Skalkornen berättar om Uppåkras storhetstid
Praktfynden av guld är spektakulära, men ska man förstå forntidens välstånd är det jordbruket som ska studeras. Arkeobotaniker har just avslutat en undersökning av järnålderns Uppåkra där brända skalkorn ger svar om välståndets källa.
Järnåldersbosättningen Uppåkra i Skåne räknas som Skandinaviens mest långlivade. Den blomstrade i närmare tusen år och lämnade efter sig mängder av fynd – alltifrån rester av en mäktig hallbyggnad till mynt, smycken och redskap. Uppåkra beskrivs som ett religiöst och politiskt maktcentrum, präglat av långväga kontakter, ett utvecklat hantverk och en aristokrati med storslagna vanor.
Men makt och välstånd kommer inte av sig själv – så hur kunde de som bodde där leva så gott så länge?
Jordbrukets roll i Uppåkras välstånd
Den frågan drev arkeobotanikern Mikael Larsson och hans kollegor vid Lunds universitet att titta närmare på en förbisedd faktor i arkeologiska sammanhang: jordbruket.
Kanske var det i odlingsmarkerna kring Uppåkra som nyckeln till den goda ekonomin fanns?
– Ofta är det praktfynden som lyfts fram när vi tittar på forntidens samhällen. Det är de som beskrivs som arkeologiskt intressanta och det är de som får definiera rikedom, säger Mikael Larsson.
– Men utan ett stabilt jordbruk går det inte att skapa ett rikt samhälle. Arkeologerna undersökte näringsvärdet i jordarna i och kring Uppåkra. Tillsammans med forskare från Sveriges lantbruksuniversitet analyserade de kväveisotoper i förkolnade sädeskorn, främst från skalkorn.
Arkeobotaniker Mikael Larsson vid Lunds universitet har undersökt brända sädeskorn från Uppåkras järnålderssamhälle.
Gödslade de bördiga åkrarna
Resultaten pekar på att Uppåkra hade mycket bördiga jordar tack vare kontinuerlig tillförsel av gödsel.
– Gödslingen visar att de hade en omfattande tillgång till djur, vilket i sig är ett tecken på välstånd, säger Mikael Larsson.
MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV
Att distribuera gödseln på åkrarna var ett tungt arbete. Spadarna var av trä, eventuellt med en järnsko längst ner på bladet. Vändplogar fanns ännu inte, istället användes enkla årder för att luckra upp jorden före sådd.
Den pålitligaste grödan var skalkornet, men järnåldersbönderna odlade även vete, havre och, från 700-talet och framåt, råg.
Första järnåldersstudien
Förmodligen genererade skördarna ett överskott, vilket gjorde att man inte bara kunde spara utsäde utan också lagra spannmål för framtida bruk. Det gav en trygghet i en osäker tillvaro där missväxt eller andra kriser kunde vara fatala.
Studien av sädeskornen är den första av sitt slag som gjorts på en järnåldersboplats. Det tidigare ointresset för de agrara perspektiven bland arkeologer tror Mikael Larsson beror på att vi som lever i dag befinner oss väldigt långt från jordbrukssamhällets verklighet. Eller åtminstone tror vi det. Många arkeologer är själva stadsbor, och ser inte den viktiga kopplingen mellan odling och försörjning, tror Mikael Larsson.
– Ett starkt jordbruk är också en form av makt, även om den inte uttrycks i spektakulära föremål.
