man påträffat i Blekinge och på Västkusten, men då är de alltid tillverkade av sten. Eftersom de hittats vid kustboplatser har man antagit att de haft att göra med fiske. Hålet på hornhackan visar att den haft ett klent skaft. Troligtvis har man använt den till att slå ned hasselkäppar när man paddlat eller vadat ut i vattnet för att tillverka fångstfällor för fisk, berättar Björn Nilsson.
På botten utanför Haväng har flera typer av fiskfällor hittats. En av dem är med sina 9 000 år på nacken världens äldsta kända fångstanläggning av trä.
– Vissa är rester av fångstarmar som kan ha sträckt sig flera tiotals meter ut i ån, andra är rester efter de mjärdar eller fångstkorgar som fisken tills slut hamnade i. De flesta är gjorda av långa, smala hasselkäppar, säger Björn Nilsson.
Jägare, samlare och fiskare
Jägarstenåldern associeras sällan med fiske, i stället är det åt storviltshållet som tankarna går. Men det ger en felaktig bild av tiden. Fisket var mer omfattande än man tidigare trott. I stället för att bara kalla de äldsta invånarna för ”jägare och samlare”, vore det korrekt att lägga till ”fiskare”.
Visst jagades större bytesdjur som uroxe, älg, kronhjort, vildsvin, rådjur, säl och björn. Och korgarna fylldes av hasselnötter, hallon, körsbär och hagtornsbär. Men omkring 60 procent av proteinintaget kom från fisk, enligt osteologen Adam Boethius vid Lunds universitet, som har skrivit sin avhandling om fiskets betydelse under jägarstenåldern.
Det finns bara ett fåtal hela skelett bevarade i Sverige från den här tiden, och många bär spår av våld.— Adam Boethius
Boethius har undersökt världens äldsta kända anläggning för fermentering av fisk, på en stenåldersboplats i Norje Sunnansund utanför Sölvesborg i Blekinge. Där jästes fisk för omkring 9 000 år sedan i en rektangulär nedgrävning i marken.
Fisken, främst mört, men också gädda och abborre, lades troligtvis i påsar av säl- och vildsvinsskinn, placerades i gropen och täcktes sedan med lera. Runt om nedgrävningen löpte ett staket gjort av störar och stolpar, för att förhindra att djur kom åt födan. Det rör sig inte om lite fisk som jästs i denna tidiga surmörtsfabrik.
– Enligt mina beräkningar utifrån mängden påträffade fiskben, har man fångat uppemot 60 ton fisk på platsen. Genom att jäsa fisken skaffade man sig ett skafferi, så att det alltid fanns tillgång till mat, säger Adam Boethius.
Någon brist på mat har det alltså inte varit på denna boplats, men tillvaron var förmodligen inte paradisisk, utan fylld av konflikter. Ett bra fiskeställe i kombination med ett dignande förråd ökade nämligen risken för att någon ville komma åt ens territorium.
– Det finns bara ett fåtal hela skelett bevarade i Sverige från den här tiden, och många bär spår av våld, berättar Adam Boethius. Upptäckten i Norje tyder också på att samhället under jägarstenåldern var mer komplext än man tidigare anat. Familjerna flyttade inte alltid runt från ställe till ställe i jakt på föda som man tidigare utgått ifrån; man kunde faktiskt vara bofast redan för 9 000 år sedan.
Tre arkeologiska fynd
Zink – redskap av flinta
Vid Sege å i Skåne har en så kallad zinken hittats, ett redskap av flinta som kan ha använts som ett slags hyvel. Den tros vara drygt 14 000 år gammal och hör till Hamburgkulturen, alltså de första renjägarna.
Världens äldsta tuggummin
Nu har forskare hittat DNA i världens äldsta kända tuggummin. De är 10 000 år gamla och påträffades i Huseby Klev, på Orust. Ingredienserna är kokt björknäver och harts, som tillsammans med saliv tuggats till rätt konsistens. Troligtvis rör det sig inte om godis, utan en massa som använts för att täta båtar eller fästa flinta i redskap med. I kådabitarna har man funnit DNA från två kvinnor och en man. Enligt Emrah Kirdök vid Stockholms universitet, visar dessa individer mer likhet med västerländska jägare-samlare än östeuropeiska diton – alltså de två grupper som koloniserade Sverige från två håll.
Den gamle och barnet
På ett 7 000 år gammalt gravfält i skånska Skateholm, påträffades på 1980-talet ett litet barn i 4–5-årsåldern som beströtts med färgpigmentet rödockra. På bröstet låg bärnstenar och två björntänder med hål i, som kan ha burits som halssmycke. Barnet omfamnas av en man, som dött i 60-årsåldern och liksom den lilla begravts liggande med benen uppdragna under sig. Från början av jägarstenåldern är få hela människoskelett bevarade. Äldst är den så kallade Österödskvinnan från Bohuslän som begravdes för 10 200 år sedan.
De första människorna i Sverige
Annat var det när de första människorna kom till det som skulle bli Sverige för omkring 14 000 år sedan, under senglacial tid. Något fastboende var det inte tal om. Då pågick fortfarande istiden och större delen av landet var täckt av kilometertjock is. De första jägarna kom från området kring dagens Hamburg. När renen flyttade norrut följde de efter och uppehöll sig i södra Sverige säsongsvis, för att sedan vandra de 40 milen tillbaka.
Det var först för drygt 11 000 år sedan som renjägare, tillhörande den så kallade Ahrensburgkulturen, valde att stanna kvar vid de isfria kusterna året runt i Skåne och på Västkusten.
För omkring 10 500 år sedan skedde ett viktigt möte mellan två olika grupper av människor, som koloniserade Skandinavien från två olika håll. Den ena gruppen hade på bara några generationer tagit sig från den svenska västkusten, längs den norska isfria kusten ända upp till Varangerfjorden som ligger högst upp i nordöstligaste Norge. Där träffade de på människor som kom österifrån, från dagens Ryssland.
Utseendemässigt skilde de sig åt. Genetiker menar att de som kom västerifrån hade mörk hy och blåa ögon, medan gruppen österifrån hade blekare hy. Snart blandades deras gener och ättlingarna spred sig över hela landet, som för omkring 9 000 år sedan blev så gott som isfritt.
Rekonstruktion av den så kallade Bäckaskogskvinnan, som begravdes för cirka 9000 år sedan i dagens Skåne. I graven hittades också jaktvapen.
Yxverkstad från stenåldern funnen
Från jägarstenåldern finns en mängd verktyg och vapen bevarade – alltifrån pilspetsar, knivar, mejslar, harpuner och skrapor till yxor. Nyligen upptäcktes en 7 000 år gammal yxverkstad på en boplats i Riksten söder om Stockholm.
Här har yxor och mejslar skapats genom att man slagit en knacksten mot ett större stycke sten. Mestadels har grönsten använts till redskapen, medan vissa av knackstenarna är av röd porfyr. På den 30 kvadratmeter stora ytan låg hela och trasiga yxor, knackstenar och avslag, det vill säga stenflisor som lossnat när man preparerat fram kanter och eggar. Uppenbarligen har stensmederna i Riksten stillat sin hunger när de arbetat, det avslöjar en hel del hasselnötsskal som kastats på platsen.
Jägarstenåldern varade fram till för omkring 6 000 år sedan. Då kom nya vindar i rörelse, och denna gång var det inte klimatförändringar som var orsaken. Medan jägarna, samlarna och fiskarna i stort levde sina liv som de gjort ända sedan istiden, kom människor inflyttande från kontinenten till södra Sverige. De bar med sig kunskap om ett helt nytt sätt att försörja sig som en gång utvecklats i Främre Orienten. Bondestenåldern var i antågande.
Publicerad i Populär Historia 12/2019
